Ett hårt piskade ljud slog mot de kalla fönsterrutorna. De tunna skynkena var inte fördragna utan lät ett svagt, kusligt ljus skina från facklorna in i det lilla rummet. I det ena hörnet av rummet låg en liten valp tryckt mot den kalla väggen. Hans kropp darrade okontrollerat och ögonen var hårt ihoppressade. Maksim försökte att fokusera på allt annat förutom mörkret, ensamheten och alla skrämmande ljud som ständigt tycktes dyka upp, men det var svårt när det var det enda som fanns omkring honom.
    Han hade blivit lämnad själv. Varya hade uppmuntrat honom, och försäkrat honom att hon snart skulle återvända och Maksim ville tro på henne, men alla lögner hade gjort honom misstänksam och rädd för att återigen bli övergiven. I samma stund som modern lämnat tillhygget och sonen bakom sig hade han regnet börjat ösa ned, likt tårarna som rann längs hans kinder.
   Maksim visste inte hur lång tid som hade passerat, men det kändes som en evighet. Han kunde inte förmå sig själv att röra sig ens en milimeter, rädd för att skuggorna skulle sluka honom hel. Han försökte minnas sin mors ord om att inte låta rädslan kontrollera honom, men det gick inte. Maksim var inte modig, och det skulle han aldrig bli.

Regnet föll tungt över staden. En trummande melodi som snabbt stigit i ett hårt sus mot sten och grus. De tjocka molnen vittnade om att det inte skulle upphöra än på ett tag, och trots att kvällen ännu inte hunnit falla så var platsen klädd i mörker. Even älskade det.
     Det var med stadig ton hans röst bar under regnets brusande. En melodi som snabbt dränktes av världens hårda sus. Det var något personligt, att sjunga i regnet. En sång få hörde, när de flesta vargar gömde sig i skyddande lyor och boningar. Och kanske – kanske – var där något trotsigt i det också. För under de mörka molnen hade solen ingen makt över honom. Inte märkvärt, i alla fall.
     Det var på väg tillbaks till Civitas innersta delar som han passerade Varyas boning. Hon var inte där. Han visste det. Kunde känna det. Men platsen stank av rädsla även genom regnet. Av valpen hon kallade sin. Evens sång tystnade när det första, avlägsna mullret av åska hördes. Innanför boningens skynken hördes istället valpens skärrade pip. Even drog ett djupt andetag, och duckade in under öppningens skynke.
     Innanför boningens öppning var stenlyan mörk. Fönsteröppningarna hade täckts av skyddande hudar som hindrade dagen från att nå rummet innanför. Inga eldar hade tänts, och bland boningens innersta hörn låg skepnaden av den ensamma valpen och skälvde. Even kunde se den utan problem. Maksim själv verkade ha större svårighet att urskönja Evens vattendränkta form där han stannade halvvägs in.
     "Maksim, eller hur?" Even pausade ett ögonblick innan han fortsatte med mjuk, trygg stämma. "Får jag komma in?"

[Tänker att Even sjunger en Numoori-version av Scarborough Fair c:]

Maksims hjärta bankade fort bakom revbenen. De höga knallarna och det smattrande regnet gjorde honom nervös. Tänk om det skulle regna in? Han bemästrade visserligen vattnet till en viss grad, men han hade fortfarande stor respekt för det. Och blixten, tänk om dess elektricitet slog ned där han befann sig? Det skulle kunna gå illa.
    Den lille valpen var fullt upptagen med att oroa sig över de olika möjliga sätten han och andra kunde skadas på att han varken märkte av den mystiska sången eller individen som närmade sig.
    Inte förrän han talade insåg Maksim att han inte längre var ensam. Den blå blicken försökte i mörkret urskilja röstens källa, men det var omöjligt. Maksim kände inte igen den, men främlingen visste tydligen vem han var. Kanske var det en vän till hans mor. Han ville nicka till svars, men insåg att det inte skulle synas i mörkret.
    “Ja”, svarade han därför med darrande röst. Kanske var det dumt, att släppa in en främling i lyan men… oavsett vad han ville så kunde dem med enkelhet ta sig in utan hans tillstånd. “Vem… vem är du?”

Valpens röst var svag och trevande när han bekräftade att han var Maksim. Rädsla osade runt honom, fyllde luften, genomsyrade orden lika tydligt som ljudet av det skyndande hjärtat. Snabba andetag. Even stod kvar i öppningen, med skynket vilande mot nacken. Han vände huvudet och såg ut bakom sig när världen, för bråkdelen av ett ögonblick, sken upp med ett kallt ljus.
     "… Vem är du?"
     "Even." Han såg tillbaks på Maksim, med ett öra vänt ut mot regnet. Det dröjde en liten stund innan åskan hann ikapp ljuset. Ett dovt, rullande muller. Han väntade tills ljudet passerat för att inte behöva prata över det. "Jag är Even."
     En kort tystnad föll mellan dem, som fylldes av regnets smatter utanför. Tunga droppar föll från Evens päls. Han ruskade på sig där han stod, och skynket föll från hans nacke och ner längs hans sida istället. Han tog till orda igen med samma trygga stämma som tidigare när han upprepade sig.
     "Får jag komma in?"

Even. Namnet kändes bekant, men Maksim kunde inte placera det med ett utseende. Hans mor hade berättat historier och talat gott om honom men personligen hade de aldrig talats vid. Maksim hade inte ens sett honom från håll.
    Vid det starka ljusskenet hade han lyckats urskilja var Even stod, och blicken vilade nu där. Dock dröjde det inte länge förrän han återigen förlorade honom i mörkret av den höga knallen.
    “Du får komma in,” viskade han lågt. Samtidigt tryckte han sig närmare mot den kalla och fuktiga väggen. Om det var för att han ville ge mer plats åt gästen eller känna sig tryggare visste han inte. “men Varya,” Maksim tystnade och bet sig själv i läppen. Varya hade varit noga med att han skulle kalla henne mamma, och inget annat. “jag menar mamma, är inte hemma.”

Even klev innanför skynket och ruskade på sig igen för att bli av med det värsta av vattnet.
     "Åh, hon är inte så långt borta. Hon kommer tillbaka snart." Det gick att höra det lugna leendet i hans röst. Even svepte blicken över lyans rum, innan han fokuserade på valpen igen. Maksim pressade sig mot väggen i ett av hörnen längst in från öppningen och ovädret utanför. Hans skärrade blick sökte i mörkret ungefär där han antagligen trodde att Even befann sig.
     "Jag tänkte att du kanske ville ha sällskap. Det kommer bli mörkt och ruggigt i natt." Even klev lugnt bort till Maksim, och slog sig ner på fällen bredvid honom, utan att vidröra honom. Han lade sig ner på sidan med en suck, och sträckte ut benen medan han lutade huvudet mot väggen bakom sig. Väggen var kall mot Evens värme. Värme han fått från en annan, tidigare under dagen, och som ännu fyllde hans ådror.
     För en stund föll tystnad mellan dem. Even låg stilla med slutna ögon och lyssnade till regnet utanför. Lyssnade till ljudet av Maksims närvaro. Melodin från tidigare spelade ännu bland hans tankar, och fick honom att humma lågt mellan andetagen.
     "Du vet, din mamma var inte mycket äldre än dig när jag hittade henne i snön." Evens röst var lika lugn och trygg som tidigare när han tog till orda igen. Kanske något nostalgisk. Han öppnade ögonen igen för att se på Maksim ur ögonvrån. "Aurora var ännu yngre."

Det kommer bli mörkt och ruggigt i natt. Maksim hörde inte de första orden, utan bara de sista som lämnade den äldres mun, och det fick valpen att knipa ihop ögonen. Kanske om han blundade tillräckligt länge skulle han somna…
    Värmen som strålade från Evens kropp och det låga hummandet som lämnade honom fick Maksim att se åt hans håll. Det gav en trygghet, att veta att han var här hos honom fastän de inte kände varandra. Trots det tryckte valpen sig lite närmare den andre. Han försökte fokusera på Evens ord istället för mullrandet i bakgrunden.
    “Hittade… d-du dem?” Hans röst var blott en viskning. Varya hade talat om Even, men hon hade inte nämnt att han hade hittat henne och Aurora som små. “Kan du berät- “ Maksim ryggade förskräckt tillbaka vid blixten som slog ned utanför med en smäll och tystnade tvärt. Han vågade inte säga ett ord till.

"Hittade du dem?"
"Det gjorde jag."
"Kan du berät-?"
En hög knall, ackompanjerad av ett skarpt ljus, hördes utifrån. Åskmullret som följde gick som en våg genom luften; kraftfull och mörk, och kändes djupt in i märgen. Even såg upp mot ljuset, men hans uppmärksamhet rycktes snabbt neråt igen när Maksim förskräckt snubblade bakåt över hans framben och tryckte in sig under hans hals. Ljudet av valpens skenande hjärta och skräckslagna andhämtning slukade för ett ögonblick hans sinnen. Ekade mot hans bröst. Spände hans kropp. Even andades ut, och spänningen lämnade honom igen med andetaget. Istället lade han huvudet över Maksim och hyschade lågt.
     "Så, det är okej." Han höll valpen varsamt intill sig, och fortsatte sitt trygga lugnande tills Maksim verkade närvarande nog igen för att lyssna. "Det är okej. Blixten når dig inte här. Den låter närmre än vad den är." Han strök nosen mot sidan av Maksims käke, uppmuntrade honom att lyfta huvudet från sitt gömställe. "Ser du ljuset, när det blinkar? Det är blixten du ser. Åskan, ljudet, kommer efter. Om du räknar långsamt, så kan du höra hur långt bort blixten är. För även när den låter nära, så är den sällan det." Han pausade kort när det blinkade till utanför igen, följt av ett lägre, rullande muller.
     "Du kan räkna åskmuller", fortsatte Even när ljudet lagt sig igen. "Ett åskmuller. Två åskmuller. Långsamt. För varje åskmuller du räknar mellan ljus och ljud är blixten tio minuter bort."
 
[Bullshittar en Numoori-variant av att räkna hur långt bort blixt/åska är]

Maksim blundade när Even med en mjuk och försiktigt rörelse strök hans darrande käke. Han försökte att fokusera på något roligt, något som skulle sakta ned hans snabba andning, men varje gång han nästan lugnat sig lös rummet upp av det skarpa ljuset igen.
    När mullret inte hörts på någon minut öppnade han försiktigt ögonen. Kroppen var fortfarande tryckt nervöst mot Evens och huvudet vilade mjukt på den äldres framtassar. Maksim ville fortsätta blunda, men av uppmuntran lyfte han långsamt blicken uppåt. Samtidigt fokuserade han på orden och förklaringen om skillnaden mellan blixten och åskan, hur man kunde räkna sig till hur nära faran faktiskt var.
    Vid nästa blinkande ljus koncentrerade han sig.
    “Ett åskmuller”, han pausade kort och höjde nosen mot Even. “Två åskmuller”, fortfarande inget ljud. Maksim undrade om det kanske var så att ljudet var för långt bort för honom att höra. “Tre åskmuller. Fyra åskmuller.”
    Det dova ljudet hördes långt i fjärran, betydligt lägre än vad det varit förut, och ett litet blygt leende spred sig på hans läppar. Blixten var långt bort, och han var i säkerhet.
    Men så slog det honom, att hans mamma var därute alldeles ensam. Hjärtat började åter att rusa och han flämtade lågmält.
    "Mamma är ute", viskade han. "alldeles ensam. H-hon klarar sig väl?"

Räknandet hjälpte, men Maksim hade knappt hunnit lugna sig förrän något väckte oron på nytt. Even skrockade lågt när han hörde valpens flämtade viskning.
     "Åh, Varya klarar sig. Lite regn skadar inte, och åskan är längre bort än vad hon är." Han kunde känna hennes närvaro i staden. Troligtvis befann hon sig ihop med Aurora eller Grendel. "Jag kan stanna tills hon kommer tillbaka, om du vill."

Maksim nickade. Han ville mer än gärna att Even stannade hos honom. Tryggheten och värmen han utdelade var precis vad han behövde.
    “Ja, snälla.” Hans röst var blott en viskning, trött och utmattad. Maksim hade inte fått i sig mycket sömn sedan Varya gett sig ut, men kanske kunde Evens närvaro ge honom en stunds sömn.
    En stor gäspning lämnade honom och försiktigt kurade han ihop sig till en liten boll innan han slöt ögonen.
    “Jag ska bara... blunda lite.” Mumlade han lågt fortfarande med huvudet vilandes mot den andres tassar. Sakta kände han hur han sjönk ned i en djup sömn.

[Avslutat]