Eftersom Akuma var ute på sitt 'uppdrag' hade Chi ansvaret för valparna. Chi hade låtit det ta sin tid innan Akuma genomfört sitt uppdrag. Nu var hon ute på det och Chi tänkte se till att de resterande valparna fick den välbehövliga träningen de behövde för att bli värdiga medlemmar av TBB en dag och värdiga att visa upp för deras far och se till att de blir fullvärdiga valpar av TBB.

Chi betraktade valparna där de lekte en bit bort. Plötsligt reste han sig upp och gav ifrån sig ett skarpt skall för att påkalla valparnas uppmärksamhet. "Kom med mig. Vi ska träna" Sade han bara kort till valparna innan han började gå i den dimmiga skogen. Han hade en plats i åtanken för att se hur valparna utvecklades nu då de började vara lite äldre.

Arashi reagerade direkt då morfadern skällde och bad dem komma efter. Hon såg med sina svarta ögon på sina syskon innan hon lydigt började gå efter morfadern. Hon visste hur det kunde gå om man inte lydde. 

(Till alla valparna, och lite bakgrund, Akuma har varit borta några dagar och med sig tog hon albino valpen)

Senaste tiden hade varit en lite väl mörk tid. Vad som hände med den vita brodern var ännu inte säkert, men Mitsuos död hade tagit hårt på dem och då särskilt Mirai som han var tajtast med. Keisuke hade faktiskt gjort mycket för att stötta Mirai och hela det band han slitit ut mellan dem på grund av sin intensitet och sina hetsiga lekar. Hans morfar hade bevakat dem medan han försiktigt umgåtts med Mirai. Plötsligt hördes hans röst och Keisuke ryckte hastigt till. En kall kåre gick längs ryggraden och han kände hur förväntan växte inom honom. Han lämnade Mirais sida och trippade iväg tätt efter Arashi. Han ville inte låta Chi vänta, men såg i alla fall bakåt för att nicka manande åt Mirai ifall det behövdes. Han var inte säker på om han kunde tolka Mirais beteende som att hon uppskattade hans stöd men han tänkte inte lämna henne i sticket. De gjorde definitivt bäst i att hålla ihop. Keisuke var fortfarande väldigt lojal mot Arashi men sammanhållningen kändes lite starkare mellan de tre syskonen nu när de förlorat sådant som varit en sådan självklar del av deras liv. Keisukes blick var stadigt fäst på Chis tassar och han ökade takten för att sedan sluta upp vid morfaderns sida. Äntligen kom dagen han väntat på. Vägledning, för att bli en stark kandidat till TBB.

[I avsnittet Krafter i Keisukes presentationstråd står det "Vid ca 9 år kommer de första rökpuffarna och han börjar leka med elden. Mer specifikt glöd och gnistor, inte eld (...)" bara så att ni vet vad som gäller för Kei just nu!]

Mirai var inte längre sig själv, ett mörker hade lagt sig över hennes aura och ögonen såg kallt på sin omgivning. Hon uppskattade Keisuke's försök till stöttning mer än vad hon faktiskt visade. Det kändes bra att han var där, nästan hela tiden faktiskt. Tomheten efter Mitsou var enorm och i tystnad hade tårarna strömmat ner för hennes kinder var och varannan natt. Hon ville inte visa sig svag. Vad skulle då ske? Hon hade med lekarna börjat få någon kontroll på hur mycket extra styrka hon skulle använda, men det var fortfarande många tillfällen där kraften inte lydde utan kom mer vid instinkt. Hon ryckte till när Chi's skall hördes och hans uppmaning nådde hennes öron. Den intensiva blicken vändes mot hanen som var deras morfar. Hon reste sig upp och gav Keisuke ett litet tacksamt leende för att visa en liten del av den uppskattning hon kände för honom. Hon gick sedan ifatt sina syskon, men höll sig bakom dem båda med ett kallt uttryck lagt över sig. Det fanns ett uns av nyfikenhet inom henne, men känslan var undan tryckt och nu väntade hon bara på vad som skulle ske.

Chi gick mellan träden i den dimmiga kyliga skogen. Det kändes att årstiden ändrats sig och nu var vintern på väg. Hans egen päls började bli tjockare även om han inte frös då han kunde styra sin egen värme inifrån. Han sneglade bak mot valparna. Ett visst mått av oro kände han inför den tik som förlorat den av syskonen som stått henne närmast. Chi hade alltid betraktad dem och sett deras olika relationer till varandra, sett den dynamik som uppstått men som nu splittrats. Han såg framåt igen och gick vidare tills han kom till stenröset han hade tänkt de skulle träna vid. "Vi är framme " Sade han med en lugn stämma. Den mesta kyligheten hade lagt sig hos honom allt eftersom han lärt känna de små valparna och ersatts av ett lugn och även n viss förväntan. De tre som nu var med honom var han stolt över, dom visade för var dag som gick att de skulle kunna bli fullvärdiga medlemmar av TBB. "Alla ni tre kan träna er vid detta stenröse. Det finns stenar att flytta på för att träna styrkan, smidighet och snabbhet igenom att springa runt de olika stenarna, träna er att springa så fort ni kan och försök undvik att springa in i några stenar som kan dyka upp. Försök att ta er till toppen av röset, det är er fantasi som sätter gränserna för er träning i dag. Jag kommer iaktta er och sedan kommer jag ge er mer specifikt vad ni kan träna på" Chi visste att det inte skulle bli lätt p.g.a lösa stenar och hål man lätt kunde missa, stenar dolda bakom andra.

Arashi lyssnade på morfadern och såg sedan på sina syskon. Hon visste inte riktigt vad morfadern ville med detta i dag. Hon ville göra rätt och de svarta ögonen såg från sina syskon till morfadern tillbaka på sina syskon.

(För att träningen ska bli så som den passar er valp får ni PPa Chi i detta roll. Han kan kliva in och prata med er valp och ge denne specifika råd om hur den ska träna :-) )

Keisuke hade noterat Mirais leende men hade inte agerat därefter. Efter att mor avlägsnat den andra svaga, vita, brodern var det viktigt att visa vad man gick för. Keisuke var inte dum. Han hade dessutom fått höra vad som krävdes för att leva med The Bloodblooms. Så Keisuke tänkte inte dra ner på hur upphetsad han var inför träning. Tack och lov var han alltså taggad. Fast han måste få veta. Han skulle ställa Chi en fråga när denne givit vad det än var för instruktioner som skulle komma längre fram. Keisuke och de resterande syskonen kom fram till ett röse. Chi kungjorde att de var framme. Någonstans. Keisuke hade självfallet mycket respekt för Chi och ville inte göra denne ens lite besviken, men han måste ändå få veta. Han skulle just öppna munnen när Chi började tala. Keisuke lade band på sig och lyssnade istället. Han blev lite besviken på programmets innehåll. Springa? Stenar? Styrka, smidighet, snabbhet? Bland stenar. Keisuke fnös. Han önskade att han inte hade gjort det, för det brände till lite i nosen och gnistor letade sig ut. Keisuke såg mot rösets topp. Han kände sig plötsligt inte särskilt taggad.   
  "Mor, var är hon?" ville Keisuke äntligen veta och lät så oberörd som han bara kunde även om han var genuint nyfiken.
  Han skulle göra som Chi sagt men han ville att alla skulle stanna upp och höra svaret. Mor hade aldrig varit borta såhär länge förut. Keisuke var återigen inte dum, och han anade oråd även om han ville trycka bort de tankarna.

Mirai gick efter sin syster och sin bror med Chi i täten och hon funderade på hur det skulle vara om Mitsou hade gått med bredvid henne. Han hade alltid funnits där vid hennes sida och hon saknade honom. Han hade varit hennes trygghet och en maskulin spegelbild av henne, hennes andra halva. Snön kändes tillfredsställande kylig mot hennes små tassar där de gick mellan träden, dimman klädde omgivningen av fukt och rå kyla hängde i luften omkring dem. Mirai hade på sista tiden noterat att vintern inte alls var så farlig som hon tänkt sig. Kylan påverkade henne inte alls, pälsen hade inte ens blivit tjockare och hon njöt mer eller mindre under de kyliga nätterna när minusgraderna trängde sig på. Hon stannade och såg upp på Chi med sina intensivt skarpa ögon när han talade till dem. Hennes blick vek av och hon studerade noggrant deras träningsbana. Naturligt fann hon två möjligheter att träna på hennes kroppsliga styrka, snabbheten och smidigheten samtidigt som hon kunde använda stenarna för att träna sin kraft. Den extra styrkan hon kunde få fram. Styrkan var annars inte hennes starka sida då hennes kropp var byggd för att vara snabb och uthållig. Hon hörde i bakgrunden Keisuke's fråga men tanken var någon annanstans. Hon började röra sig från gruppen mot stenröset, hon ville se vad hon gick för. Vad hon klarade av. Hon spände sina små muskler och började springa fort mellan stenarna, tränade på snabbheten och reflexerna samtidigt. Att undvika stenarna och göra snabba svängar.

Snön yrde kring tassarna och blicken var fokuserad på målet. Hon rörde sig lätt och smidigt, men så kom en oväntad sten upp i sikte och hon reagerade alldeles för sent. Hon gled in i stenen med bogen före och ett missnöjt gruff lämnade henne. Hon ruskade på sig och fortsatte, lika envis som sina förfäder. Hon dundrade in i en sten till och ännu en, nu började hon minst sagt bli irriterad. Hon fortsatte och hon såg med skräck på hur ännu en sten oväntat dök upp, ögonen gnistrade till och med en hastig rörelse drog hon bogen in i stenen men med sådan kraft att den flyttade på sig ut ur hennes väg. Ett svagt flin dök upp i hennes ansikte och hon saktade ner sin höga fart. Hon ruskade på huvudet och försökte istället ge sig på en annan sten med styrka, försökte rubba den men den rörde sig inte en millimeter. Hon började bli arg, kraften ville inte visa sig och hon tog i för kung och fosterland. Ingenting hände. Frustrerat gled hennes tassar längre och längre bak tills hon föll pladask på mage i snön. Öronen la sig irriterat bak emot nacken och hon andades ut i en våldsam suck. Andedräkten ångade av kylan runt omkring henne och med luften som spred sig kring stenen la sig ett täcke över den av fukt som frös till is i nästa sekund. Hon höjde förvånat huvudet från marken och klippte till med öronen. Gjorde jag det där? Tanken var endast för henne själv. Hon låg kvar men vände blicken bort emot Chi istället. Även fast hon var rätt missnöjd med sin morfar kunde han säkerligen sin sak angående träningen. Hon såg frågande på honom men valde att förbli tyst. Hon ville inte be om hjälp. Hon kunde klara av det själv. Blicken vändes istället till sin bror som på den senaste tiden börjat upptäcka sina eldkrafter. Det var fascinerande. Hon nickade till honom och systern, kom hit och träna?

Chi betraktade dom yngre då de började träna men då Keisuke frågade efter deras moder så såg han på den svarta valpen. "Din mor fick ett uppdrag att utföra och hon återvänder då hon utfört det uppdraget." Det var ingen lögn. Deras mor hade fått ett uppdrag och skulle återvända då hon utfört det om hon nu utförde det. Han såg på dem alla och blicken föll just på Mirai då han såg is lagret som lade sig över stenen. Så dotterdottern hade ärvt iskraften. Ett svagt leende spelade på läpparna. 

Arashi tog sin träning på allvar. Hon var den snabbaste av syskonen och hon ilade mellan stenarna i hög hastighet och lyckades undvika dem med sin smidighet. Hon hade bara denna kraft att förlita sig på medan brodern hade börjat upptäcka elden och systern såg hon i ögonvrån skapade is. Hon såg även systerns blick men men vek undan med sin blick avundsjuk på de båda som båda hade nya krafter att träna med. Hon kunde även se morfaderns gillande åt deras krafter medan de blickar han gav henne var av besvikelse, iallafall i Arashis tankar såg han på henne med besvikelse.

(Ska vi säga att de tränar på en stund, Chi hjälper Mirai med is kraftern och Keisuke med elden så kan vi köra ett roll där Chi visar upp dem för Shiva och flocken)

Medan Mirai börjat följa instruktionerna så startade Keisuke sent. Han röda ögon vilade på Chi som sade att mamma fått ett uppdrag som hon inte var klar med, men att hon skulle vara tillbaka efteråt. Keisuke kände sig lite skamsen som överreagerat såsom han tydligen gjort. Han försökte att inte visa skam, utan gav sig på röset istället. Till en början så var han lite klumpig med stenarna och de sinkade honom eftersom att han inte hade någon taktik. Han var frustrerad och observerade Mirai så diskret han bara kunde för att försöka kopiera hennes tekniker. Han insåg snart att hon inte var ute efter att enbart lägga all energi på tävling som Keisukes hjärna var inställd på. Hon tränade. Tävlingsinriktade Keisuke stannade upp och gjorde något som han ibland gjorde för att det var coolt. Med tanke på att det var relativt nytt för honom Han hostade till. En rökpuff kom upp och han hostade utav detta också, så att andedräkten blev het. När han fått upp hettan ringlade röken mellan valptänderna som var smått blottade. När han för effektens skull skällde lite så slog det gnistor. Han kom på sig själv med att ligga långt på efterkälken, men det var så fruktansvärt fascinerande att leka med elden.
   Keisuke tog ett skutt framåt och avancerade på och mellan stenarna, tills han fick en blick från Mirai som låg ner i snön. Han sladdade bort till henne och skapade långa spår när han stannade och slutligen stod still. Han skrattade triumferande och med skrattet kom ytterligare några gnistor. Nu när han visste vad som krävdes för det skulle han träna varje dag för att kanske andas eld en vacker dag. Vad mer kunde han göra? Han stod bredvid Mirai men var inte kontaktbar för tillfället. Under tassarna som började trampa lite, blev snön både mjukare och mer vattnig allteftersom han tänkte på hur långt kraften egentligen sträckte sig. Häftigt. Säkert skulle ribban flyttas högre upp allteftersom han tröttade ut sig med sina kraftyttringar. Han såg på Mirai. Sedan på Chi. Han buffade lite på sin syster för att hon skulle resa sig upp. De skulle träna, kanske tävla igen. Han kände sig enormt generös, och kunde faktiskt låta henne vinna tävlingen som avstannat. Han sade det såklart inte. Han var så nöjd med vad han åstadkommit. Han visste inte mycket om eld förutom det han drömt om den och allt det där som han upplevt.

Chi hade givit henne ett leende, det bekräftade mer än väl för henne att det var bara hon som hade åstadkommit det där och ingen annan. Så hon var is och Kei var eld. Hennes blick vändes åter igen mot brodern som puffat på henne uppmuntrande, var på hon reste sig upp och stirrade på honom. Hon flinade sedan lite, en tanke slog henne som hon helt klart ville testa. Med ena tassen slog hon upp en hel drös med snö i ansiktet på honom. Han spottade och fräste av förvåning, men så spred sig värme från hans käftar och snön smälte till vatten droppar i pälsen runt hans mun. Mira gick fram nära brodern och flinade fortfarande. Naturligt och med samma känsla som tidigare andades hon ut väldigt kall luft över hans ansikte. Vatten dropparna frös till is illa kvickt och Mira såg på hur brodern blev klädd i massvis av små vackra glittrande iskristaller i sin svarta päls. Hon skrattade nöjt till varpå Chi ropade på henne. Hon vinklade öronen smått bakåt och gick med ens till sin morfar. Han talade om kraften hon upptäckt och vad den innebar. Mira kunde knappt fokusera, hon ville lära sig mer! Tillslut kom de fram till den bit där de kunde träna och Mira fick frysa ner flertalet olika föremål efter att Chi hade smält snön till vatten runt omkring dem. Mycket mer kunde hon inte göra utan det var endast grunden till hennes kraft. Allt var så spännande denna dag. Keisuke kom även han till dem varpå även han fick träning av Chi och man kunde nästan skymta stoltheten i den vuxna hannens ögon då hanvalpen i skaran hade lyckats ärva eldens krafter, som stod honom väldigt nära själv. Mira var nöjd med dagen helt klart. Hon såg fram emot vad nästa dag hade att erbjuda. 

[Tänkte ett litet avslut här nu då, så att valparna kan introduceras nu? :D]