"Atheala!"
Assar tog sig snabbt fram mellan vargar och handelsstånd ut mot stadens utkanter. Hon hade nästan omedelbart fått syn på den bekanta honan där hon stod och såg lätt bortkommen ut. Det var ju trotts allt en av Assars uppgifter, att hålla koll och ordning i Yana. Dessutom stack den lite runda honan ut, det var tydligt att hon inte var van vid städer och inte hade lärt sig rätt sätt än.
"Athea!"
Gastade hon igen och den korta svansen viftade ihärdigt. Med ett brett leende mötte hon den andres blick. Hon höll på att snubbla över en liten Silanni i sin iver att nå fram till honan, men räddade sitt och flockens anseende i sista sekund.
"Det gick bra!"
Ropade hon med ett lika delar generat som genuint roat gapskratt och omfamnade sedan månvargen. Hon hade inte minsta tanke på att de knappt kände varandra.
"Du är här!"
Glädjen kunde tydligt höras i den hesa rösten.
"Jag ä så glad att du ä okej, å vid gudarna din päls ä så ljus å fin. Välkommen till Yanamore!"

Det var inte många i staden kände henne, än mindre kunde hennes namn, därför ryckte hon till med en lätt misstänksamhet då det rungade över platsen. De mestadels blåa ögonen så sig om, letade efter ägaren till rösten. Hon ville minnas att hon hört den förut, men kunde inte placera den till en ägare i sinnet, inte fören den hördes igen och blicken fann källan. Assar. Det ar egentligen inte konstigt att hon inte hunnit koppla rösten till utseendet, deras samtal hade varit kort, och de kände egentligen inte varandra. Men honan hade hunnit bli något av en trygghet när allt annat verkat fallera, och löftet hon gett var allt som band henne till platsen hon fortfarande inte höll någon kärlek till.
 "Assar!" det var svårt att inte smittas av hennes glädje då hon kom rusande emot henne, stubben till svans ostyrigt viftades bakom henne, men hon blev fortfarande tagen med förvåning då den större honan drog in henne i en omfamning. Hon glödde lätt av genansen och slog ned blicken vid komplimangen.
 "Nä, inte är väl jag märkvärdig" sade hon avfärdande och glödde lite starkare, kände sig än mer generad av att det var så tydligt av kraften. Hon förstod ju att det måste varit en stor skillnad ifrån när de först träffat, då Thea varit täckt av mörk sot och luktat bränd päls och hud.
 "Du är mycket finare" jämfört med Assar såg Thea väldigt alldaglig ut, både i pälsen och färgerna.

Honan i hennes famn glödde och Assar studerade henne fascinerat med munnen på vid gavel. Hon noterade knappt hur generad den andre verkade, helt förtrollad av det varma ljusskenet. Med total förundran och glittrande blick tog hon emot den andres komplimang. En fnysning lämnade henne och hon såg uppriktigt paff ut.
"Äsch va sägeru?? Före första så ä väl min gudomliga skönhet" hon förställde rösten och gjorde en svepande extravagant gest med den ena framtassen "inge som fråntar dej din, å dessutom öh, haru sätt dej själv ellä? Du På Riktigt Strååålar bruden!"
Assar var verkligen helt tagen av den andres kraftuppvisning. Eld och metall i all ära men fatta att kunna styra ljuset själv, det var det coolaste Assar sett. Om hon själv försökte lysa genom att tända eld på sig själv dröjde det bara några minuter innan hon skulle bli helt skallig. Det hade hon lärt sig den hårda vägen.

Assars självförtroende och mod att våga ta plats och stå för sig själv var en frisk fläkt i hennes sinne. Men samtidigt så slet den revan i mellan dem större. Inte bara var hon otroligt vacker och strålande, hon hade personligheten och självkänslan som Thea själv saknade. Allt-i-ett på ett vis Thea tvivlade på att hon någonsin skulle kunna bli. Ansiktet hettade vid hennes kommentar, men hon lyckades få bukt på den bångstyriga kraften något något sånär. Istället för att hela hon skulle glöda lite så höll ljuset sig till måntatueringarna, där det hörde hemma. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, det var pinsamt att hon inte haft kontroll på kraften, och att Assar fått se det.
 "Nä, sluta" knorrade hon generat och skruvade lite på sig. Medveten om sina fel kunde hon inte tro att hon skulle vara någon som andra kunde anse vacker. Trots att Assar insisterade så var det något hon viftade bort som artighet.
 "Den kommer ju börja igen om du håller på" klagade hon utan att riktigt mena det, det var inget negativt i rösten bara en het brännande genens i hela hennes väsen. Hon skulle nog föredra att inte få komplimanger, hon var inte värd dem.

Assar skrattade hjärtligt åt sin väns generade ord.
"Å dä skulle va nå dåligt asså?"
Frågande hon med en mycket tveksam blick. Hon kunde verkligen inte se hur Atheas sken kunde vara något annat än positivt. Den mindre honan var så vacker och ljusskenet från hennes tatueringar och kraft fick henne att se mäktig ut.
"Ja ä gla' du kom hit iallafall, å att du mår bra!"
Mjukt boxade hon den andre i bogen med sin ena framtass.
"Haru hittat din flock nå?"

"Jaa" försökte hon protestera utan mycket övertygelse. Dåligt var det väl inte, men det var pinsamt.
 Blicken sökte sig upp emot Assar igen och hon log emot hennes uttalande.
 "Jag är glad att jag kom" eller glad att hon fick träffa Assar. Resten av upplevelsen i staden hade väl inte varit det bästa. Hon var fortfarande skärrad av den aggressive försäljaren.
 Leendet falnade då honan fortsatte. Glädjen ersattes av sorgen hon började vänja sig vid i blicken och hon slog ned den i marken igen. Flocken. Hon hade inte träffat en enda av dem. Inte hört något av dem. Trots att hon frågat runt. Hon ville så gärna tro att de levde. De flesta av dem. En av dem. Vad som helst egentligen. Ville tro att hon inte var ensam.
 "Nej" var hennes korta och långa svar. Skulle hon någonsin träffa någon av dem igen? Alls? Någonsin? Väntade dem på henne i Chaibos grottor?

"Åh"
Fick Assar ur sig och leende försvann från hennes anlete. Hon var inte så bra med ord men utan att tveka slog hon ena frambenet om månvargen och drog in henne i ännu än kram.
"Ja ä lessen"
Suckade hon.
"Men förlora int hoppe, de kan fortfarande va där ute. Dä många här som flytt från elden, å det ä hemskt men betyder ju också att många klara sej!"
Försiktigt försökte hon sig på ett leende igen. Tillät sig förlora sig lite i vännens ljusa ögon.
"Ja lova visst å visa dej runt förr, vill du de? Ja vet alla d bästa ställena häromkring vettu!"

Trots det var svårt försökte hon pressa fram ett uppmuntrande leende. Vännen kunde ju inte veta att flocken fortfarande var försvunnen. Thea hade önskat att hon hittat någon, eller bara kunnat hört om dem. Att veta att de levde hade räckt.
 "Visa mig gärna runt!" hon tvingade undan de dumma känslorna, det här skulle vara ett glatt möte, inte kunde hon komma och färga det med sorgsna blå toner då inte.
 "Jag har inte sett så mycket, jag är rädd att städer inte riktigt är min grej" erkände hon med ett blygt leende. Berättade inte om försäljaren eller andra klumpiga möten hon haft i staden. Det var lite pinsamt faktiskt.

"Åh, ja förstår. Växt upp på vandrande tass, var fett ovan mä städer när ja först kom hit."
Förklarade hon samtidigt som hon började eskortera sin vän genom Yanamore.
"Å när man ä så stor som ja äre lätt å va i vägen bland så mycke folk."
Skrattade hon.
"Men man vänjer sej, nu trivs ja i Yana. Gick från å känna mej som fisk på torra land till att se d som mitt hem."
Och med den introduktionen började hon istället prata om det olika ställena de passerade och hennes minnen vid dem.