De hade välkomnats till festen med mörka moln och regn. Det hade varit mer folk än Varikset först räknat med. Kanske var det inte så konstigt med tanke på att det var en högtid där vargar från hela landet blivit bjudna till. Ändå blev han chockad av antalet som rörde sig längs med de små stigarna som bildats runt om det stora templet. Det var vargar från alla möjliga sorters platser; de var stora och små, gamla och unga, fula och fina. För ja, även fast Varikset utåt inte visade något intresse för andra utan för det mesta var tystlåten och bitter fann han många individer intressant och vackra.
    En av dem som fångat hans intresse var en ung hona. Hennes rödrosa päls sken upp av värme i lyktornas sken. Likt honom själv hade hon ett något annorlunda utseende, men bland alla i mängden var det inget att reagera på. Hennes utseende var inte groteskt på något vis, i stället tycktes de dubbla hornen och öronen rama in hennes nätta ansikte perfekt.
    ”Behöver du hjälp med det där?” Varik var aldrig den som började en konversation hemma. Förmodligen hade han inte frågat heller om han inte sett att hon ganska uppenbart kämpade med att försöka räta ut sina lockar som tycktes fastnat.

Kawazatris fuktiga klimat hade varierande intryck. En kväll kunde fukten få hennes päls att locka sig så fint att hon kände sig som kunglighet, en annan var hon frissig och tovig. Värmen var plågsam oavsett, kvävande. Hur kunde vargar leva såhär? Även om hon med hjälp av sin kraft kunde kyla ner sig till en mer behaglig temperatur, så var det ansträngande att använda sin kraft konstant.
     Fattades bara att en främling hittat henne i ett förläget tillstånd, med en framtass fast i den väldiga manen av lockar. En stor knut till en tova hade bildats och hon ville desperat få bort den innan hon visade sig bland folk igen. För sent för det.
Nåväl.
     "Åh," fick hon fram med en viss spelad förlägen ton. Blicken gled mot främlingen, en ung hane med ett kontrastrikt utseende. Mindre än henne, mörk och ljus, med en lång präktig svans och ett par vackra vingar vikta intill hans sidor. Fjädrarna var vackra, och i skenet från facklorna var det som om ahns fjäll glimmade i smaragd. Han verkade inte heller besväras av hettan lika mycket som hon. Irriterande. Men hans vänliga erbjudande kunde hon inte låta gå förbi.
     "Det vore väldigt snällt. Har försökt att- ja. Det är lite svårt att nå, som du ser."

Varikset nickade till svars och gick långsamt fram till främlingen. Han höjde ena tassen och tog ett försiktigt grepp om hennes päls. Om det var något han brydde sig om så var det hans eget utseende och därför kände han på något vis en skyldighet att hjälpa den här damen i nöd.
     Samtidigt som hon försökte räta ut pälsen flyttade han sitt grepp om det så hon kunde gå vidare till nästa tova.
    “Antar att du inte är härifrån?” Han gav henne en synande blick. “Tänker på pälsen. Bor man här får man nog tänka om.”