Den rödbruna hanen rörde sig över savannen. Han mådde rätt bra denna dag. Kände sig så frisk som det gick för honom. Vilket ändå inte är något att hurra för då hanen knappt äger något kroppsfett alls. Han ser nästan ut som ett vandrande benrangel. Men lite hull har han ändå lyckats lägga på sig på sista tiden. Men det är inte mycket.
Han tar sig fram i staplande passgång och de stora öronen står lutade framåt på huvudet. Det ser ut som att de smala benen ska gå av när som helst. Men hanen har ändå förvånandsvärd kontroll över sin kropp. Den korta svansen ligger vilande mot hans bakben.

Snart når en doft honom som får hanen att stanna upp en stund. Doften av varg. Tik. Han ruskar lätt på huvudet innan han börjar gå framåt igen. Nu i riktning åt doften. För denna hane är faktiskt nyfiken av sig. Social inte så mycket då han helst håller sig undan allt vad sällskap heter. Men denna dag mår han som sagt rätt bra så det kan väl inte skada och vara lite nyfiken?

Den höga varginnan, Shizuka, kunde inte låta bli att låta blicken fastna på en främmande varelser som snart skymtades en bit bort för henne då hon på sätt och vis pressade sig själv för att ta sig fram igenom savannen. Hon skulle kanske kunna stanna, låta sig vila, och helt enkelt skylla på att hon skulle hålla denne främlingen lite sällskap.
Så hennes blodröda ögon följde den andra då den tycktes närma sig henne, kanske hade den samma tankar, att hålla henne lite sällskap? I så fall skulle det passa henne bra, eftersom hon alltså själv hade tänk samtala lite med den andra. Lite nyfiket drog hon in dofterna kring sig och fick klart för sig att detta var en hane.
Hon bestämde sig för att bara stå stilla, hon kände att det vore konstigt att liksom möta upp främlingen, och skulle hon fortsätta framåt kanske hon skulle verka ointresserad och förlora chansen att tala lite med denne.
Hon hon stod bara där och såg lite mjukt och inbjudande på honom medan han närmade sig henne. Hon lät även huvudet tippa lite på sned då han kom närmare, försökte direkt granska vilken art han tycktes tillhöra. Men hon hade aldrig skådat en liknande tidigare, i och för sig hade hon inte mött många vargar alls tidigare, men denna art hade hon aldrig sett nej.

off; kooortish.. :c

Den stora höga hanen tar sig fram i staplande passgång.
Något som skulle kunna liknas vid att han gick på styltor.
Det kan nästan tyckas så med tanke på de långa smala
benen. De stora breda öronen står tippade framåt över
huvudet. Det rycker lätt i nosen när han andas och separerar
alla dofter som vinden för med sig.

Han får syn på tiken. De gröna ögonen hålls fästa på henne
när han närmar sig. Tiken har stannat. Kanske hon söker
sällskap. Tzi kan inte låta bli att bli lite glad över detta.
Det är inte ofta han känner sig glad. Oftast är det för deprimerande
att ens tänka tanken på att vara glad. Men denna dag känns
bra. Det är något sällsynd. Värt att ta vara på.

Han stannar upp när han är rätt nära tiken. Men inte för nära.
Han vill inte verka ohyfsad och påträngande. De långa stora
öronen klipper till på hans huvud. Han nickar lätt åt tiken.

"Goddag". Säger han lite lätt och försiktigt.

Hennes blodröda ögon slutade granska och huvudet gled snabbt upp till en rak position igen. Hon lät istället bara ögonen ligga vilande på hans orangeröda kropp, med teckning i vitt och svart(?), medan hon lyssnade till hans hälsning.
"Goddag." svarade hon med en mjuk och ljus röst. Den lät lite halvt viskande och även som om ett släng sorgs enhet fanns där, men det gjorde det inte. Hon var glad, eller i alla fall inte sorgsen, men hennes röst var alltid så och hade alltid varit så också.
"Vad är ditt namn?" sade hon med samma ljusa röst och med blicken fortfarande vilande på honom.
Hon kände sig som vanligt osäker i närheten utav en främmande, eller någon annan alls. Hon trivdes inte ofta i sällskap med andra, alldeles för rädd för att de skulle vända sig emot henne för något litet hon sa. Men hon försökte knuffa undan känslan utav det. Hon hade lämnat sin mor och bror, och skulle hon inte finna någon annan hon alls kunde utbyta ord med utan att hela tiden vara rädd för att få en skada på köpet var hon tvungen att prata med dem, testa sig fram.

off; kooooort :(

Öronen klipper till på hans huvud. Han har lite svårt att läsa den här främmande tiken. Fast i vanliga fall har han rätt svårt att läsa andra över huvud taget. Han har aldrig varit så där social som ska stanna och prata med allt och alla. Han har länge hållit sig för sig själv.
Huvudet tippar lätt på sned när tiken frågar honom om hans namn. Även Tzi vet att det är rätt ohyfsat att fråga om andras namn utan att presentera sig själv först. Men å andra sidan. Han har ingen rätt att döma andra.
"Mitt namn är Tzigane". Presenterar han sig. Tzi är i vanliga fall ingen pratglad typ. Han brukar inte måla ut sina meningar och låta allvetande eller något. Han brukar hålla meningarna korta. Vågar inget annat. Är rädd att han ska bli bestraffad om han pratar för mycket.
"Vad är ert namn". Frågar han sedan lite försiktigt. Han kan inte hålla tillbaka frågan. Men inombords bannar han sig för att han ens öppnat munnen.

Den unga varginnan vred snabbt sin blick emot honom då han berättade sitt namn. Tzigane... Namnet viskades i hennes huvud, hon tänkte det om och om igen för att få det att stanna där inne, klistras fast i hennes minne, fast hon antagligen inte skulle ha användning för det var det bra att komma ihåg. Skulle hon möta honom igen skulle det bli pinsamt, jobbigt, att inte minnas namnet på någon hon själv frågade om namnet på.
"Shizuka heter jag." sade hon som svar på frågan som hon snart fick tillbaka. Hon såg en aning oroad ut då hon talade om sitt namn, det kunde antagligen låta osmakligt i vissa öron. Fult rent ut sagt, även om hon själv verkligen inte tyckte det, men hon visste inte vad andra skulle anse om hennes namn. Tanken på att hon själv inte över huvud taget brydde sig om att andras namn kanske kunde vara fula eller inte drog inte ens lite lätt igenom hennes skalle. För oron spökade där.
"Ditt namn, är... Ganska fint." sade hon men ångrade sina ord redan efter halva meningen. Det skapade hacket i den, hon hade velat tystna, inte sagt något ifrån början, men hon hade redan börjat uttala det och då blev det ingen återvändå. Då skulle antagligen den andra irriteras utav tanken på att hon hade avbrutit sig utan att säga klart meningen, och då vara ovetande om vad hon ansåg om namnet - även om han kanske inte brydde sig.
Hon stod tyst en stund, men kom att tänka på att hon var tvungen att våga tala om hon skulle komma över rädlan. Ännu tycktes han faktiskt inte tycka allt för illa om henne, och något fick henne att känna på sig att denna varg även han var en aning... Orolig, över detta med att tala med andra.
"Har du något emot att säga mig... Tzigane... Vad som har fått dig att söka dig till denna Savann?" sade hon och sökte bort blicken, ville inte möta hans ögon om han skulle känna sig irriterad över hennes fråga, det kunde ses som alldeles för privat.

Tiken presenterar sig som Shizuka. Öronen klipper åter till på Tzi's huvud. Han finner hennes namn väldigt fint. Vackert kanske till och med. Det finns dock ett namn han känner lite extra för. Men han vågar inte tänka på det. Dels är han inte värd det. Och dels för att den tiken har valpar med hans bäste vän... Som är död.
Han ler lite lätt åt Shizuka när hon ger komplimang åt hans namn. Han har märkt att om man inte blir glad över komplimanger eller tack så kan de som givit det bli arga. Det vill han inte. Även om hans mening är att han inte är värd vare sig komplimanger och tack. Så hans leende känns lite påtvingat. Något han inte kan göra något åt. Han brukar inte le. Han är inte värd att uttrycka någon form av glädje eller andra bra känslor.
"Tack... Ditt namn är fint också". Säger han lite försiktigt med något vek röst. Han kan inte lyckas få fram någon styrka alls i rösten. Han står där och vet inte vad han ska göra. Den korta svansen vilar tryckt mot hans bakben.
Tiken talar igen. Frågar honom vad som fått honom att söka till denna savann. Han ser sig om lite förstrött. Som om han sökte efter något med blicken. Sen ser han på Shizuka igen. Huvudet hålls som alltid under manken. Frambenen står lite brett isär.
"Jag är en manvarg...". Börjar han lite försiktigt. Rädd för att Shizuka ska bli arg eller bestraffa honom om han yttrar sig.
"Savannen är den plats jag trivs bäst på". Svarar han henne. Manvargar hör hemma i sådana här områden. Så det är väl inte så konstigt att han tagit sig hit. Och stannat.