Månen var full på himlen, omringad av slöjlika moln som knappt skymde ljuset. Stjärnor låg strödda över den mörka himlen, och tycktes tindra. I närheten, bakom en liten dunge träd, hördes ljudet av kroppar i rörelse. Skratt, huffandet och enstaka svordomar, en vanlig natt i träning. Närmre henne, i en liten upplyst cirkel, satt många av ungdomarna, och få av de fullärda Beskyddarna, och upprepade läror om Vampyrer. Förutom den kroppsliga träningen, som den som skedde på träningsområdet, så var detta också en del av livet i flocken. Oändligt många hymner, sånger, böner och bara allmän fakta om odjuren de skulle jaga. Så mycket information som de förväntades lära sig och minnas. Ibland förstod hon inte hur de vuxna kunde minnas allt.
"Fyll våra kroppar med eder värme" hon knep ihop ögonbrynen. Det hade ju gått så bra fram till dit, hon hade ju inte ens stakat sig. Lätt generat mötte hon Beatas blick. Beskyddaren hade nickat lätt med och hummat när hon gjort rätt. Nu väntade hon lätt på att hon skulle komma gång igen. Men log varmt när Solviva generat skrattade lite och skruvade sig.
 Fyll våra röster... Fyllde hon i och gestikulerade uppmuntrande med ena tassen.
"Fyll våra röster med eder sång, Fyll våra Bröst med eder närhet, Skydda oss när vi är som svagast, till den stund vi reser oss igen" avslutade hon. Det var svårt att komma ihåg vilken ordning meningarna skulle komma i, specifikt dem som liknande varandra.
Bra, du måste vara mer säker på tonen, och tala tydligt och klart, med övertygelse. Övertygelse. Det var inte lätt när hon inte kände sig säker, eller övertygad på att hon visste vad hon gjorde. Hon kände sig nästan lika klumpig i den muntliga träningen som den fysiska. När hon varit mindre hade hon velat träna med de vuxna, de hade fått det att se så lätt ut, och många hade vana klara stämmor i sångerna och bönerna. Hon önskade att hon kunde vara lika bra, helst på en gång utan all de pinsamma misstagen. Inte för att någon annan såg lika hårt på dem som hon själv. Egentligen var hon bara tacksam att hon hade muntlig träning den här natten, kvällen innan hade hon blivit distraherad vid uppvärmningen och snubblat på en bit ojämn mark, framför Vargon och Kolyat av alla också! Hon trodde nog till och med Ren och Janos sett henne, de äldre kusinerna hade lättsamt jävlats lite med henne när de skulle sova. Eller så hade drakarg bröderna bara skvallrat. Hela flocken visste säkert om det vid det här laget. Att det troligtvis inte var någon som ens uppmärksammat det, eller brydde sig längre, var inget hon ens tänkte på. Hon var väldigt självkritisk, och kunde lätt tappa bort sig i sådana tankar.
 "Stärk den som gråter
som inget mer begär
än att få fylla era sår med sina tårar
Hjälp den som faller
som inget hellre vill
än att få falla i eder famn och vila där
Håll den som ber
i eder trygghet och i edert ljus...."
 Ju längre in i natten de kom ju mindre nervös kände hon sig, upprepningen hjälpte, men hon märkte knappt hur mycket lättare det gick när hon inte tänkte för mycket på det. Det var inte fören hon tagit sig igenom tre av bönerna utan att staka sig eller säga fel alls som hon log brett mot Beata som berömde hennes insats, och belönat det med en paus för att dricka och sträcka på sig. Uppspelt över att det gått bättre så gav hon sig genast av för att lätta på törsten och fukta munnen och strupen. Gudarna skulle veta att det behövdes!

[Öppet för Jägare <3]