Efter ett bad med en nyfunnen vän såg Trian riktigt stilig ut. Pälsen var inte längre tovig och dammig utan den askågrå färgen glänste i kvällssolen. Den blå amuletten slog mot hans vita bröstkorg när han tog sig fram genom den frodiga terrängen. De stora tassarna tog sig lätt över marken då de var vana vid hård bergsterräng och branta klippor. Det här var ju rena barnleken. 
     Han stannade upp vid en buske där kvistarna hängde tunga av mörklila bär. Den unga hanen slickade sig om nosen och de stora öronen spetsades rakt fram. Sedan dök han in i busken med halva kroppen, ja ingen hade någonsin berömt Trian för hans bordsskick. Han slickade i sig de mörklila bären, men busken verkade inte uppskatta hans burdusa sätt och satte dussintals sylvassa taggar i honom. Hela nosen blev full av taggar och Trians öron slickades utmed huvudet. "Dålig idé Trian" muttrade han och drog sig ut från busken. 
     Han ruskade på huvudet och några av taggarna flög av, men flera satt kvar. Han snurrade runt. De sved ju! Han försökte få bort dem med tassen utan framgång. "Dålig idé" upprepade han för sig själv.

Att återvända till Ötamon var alltid bitterljuvt. Ena halvan av henne ömmade av alla plågsamma minnen, av smärta och av eld, men den andra halvan kände sig som hemma, välkomnad och nostalgisk. Månskogen hade alltid varit hem, hon kände även så nu, om än hon inte bott i skogen på länge. Gamla stigar hade växt igen och nya hade kommit fram sedan dess, och det kändes inte som en bättre metafor för livet. Det gick vidare, och så skulle även hon. Aldrig skulle hon glömma det fruktansvärda som hände, men istället skulle hon använda den smärtan för att en dag återuppbygga templet igen.
     Yina hade spenderat eftermiddagen med att utforska de nya stigarna som växt fram, och således tagit sig närmare norra bergskammen än vad hon väntat sig. Det här var en del av skogen hon inte var särskilt bekant med, men inte helt främmande. Yina skulle just börja gå tillbaka söderut när hon hörde någons klagande stämma. Hennes öron reste sig instinktivt. Yina hade alltid haft en närmast barnslig nyfikenhet, och kunde inte heller nu hålla tillbaka den. Istället bytte hon riktning och började så tyst hon kunde smyga sig fram. Inte för att hon var rädd, men det var väl alltid en fördel att veta vem man har att göra med i förväg?
     När hon såg hannen - lila runt munnen och taggar i nosen - kunde hon inte låta bli att brista ut i skratt. Det var ett misstag hon gjort många gånger i sin ungdom, så hon ansåg sig att rätt till att skratta.
     “Glupsk?” kommenterade hon med ett roat uttryck och något retsamt flin. Ändå utstrålade hon bara en vänlighet. “Du har lite, eh,” hon kunde inte hålla sig från att stirra på färgen runt hans lämpar och gestikulerade lite med ena frambenet, “bär också.”

Trian stannade upp när en röst nådde hans stora, ludna öron. Han höjde huvudet och möttes av en tik, inte mycket äldre än han själv för att döma till hennes utseende. Där satt han med ansiktet fullt av lila bärsslafs och taggar. Han kunde inte annat än flina brett åt henne. 
    "Här?" flinade han och försökte med framtassen få bort de envisa taggarna. Han tog ett steg mot henne. Trian sken av självförtroende, det hade alltid varit hans bästa egenskap. Ja, ibland hade ju hans självsäkerhet lett till att han hamnat i trubbel, men oftast gynnade den bara honom. "Eller här?" han försökte igen få bort taggarna. De var överallt. 
     Han travade i en liten cirkel kring henne medan han försökte ruska bort kladdet och taggarna. Granskade henne på samma gång. "Vänta, jag tror att jag har fått bort det" sa han och ruskade på sig precis intill henne i hopp om att lite av bärkladdet skulle landa på henne. Skulle hon driva med honom skulle hon minsann få lida lite av kladdet hon med. Buset glittrade i Trians ljusblå blick.
     Han stannade upp vid hennes bakdel, fick plötsligt syn på tatueringen och glömde helt av sig vad gällde bär och taggar. "Wooow, vad är det där?" utan att tänka sig för snuddade han med sin kladdiga nos vid hennes lår. Trian hade inte alltid känsla för det där med andras personliga utrymmen. Särskilt inte när han fick syn på något han aldrig hade sett i verkligheten. Måntatueringer och månvargar var något i sagor och sägner, inte fanns de väl på riktigt?

Det roade uttrycket höll kvar sig efter ett snabbt konstaterande att främlingen inte var fientlig. Yina stod kvar när rörde sig kring henne, och om än till största del kände sig väldigt trygg så fanns det ändå en vaksamhet som lurade. Det var svårare nu att lita på andra, men hon försökte göra sitt bästa för att behålla den egenskapen. Det var viktigare nu än någonsin tidigare.
     Men när den större hanen plötsligt rörde vid henne kunde hon inte låta bli att sprätta till. Hon kastade en lite förnärmad, häpen blick på honom över axeln. En spelad min av arrogans och oförstående tog snabbt form.
     “Mitt… lår?” sade hon med en dumförklarande ton. “Vad åt du för bär egentligen?” Hon skrattade skämtsamt till och vände om för att möta upp honom. Hon slog sig enkelt ner och höjde ena framtassen i ansiktshöjd.
     “Hur många tår ser du?” Det skarpa flinet som drog i hennes ena mungipa var finurligt och lekfullt. “Snabba svar! Det här kan vara riktigt illa!” fyllde hon hastigt i.

Hennes lår? Han såg fortfarande helt amazed ut och när hon vände om slöt han upp vid hennes sida igen. När hon satte sig ville han egentligen typ dra upp henne på alla fyra och bara få glo på hennes tatuering, men även Trian insåg att en sådan handling nog inte skulle uppskattas. Han hade erfarenheter av att tikar inte alltid uppskattade att man tog i dem. 
     "Men alltså, det lyser ju?" Han skrattade till när hon höjde sin framtass och bad honom återge hur många tår han såg. Han vinglade till, på skoj och de ljusblå ögonen gick i kors. "Ehm.. hundra?" gissade han sluddrande innan han föll ut i ett flin.
     Nyfikenheten tog över igen och han ställde sig vid hennes sida, lite för nära kanske, men Trian hade som sagt sällan en känsla för sånt där. Tatueringen skimrade. Han kunde inte låta bli att ta på den ännu en gång med sin kladdiga nos. Ville bara se om den var varm eller kall. Vilken temperatur hade egentligen månen? Hans nos snuddade på nytt vid hennes lår men sedan drog han sig snabbt undan, i fall hon skulle bli sur. "Jag har aldrig sett en sån där, eller alltså, en sån som du" försökte han förklara och mötte hennes klara blick. "Jag kanske inte borde ätit de där bären" skrattade han lågt till. 
     Trian satte sig ner, någon meter i från henne bara. Han var lite för nyfiken för att ge henne mer space än så. "Jag trodde bara såna som du existerade i sagorna. Tro mig, sagorna om er är väldigt populära bland bergsvalparna där jag kommer ifrån"

Yina höll tillbaka ett klingande skratt, kanske mest för att hon inte ännu riktigt litade på honom. Oavsett hur skojfrisk han var och hur lätt han verkade ta hennes ord så krävdes det mer än så. Nog för att hon alltid hade haft lätt för vänner. Denna gång när han vidrörde henne stod hon kvar. Hon var lite nyfiken på vad han tänkte göra. När han talade om månvargar såg Yina misstroget på honom innan hon skrattade dämpat, så som hon trodde att han förväntade sig.
     “Åh, nej, du menar allvar?” frågade med något som liknade oro. “Vad lever ni under för sten?” Yina log igen och vickade menande på brynen. Sten. Bergsvarg. Hon tydliggjorde inte ordvitsen mer än så, dels för att det skulle förstöra skämtet och dels för att hon på något vis testade hans intelligens.
     “Månvargar är väldigt, väldigt verkliga,” konstaterade hon med ett mer allvarsamt uttryck även om ögonen glimtade roat. “Det här råkar också vara månvargarnas skog, eller tja, det är iallafall vad vi säger.” Det fanns något mer genuint och varmt i hennes leende nu. Det var svårt att dölja äkta passion, även för henne som ansåg sig själv ha bra kontroll över sitt minspel. 
      “Om du kommit hit förra sommaren hade jag haft ett helt tempel att visa dig.” Liksom det var svårt att dölja passion var det svårt att dölja den djupa sorgen.
     “Nu är det inte mer än rotvältor och aska.” Hon valde att gå vidare innan ämnet blev för tungt.
     “Vad för historier berättar ni? Bara gott, hoppas jag. Hjältinnor och hjältar endast.”

Trian skrattade till vid hennes skämt. Tiken hade humor, det uppskattades. "Mja, mina kunskaper kring andra raser är väl inte på topp" flinade han för att likna hennes skämt. Topp. Bergstopp heh.
      "Så du menar att jag inte hallucinerar för att jag tryckte i mig en hel buske med bär? Det är ju positivt" Han betraktade henne, igen gled blicken över hennes kropp. Sakta. Ville ta in varje centimeter. Hon fascinerade honom verkligen. 
     Hans blick lämnade hennes kropp när hon berättade att det här var månvargarnas skog. När hon berättade om templet kände han av hennes sorg. Hans inre mörker gjorde det lätt för honom att känna av mörka känslor, hans kraft levde ju på dem.  
     Hjältinnor och hjältar endast. Han ryckte kort på axlarna, leendet vilade lätt i hans ena mungipa. "Min far brukade berätta om hur månvargen föddes" började han och försökte minnas vad hans far hade berättat. "Hur en hane blev förälskad i fullmånen, så förälskad att han stannade uppe hela nätterna för att dela hennes sällskap. Han kunde höra hur månen talade till honom, påstod han" återberättade han. "Deras kärlek växte sig större, trots att andra trodde han var galen. En natt försvann hanen upp bland dimmorna på det högsta berget och alla trodde han var försvunnen för evigt" fortsatte han. "Men när sommar blev till höst så återvände han till marken, med en valp vid sin sida. Valpens kropp var täckt av mystiska symboler som verkade lysa om nätterna. De kallade henne för Aiday, månens dotter" Trian skrattade när han insåg hur hans raspiga röst allt mer hade börjat likna sin fars. 
     "Det var en av mina favoritsagor som valp, inget fel med att ha en romantisk sida ey?" Han fyrade av ett charmigt leende. "Men ja, jag inser ju att det bara är en sägen. Men som sagt, sagan om Aiday är populär hos bergsvalparna"

Yinas genuina intresse lös igenom när hon lyssnade till hans berättelse. Hon föreställde sig en mysig månlyst kväll framför värmande eldar. Även främlingens historia hade en skönhet med den, så hon kunde bara tänka sig hur den spelade ut sig med målande detaljer och en berättares stämma. Kanske var det bara egocentriskt av henne att känna en snutta besvikelse när han var klar.
      “Det är inte så långt ifrån sanningen,” erkände hon emellan hans ord. Det mjuka uttrycket förvreds till något annat, något som var roat, stött och tankfullt samtidigt.
     “Flirtar du med mig?” Den skämtsamma tonen höll sig i rösten, och leendet som drog i hennes läppar avslöjade att hon faktiskt inte tog illa vid sig även om hon ville försöka få det att se ut som det.
      “En bergsvarg med en grej för månvargar,” förkunnade hon som om hon fastställt en dom. “Och du menar att du bara råååkaar befinna dig i månskogen, och jag rååååkaar träffa på dig.” Hon gav honom ett misstroget leende och höjde menande på ögonbrynen. “Jag anar oråd.” Egentligen gjorde hon inte det, men hon tyckte om jargongen emellan dem och ville fortsätta spinna på den. 
     “Vad heter du då?”

Flirtar du med mig? Trian uppfattade hennes skämtsamma röst och lekfullheten glimmade i hans ljusblå blick. Jag anar oråd. Trian såg sig omkring, spelade överdrivet oskyldig och lade huvudet på sned. Mötte hennes blick. 
     "Är det nu det blir stelt om jag erkänner att jag är kär i dig?" Han skämtade såklart, försökte hålla en seriös min. Han klarade av det i någon sekund innan han föll ut i ett brett flin. Tiken var rolig, inte lika seriös som många av de andra vargarna han hade stött på. Det märktes att hon tålde skämt liksom.
     "Vad vill du att jag ska heta?" flinade han. Trian lyste av ung charm och lekfullhet. "Nejvars, jag är Trian" presenterade han sig. "Säger du att du heter Aiday nu så kanske jag svimmar" han blinkade med ena ögat.

Hans ungdomliga charm lyste nästan mot henne, och Yina försökte frammana sin egen i gensvar. Ändå blev det på något sätt tydligt att han var något yngre än henne. Yina skrattade åt honom och ruskade avvärjande på huvudet.
     “Nejdå, sån tur ska du inte ha idag,” flinade hon. “Yina,” presenterade hon sig kort.
     “Så vad gör du här i Ötamon egentligen, Trian?” De klara ögonen smalnade av i en misstrogen uppsyn. “Om det nu är ditt riktiga namn…”

Trian mötte hennes misstrogna blick. Han klippte kort till med de askgrå öronen och huvudet tippades något på sned när han betraktade hennes ansiktsuttryck. Varför så misstrogen? 
     "Vad skulle jag tjäna på att uppge ett annat namn?" skrattade han till. "Om jag inte är en farlig spion hm?" kunde han inte låta bli att lägga till, dock med ett flin speglande över de mörka läpparna.
     Vid frågan om vad han gjorde där så ryckte han bara kort på axlarna och såg sig omkring. "Nja, jag vet inte" ljög han. Sanningen var ju den att han vandrade vilsen omkring i hopp om att hitta svar på om han var skyldig till den brott hans flock anklagat honom för eller inte. Var han en mördare? Hade han mördat sin egen mor? 
     "Jag hoppas väl stöta på något eller någon som kan få mig att tänka klarare" fyllde han i, vilket inte var långt från sanningen. Han hade ännu inte delat med sig av sitt förflutna till någon. Vem skulle tro honom? 
     "Vad gör en månvarg som du här? Syns månen bättre härifrån eller något?" undrade han, fortfarande fascinerad av henne. Han ville röra henne, utforska hennes kropp. Kanske var det hanen i honom, begär. Kanske var det nyfikenheten, ungdomen. Kanske var det ensamheten, närhet.

“Åh nej, en farlig spion?! Vad ska jag göra med alla mina hemligheter om månen!” Den spelade känslan i hennes tonfall var avsiktligt dålig och följdes bara av ett flin. Men den roade glimten i hennes ögon falnade en aning till hans ord och lämnade bara efter sig en genuin vänlighet. Liksom henne verkade han dölja något tyngre under ytan.
      Ett kort, skratt lämnade Yina till hans uppenbart misstrogna fråga. Hon granskade honom med en tankfull blick och dröjde med sitt svar.
     “Nej, det kan jag väl inte påstå. På de allra flesta ställena ser man väl knappt något av himmelen ens.” Den bärnstensfärgade blicken sökte menande sig upp mot trädkronorna. Tjocka och yviga bildade det ett grönskande, välvt tak. I dess små håligheter blev himmelen och solljuset bara vita fläckar.
     “Min anledning är väl lite som din,” erkände hon med samma leende som innan. “Som jag nämnde innan fanns det ett tempel här förut. Jag växte upp där,” förklarade hon. “Jag tror jag har lite hemlängtan,” erkände hon med ett lättsamt skrockande.

Hemlängtan? Han kände alltför väl igen den känslan. Trian vilade sin ljusblå blick på hennes smäckra ansikte, vidare vandrade den bort i den lummiga miljön som om han hoppades hitta ruiner av det tempel hon talade om. Kanske kunde han gräva fram något med sina stora tassar och ge henne lite tröst i hennes saknad?
     Blicken föll återigen på tiken och hans stora öron klippte till när en insekt surrade förbi. "En månvarg som vuxit upp i ett tempel" hans röst var mörk och låg. "Säkert att du inte är ett sagoväsen huh?" hans mörka mungipor ryckte till i ett leende och blicken glittrade till. 
     "Jag har aldrig sett ett tempel ens" erkände han. "Där jag kommer ifrån har vi altare där vi offrar till gudarna, men det är egentligen bara stora, platta stenblock fulla av inristningar" han ryckte på axlarna. "Men jag har hört talas om tempel. Det låter som sagolika platser fyllda av mysterier" 
     Den stora hanen reste sig och gick åter nära henne. Trian hade som sagt ingen känsla för personliga space. När man växte upp i den bittra vintern blev man otroligt bekväm med närkontakt när det andra alternativet var att frysa ihjäl. Hans yviga, grå svans svepte till och hans nos snuddade fjäderlätt vid hennes skuldra. Hans nos drog in hennes doft innan den mjukt rörde vid hennes måntatuering igen. Han kunde inte släppa hur fascinerande den var för honom. Det såg verkligen ut som om en liten del av månen fallit ner över henne. 
     "Är du ett mysterium, Yina?" Den hesa, mörka rösten bröt tystnaden. Han lade ena tassen på hennes bakdel, en inbjudan till lek/brottning/närhet/vadsomhelst. Han ville bara ha en anledning att ta på henne. Ta reda på allt om hennes ras.

Yina skrattade lågt åt honom, men fortsatte att lyssna med stort intresse. Religion var ett ämne som förstås låg henne väldigt nära hjärtat. Även om hennes egen förstås stod i hennes centrum så var hon alltid nyfiken på andras. Tålmodigt stod hon kvar trots att Trian närmade sig igen. Hon följde hans blick och lät den smalna av en aning när hon rörde vid henne igen. Uppenbarligen saknade han taktkänsla, och även om Yina inte var den som var speciellt rädd för närkontakt kunde hon inte låta bli att himla med ögonen åt honom. Ett kort, torrt skratt lämnade henne i följd av hans kommentar.
     ”Nej, men om du inte tar avstånd ska jag allt ge dig en nöt att knäcka.” Det fanns en strimma av allvar i den annars skämtsamma tonen. Hon skakade avfärdande på huvudet och tog några steg bort igen.
     ”Så Trian, ska du stanna här i skogen eller är du på väg nånstans? Jag ska tillbaka söderut. Men jag har inget emot sällskap. Så länge du håller dig till din ände av stigen.” Hon flinade retsamt.

Trian flinade oskyldigt till när hon bad honom att ta avstånd. "Hey, jag kan inte rå för att du är skitsnygg" Han ryckte på axlarna och klippte till med de stora, askgrå öronen. Trian var ung och ärlig. Han hade inga problem med att hon inte ville ha honom så nära, men hade heller inga problem med att öppet erkänna att hon attraherade honom. Trian var för självsäker för att skämmas för någonting här i livet. Han backade dock, självklart skulle han aldrig tvinga sig på någon. Han var ju inte dum i huvudet. 
     Han lyssnade till hennes förslag och nickade. "Söderut säger du? Vad finns det för spännande där? Jag trodde du ville hitta ditt tempel? Vore häftigt att se ett, ruiner eller sten av det eller vad som helst" erkände han. "Eller alltså, missförstå mig rätt, sten är skittråkigt.. men tempelsten, där har vi något" flinade han snett.

Yina kunde inte låta bli att skratta åt honom. Han var lättsam, ungdomlig och hade ändå en jobbig charm med sig. På ett sätt så kände hon sig igen sig väldigt mycket i honom. Hon log vänligt åt honom, men det var svårt att dölja sorgen som på något vis ändå lyckades leta sig upp i ögonen.
     “Jag vet redan vart templet finns,” erkände hon med en liten axelryckning, “men jag vet inte om jag är redo att återvända till vad som finns kvar av det.” Hon lät blicken leta sig ut i det smaragdgröna dunklet, för ett hjärtslag lät hon sig den sorgefyllda nostalgin infinna sig.
     “Men jag har familj som väntar på mig. Annat att ta tag i. Jag har inte tid att gå runt och vara tragisk hela dagarna, ser du.” När hon såg på honom igen flinade hon skarpt. Sedan reste hon sig upp och vände sig om för att börja gå tillbaka.
     “Så, ska du med eller inte?”

Trian lyssnade till henne. En familj som väntade. Det värkte otröstligt i hans starka bröst och ögonen glänste till av den plötsliga sorgen. Längtan efter sin egen familj. En familj som inte ville veta av honom. En familj som anklagade honom för det mest fruktansvärda. Den mest oförlåtliga. Det mörkaste. 
     Han ruskade av sig de tunga känslorna och blickade istället varmt mot henne. "Skulle aldrig tacka nej till att göra dig sällskap, babe" flinade han flirtigt innan han slöt upp vid hennes sida. 

[Avslutat]