"Hmm?" Det var andra gången Blair inte hört vad hon sagt, och han log skamset och ursäktande. 
     "Mossa i öronen", skyndade han sig att säga innan Ronia hann. Sanningen var att han hade svårt att hålla koll på tankarna. De hoppade utom räckhåll för honom, samtidigt som de var tröga som kåda. Att skaka på huvudet hade naturligtvis ingen verkan. Ronia upprepade sig med en tydlig blick på honom som Blair nådigt valde att ignorera.
     "Eri, alltså? Av alla som skulle ställa till med trubbel skulle jag inte ha gissat på henne." Blair flinade mjukt. "Hon kanske drack för mycket fruktdryck. Eller", han kvävde en gäspning, "så har hon en medelålderskris? Det kan man väl ändå relatera med."

Ronia gav Blair en lång, dröjande blick när hon fick upprepa sig igen. Mossa i öronen var vanligen ett bra uttryck för de vars tankar vandrade åt annat håll - men det var troligtvis inte det som var problemet den här gången. Hon kunde se att han var trött. Varför hade hon ingen aning om, men det gick inte att undgå hur han blinkade sömnen ur ögonen och försökte sitt bästa att inte gäspa. Det var inte ens särskilt sent. Från där de befann sig, uppe på en vaktpost med utsikt över Vandrarbyn, så var sikten relativt öppen och bjöd på bar himmel ovanför. Det blå hade börjat anta en ljust lila nyans, men ännu var det långt till natten.
   Ronia hummade med en road min, och sträckte på frambenen för att korsa dem över varandra. Hon låg på mage med tassarna ut över kanten och njöt av det friska vinden.
   "Hon har alltid varit sådan." Hon himlade något med ögonen. Anledning att Eri ens kommit på tal var för att hon varit blöt i pälsen när Blair dykt upp lite tidigare. Eri hade nämligen kommit över flera skålar med färg, och i sitt tankspridda, spontana sinne hade hon bestämt sig för att slänga all färg på marken och rulla runt i den för att se vad resultatet skulle bli. Problemet var att hon gjort det i mitt i vägen, och inom kort hade färgen dragits runt i halva Yanamore. Ronia hade personligen fått knuffa upp en lycklig, kletig Eri från marken och formligen beordra henne att röja upp kaoset. Till följd av det hade Ronias mörka päls färgats i bjärta nyanser av rosa, grönt och blått. Det hade tagit evigheter att gnugga bort färgen, och löjliga mängder sjövatten. Därefter hade hon sökt sig upp mot en av vaktposterna för att torka pälsen och slippa undan massorna en stund, varpå Blair hittat henne.
   Ronias såg på honom en stund, tankfullt. Blair verkade knappt notera det, och huvudet blev allt tyngre efter att hon tystnat. Vad han än gjort verkade det ha tröttat ut honom fullständigt. Det, eller så hade han blivit tröttare över tid. Han hade verkat matt emellanåt på ett sätt hon inte noterat tidigare.
   "Du är trött", noterade hon enkelt. Hon höjde något på ögonbrynen, men uttrycket förblev svalt på känslor, trots att hon genuint ville veta. "Varför?"

Blair drog med blicken över landskapet. Det var välbekant vid det här laget, från all tid han spenderat här, och mer skulle det väl bli. Det var här han fann Ronia, och hennes sällskap blev mer och mer en regel än en spontan händelse.
     "Du är trött. Varför?" Han vände på huvudet för att se på henne, och fann att hon tittade tillbaka. Med en liten suck skakade Blair på huvudet.
     "Jag är dålig på att respektera mina gränser." Har alltid varit, skulle alltid vara. "Jag är här, jag är med Nomë och valparna, jag letar efter Molok-" Han hejdade sig, men försökte inte stryka över det han sagt. Han tänkte inte försöka gömma att han letade - vad Ronia än tyckte om Molok så var det Blairs bror, och han hade lovat. "Blir inte mycket tid över för sömn, antar jag." Ett blekt leende tog form över läpparna, men han tvingade det snart att bli varmare.
     "De säger ju att sömn är dödens kusin, med mera med mera, och jag är väl bara inte redo att dö än, antar jag." Inte innan det kändes som att han faktiskt åstadkommit något.

Ronia kunde inte hindra att hon stelnade till när Molok nämndes. Det var första gången namnet uttalats i en konversation sen det uppdagats, och även om hon inte förväntat sig att det någonsin skulle vara det sista hon hörde av saken så hade hon inte väntat sig att han skulle ta upp det självmant. Hon behövde lägga tungan hårt mellan tänderna för att kunna följa med i resten av konversationen.
   "Jag förstår." Det gjorde hon verkligen. Hon hade spenderat större delen av sitt liv åt att strida för vad hon ville, och ibland hade tröttheten legat så tung över sinnet att hon inte kunnat varken tänka klart eller agera rationellt. Resultatet hade å andra sidan varit det rike hon nu kunde blicka ut över med stolthet i hjärtat, men det betydde inte att det inte hade varit dyrt förvärvat. Hon hade behövt beskydda det, och Blairs bror var en av de både hon och flocken behövt avvärja för att se till att deras värld förblev säker. Molok hade varit orsaken till mycket av deras egen sömnlöshet. Hur lite hon än ville det så hade det definitivt kastat upp en del gamla murar mellan dem, murar som hon trott kanske raserats för gott. Hon visste att han var lojal. Hon kunde bara inte veta var lojaliteten vägde tyngst. Om det ens fanns någon att tala om mellan honom och Yanamore - till henne. Ronia andades långsamt ut.
   "Men ju mindre du sover, desto mer dimma får du i sinnet." Hon såg på honom med allvar i blicken, men den som kände henne skulle märka av innerligheten i det hon sade. Hon brydde sig om honom, trots allt. Även om hon fortfarande inte var riktigt säker på var hon hade honom, och än mindre på var hans plats var. "Och ju sämre du ser, desto närmare kryper den död du talar om. Utmana inte ödet." 
   Hon blickade ut över Vandrarbyn igen. Eldarna tyckte glöda allt klarare när himlen antog en allt mörkare nyans av lila. De var så många att de bildade sig egen lilla natthimmel där nere på marken.
   "Jag kan förbereda en av lyorna i byn, om du skulle vilja." Hon nickade ner mot den. Hon tvivlade på att han skulle ta emot erbjudandet, men det skadade inte att fråga. Det skulle inte kräva mycket för att bereda plats åt en enda fakarg.

Blair visste att hon hade rätt - han sa samma sak till sig själv, men det var ändå svårt att ta pauserna som krävdes.
     "Nä, det är lugnt", han skakade på huvudet. Mitt i smeten skulle ändå inte kännas säkert nog för att han skulle kunna få någon djupsömn. Han kvävde ännu en gäspning och nickade med huvudet in mot skogen. "Men du kan gärna följa mig till eken." Det var lite mer avskilt, och där kunde han faktiskt finna äkta ro. Han kanske fick unna sig en lång natts sömn.

"Jag ska tillbaka till flocken", svarade hon efter en kort huvudskakning, även om det lockade att följa honom ut till trädgårdarna. Hon hade inte varit i Kärnan sen tidigt samma dag och ville se hur eftermiddagens träningar gått, och nästa morgon skulle större delen av flocken ut på jakt redan innan solen gått upp. Jakterna skedde oftare och mer rutinmässigt nu än tidigare. Hans ord hade påmint henne om vad som väntade nästa dag, och hon förmådde sig att resa sig upp från där hon vilat vid kanten. Hon skakade den nu torra pälsen tills den låg slätare. Sedan vände hon sig om för att gå, men stannade till innan hon hunnit iväg från den cirkulära plattformen.
   "Angående Molok." Hon kunde nästan känna luften blir tjockare runt dem. Det skulle inte få hindra det som behövde sägas. Hon hade bitit tillbaka orden länge, varje gång hintar om den vite dykt upp i något sammanhang. Den vita fakargen tycktes fortfarande cirkulera som en skugga just utom hennes synfält, och det störde henne.
   "Han är inte välkommen här." Hon trodde att han förstod det, men hon ville vara tydlig. Valde han att fortsätta sitt sökande efter sin bror så tänkte hon inte stoppa honom. Hon hade till och med förståelse för det, men det gjorde honom automatiskt till en risk för flera av hennes vänner, för att inte tala om hela samhället. "Får vi reda på att han närmat sig Lövskogen så kommer vi att vidta åtgärder. Och får jag veta att du haft något att göra med det..." Hon valde sina ord väl. Hon var redan säker på att orden inte skulle mottas hjärtligt, och att uttrycka sig hårdare än hon tänkt sig skulle inte göra saken bättre. "Vem du är skulle inte göra skillnad."
   Rösten hade varit allvarlig, men nu mjuknade den markant. Hon ägnade honom en sista blick innan hon rörde sig vidare mot murkrönet, som i sin tur skulle leda hela vägen ner till marken.
   "Godnatt, Blair."

Blair tog avslaget med en axelryckning. Han följde henne med blicken när hon reste sig upp, men valde att ligga kvar och jäsa. Solen värmde fortfarande, och han var varm i nästan hela kroppen. Kanske hade han kunnat somna här om det varit lite mer avskiljt. 
     Ronia tog till orda, och värmen försvann. Blair var ytligt införstådd i vad som hade hänt mellan Isil Anar och Molok, men han märkte att hon blev tydligt stelare av samtalsämnet. Han hade inte tagit upp det frivilligt igen förrän nu, men det gick tydligt att känna av stämningsskiftet.
     "Han är inte välkommen här." Blair fick hindra en road fnysning. Han tvivlade på att Molok skulle vilja återvända, ens om han varit välkommen. Munterheten försvann fort. Hot, oavsett hur subtila de var, hade alltid triggat igång något inom honom, och nu borrade han ner klorna i marken för att inte svara något dumt. Kanske var det inte bara försvarsinstinkterna som gick igång - hennes brist på förtroende sårade honom, och han insåg bittert att vilken tillit han än trott hade börjat gro emellan dem så var den bara flyktig. Hon litade fortfarande inte på honom, och han kände sig själv febrilt försöka avgöra vad han berättat för henne, om han hade varit en dåre, om han hade öppnat för mycket för någon som inte ville göra samma. Med en kylig blick, en som inte mjuknade likt hennes, reste han sig upp.
     "Godnatt, Blair." Blair svarade inte, utan vände henne ryggen. Kanske märkte Ronia inte det eftersom hon redan var på väg bort, men ljudet av vingar som fälldes ut och slog var omisskännliga. Han flög inte till eken den kvällen.

Ronia kunde höra det mjuka ljudet av vingar som slog. Hon suckade, men vände inte om för att se var han tagit vägen. Hon insåg bittert att det fanns en strålande jämförelse för vad hon kände just då. För ett bra tag sedan, när hon dragit på sig ärren över nosryggen, så hade en av flockens helare berett ett grötomslag som skulle lugna svullnaden i de öppna såren. Det hade visserligen hjälpt, men det hade slutat med att omslaget klibbat fast i såret. Tirana hade ursäktat sig säkert hundra gånger medan hon försiktigt drog loss det, ändå hade det svidit som eld när det långsamt avlägsnades från nosen. Hon hade tvingat sig att bita ihop medan det avklarades, smärtkänslig som hon var, men känslan när omslaget äntligen var borta var ren och skär lättnad.
   Det var så ämnet hade känts, som en tagg i tassen, eller ett gammalt grötomslag i ett öppet sår. Skillnaden den här gången var att det inte kändes det minsta bättre så fort det slitits bort. De hade troligtvis bara gjort situationen värre. Och hon var rädd, innerst inne. Bakom den samlade fasaden fanns en vetskap om att det kanske fanns murar som aldrig skulle gå att rasera, och det gjorde henne på sätt och vis orättvis. Det fanns ingenting som sade att den vita fakargen skulle visa sig här igen, eller att Blair på något vis sympatiserade med sin bror. Hon trodde inte det. Men det fanns något som vägde tyngre än allt, och det var flocken. Det skulle alltid vara flockens säkerhet. Hur mycket än hjärtat slets åt olika håll så fanns riket där att påminna henne om det. 

[Avslutat]