[Endast till för jägarna i grupp Zayev. Dag 1/4 av uppdraget.]

Stammar stod döda – döda och förkolnande – och vittnade om en skogsbrands grymma framfart. I övrigt spirade liv och det kuperade och öppna landskapet kläddes i ett golv av gräs och blom. Det var en syn mycket olik Acherati. Även dofterna och lätena var här annorlunda. Vindarna saknade den välbekanta sältan och doften av hav, och fåglar så väl som insekter sjöng och spelade andra melodier än vad helveteshunden var van. Deras första uppdrag. Tanken fick det fortfarande att pirra i kroppen på honom. Deras första, riktiga uppdrag.
   Långt innan gryningens annalkande hade gruppen under ledning av Zayev lämnat reviret bakom sig och det var med en nervkittlande spänning Oberon följt i sin faders fotspår. Den blå björnen hade drivit på hårt under uppdragets första timmar men trots de ömma tassarna av en ovan vandrare fortsatte Oberon sjunga. Tillsammans med de andra ungvargarna i gruppen hade han stämt in i flera av jägarnas många sånger. Det höll dem på gott humör och fick dem att glömma sina värkande kroppar.
   Först när solen stod som högst på den molnfria himlen gjorde gruppen sitt första, ordentliga stopp. Hur mycket Oberon ej ville erkänna det, gladde det honom att äntligen få en chans till återhämtning. Nöjt sjönk han ner intill de andra medlemmarna efter att ha släckt törsten vid en smal vattenfåra som rann genom området. Beata knuffade retfullt till honom i sidan och han räckte slött ut tungan åt henne. Han gillade henne, så väl som alla andra medlemmar i gruppen. Men något fattades honom. Arno. Vad gjorde han och hans grupp nu? Vandrade de fortfarande, eller hade de också stannat för att vila? Skulle de också vandra om nätterna? Och om de skulle, skrämde det Arno lika mycket som det skrämde Oberon? Blotta tanken på vampyrer som lurade i mörkret fick helveteshunden att rysa, men det var ingenting han vågade säga till någon annan. Förhoppningsvis fanns det någon som delade hans oro.
  Med ännu en knuff i sidan, denna lättare än den tidigare, rycktes Oberon tillbaka till verkligheten. Beata såg på honom med en nyfiken glimt i ögonen, men valde att inte fråga vart hans tankar vandrat. "Sjung något." beordrade hon ledigt. Att Oberon gillade att sjunga var ingen hemlighet, men han såg sig verkligen inte som en av flockens bästa. Han var rätt medelmåttig i sitt eget tycke och förstod inte varför uppgiften fallit på honom. Trots det klyvdes ansiktet i ett mjukt leende. "Visst." nickade han kort och såg mot sin fader, som för att försäkra sig om att det var okej.
   Valet föll på Det himlen ser. Det var en sång Oberon sjungit många gånger och som han – till skillnad från när han var valp – nu hade lärt sig alla ord till. Sången var till en början trevande men växte sig snabbt stadigare. Inlevelsen Oberon gick in med fick Beata att dra på munnen, inte nödvändigtvis i en nedvärderande gest utan snarare av överraskning eller beundran.

"En ensam tråd i spindelns väv
Hur grann den än ser ut
Kan aldrig se sin mening
I det mönster som den vävt till slut

Och den sten som vilar högst där upp’
På det höga bergets topp
Tycker du den är mer viktig
Än det berg som bär den opp’?"
   
Det dröjde inte länge innan drakargen stämde in hon också. Oberon log, så gott han kunde mellan orden. Den fyrögda blicken vandrade mellan de andra i gruppen. Uppmuntrade dem alla att delta. När fler stämde in fnissade han glatt. Detta var nog någonting han skulle kunna vänja sig vid. Bland uppdrag, ömma tassar och sång fanns hans vänner – hans familj –  och det var en gemenskap han aldrig ville vara utan.

[Tyckte det var dags att kasta in ett segsvar håhå]

Delshay sträckte frambenen framför sig och placerade huvudet ovanpå med ett lätt stön. Inte förrän solen med nöd och näppe passerat zenit hade den lilla gruppen slagit sig till ro för en kort rast, och redan ömmade det i trampdynor och muskler. För de yngre noviserna var detta en mastigare uppgift än de någonsin blivit tilldelade, och trots att de var vana vid att röra sig över sträckor så var det här något helt annat. Zayev, följd av Oberon svansande efter och Delshay någonstans längst bak, hade drivit gruppen relativt hårt under förmiddagen och de hade redan tillryggalagt en rejäl sträcka fylld av diverse sånger. Till skillnad från att inte vara särskilt skicklig under träningarna, så var den unga hanen duktig på sånger och kunde det mesta som ett rinnande vatten.
  "Sjung något", hördes Beatas röst. Han slog upp ögonen med ett grymtande och såg bort mot den grönpälsade, men insåg snabbt att det var Oberon hon tillfrågat.
  "Jaa, gör det", instämde han med en nickning och gav Oberon ett kort leende. Den rödögde ynglingen verkade inte misstycka, och stämde snart upp i vald sång.

"En ensam tråd i spindelns väv
Hur grann den än ser ut.."

Det himlen ser, tänkte han nöjt och hummade lågmält med i Oberons inlevelsefulla meningar. Delshay hade alltid älskat att sjunga, men gjorde det sällan i andras sällskap, trots att han själv tyckte sig vara rätt skaplig.

Oberon lämnade sången och lät resten av gruppen fortsätta. Han nynnade dock fortfarande på den medan han vandrade över till Delshay, som var åhörare istället för att delta. Helveteshunden sjönk ner på armbågarna och lade sig intill sin vän. En vid gäspning lämnade honom. "Tror du vi kommer hitta fisken?". Rösten var dämpad för att inte störa de andras melodi. "Jag hoppas vi gör det!". Oberon såg på Delshay för ett kort ögonblick innan blicken lämnade den brune. Det hade känts bra att komma hem om de lyckats. Plus att han skulle kunna skryta om det inför Arno, så vida inte den andra gruppen också hade hittat det.

[Ta ett kort fulsvar. Känner att jag egentligen inte har någonting att tillägga men väljer att svara ändå så detta roll kan gå framåt. Ursäktar att jag inte gav så där jättemycket att svara på

[Gruppen sjöng, vilade och fortsatte därefter sin vandring. De letade fisksaten överallt men hittade ingen och vandrade hem till reviret. Slut!]