Det hade flera dagar sedan Meilyr haft sin lilla sammanstötning med Yina. Och han hade nu gått mera försjunken i tankar än någonsin. Han kände att han inte hade någon anledning att sörja Mivria men ändå var det något som gnagde. Han hade gått och velat om han verkligen skulle söka upp Yina och månvargarna, vad kunde han egentligen göra för dem? Han var en främling och nu var de antagligen mera misstänksamma mot främlingar än någonsin. Och dessutom började han vara trött på Civitas, kanske skulle han bara låta mötet falla i glömska. Men han hade ju lovat och han ville så gärna ha svar på ett flertal frågor som hemsökte honom. 

Så med den inställningen hade han den morgonen ett mål i sikte. Med en nyfångad hare i mun började han söka sig runt i staden. Han visste inte riktigt vad han skulle vara till för nytta så han drog till slutsats att lite mat aldrig skadade. Han hade inte fått tag på något större djur den morgonen och tiden hade runnit ut. Med en lätt suck så började han gå runt och fråga efter vägvisning av vargar på måfå. Men det var som om de aldrig sett en månvarg i hela deras liv. Han satte sig ner vid dammen på torget och började fundera vad han skulle göra. Kanske kunde han göra ett försök mot de lite rymligare boplatserna? De måste ju ändå vara ett dussin vargar som sökt skydd i staden.

Han började ta sig upp längs stadens olika etapper, han hade hållit sig till de mindre boplatserna så det skulle inte vara en omöjlighet att han hittade dem här. Han stannade upp då han kände av samma doft som Yina hade haft runt sig. Men det var svårt att urskilja då vargar som levde nära varandra kunde ha en sammansvetsad lukt. Så han var inte säker. Med sitt kraftfällt kunde han se vargar som låg och vilade inne i de urholkade boplatserna, andra som gjorde sysslor eller pratade. Osäkert släppte han ner haren framför sig medan öronen lyssnade tappert efter en välbekant röst. 
“Yina?” sa han tillsist i hopp att hon var i närheten.

“Yina?”
     Det var en främlings stämma, men ändå bekant. Färsk i minnet. Meilyr. Yina hade inte varit säker på om hon faktiskt skulle få se honom igen och blev glatt överraskad. Det var med ett mjukt leende som hon lämnade det lilla tillhållet för att möta honom. Haren vid hans tassar fick henne att dra på smilbanden lite till.
     “Meilyr,” hälsade hon. “Vad glad jag blir att se dig igen.” Yina gick fram till honom med en avslappnad hållning och gestikulerade åt dem att de skulle gå vidare, till en mer avskild plats.
     “Jag visste inte om du skulle komma. Jag tänkte att jag kanske, jag vet inte, skrämde dig. Alla de dåliga nyheterna är inte så lockande,” hon skrattade till och sköt honom en ursäktande blick, “men tyvärr är det lite så livet ser ut för oss nu.” En tung suck lämnade henne och hon såg vidare på den lilla vägen av upptrampad jord de vandrade på.
     “Jag hade en dålig morgon, eller ja, inte för att någon morgon det senaste varit speciellt br-” Hon avbröt sig när hon kom på sig själv med att prata på ogenomtänkt. Hon harklade sig lite. “Jag ville iallafall be om ursäkt, för att jag avbröt vårt möte så hastigt. Jag förstår om det är frågor du har,” Yina stannade upp vid en liten bädd av planterad gräs, “och svarar gärna på så mycket jag kan.” Hon satte sig ned och mötte hans mörkt blåa blick med sin egna.

Han blev lättad då han hörde att någon kom gående och säkerheten var tillbaka då hon svarade honom. Hans slappnade av och log vänligt mot Yina då hon närmade sig. Hans okoncentration hade gjort så han tappat taget om kraftfälltet och missade hennes gest men följde efter då hon började gå bort, haren liggandes kvar. Hon hann före med ursäkterna som han själv hade tänkt bräka ur sig om deras lite obekväma möte dagen före. Han förstod hur hon tänkte och han hade ju faktiskt varit osäker på om han skulle komma. Var det för han blivit skrämd över känslorna som svallat upp som Yina tänk eller anledningen han alltid intalade sig. Fast det spelade ingen roll längre, han stod ju här nu. Meilyr lät henne tala till punkt innan han valde att öppna munnen. 
“Jag hade också tänkt be om ursäkt men jag tror vi både har fått nog av ursäkter för stunden” Han satte sig bredvid henne. “Ja den här gången får du knipa mig i en svans om jag blir för jobbig. För som du kanske märkte så vet jag för tillfället inte mycket om vad som försiggår i Numoori”. Han svängde lite menande med en av svansarna. Var skulle han riktigt börja.
“Vilka var det som attackerade er? Jag förstår inte vad måntemplet skulle haft för fiender. Ni var väl en fristad för vargar som ville lära sig mera om Duraneir?”. han pausade, vände blicken mot staden nedanför. Tankarna som bollats runt fick nu äntligen utrymme att lämna honom. “Misste ni många?” Han väntade denna gång att dra upp Mivria, han ville få en klarare bild på den förargerliga situationen Yina befann sig i.

Ett klingande, halvhjärtat skratt lämnade henne.
     “Mycket händer verkligen,” stämde hon in med och suckade. Man kunde nästan höra sorgen i hennes andetag.
     “Det var vad vi trodde också,” började hon med en tung ton, “jag hade aldrig i hela mitt liv förväntat mig att något skulle hända oss. Måntemplet. Vi hade knappt hunnit sörjt mamm- Mivrias död.” Hon pausade som för att samla sig lite. Den bärnstensgula blicken var fäst på någon okänd punkt på andra sidan gatan.
     “Ljusets Krigare kallar dem sig. Jag vet inte så mycket om dem, faktiskt. Jag har inte riktigt hunnit ta mig an det detektivarbetet än. Men rykten går som löpeld genom städerna, och det blir svårt att sålla ut vad som är sant eller inte.” Yina drog på mungiporna i ett bistert leende.
     “Vi förlorade en hel del, men inte bara präster och prästinnor, utan även civila. Qu var där för att hjälpa oss, men även de hade förluster. Det var ett blodbad, rent ut sagt.” En iskall rysning av obehag for genom hennes kropp. “Min pappa, min farbror,” blicken blev frånvarande när hon långsamt fann sig tänka tillbaka på kaoset. Som för att rycka sig själv ur tankarna skakade hon avvärjande på huvudet.
     “Men Meilyr,” hon fäste blicken på honom igen, “är du verkligen här för att hjälpa oss?” Det fanns en plötslig skarphet i hennes röst, om än maskerad väl. “Jag vet att du förstår hur mycket jag, vi, har att göra. Och jag kommer inte stanna kvar i Civitas många dagar till, så jag behöver veta. Vill du verkligen hjälpa oss?”

Ja världen var i snurrning och för en gångs skull hade han bestämt sig för att placera sig mitt i röran. Det började sakta gå upp för honom då han satt där och lyssnade då Yina förklarade, nickade i medhåll. “Jag fick aldrig chansen att träffa Mivria, jag tänkte nog bara att den dagen skulle komma. Men så blev det inte.” förklarade han. Så det var Ljusets krigare de kallat sig, Meilyr hade hört dem nämnas nån gång tidigare men hade ingen aning vilka de var. Kanske skulle han någon dag få möjligheten att höra båda sidorna men än så länge hade han ingen förståelse för dessa “krigare”. Han var glad att höra att Qu hade varit där för dem i detta blodbad, hon hade verkligen förlorat alla. 
“Jag är tacksam att du valde att dela med dig. Ljusets krigare.. namnet passar dem inte så väl" sa han med en ton av bitterhet. När hennes röst skärptes och frågan löd vände han förvånat huvudet åt hennes håll. Han blev nästan lite ställd, vad skulle han svara nu. Vart var det hon var på väg? “Nästan hela mitt liv så har jag bara vandrat utan mycket till mål. Men kanske är det dags att vara till lite nytta här i världen,” sa han en aning tveksamt men sen återfann han styrkan i sin röst, “vad kan jag göra?”

Yina hade lite av en ursäktande min när hon tog till orda igen.
    “Jag fattar att jag uppfattas som lite påstridig, men faktum är att drastiska tider kräver drastiska åtgärder.” En mjuk suck undslapp henne och hon lämnade Meilyr med blicken.
     “Det finns mycket att göra. Templet i Ötamon är i ruiner, men vårat hopp om att bygga upp det igen är intakt. Vi söker frivilliga att hjälpa till med det. Jag vet att Tenebris anordnat en grupp som de skickat dit, om det låter som något du skulle vilja hjälpa med. Men det är bara ett alternativ.” Yina pausade. “Men det behövs även folk här, på plats, för att hjälpa de skadade. Det mesta är bara alldagligt arbete, du vet, sånt som underlättar deras läketid. Jag själv ska bege mig till Qu. Jag måste se hur de repat sig, men också om de är villiga att hjälpa oss igen, trots allt.” Yina var inte rädd för att be om hjälp, de kunde inte klara det här ensam och hon visste att Qu varit där för dem då. Ändå förstod hon att deras, flockens, välmående stod över allt annat. Men det var värt ett försök ändå, och hon ville se hur de mådde. Yina hade överhört skvaller, men hon behövde bekräfta det för henne själv.
    “Du är fri att följa med till Qu, om du vill.”

Hon ursäktade sig åter och han förstod att det inte var så lätt att fråga om hjälp av en så gott som utomstående. Men han skakade på huvudet som att vifta bort ursäkten. “Det är okej, jag vill hjälpa men vet inte riktigt var jag kan vara till nytta.” Han tänkte på förslagen hon satte fram. Öronen klippte intresserat till då hon nämnde Qu igen. Det stod ganska tydligt fram vart han skulle vara till bäst hjälp, fast han hade många förhindringar i livet så var hans tal inte en av dem. Och man behövde kunna tala om man ville överleva här i hans situation. “Jag är ingen helare eller byggare, antagligen så finns det mindre roller att göra men om jag ska vara ärlig så skulle jag nog bara vara i vägen. Tror jag glömde att nämna att jag är blind, fast man har andra sätt att ta mig fram på så kan min blindhet göra mig lite “klumpig” då man rör sig runt många individer på en gång.” “Civitas har inte varit en dans på rosor precis..” sa han ursäktande och log lätt. Meilyr hoppades att hans handikapp inte skulle sänka Yinas tankar om honom, om så var fallet skulle han försöka ändra på den inställningen.
“Men att göra dig sällskap till Qu skulle jag gärna. Där ser jag inga hinder och dessutom ligger det också i mitt intresse att få träffa dem. Om jag åtminstone kan göra din färd lite gladare och lättare så är jag nöjd. Dessutom ska väl en vandrare ha ett och annat koll på vägarna.” Det var först nu då Meilyr tänkte efter som han inte riktigt hade någon aning om vart Qu hade sitt revir, de hade försvunnit från kartan. Hade han nu gått med på en färd till världens ände? 

“Så är det bestämt?” sa han tillsist och vände huvudet mot Yina, öronen hoppfullt spetsade medan han väntade på sin dom.

Yina hade ett varmt leende på läpparna, men hon kunde inte låta bli att låta överraskningen skina igenom. Kanske hade hon bara inte varit uppmärksam nog, men Meilyrs blindhet hade på något sätt undkommit henne. Yina var imponerad.
     “Förlåt,” skrattade hon lite skamset, “jag visste inte. Jag som har gestat och haft mig.” Plötsligt förstod hon lite bättre varför de krockat in i varandra den morgonen. Det kändes som ett av ödets lustiga sammanträffanden. Yina kände en lättnad av att han ville följa med. Trots att de inte var mer än ytligt bekanta så kände hon en tilltro.
     “Då är det bestämt,” instämde hon gladeligen. “Först, måste vi bara hitta dem.” Ett kort, ursäktande skratt lämnade henne igen. Det skulle kanske inte bli så lätt som hon hoppades, men med lite, lite tur på sin sida kanske där fanns någon från Qu här i Civitas, om de bara kollade lite noggrannare.

Hennes utryck av förvåning hade Meilyr hört allt för många gånger förut, han skakade på huvudet för att skaka bort ursäkterna. "Åh det gör ingenting, jag är väl bara glad att det är inte är helt uppenbart" sa han mjukt. Det var tack vare kraftfälltet han kunnat bete sig mera normalt och smidigt, han funderade om han skulle inflika det men lät bli. De skulle få spendera en hel del tid tillsammans så det fick bli ett annat samtal. Han funderade vad han skulle ha chans att lära sig om Yina i den nära framtiden och om månvargarna generellt, de var ju hans blod. Först måste vi bara hitta dem. Meilyr nickade och efter en liten stund reste han sig upp. "Då tar jag mitt farväl tills vidare. Kanske har jag en chans att höra något intressant på gatorna. Jag möter upp dig igen när det är dags" sa han och gav Yina en sista blick innan han satte tassarna i rörelse och tog sig ner mot stadens lägre gator. Han var nu väldigt nöjd över deras lilla krock, tänka sig att hans klumpiga tassar kunde vara till nytta. 

[Avslutat]