Det plötsliga skyfallet hade överraskat henne. Ett oförlåtande regn, med avsikt att dränka. Ett sånt där skyfall som skulle lämna marken lös och lerig länge. Ett regn som Flippa hade älskat att låta skölja över henne; om det inte var för att hon var på väg till Skuggfall för att hjälpa Malva som krävde att hon såg presentabel ut. Och presentabel, i Malvas bemärkelse, innebar perfekt.
     Flippa skyndade sig fram genom regnet till närmaste ek. Det var ett knapphändigt skydd i det allt mer tilltagande ösregnet. Någon annan hade haft samma tanke och satt redan där, tryckt mot den knotiga trädstammen. Flippa uppmärksammade den andre med ett mjukt leende innan hon slog sig ned en liten bit bort. Hon ville inte inkräkta.
     “Åh,” en suckade hon lent, “var är ett tak när man behöver det?” frågade hon tyst för sig själv.

Regnet hade kommit från ingenstans och den ljusa inferon skydde regnet mer än sin mor och syster. Vilket är väldigt mycket så han hatade verkligen regnet av hela sitt hjärta. Det kändes som att han hade suttit under trädet i evigheter nu om än det egentligen handlade om ett kortare tag. Kat trodde han såg i syne men nog var det någon galning som yrade runt i regnet en bit bort och han skakade bara på huvudet. Vem var dum nog att ge sig ut i detta väder, förutom han själv då så klart.
En väldigt rosa lockig varg skyndade sig fram till trädet han redan satt under och ett besviket litet grunt lämnade honom när hon trängde sig på. Varför var hon tvungen komma hit kunde hon inte bara ha fortsatt i det blöta. Lite trött suckade han och nickade så artigt det var möjligt för en sån som honom. "Det ser inte ut att lätta på ett bra tag." mumlade han fram lite försiktigt och tittade på tiken. Hon såg ut att vara i ungefär samma ålder som han själv, lite äldre kanske. Väldigt söt nu när han får titta lite närmare på henne. Dom blöta lockarna var säkert väldigt fina när hon var torr och vårdad, inte för att Cahkat brydde sig. Trodde han iallafall. "Jag tror närmsta tak är i Skuggfall, vad jag kunde se iallafall." stämman var onödigt hård och tondöv men skämt var inte Kats grej, om än han verkligen försökte. Och det gjorde han, även stela gånger som dessa.

“Mm,” instämde hon tankfullt. Det var långt till Skuggfall, och hon hade hunnit börja tveka över sitt val att stanna kvar i Civitas lite längre istället för att följa med sina syskon. Men när hennes yngre moster hade frågat om hennes hjälp som smakråd kunde hon inte säga nej. Men trots att hon nu satt här, trängd in under ett träd med en främling som inte alls verkade uppskatta hennes sällskap, så hade hon svårt att ångra sig när hon tänkte på tacksamheten hos den unga aderonblandningen.
     “Nåväl,” suckade hon mjukt. “Det är inget att göra åt. Bara att vänta ut det.” Fli vände ett vänligt leende mot främlingen. Hans ungdomlighet hade hon inte lagt märke till tidigare. Nu när hon såg på honom på riktigt var det tydligt. Leendet breddade sig ytterligare lite.
     “Jag heter Flippa, av ätten Stjärnsten.” Hon neg, en kort och mjuk rörelse. “Har du spelat tre i rad någon gång?” Lekfullheten speglades i hennes uppsyn som lysande och nyfiken. “Det är enkelt, och ett ganska bra tidsfördriv.” Ett försynt fnitter undslapp henne när hon tänkte på alla gånger hon spelat tre-i-rad med Bonk, och medvetet ritat hans symboler i fel ruta när hon hjälpt honom. Han blev alltid så frustrerad när hon bara fortsatte spela dum och göra samma “misstag” igen.

Lite nervöst korvade han på sig och tittade ner i marken. Cahkat hade inte förväntat sig sällskap och nu vet han inte om han tycker om det eller ej, närhet var inget han var van eller hur det skulle hanteras. När hon presenterade sig såg dom ljusa ögonen upp mot henne, Flippa. Kat upprepade det några gånger tyst för sig själv. "Cahkat, ätten av..." den unga inferon fick fundera lite på vad det ens betydde men kunde inte alls komma på vad hon menade. Sin familj kanske. Den unga hanen hann inte fundera mer på det innan hon frågade honom om något kallat Tre i rad. Försiktigt skakade han på huvudet och hoppades att hon skulle vilja förklara det för honom. "Nej, jag tror inte jag kan några spel. Men jag vill gärna lära mig." Med ett litet förvirrat leende lyssnade han spänt när den rosa varginnan började förklara reglerna och visa honom i jorden.

Det förvånade henne att han påstod sig att inte kunna några spel, men hon dolde den förvåningen bakom att gladlynt förklara reglerna. Att vara född och uppväxt innanför Civitas murar gav en sorts förmåga att nästan alltid kunna avgöra om någon var från staden eller inte, men också hur bekant dem var med samhället generellt. De flesta var ju trots allt inte uppväxt där så som hon, och få var permanent boende där. Men det var lika tydligt som natt och dag för henne att Cahkat inte spenderat mycket tid där; om ens någon tid alls.
     “Är du med?” log hon lika inbjudande som innan. Hon väntade på hans bekräftelse. “Dåså, jag kan börja. Vi kör en testrunda först.” Fli ritade sitt första kryss i ena hörnet.
     “Din tur.” Hon vände upp blicken mot honom och log ett ömsom blygsamt och förtjusande leende.

Med koncentrerad blick tittade han ner på marken när Flippa visade honom vad spelet gick ut på. Tre i rad, verkade verkligen vara ett väldigt enkelt men roligt spel. Med ett exalterat leende nickade Kat på huvudet när hon frågade om han var redo, med spetsade öron kollade han var hon tänkte lägga sin första ruta. "Tror du detta blir bra?" lite osäkert drog han ett vågrätt sträck längst ned i ett hörn. Cahkat visste att hon skulle krossa honom men innan regnet var slut kanske han skulle ha fått hem en vinst. Hoppades han iallafall på.

“Det blir jättebra,” intygade hon med en medkännande ton. “Men poängen är att du ska överlista mig.” Det retsamma leendet mildrades av hennes uppfordrande blick. För att försäkra sig om att han inte tog illa vid sig flikade hon snabbt in: “Du kommer bli mästare på det här på nolltid.”
     De spelade några rundor. För det mesta var de tysta, bortsett från Flippa som försökte lätta stämningen med dramatiska reaktioner. Flämtningar, förtjusta fnitter. Hon hoppades att om hon visade sig öppen och avslappnad skulle han snart också vara det.
     Det tog inte många rundor förrän Cahkat listat ut hennes strategi och fick sin första vinst. Flippa blev mer glad för det än för någon av sina egna triumfer.
     “Se!” utbrast hon med ett förtjust leende. Den ljusa, vänliga blicken fångade hans. “Du är en naturbegåvning,” förkunnade hon entusiastiskt. “Nu har du nåt att lära din familj sen.”

Trotts att Cahkat inte skrattade eller log mycket så kunde man se i dom ljusa ögonen hur glad och roligt han egentligen hade. En konstig känsla, glad och roligt. Någon han aldrig förr hade känt eller visste vad det var. Allt hade förr handlat om överlevnad, om inte mot hans syster så mot hans mor. Som var så mycket värre än Fiir. 
Dom båda satt och spelade spel efter spel, lite frustrerad över att Flippa vann varje gång så började han tappa hoppet och humöret men när han äntligen placerade sitt sträck rätt och äntligen såg, tre i rad. Det lös i dom ljusa ögonen och ett stort leende sprack fram. "Kolla, jag vann!" Cahkat studsade upp på alla fyra och spann runt i en liten vinnarcirkel med en viftande svans och satte sig ner igen bredvid Flippa med ett stolt uttryck.
- Nu har du nåt att lära din familj sen.
Det breda leendet föll bort och den ljusa hanen sjönk ihop en aning. Han visste mycket väl att han aldrig kommer få spela detta spel med sin familj, allra minst hans mor. Kanske  Fiir men hon hatade nog honom lika mycket som Adena hatade honom. Öronen hade sjunkit ned mot den rödvita nacken och Kat nickade stilla. "Tack, jag uppskattar det. Jag tror dom kommer tycka om det lika mycket som jag gör." rösten var låg och han suckade tungt. Dom skulle inte tycka om det, hans mor skulle bita honom om han förlorar, bränna honom ifall han vann. Systern var sen ett bra tag tillbaka borta och sen dess fick han ta alla slag och hugg som Adena förr delat upp mellan dom. Trotts att varje sekund runt hans mor gjorde ont, så saknade han henne. Den kalla närhet som ändå fanns där, eller om det bara var att han inte var helt själv runt henne.

Det var små skiftningar i Cahkats hållning, men tillsammans bildade de en dysterhet som syntes igenom trots att hans ord talade emot att något skulle vara fel. Flippa vinklade tankfullt på huvudet när hon studerade honom med en blick som var både nyfiken och medkännande. Kanske hade han också förlorat någon familjemedlem. Fli visste bättre än att försöka rota i andras liv, speciellt någons hon just träffat. Men den del av henne som ville hjälpa bultade hårt.
     “Jag vet inte vad det är som tynger dig, men,” rösten var försiktig och trevande, hennes blick hade mjuknat men uppmärksam på om något hon sade skulle göra honom ännu mer upprörd, “min familj är inte perfekt heller. Min mamma dog när jag var liten.” Ett sorgset leende tog vid. “Jag saknar henne fortfarande. Varje dag.”
     “När jag var yngre var jag rädd för åskan. Den kan ju låta så himla elak. Men så var det en gång någon som sa till mig, att det kanske bara var någon som inte var där som ville säga hej. Sedan dess har jag alltid älskat åskan. Det känns som att jag äntligen får prata med henne igen.” Blicken hade sökt sig ut i regnet igen, mot de regntunga himlen.
     “Det kanske inte hjälper dig nåt alls,” började hon igen efter en liten stunds tystnad, “men vad jag menar är att, vi hittar alltid dem vi älskar i världen omkring oss. Kanske i en fjäril, färgen på fallande löv, eller mullret i åskan.” Hon log bredare, uppmuntrande, om än vemodet fortfarande fanns kvar.
     “Även om de kanske är långt borta, så är de alltid med oss.”

Cahkat lyssnade på Fays mjuka stämma och försökte leva sig in i hennes ord, i hennes värld. Men det kändes som en borttappad berättelse eller en dröm, en ologisk och lite olaglig. Han älskar sin mor av hela sitt hjärta, eller iallafall tror han att det är vad det är. En sons kärlek för sin mamma.
Trotts att han inte heller vill erkänna det så saknar han Fiir, dom kom aldrig överens men då var ensamheten och smärtan inte lika stark. Kat ville inte erkänna det för sig själv men han hatade systern lite för att hon bara lämnade honom i sticket, dom var ju trotts allt syskon.
Dom ljusa ögonen tittade åter på Flippa och ett litet tacksamt leende hängde i mungiporna. "Du har nog rätt, tack Flippa."
Dom satt tysta en stund och ljudet av det tunga regnet fortsatte att smattra mot trädets stora blad, vattenpölarna sprättade vilt. Ett lågt muller kunde höras långt bort i fjärran, åskan som Flippa pratade så fint om. Hon hade rätt, det låter lite som att något är där ute och söker en vän. "Om..." den ljusa inferon bet ihop nervöst och trampade lite med ena framtassen. "Om jag vill spela spel med dig igen." en hård klump byggdes upp i magen och generat stirrade dom ljusa ögonen ner på marken. "Vill du, spela med mig?" av ren reflex kröp han ihop lite när dom sista orden lämnade hans mun, redo att ta emot det negativa som skulle komma.

Flippa var osäker på om något av det hon sagt hade varit till nytta för honom, men åtminstone verkade det inte ha förvärrat situationen. Hon log mot honom till svar.
     Tystnaden som föll över dem var inte på något sätt obekväm. Istället kändes det som ett ögonblick av reflektion. Flippa sjönk lätt in i sina egna funderingar, i sin egen längtan efter sin mamma. Den skavde inte lika mycket som när hon varit yngre. Då hade den ibland gjort så ont att den varit svår att hantera. Den hade gjort henne avundsjuk när hon sett andra med deras mammor. Men nu kändes det inte längre som ett sår, utan mer som ett groende frö. Saknaden hade blivit ett tecken på den kärlek hon kände för henne. Och precis som vilken växt som helst behövdes den vårdas och tas hand om.
     Cahkats något trevande ton drog hennes uppmärksamhet tillbaka till honom. Nyfiket såg hon på honom, lade märke till hans osäkerhet. Men Flippa log genast uppmuntrande till svars.
     “Självklart!” Flippas svans svepte glatt över marken bakom henne. “Jag letar alltid efter en ny motståndare.” Regnet hade börjat avta lite, och åskans muller hade börjat röra sig längre bortåt. Snart skulle hon kunna fortsätta resan mot Skuggfall igen.
     “Om du har vägarna förbi Civitas är det bara att leta rätt på mig,” hon log vänskapligt. “Det borde inte vara så svårt. Vi Stjärnstenar syns lite överallt där hemma.”

Lite nervöst skruvade han på sig medans svaren inväntades, han hade inte varit besviken eller arg om hon sa nej. Rättare sagt så var det svaret han hela tiden förväntade sig så bygga upp ett hopp eller förväntan låg inte i hans natur. Cahkat hade grottat ner sig så mycket i den negativa tanken att han nästan missade Flippas ord, med ett förvånat uttryck tittade han på henne. Den mörka svansen började vifta lyckligt utan att han märkte det och en varm känsla spred sig i hela kroppen. Dom ljusa ögonen fick en aningen röd ton i sig och Cahkat skakade snabbt på huvudet för att försäkra sig om att han hade hört rätt. Ett litet leende sprack fram och den nervösa Inferon nickade till hennes ord, den mörka svansen dunsade i marken och det var inte fören nu han upptäckte att den levde ett litet egen liv och försökte trampa fast den med en framtass. När han äntligen fick tag i den och höll den mot marken såg han generat upp mot Flippa "Det hade varit..." man kunde nästan se på honom hur han försökte hitta det rätta ordet att beskriva sina känslor, han fick känna efter ordentligt men kunde inte helt sätta tassen på känslan. "roligt." lite osäkert kollade han på henne, var det rätt ord. Kan visste inte riktigt själv men en lättande och varm känsla hade fyllt hans kopp medans dom spelat och pratat, det var väl det man kallat att ha roligt. Tror han iallafall, en del ville att regnet aldrig skulle försvinna men inget regn eller känsla håller för evigt. "Tack." nosen var riktad ner mot marken med en låg men tydlig stämma log han lite, hon hade gett honom mer uppmärksamhet och värme än någon gjort. En okänd skrämmande värme som han ville hålla fast vid för evigt.

Kanske hade någon annan upplevt Cahkats beteende underligt nog att de förblivit vaksamma, osäkra och kanske något misstänksam mot honom. Men Flippa fann istället hans besynnerlighet lockande. Hans sätt att uttrycka sig lämnade mycket frågetecken om vem han var och varifrån han kom. Nyfiket noterade hon alla de små detaljerna, hur han försökte hålla tillbaka sin glädje, trevandet efter ord. Ett milt leende prydde hennes läppar. 
     Hon blinkade förvirrat till när han tackade henne. Hon hann stoppa den första impulsen att avfärda hans tacksamhet. Den kändes malplacerad i situationen. Men återigen gjorde sig frågetecken som omfamnade den jämnåriga inferon påmind. Den här stunden som kändes relativt vardaglig för henne, kanske betydde mer för honom så. Fli kände ett stygn av medlidsamhet gentemot honom.
      “Tack själv, Cahkat,” svarade hon. “Kan du inte sitta här med mig en liten stund till? Jag vill bara se till så regnovädret dragit förbi ordentligt.” Hon gav honom blygsam blick. Sanningen var den att hon förmodligen skulle få stressa sista biten till Skuggfall om hon stannade längre, men något i henne ville inte lämna Cahkat riktigt än. Hon anade att han behövde den här stunden mer än henne. Det var inte mycket hon hade att erbjuda, men det lilla hon kunde bidra till någon annans glädje såg hon alltid till att göra.

[Avslutat]