[Reserverad för Diablo.]

Skuggorna följde som vanligt varje steg som vrenen tog. Likt en mörk dimmridå som följde honom längs marken svävade de fram, ständigt viskandes om saker som skedde i hans omgivning. Han var alltid medveten om vad som hände runt omkring honom och det gav honom en viss trygghet. Han visste att de skulle varna honom ifall något hotfullt närmade sig, han tvekade inte alls på den saken. Dessutom var de väldigt bra som följeslagare och rådgivare, det var nästan så att han såg dem som sina vänner. Om man nu kunde vara vän med något som var en del av en själv.

Huvudet ruskades lätt samtidigt som de stora tassarna placerades med stillsamma steg en efter en på marken. Han gick inte alls lika högljutt som han hade gjort tidigare, Nikita hade lärt honom väl. En assasin måste vara tyst och snabb. Han hade alltid varit snabb, och nu hade han lärt sig att vara tyst. Och sanningen var den att han faktiskt tyckte om det, tyckte att det passade honom. De eleganta rörelserna hade visserligen blivit aningen mer smygande sen han lärt sig konsten att röra sig ljudlöst, men det passade så mycket bättre då han rörde sig utan att ge ifrån sig några större ljud. Det var som om han gång om möjligt blev ännu mer ädlare, något som visade på den stolthet som vrenen bar inom sig. Och han gillade tanken på att andra skulle se den, eftersom han inte på något vis försökte dölja den. Han ville visa att han var stolt över sitt ursprung och sin art. Blodet som flöt i hans ådror var ädelt, det var han liksom de flesta andra vrener övertygad om.

När han så vandrade genom silver skogen, endast för att se vad som skedde där, smög sig en svag doft in i hans nos. Först tänkte han ignorera den, eftersom att han helst ville tillbaka till Itrozo fort. Han hade inte planerat att vara länge i Silverpile. Men just när han vände ryggen emot doften slog det honom vem den tillhörde. Och när den insikten kom över honom blev han stillaståendes, osäker på vad han skulle göra.