[Endast för Jägarna; Grupp Theano. Natten mellan andra och tredje dygnet.]

Natten hade fallit på snabbare än väntat. Kanske var det så att tiden passerade snabbare när hela dygnet upptogs av idoghet vandrande. Arno kunde inte säga säkert, men det kändes onekligen som om stjärnorna tänts snabbare än vanligt. Som om den skiftande grå himlen mörknat plötsligt, och molnens hastiga färd skymde mer och mer av himlen. Kanske väntade regn de kommande dagarna.
     Färdens tredje dygn hade precis börjat. De hade haft fyra dygn på sig att ge sig ut och komma tillbaka. Gruppen hade under dagen beslutat att de behövde vända om. De hade inte funnit märket de sökt, men om de skulle hinna tillbaks i tid så behövde de vända. Återfärden hade dock fördröjts en aning efter att de fått vittring på vad som påminde om ett fällt byte, högst ett par dagar gammalt. Det, och doften av en ensam varg, även det spåret några dagar gammalt. De hade visserligen ätit under resans gång, om än inte mycket, och alla medlemmar var vana vid att klara sig ett par dagar utan föda. Men de var hungriga. Framförallt de unga vargarna i gruppen, vilka aldrig vandrat så intensivt förut. De var villiga att riskera en extra timme eller två för chansen att finna något att fylla sina magar med, om än det kanske skulle kräva att de färdades i språngmarsch en del av sträckan hem igen.
      Arnos blick sökte ut över området. Marken var fuktigare här än där de tidigare färdats, klädd av styvare gräs och vass mellan varierande matt svärtade och grönskande träd. Här och var låg stora stenar eller gamla murkna trädstammar övervägande dolda i mossa. Då och då sjönk Arnos tassar lite djupare än väntat i det fuktiga underlaget, men aldrig så djupt att han snavade.
     De var nära träsket nu. De hade vilat en kort stund för inte så länge sedan. Arno var pigg, öronen pendlade alert på hans huvud. Han hörde de tre äldre gruppmedlemmarna tala lågt sinsemellan, men lyssnade inte så noga på vad de sade. Det fanns en lätt tvekan i deras röster. Den blå ynglingen stannade upp och fäste blicken vid de äldre när först Theano och sedan, endast ögonblicket efter, de andra två stannade. Ett leende spred sig plötsligt i gruppledarens ansikte efter att han sänkt nosen mot marken och vädrat. Han såg tillbaks mot resten av dem.
     ”Det är här. Nos mot målet, i grupper om två. En signal i varje grupp. Gå inte för långt. Sixten, Arno, ni hittar bytet.” Cestrohanens order var klara och tydliga. De fick en uppspelt känsla att sprida sig i Arnos bröst. I grupper om två, varje grupp innehållande en medlem som med sin kraft kunde skapa en ljussignal av ett eller annat slag för att uppmärksamma resten av medlemmarna, gav de sig ut i närområdet.
     Tillsammans med Sixten lämnade Arno de andra. Han hade snabbt stuckit nosen i marken när Theano gett order om att finna målet. Det innebar att märket var nära. Det måste det vara. Mycket riktigt tog det inte allt för lång tid förrän unghanen kunde känna en vag doft, flera dagar gammal, som omisskännligt tillhörde flockens ledare. Dimitrij hade befunnit sig här, och det kunde bara innebära att märket fanns nära. Arno följde dock inte den vaga aningen av den hornkröntas doft, utan rörde sig i rask trav tillsammans med den äldre novisen i riktning mot doften av kadavret.
     Det tog inte lång tid alls förrän de två fann källan till de dofter de känt förut, varpå de insåg att doften av en ensam varg och av aset var densamma. Helveteshunden rynkade ogillande på nosen när han blickade över vad som varit en varg. Kroppen var långt ifrån intakt; fåglar eller andra asätare hade ätit genom mjukdelarna och rensat delar av kroppen, och flugor och andra insekter frodades. Öronen strök sig hårt mot unghanens nacke när han beskådade liket. Han hade aldrig sett en död varg förut. En känsla av illamående, blandat med nyfikenhet, kröp in i hans kropp. Faktumet att det var en död varg han såg skrämde honom, men på sätt och vis kände han sig distanserad från den döde. Kanske för att liket var i så dåligt skick. Kanske för att han aldrig känt den som låg framför dem. Det mest slående med liket var ändå inte att det var en varg, utan vad vargen varit klädd i.
     ”Stackars kräk.” Sixtens röst var låg och en aning spänd, men han verkade inte direkt rädd. Stäppvargens blick svepte snabbt ut i nattmörkret.
     ”Vad tror du han dog av?” Trots illamåendet och en plötslig nervositet så tog sig Arno fram till den döde. Flugornas surrande fyllde hans öron. Doften av liket fyllde hans nos. Han sänkte ansiktet till en hård formation som tycktes inkapsla en stor del av främlingens bröst och rygg. Formen var hård, och påminde honom vid första anblicken om sköldpaddans skal, om än det här främst klädde ryggen över vad som varit vargens skuldror och endast sträckte sig ner över bröstet för att, vad Arno antog, hålla sig fast vid kroppen. Formen var övervägande slät, om än repad, och matt glansig. Den unge hanens blå färg reflekterades svagt i ytan när han nosade på den, om än den inte var blank nog för att producera en klar spegelbild.
     ”Svält, skulle jag tro. Ser det ut som.” Sixtens kommentar var så rak på sak att Arno såg upp på honom. ”Ta av den där, den ser spännande ut, vi får visa den för Theano och tala om att det inte fanns något byte.” Den fläckige pekade med tassen åt skalet. Arno såg ner på det igen. En känsla av att stäppvargen troligtvis sett svält förut spred sig i hans sinne. Var det så? Arno hann inte fråga om det förrän ett ljus tändes på skyn inte långt ifrån där de befann sig. Ett stråk av ljus, skjutet från marken. En signal. Med Sixtens hjälp fick han loss skalet från kadavret och tog det sedan i ett stadigt grepp mellan tänderna medan de rörde sig i riktning mot det par som troligtvis funnit märket.

En tunn månskära skänkte ett milt, blekt ljus från sprickorna emellan de gråmelerade molnen. Under kvällen hade piskande vindar blivit allt påtagligare. Ännu inte fullbordade i sin styrka, men den skulle säkert nås under dagarna att komma. Det skulle med största säkerhet försvåra färden tillbaka söderut för gruppen, som redan var något sen i tidsplanen. Stress var att vänta. Det såg inte lovande ut för vargarna.
     Doften av byte - en metallisk vällukt av blod - hade fått dem att fortsätta. Ynglingarna led av en hunger ivrig att stillas, en hunger de äldre inte hade råd att ignorera. Färskingar för konceptet att vandra; färskingar för vad som väntade bortom Acheratis gröna skogar - deras driv försvann fort utan bränsle. De var trötta, uppspelta. Deras hjärtan var fylld med en slags energi som ömsom fyllde dem ömsom dränerade dem. 
     Speciellt trött var den unga ljusvargen. En kamp svår att bekämpa hemma i trygghet, hade blivit än mer komplicerad. Sömnen och drömmarnas grepp hade knappast lättat under uppdraget. Få timmar av vila tog ut sitt rättmätiga andel. En ofokusering, en tydlig frånvaro, tankspriddhet. Alla motsatser av de egenskaper hon tidigare kännetecknats för. Det var uppenbart, om än ungvargen kämpade förgäves att hemlighetshålla det.
     Försjunken i tankar av oro och panik märkte hon inte hur de nått målet förrän gruppledarens barska stämma ekade genom hennes hörselgångar. Som ryckt ur trans höjde novisen huvudet med en lätt förvirrad min. Cestrohannen kastade ett bistret ögonkast på henne innan han fortsatte. Sixten och Arno ägnades uppgiften att leta rätt på villebrådet.
     "Jag och Niyaha fortsätter norr." Rösten var obeveklig. En ängslan och nervositet drabbade genast den unga honan. Osäkert kastade hon blickar på sin syster, men höll minen så gott hon kunde. Rädd för att möta Theanos blick höll hon ögonen rakt framåt.
     De vandrade i tysthet. Den äldre hanen vädrade regelbundet, ibland gjorde han manövrar som signalerade åt Niyaha att följa med.
     "Du är distraherad." Theanos konstaterande var så självklart och hårt att det gjorde det svårt att svara på. Ett mjukt hummande lämnade henne till svars. Theano höjde huvudet från den bädd av mossa de vandrade över. Den skarpa blicken fick henne att stanna till. Ett slätt uttryck, endast med veckade ögonbryn som gav intrycket av bitterhet, gick att finna i Cestrons anlete.
     "Vad är det?" Niyaha svalde hårt. "Det är inget." Theano fnös, nästan föraktfullt. "Vad tar du mig för?" Han hejdade sig, men inte länge nog för att ge henne chansen att svara. "Det är ingen idé att försöka hålla något ifrån mig, oss. Vi kanske kan hjälpa dig." Trots den bistra uppsyn kände sig ynglingen något bättre till mods. Om än Theano inte var känd för att visa tillgivenhet, var det här det närmsta hon kunde förvänta sig. 
     "Jag kan inte sova." Niyaha hann knappt avsluta meningen innan han fortsatte hejdlöst. "Jag har märkt. Och?" Nervöst bet varghonan ihop. Hon höll sig från att svara. "Det är uppenbart att det också är något annat som tynger dig", hotade han henne nästan. Lämnade henne utan något alternativ.
      "Nadie sa att jag är dräktig." Rynkan emellan ögonbrynen försvann när ett minspel av förvirring och chock drog över honom. Uttrycken såg malplacerade ut. Cestron bet sig i tungan, tydligt kämpande emot något som hotade att tränga fram. "Okej", började han långsamt som för att samla sig. "Varför tror hon det?" Niyaha fylldes av skam. Öronen lade sig tillbaka och svansen var intryckt emellan hennes bakben. "Joo... Hon sa att om man tar i någon för länge, så blir man dräktig." Rösten darrade, nästan som den var på väg att brista. De djupblå ögonen var generat fäst på de gröna underlaget under dem. 
     Theano harklade sig. Ett knivskarpt flin trädde plötsligt fram. Ett rossligt, kort skratt flydde honom och fick Niyaha att oförstående se upp. "Niyaha, du är inte dräktig. Det går inte till så." Cestron var uppenbart road. En våg av lättnad sköljde över den unga novisen och fick henne att sjunka ihop lite. Ett dämpat stön lämnade henne när tyngden av oron släppte. Inga valpar! Nadie ska allt få sig en läxa!
     Ljusvargen hann bara så mycket som samla sig innan ett ljussken uppenbarade sig. Klart som en blixt brände sig det fast på hennes näthinnor. 
     "Låt oss gå", deklarerade gruppledaren. Utan att dröja kvar började paret skynda sig i riktning emot ljuskällan.

[TA DIG I ÄNDAN, WRITER'S BLOCK!]

Hanen sänkte halsen och sträckte fram huvudet mot Nadie, för att sedan ge henne en mjuk knuff i sidan med nosryggen. Han tog några steg tillbaka. "Kom." När han försäkrat sig om att han fångat ynglingens uppmärksamhet så började den ljusa jätten att vandra åt motsatt riktning från det håll som Theano och Niyaha tagit kurs mot. Nadie slöt snabbt upp vid hans sida, klädd i ett bestämt och fokuserat uttryck. "Jag gillar din min. Håll den." Värmen som genomsyrade hans röst gick inte att undgå. Loke var mäkta imponerad av ynglingarnas prestationer med tanke på att det var första gången i deras liv som de lämnat revirets trygga famn bakom sig, och utan tvekan begett sig ut på en lång och mödosam vandring. Samtidigt så kunde han tänka sig att det var många känslor som spelade in. Stolthet över att få följa med och upprymdhet över att det var något nytt och spännande som låg framför deras tassar.
 
Det fanns ingen tvekan om att ledarens doftspår låg i området, om än att det var dagsgammalt och svagt. Loke lät nosen gunga en kort bit ovan marken samtidigt som han drog i sig stor mängder av luften omkring honom. Filtrerade dofterna genom nosen i ett försök att finna ett spår. Deras mål fanns förmodligen någonstans i deras närhet, det gällde bara för dem att hitta rätt riktning för dem att följa. Hanen slängde en kort blick då och då i sitt sällskaps riktning för att lugna sitt inre. Efter alla lektioner och träningar så hade en viss oro byggts upp inför den dag som flocken skulle ställas inför sin riktiga uppgift, och tankarna på vad som fanns där ute i mörkret och lurade låg för jämnan i hans baktankar och pyrde. Skulle han kunna skydda sin familj när dom väl stod där på slagfältet? En rysning for genom kroppen på honom.
”Loke! Titta!” Hanen lämnade sina tankar när Nadies ljusa röst nådde hans hörselgångar. Raskt lokaliserade han hennes bruna skepnad med blicken och tog sig därefter till hennes sida. ”Titta!” På en bar jordplätt, nästintill ett knappt existerande vattendrag, blottade sig ett inbränt märke i marken i formen av en fisk. ”Vi gjorde det! Vi hittade den!” Glädjen som spelade i tikens röst och kroppsspråk smittade av sig på den ljusa jätten. Han lyfte sin högra framtass och omfamnade den betydligt mindre ynglingen över ryggen och drog henne försiktigt intill sig, in i hans mjuka fäll. ”Bra jobbat gumman.” Loke avlägsnade sitt ben från henne och satte sig ner i det fuktiga gräset. Han slöt ögonen för omvärlden samtidigt som ett fokuserat uttryck la sig i hans anlete. En kort stund senare sköt en ljusstråle i luften från hans självaste varelse. Nu var det bara att vänta på att de andra skulle upptäcka signalen.

Grupp Theano hade stannat till. Beslutet om att vända om hade fått Nadie att besviket sucka. De hade varit så nära! Endast ett byte hade fått dem att stanna. Medan de äldre diskuterade hade de yngre hållit sig undan. Den mörka tiken hade självmant tagit på sig ansvaret att se efter sin syster.
   Men vilan varade inte länge. Theano delade ut order och de andra var inte sena med att lyda. Nadie tvekade, men fick snart motta en mjuk knuff. Hon såg upp och möttes av Lokes välbekanta skepnad. 
   "Kom." Loke började röra sig i motsatt riktning från de andra. Hon sneglade bort där hon senast sett Niyahas ryggtavla. Något ovillig var hon inför att lämna sin gravida syster ensam, men hon visste att Theano inte skulle låta något ont hända Niya. Bara inte valparna föddes! Den mörka ville väldigt gärna närvara för att se om valparna verkligen åt sig ut ur sin mors mage eller om bara det var en myt.
   Nåväl. Just nu hade hon viktigare saker att göra. Hon satte kroppen i rörelse och slöt snabbt upp vid den äldre hanens sida. En fokuserad min tog plats i det mörka anletet. De skulle klara det här! Loke verkade lägga märke till den.
   "Jag gillar din min. Håll den." Ett hastigt leende fladdrade till över läpparna innan hon vände blicken framåt igen. Hon tyckte verkligen om Loke. Han var aldrig arg och alltid så snäll. Dessutom var han ju så fluffig!
   De gick med några meters mellanrum för att få större sökyta. I ögonvrån kunde hon se sin gruppmedlem leta. Nadie svepte koncentrerat med blicken och försökte urskilja något som liknade en fisk. Det var svårt. Allting fick former. Hon var så inne i letandet att hon nästan missade märket. Det var ungefär lika stort som Lokes tass och befann sig intill en nästan uttorkad bäck. Hon spratt förvånat till och ett överraskat utrop lämnade henne.
   "Loke! Titta!" Hon gjorde ett litet skutt, så upprymd att hon nästan snubblade. "Titta! Vi gjorde det! Vi hittade den!" Hennes röst bröts på slutet av meningen men det spelade ingen roll. Äntligen! Loke lyfte en tass och drog in henne i en varm omfamning. Hans mjuka fäll fick henne att instinktivt trycka sig närmare. Så snart han släppte henne backade hon med ett brett leende på läpparna. Han slöt ögonen och hon vände halv bort huvudet, medveten om vad som väntade. Ljuset sköt ut från hans kropp och strålade rätt upp i skyn. Det var signalen de gemensamt hade kommit överens om.
   Snart anlände de andra i grupp Theano. Nadie mötte dem med ett glittrande leende. De hade lyckats!

Arno och Sixten skyndade i riktning mot ljussignalen, och snart uppenbarade sig Lokes vita skepnad bland den fläckvisa växtligheten. Arno viftade på svansen när han mötte de båda andras leenden, och bet hårdare om metallen då han själv log. Den hårda formen guppade i hans grepp. Han lade den på marken när de kommit nära de andra.
    "Bra jobbat Nadie!" Exalterat såg Arno på det fiskliknande märket i marken när Nadie visade det för honom och Sixten. Han kunde se Niyaha och Theano ansluta sig till dem, och mötte dem med glada gläfs. De hade klarat det. De hade hittat märket. Nu behövde de bara hinna hem i tid.
    "Hittade ni något?" Theano vände sig till Sixten, vilken skakade på huvudet.
    "Ett svältoffer. Det var inget byte. Men vi hittade detta." Sixten nickade åt metallen som Arno lagt en liten bit ifrån de andra.
    Arno hämtade formen, och bar den till de andra. Hans långa tänder hade lämnat ett märke i den hårda ytan.
    "Uhg, akta så du inte blir sjuk av det där." Theano nickade menande åt den smutsiga formen, vilken tydligt hade legat runtom liket de funnit. Arno hade inte tänkt så långt som att han kanske kunde bli sjuk av metallen, även om han medvetet bitit i en del av formen som inte var allt för smutsig.
    "Jag kanske borde tvätta den", kommenterade han lågt när han släppt ner formen igen. Oavsett så ville han ta den med sig. Han fick bara försöka torka av den lite innan. Förhoppningsvis skulle de ha tid till det innan de behövde återvända, men han var rädd att Theano skulle tvinga honom att lämna metallen bakom sig.

Gruppen samlade sig snabbt igen. De var noggranna med att lägga platsen på minnet, för att kunna beskriva den för Dimitrij när de återvänt till resten av flocken. Vid närmsta vattendrag stannade de för att dricka, och Arno fick hjälp att skölja metallen innan han trädde den stora formen över sig själv för att lättare bära den med sig. Gemensamt satte de sedan av på nytt i högt tempo, i riktning mot reviret. Fortfarande hungriga och slitna, men på väg hem igen.

[Avslutat]