Ungvargen ville inget annat än att stanna kvar i den dunkla och ensamma lyan för att aldrig mer röra en muskel. Chocken låg fortfarande likt ett täcke över hans sinne, som om han levde i ett slags vakuum över vad som hade hänt. Vad hade egentligen? Varya hade lämnat honom. Hon hade dödat en av sönerna till den hon föraktade mest, för att sedan vända sin egen son och Tenebris ryggen. Maksim visste inte vad han skulle tycka eller tro. Han ville vara sin egen mamma trogen, men sveket var djupare än någonsin. Om han varit vilsen förut var det här i betydligt högre grad nu. Kanske kunde en stund i den friska luften lätta på trycket.
    Maksim tog ett darrande men djupt andetag när han andades in den kyliga höstluften. Solen brann fortfarande klart på himlen, men det skulle inte dröja länge förrän mörkret sluktade Civitas helt. Medvetet rörde han sig i skuggan av träd och byggnader. Han ville inte att någon skulle få syn på honom; klarade inte av de dömande blickarna som brände i nacken. Det hade inte varit hans handlingar utan hans föräldrar, men han visste att det inte spelade någon roll.
    Med en tung rörelse tog han sig upp på murens. Han blickade ut över kanten, och hann tänka en befängd tanke innan han började röra sig framåt längs med muren. Bara efter ett par steg uppfattade han en rörelse snett framför honom. Maksim hann precis möte Gregers ålderliga blick för ett par korta sekunder innan de passerade varandra. Automatiskt lyfte han på huvudet för att se åt det håll den äldre kommit ifrån. Ett par meter fram satt en mörk individ. Den svarta pälsen badade i det intensiva solljuset. Prospero.
    En plötsligt konflikt väcktes inom honom. Borde han vända om och lämna honom ifred? Eller möta honom? Maksim tog ett djupt andetag och slöt upp bredvid svartvargens sida. Prospero hade också förlorat någon nära – inte en mor, men en bror.
    “Prospero.” Andades han lågt i en hälsning. Hans röst var känslokall och utmattad. Det hade inte blivit många timmar sömn de tre nätterna efter Stephanos död och Varyas försvinnande. Maksim tvekade en kort sekund innan han slog sig ned någon meter ifrån den andre ungvargen – ovetandes om varför han ens ägnade sig tiden.

Prospero hade suttit på muren länge nu. Suttit med ansiktet vänt mot världen utanför, men med oseende blick. Solen fyllde hans ögon. Himlen och ljus värmde hans anlete. Svepte hans mörka päls i en mjuk omfamning. Röd och varm och bländande, men han kunde inte förmå sig att se bort. En del av honom önskade kanske att ljuset kunde bränna bort bilden ur hans minne. Samtidigt fann han tröst i värmen. Särskilt nu.
     Greger hade suttit med honom nästan lika länge. Prospero var tacksam för den gamles sällskap. Greger var gammal och vis. Han visste vad han skulle säga. Han hade erfarenhet av förluster och kunde förstå. Prospero önskade att han varit lika vis. Han önskade att han vetat vad han skulle säga. Hur han skulle sätta ord på allt som hänt. Hur han skulle trösta sina syskon. Trösta sig själv. Sin mamma. Men hans ord blev bara sluddrig gråt, och han hade suttit hopkurad i Gregers famn en lång stund som om han bara varit en valp igen.
     Stephano var med Gudarna nu.
     Greger hade behövt lämna Prospero igen. Den gamle hade ett jobb att sköta, och solen sjönk långsamt men alltjämt mot stunden av stillhet.  Så kvar satt Prospero, åter blickande mot himlen. In i solen. Han hörde inte Maksim förrän vännen hälsade och slog sig ner vid hans sida. Prospero såg inte på honom, men öronen vände sig efter rösten. Istället blinkade han långsamt bort smärtsamma tårar och sänkte blicken till det solbadade landskapet nedanför dem. Solen hängde kvar som en överexponerad ljus fläck som fyllde större delen av hans synfält. Vitt på svart. Det kändes som att han vibrerade på insidan. En känsla som kröp upp och stockade sig i hans hals. Fyllde hans ben med järn och gjorde hans kropp tyngre än han borde vara. En känsla av att vara fasthållen, utan faktiska fjättrar. Han svalde, och drog ett långsamt, stadgande andetag.
     "Hej Maks." Prosperos röst var trött, men utan illvilja. Han hade svårt att sätta ord på vad det faktiskt var han kände. Han visste, innerst inne, att Maksim inte var skyldig till något av vad som hänt. Åtminstone ville han tro det. Men det var inte lika lätt den här gången. Tibast hade vetat vad han gett sig in på. Kolzak var inte fader till Maksim i mycket mer än namn. Prospero skämdes, på sätt och vis, över hur mycket enklare det var att acceptera det som hänt Tibast. Men det hade varit Tibasts val. Och Prospero hade haft lite mer tid att försonas med den tanken.
     Men den här gången var annorlunda. Maksim hade varit med Varya varje steg hon tog. Varje steg, utom det sista. Stephano hade inte fått ett val. Miranda hade inte fått ett val. De hade inte gjort något. Inget, för att förtjäna det. På alldeles för kort tid hade Prospero nästan förlorat sin mamma, nästan förlorat sin syster, och förlorat en bror. Förlorat en vän. Förlorat en lärare. Det, och allt annat, var för mycket. Och det var så, så svårt, att inte känna… Inte känna… allt. Det var bara för mycket. Prospero visste inte om Maksim hade följt med Varya om han givits valet. Visste inte om Maksim hade varit delaktig i att ta så mycket från honom, om Varya låtit honom följa med. Om Maksim skulle ha vänt dem ryggen, så som hans moder tydligt gjort, efter allt de gett honom. Sveket som följde den tanken skar djupt i de sår Prospero redan bar på insidan. Han önskade att han inte kände det.

Det gick inte att ta miste om det faktum att Prospero hade gråtit. De blanka ögonen och kroppshållningen talade för det. Maksim klandrade honom inte - han själv var kanske en av de som fällt mest tårar under sitt korta liv över en del saker som inte förtjänade hans tårar.
    En scen, eller ett minne, spelades upp framför honom. Det var en bild av Mara och Katya. De såg ned på honom, med stora retsamma leenden på sina läppar. De skrattade, som de alltid gjort under deras uppväxt. Maksim mindes hur hans pinne gått sönder i ett klumpigt fall och hur han okontrollerat brustit ut i gråt. Han hade bara varit ett par veckor gammal, och det hade fångat systrarnas uppmärksamhet. Det hade varit hans bristningspunkt, och efter den händelsen blev han tårögd av allt. Regn? Gråt. Tystnad? Hulkande. Mörker? Rädsla.
    Omväxlingen i Civitas hade stärkt honom på det viset. Med Varyas hjälp hade han torkat sina tårar, och när hon lämnat hans sida hade han gjort det för en allra sista gång. En dag kanske Prospero också skulle nå det slutet.
    Den bländande solen fick Maksim att ryckas ur sina tankar och i en långsam rörelse vände han blicken mot svartvargen igen.
    “Jag beklagar,” började han lågmält, lika känslokallt som när han hälsat. “jag vet själv… hur det är att förlora familj, en bror.”
    Maksim tog ett djupt andetag och såg åter mot solen.
    “Och jag är ledsen.” Ursäkten var inte hans att yttra, ändå kunde han inte hindra orden från att rinna ur honom. Maksim visste inte om det var skådespeleri, för oavsett vilken anledning Varya haft för att döda Stephano måste ha varit en betydelsefull.

Maksim tog orda, men hans likgiltiga ton överensstämde inte med orden som lämnade hans mun. En varm ilska blommade upp inom Prospero. Nej. Maksim förstod inte. Hur kunde han? Att han ens hade mage att jämföra sin gamla familj med vad Prospero förlorat. Så vitt Prospero visste så var Maksims gamla familj fortfarande vid liv. Det var de som kommit hit och förstört allt. Det var Maksims mamma som tagit Stephano ifrån dem. Stephano som aldrig varit annat än god. Som aldrig gjort annat än gott. Aldrig gjort någon illa.
     Och för vad? För att Maksims gamla familj dödat Aurora? För att Varya varit avundsjuk på att Nilo blivit räddad, när Aurora inte blivit det? För det var den enda anledningen han kunde komma på. Prospero hade aldrig gillat Varya. Där hade alltid varit något fel med henne. Sättet hon sett på dem. Pratat med dem. Han kunde inte komma på någon annan anledning än avundsjuka. För att Aurora mördats, och Nilo överlevt. För att hon inte kunde ta ut det över sin egen son, trots att det var hans familj som måste vara bakom det. Maksim som följde hennes minsta vink likt en valp som ännu diade.
     Kunde Maksim inte se hur fel det var, att det var Stephano av alla som hans egen mamma mördat? Kände han inget över det? Trodde han verkligen att han kunde jämföra sin familj, som orsakat hela den här kedjereaktionen, med vad Prospero nu hade förlorat? Att han ens kunde kläcka ur sig så tomma ord fick Prospero att darra inifrån. Att han vågade komma här och så likgiltigt påstå att han förstod.
     Prospero reste sig upp och fäste hårt den rödgråtna blicken i Maksim. Hans ansikte var spänt, på gränsen till nya tårar.  Han ville inte hata Maksim, men Maksim gjorde det inte lätt för sig.
     "Var inte ledsen." Trots vreden så förblev Prosperos röst mest trött. Han hade inte mycket ork kvar till något. Allra minst till att försöka få någon att förstå som inte egentligen verkade vilja det. "Var bättre." Bättre än Cirkeln. Bättre än Varya. Prosperos röst brast över det sista ordet. Hans käkar darrade synligt av spända muskler, och nya tårar rullade över de mörka kinderna.
 
["Don’t be sorry. Be better." Lite annan effekt på Svenska, men close enough. Låtsas att det är samma effekt haha.]

Maksim förväntade sig en annan reaktion än den han nu fick. I hans ögon hade Prospero inte varit den som hyst något agg förut trots de misstag hans närstående gjort gång på gång. Men nu glimmade något främmande till i svartvargens blick, något som flammat till i hans egen så många gånger förut.
    “Var inte ledsen. Var bättre.”
    Som per automatik spändes hans käkar. Det var som om något i luften förändrades på ett par korta sekunder. Den värmande solen värmde fortfarande deras pälsar, men kylan som Maksim utstrålade gick inte att ta miste på. Här försökte han, på grund av någon undermedveten nivå, göra någonting bra, försöka förstå Prospero och be om ursäkt - och bemötandet han får är hat och än mer gråt. Maksim mindes sin mors ord. Gråt inte mer, och sträck på dig.
    Dessutom kändes det som ett osynligt hot. Om han inte var bättre, vad skulle Prospero då ta sig till? Vad skulle han göra för att kunna skada honom, mer än han redan var på insidan?
    “Prospero.” Pressade han fram och sträckte på hakan. Sansad mötte han den gråtfyllda blicken. “Andas. Tänk efter vad du säger.” Han tog ett knappt märkbart kliv närmare den andra. “Vi är på samma sida, är vi inte det?” Lögn? Maksim var inte säker själv, men låtsades inte om det.

Han såg förändringen i Maksim redan innan vännen talade. Hur han spände sig. Hur orden träffat illa. En liten, förtvivlad del av Prospero tyckte att det var rätt åt honom. För Maksim hade sårat honom. Det kändes som ett hugg i ryggen att han ens behövde känna sig osäker på var Maksim stod. Att han ens behövde misstänka att Maksim hade valt Varya, hans broders mördare, över honom och Tenebris. Att han kunde jämföra förlusten av Stephano, Aurora, Tibast; den nära förlusten av Prosperos mor och syster; med den gamla familjen som sårat och övergett honom.
     Tänk på vad du säger. Vi är på samma sida, är vi inte det?
Prospero skrattade. Det var ett tyst och uppgivet ljud, nästan mer gråt än skratt. Förtvivlat.
     "Jag vill-" Hans röst försvann i blöta hulkningar. "Jag vill det. Jag vill- vill att det är så. Alla Gudar vet att jag- att jag vill. Men…" Han försökte blinka bort tårarna, som föll tyngre och tjockare för vart ord. Han vände tillbaks blicken mot solen. Tog ett steg mot den. Närmre. Den tycktes ännu starkare nu, när den speglades i hans tårar. I bakgrunden ljöd gonggongen som ringde in stunden av stillhet. Ett avlägset ljud under pulsen i Prosperos öron. Hans andetag blev ytliga och ojämna. Försökte få in luft som han inte lyckades behålla, när sorgen tog över igen. Rädslan. Förtvivlan.
     "Om-", började han igen, men rösten försvann i ett tjockt, gällt ljud. Han grimaserade, med läpparna långt tillbakadragna och öronen hårt bakåtstrukna. Han försökte igen. Började om. "Hade du dödat honom?" Han vände ansiktet mot Maksim igen, men hans syn var för blank av tårar och solfläckar för att han faktiskt skulle se honom. "Hade du dödat mig, om hon bett dig?"
     Han visste inte om han ville ha svar på den frågan. Han ville, självklart ville han. Men om det inte var det svar han önskade? Eller om Maksim svarade i samma själlösa ton? Den som lika gärna kunde vara falsk. Han höll bara Maksims blick en kort stund, innan panik grep hans inre och blandades med förtvivlan. Han hatade det. Hatade det. Hatade det. Hatade det. Hatade sig själv. Hatade att han tvivlade. Hatade att han inte var tillräcklig. Att han inte var stark. Att han inte förstod. Att hans ord svek, när allt han ville var att bli förstådd.
     Han hade aldrig haft samma talang som Stephano. Aldrig samma mod som Alonso. Aldrig lika smart som Ariel, eller lika god som Miranda. Solen bländade honom igen. Vitt ljus i hans tårblanka blick. Skarp mot en rodnande himmel. Han kände vinden under sig. Behövde inte se för att veta att han klivit upp på kanten.
     Han ville inte-

     Ville inte.

     Inte egentligen. Eller hur?


     Men samtidigt…


     Samtidigt…


Ett hårt stygn av skuldkänslor, lika starkt som den panikartade förtvivlan, fick hans ben att vika sig. På skälvande tassar sjönk Prospero istället ihop i något som var delvis sittande, delvis hukande, lutat över kanten där tårarna föll fritt från hans hårt hopknipna ögon till vallgraven under. Sorgen lämnade honom öppet, i höga, klagande rop. Han hörde inte om Maksim svarat. Hörde inte om vännen ens var kvar, eller om han lämnats ensam med sina tankar. Ensam med skulden över vad han ens övervägde, och känslor som han inte visste om han kunde hantera. Som han inte visste om han kunde möta på egen hand.

"Hade du dödat honom? Hade du dödat mig, om hon bett dig?"
   Ett rått skratt brummade ur hans bröstkorg. Det fanns inte en tvekan i hans blick när den sökte sig till Prosperos.
   "Ja." Rösten var hård, bestämd och till skillnad från förut fanns där en hint av skrattretande glädje. "Det skulle jag. Jag skulle göra allt för henne." Maksims käkar spändes och ett skarpt leende sprack upp på hans läppar. Det kunde liknas vid det galna uttrycket som klädde hans mors anlete när de tillsammans fälde sina byten.
   "För henne hade jag dödat er alla. Varenda en av er. Alla." Maksim tog ett steg närmare. "Hör du mig? Alla." Han lyfte på hakan och sträckte på sig. Rak i ryggen hade hon sagt. "Ni är ingenting för mig."

Den bild som spelats upp framför hans ögon avbröts abrupt av verkligheten. Var det så han kände inför dem? Maksim var inte säker. Han såg fler av dem som sina vänner, eller åtminstone så nära vänner de kunde komma. Grendel, som han såg som sin morfar. Even som påminde honom om en fadersfigur som ersatt Kolzak. Men de som betytt allra mest för honom hade lämnat Civitas murar sedan länge. Efter Aurora fanns ju hennes valpar; bland annat Malva men också de yngre som Flippa och Bonk. Och efter Varya stod han kvar – ensam. Men Civitas och Tenebris hade blivit hans hem oavsett om han ville det eller inte.
   Maksim mötte Prosperos blick. För en kort sekund blixtrade en antydan till omtanke till i det bistra anletet.
   "Vad är det du säger?" Frågan kändes torr i strupen. Det var en spelad sårbarhet, kanske mer skrämmande än Maksim visste att han var kapabel till att lyckas med. "Nej. Att du ens tänker tanken, Prospero." En omtänksam värme ökade över hans läppar. Det förvånade och skrämde honom hur lik han lät Varya till ord och röst.
   Maksims blick sökte sig till vännens, för att inse att svartvargen förflyttat sig obehagligt nära kanten. Han såg Prospero falla ihop, med framdelen av kroppen hängandes ut över stupet. För ett par korta sekunder slog tanken honom om vad som skulle ske om han ramlade över. Det skulle leda till en än mer kaotiskt situation – och om Maksim skulle visa sig inblandad... Han ville inte ens tänka på vad som skulle ske då.
   Gråblodet svalde tungt. Med tysta, tunga steg närmade han sig Prospero för att slå sig ned nära – så nära att deras pälsar nästan snuddade vid varandra. Det var för nära för att Maksim skulle finna det behagligt, men kanske var det vad vännen behövde.
   Maksim sade ingenting. Istället lät han tystnaden läggas över dem likt solstrålarna som mjukt och varmt smekte deras ansikten. Om Prospero ville prata, om vad som helst, fick han ta ordet – men oavsett var Maksim vid hans sida.

Ibland, i små fåfänga ögonblick, hade Miranda tillåtit sig själv att jämföra solnedgångens rodnad med sina egna ögon. Hon tyckte om tanken på att se sig själv i naturens skönhet, och det gjorde henne i hemlighet stolt att hon kunde ta del av den varje vaket ögonblick. Färgen röd hade varit en triumf och en stolthet. 
      Rött gjorde henne mest illamående numera. Färgen kändes som ett hån på så många olika sätt, och Miranda höll sammanbitet blicken fäst vid marken framför henne där hon gick bredvid Ariel. Även om det rispade ögat och såren över ena ansiktshalvan var den mest prominenta förändringen hos ungvargen hade även Mirandas drag ändrats. Hon såg inte lika naiv och förväntansfull ut, på gott och ont.
     Stunden av stillhet kom, och lugnet var välkommet. Det höll sig dock inte länge. Höga klagorop nådde dem, och Miranda satte andan i halsen. Hon delade en suddig blick med sin bror, och skyndade sig sedan efter Ariel när han rusade iväg.
     Synen som mötte dem var inte den Miranda väntat sig, men hon var lättad. Prospero låg halvt över kanten, och grät högt. Vid hans sida låg Maksim. Miranda stannade upp och stirrade på honom. De hade varit goda vänner en gång i tiden, innan han mördat den lilla grottvargen och hon tagit avstånd. Vänner, ändå, men inte på samma sätt. Nu var hans mamma ansvarig för allt som var hemskt i världen, och Miranda hade aldrig hatat något eller någon som hon hatade Varya. Ändå kunde hon inte beskylla Maksim för det. Hon ville, men hon var också tvungen att vara bättre. Om Aurora och hennes barn kunde förlåta Maksim efter att hans pappa dödat Tibast, kunde kanske Miranda inte lägga skulden på honom. Man kunde trots allt inte välja sin familj, men Miranda kunde välja att vara bättre än sin ilska. 
     Det var dock svårt. När Prospero såg så sårbar ut kunde Miranda inte hindra instinkten att skydda. Utan att säga något la hon sig ner vid hans lediga sida. Maksim kanske inte bar skulden för Stephanos död, men det betydde inte att han var välkommen. Han var en grym påminnelse om vad som hade hänt. 
     "Prospero", viskade hon och hjärtat värkte. "Akta kanten. Akta kanten, Prosp. Vi är här nu, okej?"

Han såg på sin syster. Trasig och ärrad, men vid liv. Han kunde inte tacka gudarna nog över att hon fortfarande var vid liv. Och oavsett hur ärrad hon än blev skulle hon för alltid vara vacker för honom, även om hon inte kunde se det själv. Framför allt om hon inte kunde se det själv.

Ett gällt skrik bröt tystnaden, och han kastade bara en hastig blick på Miranda innan han så snabbt han kunde satte av i långa språng. Det hade varit Prosperos röst. Någonting hade hänt. Skräcken i bröstet gick inte att jämföra med någonting annat han känt tidigare. Vid allting som var heligt, ingenting fick ha hänt honom! Han visste inte om han skulle klara av att förlora ytterligare en bror. Inte utan att tappa kontrollen helt.
    Medan de sprang bad Ariel varenda bön han kunde komma på, och när de fann honom satt han uppflugen på murens kant. Hjärtat for upp i halsen på honom och han stannade ofrivilligt upp.
    Prospero, vad tänkte du egentligen göra?
Han ville inte tänka på det. Alternativen var allt för hemska. Med hårt blick såg han istället på den som var intill honom. Ariels ansikte förvreds i ett kort ögonblick i en äcklad grimas, men han var snabb att dra på sig en mask gjord av sten.
    "Såklart att du är här," konstaterade han med släpig röst.
Med bestämda steg rörde han sig närmare.
    "Jag är helt säker på att jag sagt åt dig att hålla dig borta från min familj, och ändå står du här. Som om du vore något."
Han litade på att Miranda hade Prospero, vilket lämnade honom fri till att ta hand om Maksim.

Han ville inte. Ville inte. Ville inte. Ville inte allt. Det var bara så mycket. All var så mycket. Han ville bara att det skulle sluta. Visste inte hur han skulle göra för att få det att inte kännas. Inte fyllas till bristningsgränsen och mer. Visste inte vad han skulle ta sig till, och inte hur han skulle kunna sluta gråta någonsin igen. Det var för mycket.
     När Maksim kom nära så knöt sig paniken i Prospero hårdare, en desperat känsla av att han behövde bort. Flytta på sig. Men den överväldigande förtvivlan hade stulit all kraft ur honom. Låst honom. Hade stulit kontrollen från hans ben, stulit hans förmåga att lyfta kroppen som plötsligt var tyngre än något han någonsin känt. Allt han kunde var att gråta. Höga, desperata sorgerop som rev djupt inom honom. Blöta, stakande andetag som inte nådde hans lungor. Som gjorde världen till ett vitt brus, badat i solvärmen och en fasansfull kyla som spred sig upp i hans huvud. För mycket.
     "-kanten. Akta kanten, Prosp."
Miranda var här. Vackra, mjuka Miranda. Älskade Miranda, som för alltid skulle bära märket av Stephanos död i sitt ansikte. Hennes mantra var tröstande, men gjorde också ont. Han kände sig självisk. Hemsk. Elak som orsakade henne mer smärta. Som gjorde sorgen till sin egen, när det var hon som varit där. Som råkat illa ut. Som hållit Stephano.
     Vi är här. Akta. Akta kanten. Vi är här nu.
Prospero hade ingen ork kvar. Där fanns inget motstånd annat än en krampaktig tyngd i hans kropp när han sakta blev ledd bakåt, av från kanten igen och tillbaks till säkerheten på murens gångyta. Väl tillbaks nedanför den höjda kanten sjönk Prospero ihop i en skälvande hög, hulkande och hårt pressad mot sin systers famn. Han ville svara henne, men hans röst var fångad av ojämna andetag och kvidande gråt.
     Han ville bara sluta, men kunde inte.

Ljudet av tassar mot den hårda marken fick Maksim att i en långsam rörelse blicka bakåt. För en kort stund såg han rakt på Miranda, nästan som om han granskade henne. Hon hade vuxit, i både sättet att röra sig och agera. Ärret och skadan i hennes ansikte bidrog till bilden av henne. Maksim hade sett henne som en nära vän en gång, men tvivlade på att de känslorna var ömsesidiga nu. Det var hans mor som tagit halva hennes syn och bror ifrån henne - och Maksim visste inte om Miranda någonsin skulle förlåta honom för det.
    Han förblev tyst när hon slöt upp bredvid Prosperos andra sida, men gjorde ingen ansats till att flytta på sig. Åtminstone inte förrän Ariels röst klöv den hulkande tystnaden itu. Det gick inte obemärkt förbi att hatet från svartvargens sida blossat upp efter allt som hänt; sylvassa blickar och kommentarer vart än han rörde sig.
    Maksim ställde sig upp, fortfarande med framtassarna på muren under en kort stund innan han drog till sig tassarna och klev av den. Kroppen vändes helt mot Ariel i samma stund som han talade. Den gamla Maksim hade brutit ihop av svartvargens kommentarer, tryckt svansen mellan benen och sprungit iväg. Men nu stod han kvar, med en isande blick vilandes på Ariel som närmade sig. Hans ord lyckades inte tränga igenom den tjocka väggen av pansar Maksim lyckats byggt upp kring sina känslor.
    “Om jag inte varit här hade er bror legat i spillror på vallgravens botten.” Maksims röst var skrämmande lugn, men den frusna kylan gick inte att ta miste om. “Ni hade varit här försent.” Det var nära att ett igen undslapp hans läppar, men han höll tungan i styr. Maksim andades in den kyliga höstluften och blinkade långsamt.
    “Men du behöver inte oroa dig mer. Snart går nog dina önskningar i uppfyllelse, Ariel.” Maksim spände käkarna. Han visste inte hur länge han skulle bli borta, eller om han ens skulle komma tillbaka. En del av honom ville stanna, endast för att gå Ariel på nerverna. Men Maksim behövde hitta något tecken, det minsta lilla, från Varya.
    "Glöm inte att ta lite mer ansvar som bror. Försök vara lite mer närvarande." Maksims blick sökte sig efter den hulkande Prospero snett bakom, innan den vändes mot Ariel. "Nästa gång kommer jag inte vara här."

Ilskan som flammat upp exploderade inom honom vid Maksims ord. Att han ens hade mage att stå framför honom och kräkas ur sig så mycket skitsnack. Helst av allt hade Ariel velat attackera honom. Slita honom i stycken. Men han var inte dum. Även om han var vältränad i jämförelse med sina syskon var han inte i närheten så stark eller stor som Maksim. Istället svalde han ilskan så gott han kunde och drog till med ett sympatiskt leende. Han stod kanske inte på scenen i Skuggfall, men det behövdes inte: hela världen var hans scen.
    "Är det på riktigt vad du tror? Snälla, Maksim. Utan dig hade vi inte ens befunnit oss i den här situationen."
Det var väl egentligen inte helt sant, men hans mål var inte att predika sanning. Han ville skada. Ju djupare desto bättre.
    "Snart går nog dina önskningar i uppfyllelse, Ariel."
Svartvargens öron spetsades vid orden. Var det ett hot? Nej. Det var något annat.
    "Maksim, du är den sista som ska säga någonting om ansvar, som spenderat hela ditt liv med att svansa efter Varya som en hjärndöd mask. Du vet väl inte ens vad ordet innebär, så skäm inte ut dig själv mer än nödvändigt."
Han vände sig om och satte sig intill Prospero, som nu var nere från kanten. Kärleksfullt tryckte han ansiktet mot hans.
    "Det är okej, Prosp. Vi är här: vi har dig," hyschade han stilla.
Förbannelse över Maksim. Förbannelse över Varya. Förbannat, förbannat, förbannat! Det var på grund av Varya och Maksim som hans bror var död. Som hade orsakat tillräckligt mycket smärta för att Prospero ens övervägt att göra honom sällskap. Att önska livet ur dem hade varit för nådigt. Nej, han ville att de skulle lida resten av sina dagar. Den enda guldkanten på den här situationen var att Maksim skulle lämna dem. Det var som en skänk från ovan. Och en bekräftelse: han visste var Varya befann sig.

Maksim rynkade något, knappt märkbart, på pannan när Ariel nämnde Varya. Det var inte hela sanningen - att han följt henne i varje steg hela livet. Efter allt hade de splittrats redan vid födseln, och Maksim hade vuxit upp en del av sitt liv i vad hon sade vara fiendens klor. Men han tänkte inte tjafsa mer med Ariel än nödvändigt och valde därför att låta kommentaren gå obemärkt förbi.
    Den blå blicken följde Ariels rörelser gentemot sin bror och såg hur både han och Miranda höll sig nära Prospero. Det krävdes inte mycket för att inse att Maksims närvaro varken var nödvändig eller välkomnande längre. Han ägnade dem varsin sista blick innan han vände dem och solen ryggen. Förhoppningsvis skulle det dröja länge tills han såg dem igen.

[Maksim drar, kör ni vidare om ni vill!!]