Där vilade en annorlunda känsla över honom den dagen. Det kändes som om tusen fjärilar dansade i hans mage, och det var inte förrän lite senare han insåg att han var nervös. Trots att han planerat allt noga, under den korta tiden han haft, så ville han att det skulle bli bra. Meningen med det hela var att lätta på stämningen, lyfta något utav allt det tunga från Prosperos axlar. Maksim visste inte om han någonsin skulle lyckas med det, på samma sätt som Prospero aldrig skulle lyckas radera hans egna bördor.
    Solen hade stigit på himlen, men var fortfarande inte tillräckligt högt  för att sträcka sig längre än stadens murar. Än fanns det chans att Maksim skulle få besök den tidiga morgonen. I ett träd några meter ifrån honom kvittrade fåglarna livligt, och vilken annan dag som helst hade han muttrat irriterat åt dem att hålla tyst. Nu var det som om de bevingade varelserna satte känsla till det hela. Oron över att bli övergiven var fortfarande en klump i hans mage, som inte lättade förrän han kunde se svartvargen komma gåendes emot honom.
   “Du kom.” Det drog lite i hans läppar. Osäkerheten syntes inte i hans ansikte, utan istället var det självsäkert. Maksim hade trots allt blivit bra på att tygla och dölja sina känslor med åren.
   “Är du redo?” Han gav pojkvännen en buff i sidan och hoppades att han såg fram emot dagen precis lika mycket som honom.

Prospero hade inte kunnat sova. Gårdagen hade känts som en evighetslång röra efter att han och Maksim delat på sig igen, och när natten väl fallit var allt Prospero kunnat tänka på blandad bitande oro och nyfiken förväntan. Han hade varit uppe igen långt innan gryningen, och tvingat sig själv att vänta innan han begett sig mot stadens utkant. Han hade inte brytt sig om någon förklädnad den här gången. Uppdraget hade redan misslyckats, så där var ingen anledning att fortsätta dölja att Maksim fortfarande hade kontakt med Tenebris. Prospero skulle hitta en annan lösning. Han skulle.
     Nära Civitas östport fann han Maksim. Innanför muren låg en stor del av staden ännu i skugga, men genom porten syntes soluppgången. Dess varma sken föll runt Maksim likt en skimrande aura. Prospero ville springa honom till mötes och trycka ansiktet i hans fäll, men hindrade sig själv från att göra det, fortfarande något osäker på hur han borde uppträda ute i det öppna. Istället log han, och hoppades att det inte speglade för mycket av den fåniga nervositet som pirrade i varje pälsstrå.
     "Jag sa att jag skulle," svarade han på Maksims ord, hans röst lågmäld men varm. Han tillät sig själv ett litet skratt när vännen gav honom en liten knuff. "Så redo jag kan bli." Han såg upp på Maksim med nyfiken blick och något nästan lekfullt i rösten. "Så? Vart nu?"

“Det får du se snart, kan ju inte berätta det roliga i förväg.” Det ryckte något busigt i hans läppar. “Du får bara följa efter mig.”
    Egentligen var det inget märkvärdigt han hade planerat. En plötslig oro slog honom. Kanske hade Prospero alldeles för höga förväntningar av det hela. Tänk om hans planering inte dög till.
    En djup fåra hade omedvetet bildats i Maksims panna. Men, sen när brydde han sig om att saker och ting inte blev som planerade? Om Prospero inte blev nöjd av dagen… då var det hans problem och inte Maksims. Därför ruskade han snabbt på den robusta kroppen och gav svartvargen ännu en knuff i sidan.
    “Kom igen nu då, öka takten!” Maksim hade börjat springa vid det här laget, med Prospero hack i häl.
    En stund senare stannade de upp framför en glänta. Ljudet av porlande vatten hördes i bakgrunden.
    “Voila,” han gick fram till de höga buskarna och öppnade upp vägen för Prospero. Han hade varit här innan, för att se till så att allt stod rätt till. Han drog efter andan, och pekade med tassen för att visa att Prospero skulle gå in bland dem.