Natten var på intågande. Himlen var klädd i alla nyanser av blått, violett och rosa. På sina mörkaste grunder hade stjärnorna börjat tina fram. Molnen var bara bortbrända trasor. Det skulle bli en vacker natt. Men Janos såg inte fram emot den.
     Sedan två nätter, då Zaria och han träffat på den fårskalliga jubelidioten - som han så fint döpt honom till i sitt huvud - hade han känt sig rubbad ur balans. Även om han försökt dölja det, och förmodligen lyckats inför de flesta, så hade det blivit smärtsamt uppenbart mellan honom och Zaria. Nästan som att han undvikit henne, för det hade han nog också. Han kunde inte minnas sist de pratat så lite med varandra, eller snarare; när han pratat så lite med henne. Så när han såg henne närma sig i ögonvrån drog han ett skarpt andetag. Janos reste sig upp och ruskade gräs och jorddamm ur pälsen. Han försökte se nonchalant ut när hon dök upp jämte honom.
     “Tja,” hälsade han med en nickning. Han såg aldrig helt på henne, rädd att hans illa spelade fasad skulle falla om han gjorde det. Varför kände han sig plötsligt så onaturlig bredvid henne? Blod och förbannad aska. Varför var han alltid sist på bollen? Varför hade han inte fattat det tidigare? Alla andra verkade ju se det. Han insåg det nu. Hade Zaria också märkt det?

Zaria kunde inte riktigt sätta ord på vad det var som hade förändrats mellan dem, men det var så tydligt att hon nästan skulle kunna ta på den. Det var som om något skapat en djup skärva i deras vänskap, och hon gillade det inte. Janos var hennes bästa vän, kanske den hon talade och öppnade upp sig mest med - till och med mer än hennes egna syskon. Att han nu dragit sig undan lämnade en tomhet hos henne och en undran över vad som gått fel. Var det för att främlingen skämtat om och med honom?
    “Hej.” Svarade hon kort. Den bleka blicken fäste sig bestämt i hans djupt blå trots att han inte riktigt såg på henne. Hon tänkte inte låta honom gå förrän han förklarade vad det var som stod fel. Zaria hade alltid varit rätt på sak, ärlig och öppen och det visste Janos mycket väl om. Hon gillade inte när saker förskingrades eller försökte att döljas.
    “Hur är det?” Hon slöt upp bredvid honom, och trots att han nyligen rest sig upp slog hon sig ned vid hans sida. Blicken drogs långsamt mot den dansande himlen. Zaria andades in den kalla kvällsluften. “Du har inte varit dig lik, sedan mötet.” Hon sneglade på honom. “Vad hände egentligen? Du brukar inte ta åt dig.”

”Bra, typ,” svarade han bara lite nonchalant och ryckte lätt på axlarna. Men han ångrade sig snabbt när han hörde henne fortsätta. Det hade aldrig funnits en mening att försöka dölja ens de små förändringarna för henne - hon lyckades alltid plocka upp varje grej - så det kändes bara urbota korkat att försöka dölja det här. En stor klyfta hade plötsligt delat dem åt, och det var hans fel. Men han kände sig rädd, osäker. När äntligen förmådde sig att se på henne igen kände han hjärtat slå ett extra slag. Han svalde hårt.
     ”Pfft, var du tvungen att påminna mig om den fårskallen...” Som om mötet inte varit på hans tankar konstant sedan dess. Hans försök att låta oberörd var förgäves. Orden kom ut mycket ynkligare och mjukare än han velat. Tystnaden som lade sig mellan dem kändes väntande. Han tittade på henne länge. Hennes säregna, udda drag som för honom blivit... vackra. Det var det ordet han varit så rädd att använda ens i tankarna. När hade det förändrats? Han förbannade hannen för att han på sitt sätt lyckas väcka honom ur hans ignorans. Nu var allting annorlunda, och han ville inte det. Men han kunde inte ljuga för henne, varje sig han ville eller inte. Och han kunde inte låta bli att känna en gnista av något annat i hans hjärta. Han tänkte på natten då hon lagt sig bredvid honom. Var det hopp han kände? Hopp om att hon skulle känna desamma?
     ”Äh, jag- eh, hmmm...” Han tvekade, flackade lite nervöst med blicken innan han suckade uppgivet. Blod och förbannad aska.
     ”Jag vet inte hur... vad jag ska säga liksom. Det är typ, jobbigt, liksom.” Hjärtat slog plötsligt mycket snabbare igen. ”Ja- jag vill inte att saker ska vara konstiga mellan oss, Zazza. Du är ju liksom, min bästa vän ju. Och jag kan inte ljuga för dig, du är ju liksom alldeles för viktig för mig. Men... men...” Rösten och orden fastnade plötsligt i halsen på honom. Han kunde inte beskriva känslan som något annat än att vilja sjunka genom jorden. Han ville inte höra vad hon skulle svara; men samtidigt ville han det.
     “Jag känner… mer än så.” Janos kände sig plötsligt fruktansvärt liten och rösten riktades mot hans framtassar. Det var inte såhär han föreställt sig det skulle vara den dagen han blev kär, och han hade absolut inte föreställt sig att det skulle vara i Zaria, hans bästa vän. Det var väl baksidan av kärlek. Man kunde aldrig bestämma vem man blev kär i.

 ”Jag vet inte hur... vad jag ska säga liksom. Det är typ, jobbigt, liksom.” Hans röst fick henne att lägga huvudet aningen på sned. Zaria hade svårt att förstå hur man inte kunde veta vad man ville säga. Bara han berättade vad han tänkte på, vad som gnagde honom så skulle det bli bra. Bättre att vara ärlig och öppen, än sluten.
    “Säg bara vad du menar,” inflikade hon. Orden kom ut hårdare än väntat, men det verkade inte som om Janos hängt upp sig på det, för han fortsatte att tala. Zaria höll sin blick stadig vid hans, lika seriös som alltid. Färgerna på himlen speglades i hennes annars så färglösa bleka blick.
    “Jag känner… mer än så.”
    Zaria spände käkarna. Vad var det han menade? Eller… hon förstod precis vad han menade, men hon kunde inte förstå. Janos var hennes bästa vän, hennes pelare och stöd. Zaria hade aldrig sett honom som mer än en vän, och hon hade varit säker på att det varit ömsesidigt.
    “Janos, jag,” hon pausade samtidigt som hon sökte efter hans blick. För första gången sen Zaria kunde minnas var hon osäker på vad som var rätt att säga eller göra. Det sista hon ville göra var att såra honom, men ärlighet var för henne något utav de viktigaste, och att ljuga vore inte rättvist.
    “Jag tänker inte ljuga för dig, för du förtjänar bättre än så,” hennes röst var låg. Där fanns en ton av kärlek i den annars så barska rösten, men inte den typ av kärlek hon nu visste att Janos ville ha. “du är min bästa vän, Janos." Det ryckte i hennes läppar, en sting av sorg. "Du förgyller mina dagar med din närvaro och ditt skratt, men... det är allt vi är.” Hon tvekade under ett par korta sekunder.
    "Det är allt vi kommer att vara." 

Det var som ett slag i magen. Nej, det var värre än så. Värre än att bryta ett ben. Det var som att han bröts på mitten samtidigt som han blev slagen och någon sträckte sig in i hans hjärta och kramade åt det till en liten boll Den lilla elden som funnits där slocknade omedelbart. Tystnaden som lade sig över dem var plågsam. Men för några hjärtslag förmådde han sig knappt att ens andas. Hände det där just?
     “Aouch,” fick han tillslut fram. Han höjde blicken för att se på henne med ett leende som inte försökte se allt för sorgset ut. “Jag vet inte vad som är värst; att du ger mig nobben eller att den där jubelidioten hade rätt.” Han skrattade till, försökte inte låtsas om hur ont det egentligen gjorde. Han var rädd. Rädd att det här skulle förändra saker mellan dem. Att Zaria inte skulle se på honom på samma sätt längre. 
     “Aaah, friendzonen.” Han sträckte på sig som att han badade i någon osynlig strålglans. “Niiiceee.” Det var väl såhär man hanterade jobbiga situationer? Sarkasm.
      “Såååå…” började han efter några hjärtslags tystnad och harklade sig. “Ska vi låtsas som det där aldrig hände eller? Tillbaka till att vara bästa vänner? Heh,” Janos log stort och ursäktande. Det här hade varit ett misstag. Ett misstag han alltid skulle ångra, men han hoppades att det skulle gå att rädda.

Zaria såg besvikelsen i hans ansikte trots att det såg ut som om han försökte dölja den. Hur skulle någon kunna missa den? Hon bet ihop käkarna och sökte sig efter hans blick.
    “Förlåt om jag sårar dig,” andades hon lågt. Blicken var seriös lik alltid, men där låg en ånger i de bleka ögonen. “Jag vill bara inte ljuga för dig.”
    Hon tog ett litet försiktigt kliv närmare honom. Zaria visste inte vad som skulle ske härnäst, och hon gillade det inte. Janos var ju hennes bästa vän, och hon ville inte riskera att förlora honom.

Det plågade, ursäktande leendet på hans läppar vissnade lite. På ett sätt önskade han att hon låtit ämnet glida undan, men han visste trots allt att det inte var hennes sätt. Han mötte hennes blick men bara för ett kort slag innan han vek undan den igen. Ett skratt som var både generat och lite uppgivet lämnade honom.
     “N-nej, nej, alltså,” han skruvade lite obekvämt på sig, “det är liksom ingen fara, Zaria. Jag fattar. Det kommer gå över. Bara en liten crush typ. Jag- jag tror det var därför jag kände att jag behövde berätta för dig typ… Så att, att eh, jag kan släppa det liksom.” Han blickade upp på henne med sina stora ögon. Janos hade egentligen inte tänkt så djupt om det hela, men han trodde på det när han sade det. Visst, det var pinsamt på en helt annan nivå än vad han tidigare känt, men han skulle återhämta sig. De skulle återhämta sig. Han kunde släppa det här.
     “Du är viktigare för mig än nån, nån lite fjantig crush liksom.” En tyst suck lämnade honom innan han fick modet att se på henne igen. Han log ett ärligt och varmt leende trots den sårade stoltheten.
      “Vi lägger det här bakom oss, okej?”

Zaria förblev tyst med blicken fäst på honom när han talade. Hon kunde inte sätta sig in i hans situation, kunde inte relatera till de känslor som han så desperat verkade känna, och det störde henne. Det hade alltid varit så. Andras sorger, förluster eller till och med kärlek för någon annan än familj hade hon aldrig kunnat förstå - för hon hade aldrig riktigt upplevt det själv. Zaria tvekade på om hon ens skulle få chansen. Hon hade lovat sig själv att inte tillåta något som kunde tänkas komma i vägen för jakten mot det betydligt viktigare. Dessutom kunde hon inte riskera att låta någon komma nära henne, för att sedan förlora denne. Som Janos.
   “Vi lägger det här bakom oss, okej?”
   Zaria lät det gå några sekunder innan hon nickade långsamt. Det sista hon ville var att sätta Janos i en jobbig situation, och om han ville sluta prata om det så fick det gå. Nu hade hon åtminstone sagt det han behövde höra.
   “Okej.”

[Avslutat]