Hela handelskonceptet hade lite fallit åt sidan, men Blair fann att han fortfarande tyckte det var roligt att prata med handlarna, diskutera, tjafsa och allt däremellan. Därför befann han sig där ute igen - även om han inte hade något att erbjuda och inte ville ha något heller.
     "Men aldrig i livet!" utstötte han kränkt när handlaren lagt fram ett handelsförslag. Mellan dem låg ett stort horn, vars ursprung han inte kunde diskutera. Varför han skulle vilja ha hornet var oklart, men prisförslaget han fått var skrattretande. I sin dramatiska frustration vände sig Blair till åskådaren bredvid, som han i ögonvrån sett komma närmare under diskussionen.
     "Han kan ju inte mena allvar?" Blair fångade hennes blick när han sökte stöd, men hejdade sig snabbt. En rynka uppstod i pannan när han plötsligt fick en stark känsla av att det här var någon han träffat. Försäljaren protesterade, men Blair ignorerade honom och stirrade bara förvirrat på den andra.
     "Vi har träffats, eller hur?" konstaterade han, och snabbade sig innan hon hann svara. Hon var så skarpt bekant på ett underligt sätt. "Säg inte, låt mig gissa. Du är väldigt bekant... Yanamore? Var du hon som sålde fisk?"

Det hade nästan varit omöjligt att inte lägga märke till den hettande diskussionen, och där en del förmodligen gjort en ansats till att dra sig undan hade Yina istället lockats. Just som hon skulle kika över fakargens axel för att se vad det var sånt liv om vände han sitt ansikte mot henne. Genast bildades en djup tankfull rynka mellan hennes ögonbryn. Precis som han konstaterade hon att han var väldigt bekant. Men Yina hann aldrig placera honom förrän han gjort sin gissning.
     “FISK?!” utbrast hon bestört, “ser jag ut som någon som säljer fisk? Jag har aldrig fiskat en dag i mitt liv!” Yina skrockade till och skakade avvisande på huvudet. Ett roat leende gick att skymta på hennes läppar. Hon kastade ett öga på hornet och försäljaren vars förvirrande min bara tycktes bli värre.
     “Och om jag hade fisk hade jag inte gett mer än en liten mört för den där,” sade hon och nickade mot hornet. Handelsmannen såg plötsligt väldigt irriterad ut och drog åt sig hornet medans han mumlade på något språk Yina inte kunde förstå.
     Yina såg belåten ut när hon mötte fakargens gröna blick igen. Jo visst var han bekant, men en brun fakarg var inte det mest ovanliga. Men dem där ärren…
     “Du!” Som ett sken lös hon upp igen när hon insåg, “I templet! Drakargen, du vet, som skrek så fruktansvärt,” Yina log.

Nähä, okej, inte fisk då. Blair tyckte inte ens det var en dålig gissning. Luktade hon inte lite fisk? Han tyckte nog det ändå, men beslutade sig för att tro på henne, speciellt när hon stämde in i hans tycke om hornet.
     "Hörde du det-" började han triumferat att vända sig mot handelsmannen, men fann att denne surnat till och vänt sig mot andra, mer intresserade. Han verkade ha uppfattat att varken Blair eller tiken skulle köpa något av honom. Nåja. Fakargen vände sig tillbaka mot sin samtalspartner.
     "Du! I templet!"
     "Justja!" Blair flinade. Usch, det ringde fortfarande i öronen när han tänkte på skräcködlan. "Hehe, vi var ju ett rätt bra team ändå." De hade visserligen behövt lite hjälp, men i slutändan var det ändå det blåa monstret som flytt. "Vi kanske borde bli monsterjägare."

Ett lågt, belåtet skratt bubblade ur henne. Ett flertal månvarv hade passerat sedan Måntemplets fall och minnet av fakargen hade börjat blekna med dem. När hon inte sett honom i staden den första tiden hade Yina inte tänkt på det längre. Det hade funnits allt för mycket annat att oroa sig för än främlingen, men ändå kände hon en lycka över att finna honom igen. Ett vänligt - om än sargat - ansikte värmde då liksom nu.
     “Fjäderfät och fiskaren,” döpte hon dem med ett roat leende, “låter inte så skrämmande, men det kanske blir våran grej.” Med ett kort ögonkast synade hon honom ytterligare.
     “Du ser ut att ha klarat dig bra? Vingarna sitter på plats, och allt sånt?” Yina sträckte upp ena framtassen och petade lite på vingarna som låg prydligt längs hans sidor.

"Fjäderfät och fiskaren", upprepade han låg med ett flin. "FF. F-aaarliga... f- .... f-ligan?"
     "Du ser ut att ha klarat dig bra? Vingarna sitter på plats, och allt sånt?" Blair öppnade munnen för att svara, då hon buffade till honom med ena tassen över vingen och han kände något klicka till. Suck. Då var det dags igen.
     Det var en stilla våg av intryck som rullade in, inte alls lika turbulent som Ronias intryck varit. En lukt som påminde honom om Kawazatriskogen, men långt ifrån samma intensitet eller samma fukt, fyllde hans nos.
     "-u vill då inte bli hittade-" Ett skratt, inte hennes, till svar. Doften av skog igen, men nu blandat med andras. Färgen grön stack hono- henne i ögonen-
     Det var mycket lättare att skjuta ifrån sig synen, kanske för att han inte alls hade en särskilt nära relation med honan. Om än att kroppskontakten varit nog för att trigga föraningen, kunde han knappast se eller känna lika starkt som om de hade känt varandra väl.
     Blair såg lite dum ut i någon sekund, men samlade sig snart. Rynkan i pannan slätades ut och han höjde på huvudet.
     "Jag kom undan bättre än andra." Det fanns något i rösten som skvallrade om sorg, och han var glad att han hade ett annat ämne att byta till.
     "Du, fiskarn', jag kunde inte missa att notera det, nu när du boxade mig sådär-" Blair lyfte ett ögonbryn, men det var långt ifrån anklagande. "Du- ni, letar efter... Gu?" Han insåg sitt misstag när han sa det högt, och förstod att han uppfattat konsonanten fel. "Qu, menar jag." Innan hon hunnit svara flinade han, rätt malligt.
     "Jag är typ, synsk. Ja, det är ashäftigt, jag vet, och nej, du behöver inte hurra, det blir bara jobbigt."

Yina fångade upp den lilla tonen av förlust och besvarade den med ett sympatiskt leende. Hon förstod precis. Trots allt hon förlorat, liksom hon anade att han gjort - kanske familj eller vänner som fanns där med honom - så hade de klarat sig med livet i behåll. Det betydde allt.
     “Q-?” Yina hann inte avbryta, men frågorna blev genast fler. För ett ögonblick undrade hon om han var en spion, om han förföljt henne eller läst hennes tankar utan att hon märkt det, tills han förklarade. Ett torrt, men roat skratt lämnade henne och hon himlade med ögonen åt hans självmod.
       “Ta inte i så du spricker nu,” kontrade hon med ett snett leende. Visst, det fanns något väldigt häftigt med en kraft likt hans, men det skulle hon aldrig erkänna så han hörde det. Det behövde hon inte, insåg hon.
      “Att jag letade efter Qu var mig ingen nyhet. Du såg väl något mer hoppas jag? Kommer jag hitta dem här, eller vadå? Var till någon nytta annars vill jag inte vara din partner.” Denna gång knuffade hon till honom lite hårdare, denna gång med axeln, både för att retas men också med en förhoppning att lyckas trigga igång en till syn.

"Var till någon nytta annars vill jag inte vara din partner." Blair flinade, men blev sedan knuffad en andra gång. Verkligheten förblev hans egen.
     "Amen, lägg av-" Han såg kränkt ut, men lyckades inte riktigt bibehålla uttrycket. Istället sträckte han förnärmat på sig, och slöt ögonen med nosen i vädret. Med oändlig förnämlighet placerade han en tass över hennes. En pompös gest, men ögonen rörde sig under ögonlocken när han sökte med kraften igen.
     En grön, lummig skog. Det var varmt på ett lätt kvavt sätt. Vidare. Deras tass trampade en vass sten, och de svor. Ljudet av en fågel Blair inte kunde placera, och sedan skogen igen. Det gröna sprack upp och gjorde plats åt ett stort vattenfall, glittrandes i solljuset. Vidare. Intrycken kom så snabbt nu att Blair inte hann tolka dem. Han mådde bara illa.
     I en bestämd, hastig rörelse bröt han kroppskontakten och slog upp ögonen. Det snurrade i huvudet, och han drog några andetag genom nosen för att svälja ner illamåendet.
     "Du hittar inte Qu här", svarade han och hindrade impulsen att skaka på huvudet. Det gick fortfarande runt därinne. "De är- Jag har aldrig varit där, men det påminner om Kawazatri nog för att jag skulle säga söderut. Sydväst." Åt öst fanns bara Lavaöknens karga värme. "Skogen är väldigt grön. Har ett stort vattenfall." Det blev inte riktigt lika ståtligt som Blair hade hoppats på, och han flinade brett. "Jag jobbar fortfarande på presentationen."

Det roade leendet behöll sin styrka, även när hon himlade med ögonen åt honom. Yina var genuint imponerad av hans förmåga och kanske mer nyfiken än hon ville erkänna för honom. Det var trots allt tydligt att han inte behövde hennes beröm, hans ego verkade stort nog.
     “Sydöst säger du?” Hennes världsvana var minimal och en grön skog kändes som den mest generiska beskrivningen hon någonsin fått. Men hon tänkte inte ifrågasätta, rädd att hennes okunskap skulle skina igenom.
      “Och hur ska jag vet att du inte bara försöker lura mig härifrån för att slippa dela vinsten av våran förbannat fantastiska service? Vi har inte ens börjat och du försöker köpa ut mig direkt,” Yina skakade på huvudet med en teatralisk besvikelse.
      “Aja, inte som att jag har nåt annat att gå på direkt,” erkände hon med en axelryckning och log mot honom.
     “Är det meningen att jag ska kalla dig fjäderfät för alltid eller?”

"Sydöst-"
     "Sydväst", rättade han snabbt. "Du kan väst och öst va? Sol går upp i öst, och allt det där." Han studerade henne. Behövde han vara orolig? Tänk så skickade han iväg stackaren, och så skulle de återförenas på savannen om ett halvår. Uff. Han kunde inte ta något ansvar för det i så fall. Hennes nästa ord fick honom att le brett igen.
     "Köpa ut dig? Fiskarn, jag räknar med att du sprider ordet om vårt finurligt fenomenala företag. Hur ska vi annars få några vettiga uppdrag?" Leendet blev mer ett flin. "Se bara till att inte tappa bort dig tills dess, huh? Qu kan vara hemskt svåra att hitta." Han hade försökt leta efter dem en gång, och inte lyckats. Det var lustigt, åtminstone såhär i efterhand.
     "Blair, förresten. För alltid till din service, antar jag." Det glittrade i blicken.

Yina himlade lite med ögonen åt hans förtydligande trots att det varit hennes misstag. Det hade inte tagit henne lång tid alls att anse honom tyken, men hans rappkäftighet gjorde det lätt och roligt att prata med honom. Trots det kunde hon inte låta bli att tänka på hur omständig han måste vara att faktiskt jobba med.
      "Jag kanske helt enkelt får paketera in dig och ta med dig, så kan jag bara trycka på dig när jag behöver. Förbannat funktionellt, fjäderfät." Leendet var retsamt men roat.
     "Blair," provade hon och såg ut att fundera lite över det för ett ögonblick. "Jag tror jag föredrar fjäderfjät ändå," lade hon till med ett vasst flin. 
      "Yina," erkände hon kort.

Blair fnös till. För sin inre syn såg han henne rulla ihop honom och stoppa in under icke existerande vingar. Roande.
     "Åh, du vore inte den första", muttrade han till svar, men la ändå Yina noga på minnet. Det kunde inte vara sista gången de träffades - de hade ju företag tillsammans nu.
     "Nåja", fortsatte han och lyfte på ögonbrynet. "Nu när jag varit så hemskt snäll och berättat om Qu för dig, borde inte du springa och berätta för din kompis?" Det hade varit en annan med i synen, det var han säker på. Ett snett flin dök upp på läpparna. "Hälsa från mig."

Det blev svårt för henne att hålla tillbaka förvåningen i ögonblicket när han nämnde hennes vän. Ändå var hon snabb på att släta ut det, men tvekade på att han inte lagt märke till det. Yina skrattade avvärjande.
     “Jaja, jag fattar. Du är less på mig.” Hon log roat. “Du är inte så skön att titta på du heller.” Leendet blev retsamt och hon ägnade honom en sista blick innan hon vände om. Yina hann ta några steg bortåt, redo att ge sig av med de nya ledtrådarna, när hon stannade upp och såg tillbaka.
      “50/50, broderligt delande, annars har vi ingen deal!” Ett snett flin tog form innan hon vände blicken framåt igen och banade sin väg genom vimlet. Numoori var stort, större än man kunde tänka sig, men ändå lämnade hon fakargen bakom sig med känslan av att det inte var sista gången de skulle ses.

[Avslutat]