[Ett gemensamt roll för flocken där de som vill kan lägga ett inlägg om att grupperna lämnar reviret för sitt första uppdrag (länk till uppdraget). Inget långt rollspel, utan mest att de som är i grupperna och som vill kan skriva ett inlägg så får vi iväg alla på uppdraget! :D]

Ett uppdrag. Svansen viftade vilt bakom den unge hanen. Han trampade upphetsat på stället i väntan på order om att ge sig av. Under morgonens ovanligt tidiga möte, egentligen kunde det nästan kallats ett sent nattligt möte, så hade flocken samlats och fått höra nyheten. Ett uppdrag. De skulle på uppdrag. Utanför reviret. Arno kunde knappt bärga sig. Han var uppspelt, och kanske lite rädd, men framförallt ville han bara komma iväg.
     Dimitrij hade återvänt så sent som föregående dag. Var ledaren hade befunnit sig visste ingen, men ingen i flocken ifrågasatte hennes frånvaro. De visste att de skulle få reda på hennes anledningar. Och nu hade de fått sitt svar.
     I två mindre grupper skulle flera av flockens medlemmar, ledda av de två antagna hanarna, vandra utanför reviret och finna en symbol, för att sedan återvända igen. Inom fyra dagar. Arno hade ingen uppfattning om hur lång tid det skulle ta, fyra dagar lät som en väldigt lång tid att vandra i hans öron. Han var uppvuxen i Acherati, uppvuxen i flocken och hade aldrig satt tassen utanför revirets gränser. Han hade aldrig sett världen utanför det som var hans hem, hans trygghet. Det skrämde honom på sätt och vis att vara på väg att lämna det han var van vid, samtidigt som det kändes som att de inte kunde ge sig av tillräckligt snart.
     Till råga på allt så skulle han färdas utan sin fader. Arno älskade Zayev, väldigt mycket, men han kunde inte låta bli att känna lättnad över att han inte skulle ha faderns blick i nacken på sitt första uppdrag utanför skogen. Han kände att det här skulle bli hans chans att visa att han klarade sig själv. Bevisa att han kunde komma helskinnad tillbaka. Sen skulle fadern inte behöva behandla honom som en valp.
     När Theano passerade gruppen och med ljudlig stämma förkunnade att de skulle sätta av så följde Arno glatt i den äldre vargens spår. Han föll in bakom den antagne, framför Loke vilken gjorde upp gruppens svans. Den blå kastade en blick över axeln, där han såg den andra gruppen medlemmar ge sig av. Han kunde se sin fader kasta blickar i hans riktning, och mötte med ett leende Oberons blick. Oberon. Det skulle bli lite ensamt utan brodern vid hans sida. De hade alltid funnits nära varandra.
     Men det var ett uppdrag! Hans första uppdrag, flockens första uppdrag utanför reviret. Tungna föll utanför unghanens mun och öronen stod spetsade rakt fram. Han kunde inte vara mer uppspelt i nuläget.

Rädslan som fanns hos ungvargen överskuggades av förväntan. En förväntan så stark att det pirrade i hela kroppen. För första gången skulle han korsa den osynliga gräns som utgjorde reviret. Hans hem. Han hade sett delar av vad som låg bortanför, och hört sina föräldrar så väl som resterande medlemmars berättelser, men det var blott glimtar av den stora världen. Med ny mark under sina tassar skulle han nu få uppleva den själv, åtminstone en del av den.
   Oberon hade svårt att stå still och ännu svårare att hålla leendet borta. Svansen svepte stelt bakom honom, uppenbart hårt tyglad av alla känslor som egentligen ville få utlopp. Helveteshunden drog på munnen, och försökte förgäves hålla tillbaka det fåniga leendet som ständigt fick det att rycka i mungiporna. Han ville verka samlad - lugn - men det var omöjligt. Vid Gudarna, det kändes som han skulle spricka vilken sekund som helst. 
   Vetskapen att han skulle vandra under sin faders ledning var en ovärderlig trygghet och en stor orsak till varför nervositeten så väl som rädslan dämpats. I sin faders närvaro sträckte Oberon på sig, och försökte se så samlad en exalterad ungvarg kunde se ut. Så snart ynglingen kände Zayevs blick vila på sig försökte han besvara den med ett behärskat lugn, även om de båda visste att lugn inte existerade i detta ögonblick.
   Det som däremot fick honom att ständigt titta sig omkring var Arno. Detta var första gången för dem båda. Första gången ifrån varandra. I virrvarret av känslor som sprudlade medlemmarna emellan när grupperna började röra på sig mötte brödernas blickar och han nickade svagt åt sin broder. De skulle fixa det här. Med ett djupt förberedande andetag såg sig Oberon om, och fann att Delshay stod intill honom. "Är du redo?" viskade han med vibrerande stämma, till bredden fylld av förväntan.

Atmosfären var tjock av känslor. Den kändes statisk av spänning, exaltation och förväntan. Niyaha bidrog aktivt till stämningen med sin nervositet; en pirrig iver och en orolig rädsla. Det var svårt att avgöra vad som var tydligast. Den unga novisen hade längtat efter att få se vad som väntade bortom Acheratis längder, men nu när stunden var kommen möttes hon av en tvekan.
     Dimitrij hade varit borta i två dagar och hennes frånvaro hade varit uppenbar. Om än träningarna fortfarande fortsatt i vanlig ordning, så hade Niyaha känt av ledarens uteblivande. Som om något fattats. Men väl tillbaka, hade senare uppdraget utdelats. Deras första uppdrag.
     Grupper, ledda av flockens två första antagna medlemmar, hade delats upp. Niyaha hade Theano som överhuvud. En fyra dagars resa var planerad. Fyra dygn lät som fruktansvärt lång tid att vandra. Ungvargen visste inte vad som skulle komma att ske. Om än fantasin gärna ville låta henne tro att vampyrer vilade i varje vrå utanför reviret, så visste hon att Dimitrij aldrig skulle försätta dem i en sådan fara.
     Cestrons, gruppledarens, barska röst ljöd genom gläntan. Ljusvargen som suttit ner i ett försök att samla sig och sina tankar, reste sig omedelbart upp. Det var läskigt att lämna sina föräldrar, sin största trygghet. Men som en liten tröst skulle iallafall Nadie finnas vid hennes sida. Så länge de inte tvingades att vara ensamma så skänkte gruppen alltid ett stillande lugn. Skräcken för att bli övergiven låg djupt rotad.
     De blå ögonen sökte rätt på sin syster, för att försäkra sig om att hon var redo. Med raska steg föll Niyaha in i ledet bakom Arno. Med ett lätt nervöst leende mötte hon hans blick. Det var dags. Deras allra första uppdrag.

Det var ruggigt spännande, det här. Delshay kastade en sista blick mot den motsvarande gruppen och anslöt sig sedan med långa kliv sin egen. Först hade han blivit lite trumpen, barnsligt nog, att han inte fått ansluta sig till Nadie och Niyaha. Han hade tyckt det var en självklarhet att utföra första uppdraget någonsin tillsammans med sina syskon, men så var inte fallet. Han anade dock starkt att det var ett strategiskt drag av Dimitrij, och då fanns det väl antagligen väl underbyggda resonemang det inte var någon anledning att klaga emot. Trots allt, hade han ju hamnat med Oberon och Arnako bland andra. Båda var i ungefärliga hans ålder, och Delshay tyckte om dem båda två. Det skulle nog inte bli så pjåkigt, ändå.
  "Är du redo?" Ungvargen höjde blicken åt höger och mötte ett dubbelt, rött ögonpar. Oberon såg lika uppspelt ut som han själv kände sig inför jakten på det mystiska märket.
  "Jorå!" Delshay fick med sin ringa mankhöjd höja huvudet rejält för att inte behöva prata med den blå vännens skuldra. Ett glatt leende spelade på läpparna och svansen svepte exalterat bakom honom. "Är du? Gäddan.." Hanen tystnade efter en snabb inandning och sneglade vaksamt åt sidan. Nej, ledaren befann sig mycket längre bort. Ingen risk. "... har säkert inte gjort det enkelt."
  De skulle minsann hitta märket!

De skulle ut på ett riktigt uppdrag. Ett riktigt uppdrag.
   Det var nästan outhärdligt spännande. Nadie hade aldrig känt sig så glad, så rädd, så spänd i hela sitt liv - åtminstone kändes det så. Det var otäckt att lämna det trygga hemmet och hemma föräldrar, men det gjorde inget. Niyaha skulle följa med i hennes grupp! Nadie tänkte aldrig erkänna hur mycket hon egentligen såg upp på och beundrade sin syster.
   Deras nuvarande ledare gav order om avfärd. Nervöst sprattlade hon in bakom sin syster och fick bita sig i tungan för att hålla tyst. Det kändes mer läskigt nu, när de faktiskt lämnade området. Ingen kom för att säga att det bara varit övning i att organisera sig. Det var inget skämt. De marscherade faktiskt iväg! Tänk om Gäddan ville att de skulle slåss mot en vampyr! Tankarna surrade igenom Nadies huvud i faslig fart.
   Hennes tystnad höll inte länge. 
   "Niyaaa!", väste hon med ögon som glödde av nervös förväntan. "Du lovar väl att vi håller ihop, hela vägen?" Det var en barnslig sak att säga, men hon behövde vara helt säker på att hon alltid skulle ha någon som täckte hennes rygg. Hon höll dock rösten låg så ingen skulle kunna höra henne och tolka det som att hon var feg. Det var hon inte, hon bara.. försäkrade sig!