Det var några dagar sedan Aimar och Aryani kommit till Måntemplet och dessa dagar hade varit mycket tuffa för Aimar. Han hade talat en del med Mivria även om de mesta var ett töcken nu. Han hade blivit presenterad för flera vargar men det var få han kunde peka ut med namn. Ständigt gjorde sig huvudvärken påmind och han vilade större delen av dygnet. Han hade blivit tilldelad en plats där han kunde vila i fred och Aryani hade ett eget krypin inte så långt ifrån Aimars. 

Denna dag var dock en bra dag och Ariany var upptagen med eget så Aimar hade sakta börjat röra sig mot själva templet. Han hade som mål att få tala med Mivria då han hade en bättre dag eller om hon var upptagen med något så tänkte han att han kanske kunde tala med någon annan. Kanske någon av sina yngre halvsyskon. Han kände bara för att träffa och tala med någon då huvudvärken bara var ett svagt bultande och inte den skärande smärtan han så ofta upplevde.

“Aimar! Aimar!” Yina kom rusandes efter honom med en uppspelt uppsyn. Den råa ivern av en valps barnslighet sken genom hela hennes väsen. Hon hann ikapp honom, men kunde knappt så still när hon talade. Hon trampade uppspelt på stället.
     “Aimar, jag tror jag hittat nånting! Jag tror jag hittat nånting från Duraneir! Jag tror- jag tror-” Orden ramlade bara ur henne och hon kunde inte hindra sig.
     “Kom! Kom! Du måste titta, du måste kolla vad det är!” Yina var helt säker på att fyndet måste vara en gåva, eller nånting, från Duraneir. Hon hade aldrig sett något liknande.
     Utan att vänta vidare vände hon om och gestikulerade vilt åt den äldre brodern att komma efter.

Hans tankar bröts av att någon ropade hans namn. Han vände sig om och såg den unga tiken som kom rusandes mot honom och stannade sedan framför honom. Han kunde se ivern i hela hennes väsen. Först hade han inte känt igen henne men då hon väl var framme mindes han hennes namn Yina. En halvsyster. 

"Hej Yina" Hans röst var som alltid trött men inte lika trött som den brukade vara. "En gåva från Duraneir" Han såg på henne med de gulröda ögonen och nickade. "Ja jag kommer. Visa vägen" Han log lite innan han började följa efter den ivriga valpen. Hon var så ivrig att hon höll på att springa ifrån honom. "Du får ta det lite lugnt Yina, jag är inte så snabb som du" Han hade ökat på stegen men att sätta efter henne i trav var inget som lockade honom men han skulle följa med systern för även om han velat tala med Mivria i dag så var det inte så bråttom . Han ville också lära känna sina yngre syskon även om han ännu inte vant sig vid att ha yngre syskon. Inte så unga iallafall.


(Hoppa det lilla PP är ok annars ändrar jag)

Det var med studsande steg som Yina ledde dem över tempelområdet. Hon försökte hålla tillbaka dem ivriga gnyenden men det var nästan omöjligt. Det tog inte lång tid förrän Yina ledde dem av huvudleden och in på en snårigare stig. Hon stannade vid en stor rot som välvde högt över dem båda och i en liten mörk håla under den låg en glittrande sten. Det var en kristall vars kanter var ojämna men skarpa men det speciella var dess bottenlösa mörker. Dess innanmäte var så svart att det såg ut som djupet av himlavalvet, men mer än så fanns där glittrande stoft i den.
     “Kolla!” viskade hon, omedveten om varför. Det var så hänförande vackert. “Det ser ut som det är en bit av himmelen! Kolla! Det är stjärnor i den, Aimar. Ser du?” Hon vågade inte röra vid den, för tänk om det faktiskt var något från Duraneir.

Aimar kunde inte riktigt dölja det leende över den energi, lycka och den renhet denna unga tik uppvisade. Han gick med henne under tystnad. Då hon vek av från huvudleden och den snårigare stigen. Då han såg den välvda roten och sedan såg vad hon menade. Kristallen var som något ur en saka. Som en bit av natthimlen hade fallit ner där under roten. Han stannade upp och såg en stund under tystnad på kristallen. "Yina den är mycket vacker och den kan mycket väl vara en gåva från Duraneir." Hans röst var fylld av en vördnad. Även om hans eget band med månguden var brutet av någon anledning han inte ännu kunde förstå så fanns där deminnen han hade av det band han en gång haft. "Vad tror du Yina ska vi berätta för Mivria eller Ghadam om denna upptäckt?" De rödgula ögonen sökte hennes gula. Trotts det släktskap som fanns mellan dem även detta någon som förvirrade honom då han trodde hans mor älskade hans far,varför hade Mivria valt att skaffa valpar med en annan hane. Han klippte lite på öronen då tanken kom snabbt och var borta lika snabbt. "Ska vi gå tillsammans, jag skulle behöva tala lite med Mivria" Han kunde inte kalla henne för mor, det köändes så konstigt då allt var så annorlunda att hon nästan kändes som en främmande varg men ändå inte.

Yina växlade mellan att se på Aimar och på kristallen. Att även Aimar ansåg att hennes teori faktiskt kunde stämma gjorde henne stolt över sitt fynd. Stoltheten sken igenom hennes breda, tandiga leende och svansen viftade ivrigt bakom henne. Med en överdriven entusiasm nickade hon åt hans förslag.
     “Det gör vi!” instämde hon. Med samma studs i stegen som innan vände hon om och gick vidare på stigen de kommit ifrån. Hittills verkade hennes teori ändå stämma överens, och det sista som skulle krävas var ett bekräftande från mamma. Men då kom nästa fundering, vad betydde det hela? Yina försökte komma underfund med det  själv, men det verkade nästan omöjligt.
     “Mamma borde vara i templet, kanske! Eller, så är hon inte det. Jag vet inte.” Ett bubblande skratt lämnade henne och hon såg tillbaka på Aimar med samma leende som tidigare.
     “Vad behöver du prata med mamma om?” Den genuina nyfikenheten lös igenom hennes bärnstensfärgade ögon. Kanske borde hon inte fråga, det kunde anses lite ohövligt, men hon var så nyfiken att det var omöjligt att hålla sig.

Den entusiasm hon visade fick honom att le. Han hade dock svårt att greppa att dom var halvsyskon. Det gick inte ihop i hans hjärna. Det var så mycket som var "fel" så han var ofta mycket förvirrad men just nu var huvudvärken bara ett milt bultande och den glada valpen fick honom att stundvis glömma att hon var hans syster och såg henne bara som den glada valpen hon var. 

"Ja vi går till templet och ser om hon är där annars kan vi se om Ghadam är där." Han vände tillbaka mot den snåriga stigen och log ännu en gång vänligt mot henne och den iver hon så tydligt visade. Men då hon frågade vad han ville tala med Mivria om och så smärtsamt påminde honom om det som var så svårt att greppa efter så kort tid ändå. Han såg på henne med de gulröda ögonen. "Ja det är lite av varje." Han log mot henne men det fanns en viss sorg i hans ögon. Han förstod också att detta svar inte skulle vara nog för den unga tiken så han fortsatte. "Jag behöver tala med henne om en flock som fanns förut men som inte finns kvar." Han såg framåt igen och så kom de fram till huvudstigen igen.

Yina kastade blickar över axeln för att se så den äldre halvbrodern hängde med. Stegen var spretiga och glada när hon ledde dem framåt. Men Yina saktade ner lite när hon märkte att Aimar inte riktigt hade samma energi som henne, och såg en glimt av sorg i hans ögon. Yina hade förstått att något inte riktigt var som det skulle med honom, kanske var han sjuk eller hade varit. De allra flesta gångerna så valde hon att inte bry sig om det, och ville bara behandla honom som vem som helst. Men hon märkte att glansen i hans ögon smittade av sig i hans ord.
     “Okej,” sade hon lite lugnare. Ett mjukt men vänligt leende klöv hennes anlete itu när hon såg upp på honom igen.
     “Det blir nog bra. Mamma har svar på allt. Eller ja, det mesta iallafall.” Under andra omständigheter hade hon frågat mer, men Aimars blick fick henne att hålla tillbaka. Ibland var det bäst att inte fråga så mycket, det var iallafall vad pappa sagt.

Aimar såg på sin halvsyster och då leendet klöv hennes ansikte så kunde han inte låta bli att undra vad som hänt, vad hade han varit under denna tid, under dessa år som måste gått. Han skakade smått på huvudet för att bli av med dessa tankar. "Ja Mivria är en klok varg och hon kommer kunna ge mig svar på många frågor jag har. Och tack för att du visade mig denna skatt du funnit Yina." Ett varmare leende spelade på hans läppar. Även om varje möte med sina yngre halvsyskon väckte fler frågor och en smärta och så många fler frågor så var dom i sig en skatt för honom trotts allt. Han hade en familj som ville involvera honom i sina liv och innan han kunde fortsätta sin resa för att finna Norrsken och deras valpar måste han bli bättre och få veta mer. På huvudstigen kunde han röra sig lättare och kunde hålla jämnare steg med Yina. "Du ska han tack igen Yina för denna lilla utflykt. Det var precis vad jag behövde" Han gav henne en lätt puff med nosen på sidan av halsen. "Men nu måste jag finna Mivria. Du borde leta efter din far och berätta om ditt fynd så kan du tala med din mor sedan." Han ville inte avvisa henne men just nu behövde han tala med Mivria ensam om hon hade tid.

(Avslutat)