[Alla i Jägarna är välkomna hit. Detta utspelar sig på Jägarnas revir. Mer om Nibbers uppdrag finns i Jägarnas OOC forum.]

Vandringen hade inte varit särskilt lång, egentligen, men för Nibbers korta ben hade det känts desto längre. Eldskogens förbrända land hade formligen flugit förbi under hans snabba tassar, då Döda Skogens ruttnade stammar hade lagts bakom honom. Mil efter mil, kilometer för kilometer, och allt eftersom hade han kommit längre bort hade den lätta oron för Tycha avtagit. Hon var i säkra tassar, trots att han hade svårt att acceptera att plötsligt inte ha ansvaret längre. Han saknade henne, saknade hennes irriterande kommentarer, högljudda lekar och minst tre måste-kissaturer varje natt, som tack och lov hade minskat en aning allt eftersom hon blivit äldre.
  Men nu var han snart framme. 
  Nibber hade saktat in, tog in den nya omgivningen med runda ögon och lätt vippande nos. Dofterna silades igenom det något frånvarande doftorganet, som inte riktigt var lika bra som andra vargars. Öronen tippades ömsom framåt, ömsom bakåt för att uppfatta alla de främmande ljuden. Fåglar, snattrande och tjattrande i melodier han aldrig hört. Bambuväxter som likt pelare sträckte sig upp ur marken, både tjocka och tunna blad överallt. Växtlighet, värme, och en massa insekter som surrade i skuggorna. Inte en vind blåste den här dagen, ingenting som ruskade om i de täta trädkronorna och ingenting som krusade ytan på de runda gölarna. Perfekt var dagen, för idag skulle han hinna fram till reviret.
  Nibber fnös lågt, inte av förakt, utan för att rensa nosen på dofter. Det luktade revir, likt Draugais, fast ändå inte. En unik doft av markeringar, päls och den där säregna av många vargars dofter mixade tillsammans till någonting extra. De var nära, och uppdraget skulle snart ställas på sin spets.
  Han visste mycket väl precis när han trädde över revirsgränsen. Det var som en osynlig linje, desto mer i substans genom nosen. Det sjätte sinnet för att kunna se dofter målade upp som en ojämn linje ut i skogen åt båda håll, och försvann bakom honom allt eftersom han rörde sig närmare mot vad som än bodde där. Stegen blev försiktigare, rörelserna mjukare, de få ljuden tystare. De lätta träningen hade gett resultat, och hade han varit ljudlös förr, var han definitivt det nu. 
  "....."
  Röster fick honom att stanna upp. Wapun lyfte huvudet, rätade på kroppen och rycket med de långsmala öronen. Det var ord, men lät mest som ett obegripligt mummel på avståndet.
  "Hrrm..." Ett lågt, fundersamt ljud steg ur strupen, innan han sjönk ner intill gräset. Genom att välja bästa väg, in genom en buske där hans smala gestalt lätt kunde ta sig igenom de tunna pinnarna, smög han sig närmare. Rösterna klarnade, innan han ställde sig för att vänta in eventuell kommande information. En storvuxen med blå päls, och en mindre, uppenbart en tik.

[Nadie och Oberon är det som samtalar, som uppklarat. Att föredra är att dessa svarar först, men det spelar ingen större roll :)]

Oberon synade sårskadan på sin högra framtass. Det yttersta lagret på trampdynorna hade gnuggats råa och ett större, vätskande sår skymtades på den större av sulorna. Tack vare Niara och hennes kunskap om läkekonst hade den svidande smärtan till viss grad lindrats. Faktum var att det knappt smärtade alls så länge inte vassa grässtrån eller smågrus vidrörde skadan. Såret var dock alldeles för färskt och ömtåligt för att han skulle kunna fortsätta dagens träning.
   Helveteshunden drog tungan över såret och grimaserade ogillande åt smärtan som direkt gav sig till känna. Efter uppdraget hade det känts skönt att återvända till de dagliga rutinerna och träningarna. Skadorna som kom med dem däremot, de kunde han gärna vara utan. Men en lätt suck justerade Oberon sin position för att göra det mer bekvämt för sig själv. Han vilade på sin vänstra höft och höll sin högra tass lätt vinklad inåt, mot sin vänstra, för att förhindra att såret vidrörde marken. Huvudet sjönk till marken och ännu en suck lämnade honom. Niara hade ordinerat honom mycket vila. Oberon gjorde ett halvtappert försök till att sluta ögonen och slappna av, trots att han inte kände sig trött överhuvudtaget.
   Steg nådde den blås öron, tätt följt av vegetationens rasslande. Tvärt höjde Oberon huvudet för att se efter vem som närmade sig. "Nadie?", sade han förvånat när en mörk hona uppenbarade sig mellan den unga bambun. Som hastigast lät han blicken svepa över henne för att leta efter eventuella tecken på skada. "Du också?" Han såg menande på sin tass för en kort stund innan blicken åter vilade på vännen. "Kommer du också från Niara?"

Osmidigare än vanligt tog sig Nadie fram genom Acheratis vegetation. Om än att hon med åren mer vuxit in i sin kropp så var hon fortfarande ganska klumpig såvida det inte var öppet. Det var dock extra illa den här gången. Hon hade under träningen placerat tassen på en hal sten och fallit. Resultatet hade blivit att hon vridit på kroppen för att ta emot sig. Skuldran hade fått smällen. Niara hade genast ryckt in och hjälp till.
   Lite tidigare hade även Oberon skadat sig, så när även Nadie fått avbryta träningen hade hon genast haft en tanke om var hon skulle. Den blå hälsade förvånat på henne när hon äntligen fick syn på henne.
   "Kommer du också från Niara?"
   "Jaaa", erkände hon missnöjt. "Jag snubblade och slog i skuldran." Det hade varit en rätt ordentlig smäll, men Niara trodde inte att det var någon allvarlig skada. Hon hade däremot propsat på vila, och Nadie hade inte satt sig upp mot beslutet.
   "Gäddan pressar oss ganska hårt ibland.", suckade hon efter att flyktigt ha sett sig om efter den nämnde ledaren. Det verkade bara vara hon och den blåa helveteshunden i närheten. Hon släppte lättat ut luft mellan hopbitna käkar i ett kort, koncist ljud. Försiktigt för att inte råka komma åt det ömma området, la hon sig ner mitt emot hanen. En låg grymtning följde när hon justerade sin ställning. Slutligen var hon nöjd och höjde då blicken till kamraten.
   "Visste du..", började hon och plockade ledigt upp ett tidigare samtalsämne. "Man får tydligen inte alls valpar av att röra någon man gillar för länge!" Hon såg på honom med fascinerad blick, som om det var nytt för även henne. "För Niya tog jättelänge i Arno, men hon fick inga valpar!" Hon uttalade det som en helt absurd tanke. En rynka uppstod på tikvalpens nosrygg när hon la huvudet på sned.

Han nickade instämmande med ett leende spelandes på sina läppar. "Ja, men jag förstår varför. Vi strävar ju mer eller mindre mot det omöjliga." Oberon talade om det hela som om det var den enklaste sak. Dimitrij hade aldrig – vad han upplevt – försökt försköna flockens mål och syften, ännu mindre konsekvenserna av dem.
  Nadie lade sig ned med viss möda mitt emot honom. Oberon hummade frågande när hon tog till orda. "Hm? Åh!" Han fnissade tyst för sig själv när han tänkte på vilka möjliga konsekvenser hans ord fått. Så saker och ting hade hänt mellan Arno och Niyaha under uppdraget i alla fall? Detta hade Arno visst glömt nämna för honom. "Visste jag väl!", retades den blå och räckte ut tungan. Det luriga uttryck han haft försvann dock snabbt från hans ansikte och ersattes med förundran. Han höjde lustigt på ögonbrynen. "Vad gjorde dem? Gullade de med varandra?"

Oberon fnissade bara. Han verkade inte direkt upprörd över att hans felaktiga information hade fått Niyaha att drabbas av panik. Det var inte Nadie heller för den delen, så hon borde nog inte döma honom.
   "Bah! Om de gjorde!" Tiken himlade med ögonen och rullade över till den oskadda sidan. En lagom stor träbit låg i närheten och hon drog den till sig. Sedan härmade hon Arnos ställning och borrade in nosen i vad som borde vara en nacke. Hon låg så för några sekunder innan hon fnissade till och återtog sin ursprungliga ställning. Helveteshunden borde ha hunnit se.
   "Så gjorde han!" Hon fnissade igen. Det var roligt såhär i efterhand, trots att hon inte uppskattat ögonblicket när det hände. Så ensam hon hade blivit då! "Träbiten var såklart hon", la hon förklarande till och kliade sig bakom örat. Hon gillade att prata med Oberon. Han visste massor, även om Nadie inte var säker på om ens hälften var sant.
   "Gjorde Del något pinsamt?", frågade hon hoppfullt. Åh, som hon skulle reta honom då! Supermycket, lovade hon sig själv. Inombords myste hon.

[Borde kanske börja rolla Nadie som vuxnare.. men det här är så kul xD]

Blod och aska. Det främmande sinnets närvaro hade snabbt fångat Dimitrijs uppmärksamhet. Hon hade sett bort från de övande noviserna, och blickat ut i skogen medan hon känt det röra sig i riktning mot flocken. De befann sig för långt in på reviret för att det skulle vara någon som hade missat gränsen eller råkat vandra in på området. Ingen var fårskallig nog att vandra såhär långt in utan att märka vad för mark de befann sig på. Sinnet var levande. Ingen vandrade såhär långt in utan ett mål. Inte ens de levande. Blod och aska. Dimitrij hindrade sig själv från att spänna käkarna.
     ”Fortsätt.” Hon lämnade gruppen av tränande noviser till att fortsätta övningen utan henne.
     Flocken hade återvänt till sina rutiner sedan alla medlemmar åter samlats. De båda grupperna som återvänt från sitt första uppdrag utanför reviret hade fått vila och återhämta sig efter att de kommit hem. Under ett fåtal dagar hade deras fysiska uppgifter varit få, och Dimitrij hade istället låtit dem fokusera på muntliga övningar efter en kort ledighet. Nu var träningen åter som vanligt. Hon var stolt över dem, även om en del tjurade över att de inte funnit märket. De hade ännu inte insett att märket inte hade varit det viktiga under vandringen. Hon hade sänt iväg dem för att komma hem igen; för att komma hem helskinnade och i tid. En grupp som inte kom hem i tid var en grupp som kanske aldrig skulle komma hem igen.
      Dagens övningar hade varit hårda, om än inte mycket tyngre än vanligt. Dimitrij hade redan fått sända ett par av noviserna till Niara, vilken med en nästan moderlig oro över allas välmående dolde sin barnsliga glädje över att få använda sina örter och läkemedel på andra. Dimitrij fann det roande hur lätt den lilla silvervargen blev exalterad över sina växter.
     Det främmande sinnet befann sig i närheten av de noviser hon sänt till Niara. Dimitrij kunde känna det, hur sinnet rörde sig och stannade. Fördömda kräk. Skärpan i Dimitrijs ögon blev hårdare. Det var någon som av rörelserna att döma uppenbart sökte sig nära, men som ville förbli osedd. En blandning av irritation och oro spred sig i Dimitrijs inre.
     När hon närmade sig Nadie och Oberon sträckte hon sina mentala trådar efter deras sinnen.
     ’Där är en främling i er närhet. Fortsätt prata, men vakta era ord.’ Dimitrij talade till noviserna mentalt, och bad för att de inte skulle reagera allt för märkbart på hennes plötsliga, skarpa ord.
     Det tog ytterligare en liten stund innan Dimitrij var nära nog för att höra Oberon och Nadies röster, och se dem genom skogens växtlighet. Hon gjorde ingen ansats att smyga när hon närmade sig, och hälsade de båda med en lugn stämma, vilkens vardagliga ton motsade skärpan som hennes tidigare mentala ord burit.
     ”Jag hoppas Niara inte fann allt för stor lycka i era olyckor.” Hennes röst var stadig och vittnade inte om känslorna under ytan. Hon ville vara säker på att främlingen inte misstänkte något och sprang innan hon kommit närmre. På väg fram till de båda kände hon var främlingen fanns, trots att hon inte såg någon. En liten varg, med andra ord, och någon som inte bar någon markant doft. Någon som medvetet gömde sig. Blod och förbannad aska. Irritationen i hennes inre övergick i en långsamt sjudande ilska.
     Dimitrij kunde inte riskera att blint hugga efter det främmande sinnet med risk att missa, eller bita i något vasst. Istället valde hon att, medan hon lyssnade på novisernas svar, stanna nära platsen främlingen befann sig på; inte så nära att den inte skulle våga röra sig, men för nära för att den skulle kunna ligga kvar utan att riskera upptäckt. Det tog inte lång tid förrän hon kände sinnet röra sig, och med det kunde uppfatta en rörelse i ögonvrån. Hennes skarpa syn tog i ett hjärtslag in skepnaden.
     Utan förvarning vände Dimitrij på stället och slängde sig snabbt över den lilla främlingen. Hon gav inte ett ljud ifrån sig, trots att ilskan bubblade i hennes inre. När hon högg över den främmande, randiga kroppen – vilken inte var större än den av en valp – var det för att hålla fast, inte för att göra illa. Främlingens röst fyllde hennes öron, och den lille försökte försvara sig genom att bita Dimitrij i ena framtassen. Smärtan av bettet överraskade henne som betydligt värre än vad hon väntat sig av en så liten varg. Dimitrijs tystnad bröst av en ljudlig, vass morrning som skar ur hennes strupe. För ett ögonblick släppte hon främlingen igen, vilken försökte pila iväg genom vegetationen. Hon kastade sig med ett snabbt hugg efter den lilla, randiga vargen på nytt. Tänderna bet den här gången hårt om kroppen när hon åter fångade främlingen och våldsamt pressade den mot marken. En hes, förargad morrning spillde mellan hennes käkar och blandades med främlingens tjut. Hon slog i samma stund sitt medvetande och sina mentala trådar mot främlingens sinne, och sände sina ord öppet till de närmsta vargarna.
     ’VEM ÄR DU? VAD GÖR DU HÄR? VEM HAR SÄNT DIG?’ De telepatiska orden var egentligen inte högljudda – det var svårt att få en tanke att vara mer eller mindre ljudlig – men ordens närvaro var tydliga och hårda på ett vis som i det närmsta kunde liknas vid en befallning. De krävde svar. Vid Ferapont's spillda inälvor, hon tänkte inte tillåta främlingar som lyssnade på flocken!

[Tillstånd för PP~]

Meningarna avlöste varandra, i en konversation som tycktes helt meningslös för Nibber att höra. Skador? Wapun rynkade lätt på ögonbrynen, ryckte lätt med öronen i dåligt tålamod, innan informationen flödade till hans öron. Strävan mot de omöjliga? Pressades hårt? Vad handlade det om? Besvikelsen blev ett faktum då de pratade vidare om något helt annat, som han inte begrep ett ord av. Namn svävade förbi i konversationen, men plötsligt tystnade de båda, innan konversationen fortskred.
  En beige, högrest hona äntrade plötsligt scenariot, och placerade sig vad som verkade strategiskt precis framför honom så han inte såg någonting. Om bara.. Nibber lutade sig lite närmre.
  Ett snesteg, ett för högljutt prassel av löv, och katastrofen var över honom. Nibbers ögon spärrades upp av ren fasa under den korta sekunden han hade till försprång innan de vidgade käftarna for honom, siktade på den tunna Wapukroppen. Han hade inte en chans att reagera, så när käftarna slöts runt hans rygg ryckte instinkterna in och på reflex sköt han framåt och högg i anfallarens ena framtass för att injicera gift. Det verkade effektivt, och på grund av vad som uppenbart var smärta lossade greppet och Nibber hade köpt sig ett par dyrbara sekunder att fly för. Den lilla hanen snodde runt påtassarna med en skrämd flämtning, sköt ifrån med bakbenen och spurtade iväg allt han hade, men hann inte långt innan den för honom väldiga gestalten gick till motattack och pressade ner den tunna individen mot marken. 
  Ett tjut högt nog att väcka döda steg ur strupen, skar till och med  i hans egna öron, då han med öron tätt lagda mot nacken i panik slog mot den andres ansikte med svansen. Oerhört likt ett bis sätt att försöka komma åt att sticka, trots att han inte ens ägde en gadd. Hjärtat bankade krampaktigt i bröstkorgen, smärtsamt hårt och snabbt, medan adrenalinet punpade i ådrorna.
  "VEM ÄR DU, VAD GÖR DU HÄR, VEM HAR SÄNT DIG?" Nibber, som fryst till is av de plötsliga orden som han inte begrep källan till, gnydde och sprattlade återigen till för att försöka ta sig loss. Greppet hårdnade tills det blev smärtsamt, och ännu ett tjut skallade genom Acherati, innan han blev stilla. Med lemmarna darrande, svansen mellan bakbenen, öronen tätt mot nacken och huvudet vilande så endast vänstra ansiktshalvan syntes, blev han liggande tydligt undergiven. Blicken flackade fram och tillbaka mellan ingenstans och den enorma tiken, vågade varken se på henne rädd för att verka utmanande men eller titta bort. För varje snabba utandning följde ett lågt, gnisslande gnyende. Ögonen var glansiga av tårar, grundade på skräcken som kylde musklerna till is. 
  "J-j-j-j..." Orden kvävdes av rädslan som stockade sig i halsen. "Döda mig inte!"

Han hälsade på Dimitrij med ett leende och en nickning, försökte så gott han kunde att behålla lugnet. Blicken avslöjade honom. Den var mer stirrig än normalt. Oberon försökte hålla den fäst på antingen Nadie eller Dimitrij för att motstå frestelsen att söka av området. Näsborrarna vidgades i korta andetag när han försökte uppfatta inkräktarens doft, till ingen nytta. Samtalet fortskred. Orden rann ur honom per automatik. Oberon fick påminna sig själv att andras. Hjärtat slog hårt i bröstet.
   I sin ögonvrå såg han hur Dimitrijs ljusa skepnad sköt in bland ett par intilliggande buskar. Hjärtskärande skrin och morrningar skar genom luften. Adrenalinet överrumplade helveteshunden när han kastade sig upp från sin plats och lämnade djupa skåror i marken, efter att ha skyndat efter sin ledare. Hotfulla ord fyllde hans sinne. Dimitrijs ord.
   Det var en liten stackare som hjälplöst sprattlade mellan ledarens käkar. Hennes ilska var omöjlig att missa och den tryckta spänningen fick raggen att resa sig på hans rygg. Öronen strök sig ogillande bakåt. Ett djupt mullrande läte letade sig upp ur Oberons strupe i form av en dov morrning som fick tänderna att blottas. Hur länge hade denne befunnit sig här? Helveteshunden cirklade ett varv runt de båda innan han slöt upp intill Dimitrij. Det var nästan så han fysisk kunde känna ilskan som omgav hennes väsen.
   Ögonen blev till smala springor när Oberon synade den tjutande främlingen. Han höll tillbaka instinkten att invadera inkräktarens personliga utrymme för att avläsa dennes doft. "Svara henne", fann Oberon sig själv istället yttra över främlingens panikslagna ord. Ju snabbare främlingen berättade, desto mindre skada skulle ledaren förhoppningsvis åsamka honom. Det var åtminstone vad novisen intalade sig själv. Såret i hans högra framtass som under tumultet fallit i glömska gjorde sig åter påmind efter han talat, och han vilade tyngden lite extra på sin vänstra för att slippa den värsta smärtan.

Dimitrij greppade hårdare om den lilla kroppen när främlingen inte svarade. De skräckslagna ropen och gnyendena hade ingen inverkan på henne. Hon tycktes nästan inte höra dem, även om de till en början skar in i hennes öron. Den låga morrningen fortsatte att vibrera i hennes bröst. Insektens desperata vädjan om att inte dödas rörde henne lika lite som hans tjutande andetag.
     "Svara henne."
     Dimitrij hade sett lika väl som hon kände Oberon och Nadie röra sig. Den blå unghanens röst bar blandade känslor, en ovan skärpa naggad av tveksamhet. Dimitrij kastade en vass blick i hans riktning utan att vända ansiktet. Hon behöll sitt grepp om inkräktaren, och lät morrningen dämpas en aning när blicken istället naglade sig fast vid den lilla kroppen mellan hennes käkar.
     Han var inte större än en valp. Om hon bet ihop-
     ’Vem – är – du?’ Dimitrij upprepade sina mentala ord, stavelse för stavelse, med en tydlig hårdhet trots att de inte hade något ljud. Tankar var inte ljud, men känslan av dem kunde efterlikna en röst. Känslan av iskall vrede. Den brinnande, sjudande eld av ilska hon känt hade lika snabbt övergått i bitande kyla. Hon kände inget medlidande för inkräktare, ingen medkänsla för den som gnydde och grät mellan hennes tänder. Hon samlade kraften och pressade sina mentala trådar mot främlingens sinne, redo, men utan att göra mer.

[Pinsamt när man inser att mitt senaste svar var den 7:e september. Vafan. Well, well. Delshay ansluter sig till rollspelet i slutet av inlägget, och den sista uttalade meningen i inlägget är från honom, för tydlighetens skull. Kunde inte få till det så att det blev tydligt xD]

Varför släppte hon inte? Varför hade hon inte ögonblickligen släppt och backat undan, som alla stötte rovdjur hade gjort? Han hade ju bitit henne. Han hade inte missat - den stickande, metalliska smaken av blod i munnen när han rörde på tungan talade för den saken. Giftets beska, det lilla som läckt, brände bak i gommen. Varför reagerade hon inte?
  "Svara henne", sade en annan röst, som tydligt inte tillhörde telepatikern. Den här var maskulin, om än inte riktigt vuxen. Nibber kastade en snabb blick ifrån sin fångvaktare, för att istället möta ett överdrivet antal röda ögonpar. Som plötsligt hade rört sig bra mycket närmare. Överraskad pep han återigen till och kände en isande stöt av rädsla genom magen, men rörrde sig inte mer än att diskret trycka kroppen så långt ifrån det ökande trycket av den hornkröntes tänder som bara möjligt.
  "Vem - är - du?"
   Nibber ville svara, haspla ur sig alltihop, men han gjorde det inte. Inte först. Några få sekunder tickade förbi. Aisu skulle bli rasande, hon skulle ta hans svans och förbjuda honom att tala och förvisa honom men--
  Vem hon än var, den där med horn och äckliga, fladdermusliknande vingar (såna där han brukade jaga om nätterna), så hade hon fått nog. Det låga, spinnande morrandet blossade slutligen upp och greppen om hans ömtåliga buk pressade hastigt åt runt hans kropp tills det kändes som att ryggraden skulle gå av och alla inre organen spricka.
  "Okej okej!", tjöt han halvkvävt, och spjärnade emot i marken med bakbenen i ett instinktivt försök att komma undan trycket. Andetagen han drog, som var relativt snabba och korta i vanliga fall på grund av den ringa storleken han rymdes i, var nu ännu snabbare och raspiga av honvargens grepp. "J-hhjag skulleh" - Nibber tvivlade starkt på att greppets plötsliga, men minimala, lättande gade med förskoning att göra - "skulle, ta reda på vilka ni var- hon sa det- min, min ledare- hon sa att jag skulle ta reda på- ta reda på saker om er!" Nibber insåg inte att strömmen av ord förmodligen var obegriplig, men han fortsatte efter ett djupt andetag. Blicken flackade som hastigast bort mot den blåpälsade, och den där bruna honan - och en till som tagit plats bredvid henne, som inte hade varit där förut.
  "En spion, Nadie!", utbrast plötsligt den nyanlände till honan längre bort. Orden var låga och tunna, som i en utandning, men Nibbers känsliga öron uppfattade dem. De gula ögonen den nya hanen ägde var uppspelta, fulla med nyfikenhet.
  "Tyst, Del!", viskade 'Nadie' till hanen, som trampade uppspelt på stället. En kort tystnad följde, och Nibber stirrade återigen ner i marken. 'Del' och 'Nadie' tystnade några ögonblick. Hanen av dem sträckte på halsen för att se bättre från avståndet. "Är den inte lite söt?"
  Nibber kände sig plötsligt om möjligt ännu mer förödmjukad.

Dimitrij hade inte tålamodet för att stå ut med några dumheter. Då den lille vargen mellan hennes tänder kämpade för att tala utan större framgång så tvingade hon sig själv att släppa efter på det hårdnade bettet för att låta den fylla sina lungor. Bara precis för att låta den fylla lungorna. Orden som i paniken flödade över främlingens läppar var hastade och osammanhängande, men det var nog för att få Dimitrijs ögon att mörkna, kölden i den grå blicken skarpare än tänderna i hennes mun. Insektens ledare, vem det än var, hade sänt honom för att spionera på dem. Dess ledare…
     Delshay, som gissningsvis kommit för att se vad det var som väsnades, kläckte ur sig en kommentar som fick Dimitrij att o-blinkande fästa blicken vid honom istället, fortfarande utan att släppa spionen. Morrningen som pressades mellan hennes käkar och den lilla randiga kroppen var ljudlig och varnande. Söt? Idisslande fårskalle!
     ’Vem är din ledare?’ uppmanade hon den valpstora insekten efter bara ett kort uppehåll. Den mentala rösten bar en farlig skärpa. Blicken naglade sig åter fast vid inkräktaren. Ändarna till hennes mentala trådar, osynliga för världen, pressade närmre det lilla sinnet under henne. Hon kunde tvinga in dem, rannsaka hans huvud efter de svar hon sökte. Det var säkrast för dem alla om ingen visste, säkrast för flocken om inget ord nådde oönskade öron. Tillhörde han Dem? Det fanns ett sätt att bli säker, och ett att försäkra sig på att ord aldrig nådde utanför skogen. Ett - enkelt - sätt.

Nibber önskade bara att hon kunde släppa honom. Eller åtminstone lätta på greppet. Om än han tilläts att andas, värkte det i varenda del som låg under tryck. Det kändes som revbenen skulle knäckas ur sina fästet om hon skulle besluta att pressa ihop hans taniga lilla kropp mer. Han hade en mindre sten, för dem andra säkerligen inte större än ett gruskorn, i ryggen. Det skavde vid minsta rörelse, fruktansvärt obekvämt. 
  Vid hennes nästa fråga vågade han inte annat än att svara någorlunda ögonblickligen. 
  "A-Aisu!", andades han matt, fuktade den torra nosen med en tunga som var precis lika torr. Det gjorde ingen nytta. Vad skulle hända om hon inte kände igen namnet? "Aisu. Draugai. Flocken är Draugai!" 'Del' längre bort såg förvirrad ut. Ett väldigt dåligt tecken. "Kan ni släppa mig nu!"

Aisu. Draugai. Hon kunde påminna sig om att ha hört flocknamnet nämnas någon gång för länge sedan, men det var inte mer än ett avlägset minne av ett namn. Ledarens namn kände hon inte alls.
    I samma stund som spionen åter öppnade munnen och ville komma loss så sköt Dimitrij in de mentala trådarna i den lilles sinne. De formades likt rötter i bördig jord, rörelserna flinka och precisa när de dök bland hans tankar och minnen. Spred sig, bläddrade, letade. Insekten, Nibber, var bara ung. Hon såg mer om honom, men avfärdade snabbt det som inte var av vikt för hennes sak. Hon hade ingen nytta av att lägga sådant på minnet, utan bläddrade snabbt efter mer relevant information. Draugai. Aisu. Han hade fått plats i flocken för att ta hand om en valp. Aisu var en mörk tik med röd blick. En tränad flock, men som inte sökte strid. Så vad gjorde han här? Röster, bilder flimrade förbi när Dimitrij hämtade svaren hon sökte. Där fanns inget som kopplade dem till vampyrerna. Inget hot. De mentala trådarna lämnade insektens sinne.
    Det hela var över på ett ögonblick. Hon hade gjort det här många gånger, och var inte ute efter hanens historia. Dimitrij gav ifrån sig ett hårt "kssh" innan hon släppte sitt bett om den lilla kroppen. Hon höll kvar ansiktet så nära spionen att hennes andetag fick den randiga fällen att röra sig. Det smala anletet kläddes i ett plötsligt lugn, men ögonen förblev lika vasst fastnaglade vid inkräktaren. När hon tog till orda var det med en dov, varnande ton.
    "Du kan hälsa Aisu att vi inte är här för att orsaka bråk, men vi tar inte lätt på inkräktare och spioner. Vill din ledare möta mig kan hon kalla på mig, men ge mig en anledning att tro att ni utgör ett hot mot oss, så kommer jag inte vara lika överseende som nu." Dimitrij rätade långsamt på sig, och stod i sin fulla höjd över den lille hanen. De grå ögonen släppte inte insekten för ett ögonblick. "Spring, Nibber." Hon skulle veta precis var han befann sig tills han lämnat deras område. Om insekten så mycket som övervägde att stanna och fortsätta spionera skulle hon inte vara så barmhärtig.

Hon släppte - och den minimala Wapun var fri. Ändå blev han liggande på rygg, fortfarande för rädd för att våga röra sig och definitivt för osäker på vad som skulle hända om han gav luft åt ytterligare ett flyktförsök. Med blicken orubbligt kopplat till den enorma, behornade honvargen, lyssnade han. Orden var barska, uppenbart på spetsen av allvar. De.. De skulle inte bita ihjäl honom. Eller?
  Ledarinnan rätade på sig till sin fulla storlek, och återigen kände han sig otroligt liten. Det dröjde många sekunder inna han sedan långsamt började röra på sig. Nästan utan att huvudet vred på sig alls rätade han långsamt ut benen, vred ännu långsammare på kroppen under ett tillbakahållet grimaserande och tog sig upp på tassar.
  Det bultade på båda sidor om bröstkorgen, där hennes tänder pressat bort möjligheten för blodet att flöda genom ådrorna. Först kändes det som att han tappat känseln - innan det långsamt började pyra en kylande sensation i huden då syret återigen tillfördes. Känslan byttes snart ut mot ett krypande stickande, ackompanjerat av det lätta bultandet där han uppenbart tagit skada av den omilda behandlingen om än ingen blodsutgjutelse skett. Han misstänkte att präktiga blåmärken under pälsen skulle träda fram senare.
  Med de långsmala öronen bak i nacken lyssnade han storögt på hennes ord, kände en lättnad skölja genom maggropen och backade ett halv steg. En verkligt orättvis brottningsmatch, en brysk genomsökning av hans sinne - var det över nu?
  "Spring, Nibber."
   Den lille vände om, och Nibber sprang.

[Avslutat om ingen vill tillägga mer!]