Glädjen som speglats i de blå brödernas anleten när de fick lägga sina blickar uppå sina yngre syskon för första gången, hade fått hjärtat att svälla på den ljuse hanen. Och för att inte tala om anleten. De små liven som han också fått beskåda. Så vackra, oskyldiga och helt fantastiska små varelser. Trots deras annorlunda utseenden som kom med helvetesvargens gener så kunde han inte se det som något fult. För det var dom verkligen inte, och inte någon annan ur deras familjen heller.
En tung suck slapp ur den resliga hanen där han satt och blickade ut över skogen med en modfälld hållning. Valpar. Han ville så gärna ha egna. Så gärna att det gjorde ont inom honom. Käkarna spändes så att musklerna spelade under tjocka huden och han slöt de gula ögonen med en ny, tung suck. Samtidigt som han kände sig som han gjorde så var han också glad för Zayev och Nairas skull. Glad för deras lycka och kärlek, och av samma anledning hade han valt att avlägsna sig från uppvisningen av de nykomna liven.

Avund var en giftig känsla att uppleva.

[Dimitrij]

De senaste dagarna hade varit långa. Flocken hade väntat på att de som varit på uppdrag skulle återvända. De hade väntat och oroat sig, och mitt i den här oron hade flocken fått tillskott av nya liv. Dimitrij hade vakat i närheten, hon hade inte kunnat göra något annat. Kanske hade det varit av rädsla. Men Naira var stark, de tre valparna likaså. Tre nya liv.
    Under kvällen hade den sista av de två grupperna återvänt, precis inom den tidsram de fått. Dimitrij hade välkomnat dem tillbaka, om än hon betonat att det var på håret när hon tagit Theano åt sidan för en rapport. Zayev och hans söner hade samlats för att möta sin nya familj. Många andra av de nyligen hemkomna hade gjort detsamma. Den förflutna natten efter de sistas hemkomst hade sedan varit lättsam för många. För Dimitrij hade den varit lång.
    Men den hade inte varit lång för henne enbart.
    Nu ljusnade himlen långsamt över de lummiga trädkronorna. Vinden ruskade den höga bambun som reste sig likt långa svansar upp mellan träden, som kaskader av vatten ur ett grönt hav. Himlen var övervägande klar, med endast ett fåtal tunna molnslöjor som vandrade över den grånande ytan. Snart skulle stjärnorna inte längre skina, och morgonen skulle lyfta diset mellan träden. Cikadorna spelade fortfarande oavbrutet, ett bakgrundsljud som de alla slutat tänka på för länge sedan.
    Dimitrij fann Loke sittande ensam bland träden. Han hade varit en av de som sökt sig till lyorna för att få se Nairas valpar. Dimitrij hade inte följt med dem då. Hon hade redan vakat. Hon var glad för de andras skull. Minnena som hemsökt henne var inte lika lyckliga. Hon hälsade Loke med ett lågt hummande då hon kom närmre.
    "Hur är det?" Hon slöt upp vid den vite lunsens sida, och vände blicken ut i skogen framför dem. Hon anade vad som rörde sig inom honom, men väntade sig inget utförligare svar från hans sida. Det behövdes inte. Han hade blottat sitt inre för henne förut.

Det ryckte lätt i öronen när lätta tassar fick gräset att prassla bakom honom, men han rörde sig inte. Hanen satt kvar och lät blicken vila på densamma punkt som dessförinnan. Ett mjukt hummande fick honom att uppfatta individens identitet som flockens ledare.

"Dimi." Han fattade sig kort.
"Har du någonsin haft en sån stark längtan av att ha något i ditt liv, något som skulle kunna lyfta hela din värld - skänka färg till grånanden omkring dig. "Loke föll i tystnad, i tankar. "När jag la min blick uppå dom små liven tidigare..." Rösten vek sig för orden. Istället tog han ett djupt andetag och slöt ögonen. "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det skär i hjärtat på mig. Tanken på att jag kanske aldrig får chansen att uppleva hur det är att vara en pappa. Att ha egna valpar." Han öppnade ögonen och lyfte blicken till himlavalvet. Snart var morgonen kommen.

Dimitrij svarade inte på Lokes första fråga. Meningen lät snarare som ett sorgligt konstaterande än en faktiskt fråga han hoppades att få svar på. Hon nickade ändå långsamt när han tystnade. Visst hade hon längtan, så stark att det brände i hennes hjärta. Längtan efter mycket, efter strider, efter en tid då hon inte längre skulle behöva slåss. Hon längtade efter att få återförenas med de som väntade när hennes tid tog slut.
    Loke fortsatte att tala, med en röst som skalv av känslor. Dimitrij såg på honom med lugna ögon, såg känslorna i hans anlete, i hans andetag och hållning. Han vände blicken mot himlen ovan träden, och Dimitrij följde hans blick med sin egen innan hon åter lät den vandra ut bland träden. Hon led med honom. Orden värkte i hennes inre. Minnena av Aldo, av deras dödfödda, var fortfarande färska. De skulle nog aldrig lämna henne.
    Hon mindes det Loke berättat när han sökt sig till flocken. Hur han givit sitt hjärta till någon som vänt sig till en annan, för att sedan ge Loke skulden. Hon förstod att den önskan han då burit aldrig hade lämnat honom, och hon led med den vite bjässen. Loke hade aldrig fått den chans han så innerligt önskat.
    Dimitrij slöt ögonen och släppte ut en ljudlig suck. Hon makade på sig där hon satt, och lutade huvudet i sidled för att låta det vila mot Lokes sida. När hon öppnade ögonen så skymdes en stor del av hennes synfält av vit, tjock päls. Hornen på hennes hjässa sjönk in i vitheten.
    "När jag var i din ålder var jag fortfarande ensam." Dimitrij kände sig plötsligt gammal. När hon varit i Lokes ålder hade hennes familj redan gått bort. Hon hade levt för hämnden, ensam. Tanken på familj hade alltid lett henne tillbaks till de hon hade förlorat. Hon var inte säker på om något hon kunde säga kunde trösta den sorg Loke kände.
    "Jag fann aldrig någon förrän så sent som ett par år sedan." Hennes röst var låg, och när hon fortsatte fylldes tonen av blandad sorg och ironi. "Nu lever han ju inte längre, och jag hade aldrig rätten att ge liv." Ett kort, tjockt läte som kunde ha varit ett skrockande lämnade henne innan hon fortsatte. Dödfödda. Gudarna hade tagit dem från henne, hon hade inte haft den rätten. Hon drog ett djupt andetag och såg upp på Lokes ansikte, fortfarande med kinden lutad i hans päls.
    "Det jag vill säga är att du fortfarande har lång tid kvar Loke. Ge inte upp hoppet än, din tid kommer en dag." Hon var säker på det. En dag skulle Loke bli en god fader, om än en fårskallig sådan, bara han inte gav upp. Bara för att han var en del av deras flock så betydde det inte att han aldrig mer skulle få chansen att möta andra tikar än den som en gång stulit hans hjärta. Förhoppningsvis skulle hans liv få bli långt nog för honom att finna den som delade hans dröm.

En tung suck, men en suck av lättnad, föll från hanen när han kände hur vikaanen lutade sig mot hans sida. Hur hon långsamt sjunk genom det yttre lagret av hans tjocka fäll. Närheten. Han slöt ögonen och lyssnade omsorgsfullt till Dimitrijs röst när hon tog till talan. Under hans egen tystnad.
Orden hon yttrade fick honom att minnas tillbaka till när det första flockmötet ägt rum. Hur tårarna hade vilat i hennes ögonvrår när hon talat om sitt förflutna, när hon erkänt sin sorg. Sin smärta. Hon hade blottat sitt innersta väsen den natten och dom hade alla sjungit med i hennes klagostång.

Han vred på skallen när han såg hur hon sökte hans blick ur ögonvrån, för att möta hennes. Med en vag nick bekräftade han att han uppfattat det hon sagt. Att han inte skulle ge upp än och att han ännu hade lång tid kvar i väntan och sökandet på den rätte. Själv var han inte så säker på den saken. Det fanns så mycket som kunde ske. Inte för att han ångrade sitt val att gå med i flocken, absolut inte. Men han var väl medveten om vilka risker som kom med hans val. Samtidigt så var detta en av de två sakerna han önskade att fullfölja med sitt liv, detta var hans familj nu - om än inte i blod (bortsett från Orkidé). Han skulle skydda dem och se till att ingen behövde råka ut för vampyrernas blodtörst. Frände som främling. Ingen förtjänade någonsin att stå öga med öga mot en av dem.
Loke ruskade på huvudet för att samla sina tankar och gjorde ett försök till att skjuta sitt bekymmer åt sidan för stunden.
"Vi har haft våra duster." Konstaterade han uppriktigt."Och jag förespår att vi kommer ha många fler i framtiden. Men jag kan inte påstå annat än att dom vi har haft endast har stärkt vårat band. Tack Dimitrji. Tack för att du alltid funnits där när jag behövt någon vid min sida." Loke såg in i de grå, som till en viss del skymdes av hans egna päls. Han var henne tacksam. Tacksam för allt hon gjort och orkat med trots sina egna förluster i livet. "Som nu." Loke sträckte på halsen med ett vagt leende som spelades i mungiporna. Försiktigt vilade han sitt huvud över hennes nacke och delar av skuldrorna. Det var nätt och jämt att han inte fastnade i hennes mäktiga krona med sin pannans benutväxter. "Och jag hoppas att jag ska finnas där för dig när du behöver det."

Dimitrij fnös kort, ett nästan roat läte, när Loke påpekade att de hade haft sina duster. De hade bråkat en hel del, särskilt under de senaste månaderna. Hon kunde fortfarande inte förstå hur någon kunde vara så tjockskallig som Loke ibland blev, men hon ogillade honom inte för det. Dimitrij hade nog alltid bråkat mest med de hon höll nära. Med familjen. Det var de som stannade även efter bråken, de som löste sina skiljaktigheter tillsammans.
    Dimitrij lutade nästan automatiskt på nacken för att hålla hornen fria när Loke vred sig för att lägga sitt huvud över hennes skuldror. Med en djup suck pressade hon ansiktet mot sidan av hans hals. Den tjocka, vita pälsen omslöt henne med värme, kittlade i hennes morrhår och mot den vinge som fastnat mellan de båda vargarna. Hon satt stilla en stund, innan hon rätade på sig och knuffade Loke lätt i sidan med vingen. Ett vagt leende spelade i hennes mungipor, innan det försvann som om det aldrig funnits där.
    "En dag, Loke. Du får upplysa oss om vad du letar efter så att vi inte råkar skrämma bort din drömtik från flocken om hon kommer och hälsar på." Det skämtsamma ordvalet passade inte riktigt ihop med Dimitrijs sakliga tonfall. Hon gav Loke en sned, något road blick innan hon gäspade stort. Hon lät framtassarna glida över marken tills hon låg ner i gräset. Himlen hade ljusnat än mer allt eftersom solen steg över horisonten, dold bakom skogens träd. Skuggorna bland stammarna bleknade långsamt. Snart skulle dagen vara här, och med den skulle de flesta förhoppningsvis finna ett par timmars vila i värmen.

[Loke lade sig också ner och sen låg de där bredvid varandra och var dryga en stund. Härligt. The end.]