[Reserverad för Azriella.]

Det var med ett tyst morrande som Aosora kastade sig från sin hukade position fram emot den tills dess intet ont anande skogsmusen som letat efter något ätbart på marken. Genast då ljudet nådde musen så ilade den reflexmässigt iväg så fort de små benen bar, med den svartvita vargen tätt bakom sig. Då tassarna slog i marken utan att träffa det tilltänka bytet kom ett ilsket tjut från Aosora och hon slog vilt med tassarna efter den lilla gnagaren som panikslaget försökte undkomma anfallaren.
Och så, utan att Aosora riktigt hann förstå vad som hände, så var skogsmusen borta. Hade slunkit ned i en håla som var väl dold, och alldeles för trång för att Aosoras tass skulle kunna följa efter.

Ett argsint morrande undslapp den unga honan, och tjurigt satte hon sig ned i snön. Våren var påväg, om man inte redan kunde säga att den hade kommit. Solen värmde från en klarblå himmel och världen hade börjat tina upp från vinterkylan. Men fortfarande låg ett tunt täckte snö kvar på marken, och fortfarande klädde iskristaller träden. Även om det inte alls var lika mycket frost och snö som det varit under den kallaste vintern.
Det var skönt, tyckte den unga Trinityhonan. Det var skönt att det inte var lika mycket snö. Visserligen hade hon ingenting emot vintern, men hon gillade sommaren bättre. Den var varmare, trevligare och det fanns mycket mer att göra! Helt klart den bästa årstiden av alla.

Trinity flocken hade accepterat henne och modern för inte så längesen. Azriella har bara hunnit träffa ledarinnan som hon har förstått och hennes son Akira som redan under första mötet inte gillade henne. Den nästa vita (hon bar på två svarta strumpor på bakbenen och en svart svanstipp) honvalpen har inte hunnit se så mycket utan höll sig nära mor i snölyan några dagar innan rastlösheten fick henne att börja utforska området runt henne.

Mållöst gick hon runt när ljudet av ett ilsket tjut och den nästan genast täckande vågen av ilska och irritation fångade hennes uppmärksamhet. Kroppen kom i rörelse direkt och med en onaturlig snabbhet som inte var tillgänglig för andra och förde valphonan till källan av känslorna. En svart-vit valphona, jämngammal uppenbarade sig framför Azriella's intensivt röda ögon. Hon tippade huvudet på sne för att se efter vad som förargade valpen och ett snett, fundersamt leende syntes på Azriella's ansikte.

Då tassande steg hördes höjde Aosora på huvudet som varit riktad ned mot hålan musen försvunnit i med en ilsken blick. Men inte hade hon längre tid att tänka på den lilla, meningslösa gnagaren när det närmade sig en varg, och all uppmärksamhet lades på den ljusa gestalten som kom allt närmare. En hon som hon hade sett tidigare, jämngammal med henne själv.
"Jaså, nykomlingen." Ett retsamt flin letade sig fram på hennes läppar när hon studerade valpen som för inte så länge sedan hade anlänt till deras område med sin mor. Och innan Aosora ens hade vetat om att de hade kommit dit så hade både modern och dottern blivit medlemmar i Trinity. Wami hade alldeles för lätt att acceptera främlingar enligt Aosora, hon borde testa dem och se vad de gick för innan de fick gå med i flocken. Men självklart lyssnade inte modern på sånt prat, utan avfärdade det som dumheter och strunt.
Aosora själv gillade iden. För varför ville man han svaga medlemmar i sin flock? Det fanns inget logiskt med det. Och ännu hade ingen av de två nya visat vad de gick för. Så det var med ett kallt förakt som hon betraktade den andra honvalpen. Än så länge i alla fall, tills denne visat sig värdig något annat.

Den främmande valpen såg studerande på Azriella och flinade, det var inget vänligt leende där och man behövde inte ha empatikrafter för att förstå att den främmande honvalpen inte var vänligt inställt.

"Precis. Nykomling"
svarade Azriella och känslan av förakt från honan blev så stark att hon blev tvungen att spotta irriterat på marken för att ladda ur sin egna irritation på något sätt. Hon hatade att känna dominerat av någon, denna valp har funnits här längre och hennes status här var betydligt högre än Azriellas. Antingen skulle hon bli tvungen att slåss för att finna sin plats i flocken eller kuvas och låta andra se ner på henne.

"Och du har varit här längre, antar jag?"
Azriella såg främlingen i ögonen men hållningen var neutral, hon visste vart hennes plats var, en så länge.

En något uppnosig blick mötte Aosoras gråa ögon, och hon kunde inte låta bli att känna ett svagt intresse för den andre. Denna blick sade att den nye kunde vara någon att räkna med, någon som inte lät sig kastas runt hur som helst. Kanske till och med konkurrens? Mer valpar betydde även mer kämpande efter de höga rangerna när de väl skulle nå vuxen ålder... Men det var ett senare problem. Det kunde inte vara nyttigt att tänka på det redan nu, så Aosora sköt undan tankarna på framtiden.

"Självklart har jag det!" svarade hon istället den andra. "Jag är född på denna plats, dotter till Lihai och Wami." Hon gillade att kunna säga att hon var dotter till ledarparet. Även om hon många gånger inte direkt höll med om deras åsikter och de inte var en vidare sammansvetsad familj, så gillade hon att kunna säga att de var hennes föräldrar. Det förde automatiskt med sig respekt gentemot henne, något Aosora gillade.
"Mitt namn är Apsora, förresten... Vem är du och var kommer du ifrån?"

[Fick Akira hoppa in?]

Den vita hanvalpen med svarta tecken vandrar fram genom skogen. Det är många av hans hemliga experiment som gett klara och tillfredställande resultat. Så han känner sig väldigt nöjd. Såklart är han noga med att hålla allt för sig själv. Inte tänka på sådant när han är med andra, och manipulera sina mentala energier så att ingen kan avslöja honom. Akira börjar bli väldigt bekant med sina krafter. Och han älskar dem.

Han har följt ett spår ett tag. Systern hade gett sig ut på egen tass. Ingen ovanlighet. Men han kände för hennes sällskap. Om man nu kan förklara det så. Men så hade en annan energi blandat sig i och Akira kände att det här kunde bli väldigt intressant. Flinet uppenbaras på hand läppar når han kliver fram och gör sig till känna.
"Jag ser att du mött Azriella, syster. Hon tror visst att hon är något". Det sista säger han med lätt nedvärderande ton och fäster den glödande blodröda blicken på nykomlingen.

Azriella kände på sig honvalpens intresse, honan var fortfarande negativt inställt men hon var nyfiken, kanske till och med intrigerad.
"Jag är född på denna plats, dotter till Lihai och Wami. Mitt namn är Aosora, förresten... Vem är du och var kommer du ifrån?"

Så denna tik var ledarhonans dotter? Då var hon och den där dystra hanvalpen släkt? Kanske syskon?
"Wami känner jag, men inte Lihai. Det var Wami som fann oss." Azriella höjde huvudet något. Hon kände sig något bättre till mods av att veta att denna valp aldrig varit utanför gränser av sitt revir. Azriella föddes till en nomad, även om det var en föredetta, men hon har sedan hon lärt sig att gå varit på vandring med sin mor. Utan tvekan har hon sett och gjort mycket fler saker än denna valp.

"Azriella kallas jag, född till Tehhi, fadern vet jag inte vem det är, mor säger att han tillhör skogen Kaiwood mer än det vet jag inte." En ny påträngade våg av förakt når henne och hon kastar en blick över axeln och ser den där dystra valpen hon träffat tidigare göra entré.

"Jag ser att du mött Azriella, syster. Hon tror visst att hon är något" Azriella gör en stött min åt hans ord men glädjs sedan över sin korrekta gissning att han och Aosora var syskon. Dessutom gillade hon det att han mindes hennes namn.

"Och det är alltid trevligt att träffa dig med, Akira? Lärt dig förstå mitt språk än?" Hon såg hånfullt på honom,  mor har träffat många vargar under sitt liv och kunde många språk som hon sedan lärde Azriella att förstå. Vid deras förste möte kunde Azriella inte förstå varför Akira inte ville leka med henne eller prata. Mor har förklarat att hon skulle tala nordspråk här. Det var ett språk hon inte använt på länge men som satt kvar i minnet.

Javisst var det Wami som hade funnit dem. Wami som såg gott i alla och Wami som tyckte att alla förtjänade ännu en chans, oavsett hur många de hade fått. Även Aosora hade en djup respekt för sin mor så höll hon inte med i den frågan. Det var inte alla som förtjänade en chans, och att ta med främlingar i flocken utan att veta vad de kunde ge eller vad de gick för... Det kändes bara inte rätt för henne.
Men självklart, vad hade hon att säga till om i denna ringa ålder? Ingenting alls, och inte förväntade hon sig heller mer än så. Det var bara att bita ihop och se glad ut, för även om hon sade sina åsikter åt Wami så skrattade modern bort dem som om de endast var valpigt strunt. Kanske de också var det, vad visste egentligen Aosora om hur den vuxna världen fungerade?

Det som fångade Aosoras intresse med den unga var att denne var av helt annan släkt, men ändå liknade de varandra. De bar samma färger, samma pälstyp och nog kunde Aosora se en del drag hos den andre som påminde om henne själv. Och så dök faktumet upp att denne inte visste någonting om sin far. En hane från Kaiwood, men inget mer. Kunde det bli mer spännande? Det var, i Aosoras ögon, som upplagt för drama när de blev äldre. Och drama var alltid intressant.
Och just när hon öppnade munnen för att svara avbröt en röst dem. Leendet från läpparna försvann och hon himlade med ögonen när blicken föll på Akira.
"Men se vad katten släpade in..." Uppenbart irriterad över att bli avbruten vändes blicken åter mot den andra honvalpen som gav Akira svar på tal. Ena ögonbrynet höjdes lätt. De hade uppenbarligen mötts tidigare, och att döma av deras hälsningsfraser så hade de även haft någon sorts dispyt som verkade ha gått över till någon som kunde kallas för en mild vänskap. Kanske?
"Har du inget bättre för dig, broder? Det är väl ganska svårt att missa att jag är upptagen, men vem vet? Du kanske lyckas med det."

Akira fnyser åt systern. Hon kan vara en sådan besserwisser till och från. Den glödande blodröda blicken söker sig till Azriella. Ett dovt morrande lämnar hans strupe när även hon försöker kaxa upp sig. Vad är det här? Har han hamnat i ett universum där tikarna tror att de är något? Sora kan han förstå. Men han gillar inte Azriella. Hon har kaxat sig redan från början. Bara för att Akira erkänner sin mor betyder det inte att han erkänner att alla tikar är starka. Och den dagen kommer då han tar sig förbi även mor.

"Och du hade helt enkelt inte tillräckligt med hjärnkapacitet för att snacka som folk första gången vi sågs". Säger han med silkeslen röst och går närmare Azriella. Han vill sätta henne på plats. Det kliar i klorna av det. Han skulle kunna leka med henne. Förgifta henne. Det vore kul. Hon utstrålar inga giftiga energier. Det ger honom övertaget i alla fall. Men hennes snabbhet är ett hinder. Men hinder är till för att brytas ner. Och hans energikrafter har större räckvidd nu. Han har blivit starkare. Han tränar varje dag för att se resultat. Varje dag, på egen tass. Ensam. För det finns ingen som kan hjälpa honom. Ingen som förstår.

Azriella var fortfarande ovan att någon från denna dag skulle bestämma över hennes val och öde. Hon var en vandrare i själen och helst inte ville se sig bunden till ett och samma ställe. Möjligtvis skulle hon bli en spion för flocken eller utforskare, något arbete som skulle ge henne maximal frihet och rätt att röra sig. Hon ville finna ut mer om Kaiwood, mer om sin far. Av någon anledning var det en mycket viktig fråga för henne. Mor skulle tvärtom trivas bättre i en flock. Hon var för skör för att klara sig utanför.

De likheter som Aosora såg i Azriella la hon inte märke till. Mest kanske för att hon inte har haft erfarenhet av andra valpar och antog att alla var relativt lika men sedan ändrades när de växte upp. Hon snärtade till med en svarttippade svansen och rös lätt av känslan av Aosora's irritation riktad åt Akira samtidigt som Akira's egna känsla av retlighet flöt mot både Aosora och Azriella. Mest åt Azriella, det kunde hon tydligt känna.

Ärligt talat så började situationen bli så spänd att Azriella inte kunde förstå hur de två syskonen inte kände av samma sak. Men vem vet vilka krafter de var begåvade med. Iallafall så var hon snabbare än Akira, det var hon säker på och har redan testat det, men att gå nära valpen var ingen bra idé. Mor har varnat om att hans bett skulle göra Azriella sjuk, och det ville hon inte bli.

"Och du hade helt enkelt inte tillräckligt med hjärnkapacitet för att snacka som folk första gången vi sågs".

Azriella står kvar utan att rygga tillbaka. Med sådana mobbare var man tvungen att stå kvar, annars riskerar man att bli deras hackkyckling för alltid. Azriella har i och för sig aldrig fått riktigt bra stryk förut men hon ville inte backa, inte för Akira iallafall.

"Varför är du så arg? Vad har jag gjort dig?"
Azriella fnös kort och sneglade lätt mot Aosora, hon ville se vad systern skulle göra åt broderns försök till att mucka gräl. Skulle hon komma till försvar eller tvärtom gadda ihop sig mot henne båda två? För Aosora verkade inte vara lika starkt negativt inställt mot Azriella, hon visste inte om hon vågade sig på att försöka utveckla Aosoras lätta sympatikänslor för henne till något starkare.

Nog lade Aosora märke till den spända stämningen som uppstod när Akira vandrade in. Dock hade stämningen varit spänd redan innan brodern anlände, så hon lade inte vidare mycket vikt vid den saken. Det fick endast vara som det var, hon kunde ändå inte göra vidare mycket åt saken då spänningarna nu mest verkade ligga mellan Azriella och Akira. Och det var då inte hennes sak, det fick de ta itu med på egen hand.
Däremot så kunde detta bli en riktigt intressant relation, för även om de kanske inte verkade vara ovänner gissade Aosora att de inte heller gillade varandra helt och hållet.
Drama...
Hon fnittrade till då tanken korsade hennes huvud. Ja, detta kunde verkligen bli riktigt intressant! Det var inte värt att lämna platsen.

"Så så, små barn... Nu behöver vi inte bråka." Rösten var extremt road då hon talade till dem båda medan hon lät blicken glida från Azriella till brodern och sedan tillbaka igen. Och när hon fick ögonkontakt med honvalpen så blinkade hon med ena ögat åt henne samtidigt som hon gav henne ett retsamt flin. "Du får ursäkta Akira. Vi har alla syskon blivit gott uppfostrade, men han är helt enkelt för korkad för att kunna förstå det som mor har lärt oss."
Svansen svepte bakom henne då hon med en överlägsen blick åter såg mot brodern. Kanske Azriella inte var någon att lita på, någon som var värd en plats i flocken. Men just nu utgjorde nykomlingen ett ypperligt tillfälle att reta brodern, och det tänkte Aosora inte missa.

Han får nästan en känsla av att de två skulle kunna gå ihop mot honom. Det gillar han inte. Men han är inte så dum att han går i fällan. Han sätter sig ner. Sveper den långa svansen om tassarna. Sådär som mor brukar göra.
"Vad finns det att vara arg för?" Akira är inte arg. Det måste vara ett sätt för att försöka få honom arg. Det försöket är döfött. Han ser uttråkat på Azriella. Hon verkar så lam. Det är endast den där energin hon utstrålar som väcker någon som helst nyfikenhet hos honom. En bit glimmer som påminner lite om honom själv och Aosora.

Han ser på systern när hon helt klart försöker dumförklara honom. Han flinar bara lätt åt henne.
"Samma gäller väl dig, Sora. Det måste väl ske ett mirakel innan nu för dig med samma klass som mor". Akira ser upp till mor även om han inte håller med om hennes tankar och ideal och styre av flocken. Akira flinar för sig själv. Sedan gäspar han stort och uttråkat.
"Tjejer är så tråkiga". Muttrar han innan han släpper tikvalparna med blicken. Han behöver inte se dem för att veta vad de gör.

Azriella flinar lätt åt Aosora's ord och blinkar tillbaka. Hon förstår dock att Aosora ännu inte är helt varmt inställt mot Azriella. Hon vill bara retas med brodern och Azriella är hennes verktyg för det. Men så länge som Aosora var fredlig mot henne så tänkte hon passa på att öka dessa känslor. Försiktigt, ytterst försiktigt började hon mentalt försöka få Aosoras sympati för Azriella att växa och på så sätt snabbare stärka deras möjliga vänskap. Det var inget som honvalpen skulle känna av, bara att hennes inställning mot den vita känslo-bändaren utvecklades.

Azriella känner doften av Akira's misstro och oro. Vad berodde det på? Hon distraherades från att öka Aosora's sympati mot henne och lyssnade intensivt efter Akira's känslor. Han hade tråkigt. Men han var inte arg åtminstone vilket var bra.

"Vi är inte tråkiga, eller hur Aosora?"
meddelade hon med en aning stött röst och de röda ögonen såg bestämt på Akira innan hon såg på Aosora.

"Vill ni hitta på nått? Vi kan leka kull."
Det var Azriella's favoritlek, hon kunde då fullt ut använda sin snabbhet men risken var att andra skulle tycka att det var tråkigt. Att leka med någon som så överlägset kan hinna ikapp någon blev tråkigt i längden.

Aosora flinade retsamt mot brodern som inte direkt gick i hennes fälla, men väl hade något att säga som mothugg. Och det var med en enkel rörelse som hon satte sig ned.
"Jag är åtminstone inte i samma klass som dig, och det är definitivt en vinst," svarade hon med en nonchalant ton i rösten.
Att retas med brodern hade med tiden blivit lite av en hobby. Det var en ständig kamp mellan alla syskonen, men den enda Aosora kunde se som ett direkt hinder i framtiden var Akira. Han var också den hon kände mest samhörighet med. Så det var en liten kluven relation hon hade till honom. Vissa stunder kunde hon önska att han inte fanns, och andra kunde hon inte vänta till de drog ut på nya äventyr tillsammans. Visst var de syskon och relativt goda vänner just nu, men hon var inte säker på vad hon kunde vända sig av Akira i framtiden. Dock var ju det ett senare problem, men de påverkade ändå deras nuvarande relation.

Den andra honvalpen försökte få hennes stöd, talade med henne nästan som om de kände varandra. Det gjorde de inte och Aosora var inte sen att kasta en blick emot denna som klargjorde den saken. Men inte heller tänkte hon gå miste om att reta Akira, och trots allt så kände hon sig lite vänligare inställd emot Azriella.
"Kull, visst. Dock har ni ju inte en chans emot mig." Nej, ingen hade en chans emot henne. Tack var snabbhets förmågan hon hade fått så vann hon överlägset alla kapplöpningar hon gav sig in i. Det var nästan lite tråkigt, ingen annan ville längre leka den leken med henne till hennes stora missnöje. Men å andra sidan njöt hon av att vara en vinnare också. För det hade hon bevisat mer än en gång, och alla de andra visste om det.
Hon var snabb, oslagbart snabb. Och hon sköt gärna om det också, missade inte ett tillfälle att visa det eller påminna de andra om det.

"Särklassen då, eller? Det är din klass. Men du har rätt. Min klass är ju trots allt mycket högre än din". Svarar han Sora. Det irriterar honom ofta att han inte vet vad han har henne. Men hon kan i alla fall ge bättre svar på tal än de andra syskonen. Henne känner han sig ändå närmast. Även om hon är en irriterande tjej.

Han himlar uttråkad åt dem båda. Nu ska de leka kull med. Nej, tack. Han tänker inte låta sig mobbas så enkelt. Han vore bara dum om han gav sig in i något sådant. Och han är inte stark nog att försöka suga åt sig av bådas energier för att få dem att tappa fart. Men han är inte direkt avundsjuk. Vad är det för häftigt med att vara så snabb? Snabb på flykt. Nej, tack. Akira skulle aldrig få för sig att fly i alla fall.

Den glödande blodröda blicken sveper från den ena tiken till den andra. Sedan reser han sig upp och sveper till med svansen.
"Ni kan ju ha så kul med att försöka ta reda på vem som är snabbast". Säger han. Hellre lämnar han platsen än stanna kvar med två mallgrodor. Han vänder bort blicken och börjar röra sig bortåt.

[Akira out! ... Om det inte händer något som gör att han stannar kvar. xD]

Azriella's krafter växte med henne och ibland kunde hon känna andras känslor bättre än deras ägare kunde. Hon kände på sig ett Aosora hade blandade känslor för Akira. Hon både kände samhörighet med honom men samtidigt så var de ständiga konkurrenter. Empati-tiken funderade på hur hennes egna position i flocken skulle se ut när de skulle växa upp. Hon ville ha en hög rang i flocken men det kunde bara uppfyllas om ledarparet skulle se hennes potential. Kanske skulle hon i framtiden bli stark nog att påverka ledarparet att gilla henne och ge henne en bättre framtid, en så länge skulle syskonen bli hennes träningsobjekt. Aosora visade redan nu goda chanser att bli influerad.

"Kull, visst. Dock har ni ju inte en chans emot mig."
Azriella flinade, så det var en till som trodde sig vara snabb? Men då skulle hon få sig en överaskning, Azriella var trots allt snabbare än många vuxna, klart skulle hon kunna vinna över Aosora.
"Okej, men då kan jag börja jaga, du kan få försprång om du vill"
Azriella förberedde sig på att starta efter Aosora när denna skulle börja springa. Hon följde Akira med blicken när han gav sig av, så kan har redan förstått att detta inte var något för honom? Synd, kanske om han tränade lite med Azriella skulle han bli lite snabbare? Inte lika snabb som henne såklart men snabbare än de flesta vanliga vargar.

Det var med ett hånande flin som hon svarade sin broders kommentar innan den gråa blicken åter vändes mot Azriella. Akira sade något avfärdande innan han reste sig upp. Aosora såg inte ens åt brodern. Såklart klarade han inte av förnedringen av att förlora, något annat hade hon inte väntat sig.
Hon knyckte lätt på huvudet och med ett överlägset leende på läpparna svarade hon Azriella. "Visst, ifall du vill jaga något du aldrig lyckas fånga."
Och ögonblicket efter att hon hade talat klart stod hon på tassarna (minns inte om hon satt ner eller inte xD), vände sig bort från den svartvita tiken, och rusade bort bland träden. Tassarna rörde sig i en otrolig hastighet över den snötäckta marken och medan hon sprang frigjordes en euforisk känsla i hennes kropp. Hon kände sig fri, så fri som hon kunde vara. Och medan hon susade fram mellan träden undslapp ett litet skratt från henne. Det här var verkligen livet!

Det lovade förprånget fick Azriella korta ner till det yttersta då hon med förvåning såg hur Aosora försvann från platsen med snabbhet som inte var tillgänglig för vanliga vargar. Hon lät kroppen sträcka ut sig i språng när hon satte av efter sin lekkamrat och påhittade byte och med viss ansträngning började korta ner avståndet mellan de. Förut har Azriella aldrig träffat vargar som var snabbare än henne, eller åtminstone lika snabba som hon. Azriella har alltid haft lätt för att springa snabbt och länge. Hon var snabbare än många vuxna och därför var hon extra förvånad och samtidigt förtjust över att Aosora också visade sig vara snabbfotad.

Hon drog sig allt närmare honan och så fort hon hade möjlighet att nå henne gav hon tiken en lätt knuff i sidan och ett glatt "Kull! Du är!" innan hon satte av åt motsatt håll i snabb takt, skickligt manövrera mellan träden och andra naturliga hinder.

Det var med ett överlägset flin som Aosora kastade en blick över axeln, förväntade sig att se hur den andra valpen inte var i närheten av henne. Och döm om förvåningen när hon upptäckte att Azriella låg tätt intill henne. Leendet suddades ut och stegen blev tvekande i samma sekund som den andra valpen sträckte sig efter henne.
Kull! Du är.
Aosora kunde inte riktigt förstå vad som hände egentligen, hur hade Azriella kommit ikapp henne? Och det var inte förrän hon såg hur honan vände sig om och svepte iväg mellan träden som hon förstod att denne kunde röra sig lika fort som henne själv. Något som hon tidigare aldrig hade stött på och därmed inte heller kunde tänka sig existerade.
Åter igen gled ett flin fram över Aosoras läppar. Kanske den andre hade samma förmåga som henne, men hon var ändå snabbast. Det skulle hon bevisa. Och med lekfulla rörelser kastade hon sig efter Azriella i deras kull-lek.

För första gången kände Azriella hur adrenalinet rusade i kroppen. Hon har aldrig förut känt sig jagad på riktigt, mest för att det är ingen som kunde hinna ikapp henne, varken rovdjur eller vargar. Nu gjorde hon sitt bästa för att inte låta Aosora som omedvetet för de båda var hennes halvsyster hinna ikapp henne.

De båda hade ärvt sin faders kraft och de båda hade lärt sig att använda den kraften först och lita på den mest.
Azriella kände hur hon började tröttna, därför började hon rent instinktivt att zick-zacka för att få Aosora att sänka farten. Dessutom var hon nära på att gå omkull några gånger när hon missade och stormade rakt in i ett ganska tjockt buskage, turligt nog inte taggigt. Den tjocka pälsen - gåvan från isvargarblodet skyddade huden mot mer än bara vädret.

Aosora kände hur detta verkligen var livet, hur lycklig det gjorde henne att springa på detta vis. Och hon kände sig även glad, tacksam över att ha mött Azriella. För även om det kanske gav henne konkurrens var det inte så den unga honan såg det just nu. Nej, hon såg det som att hon äntligen, äntligen hade fått en lekkamrat som kunde leka på samma sätt som henne. Och det var något hon omedvetet hade saknat.
Med ett glatt skratt kastade hon sig in i buskaget efter Azriella, skyddad av pälsen som tack vare bergvargens gener var tjock och tät. Visst började det även kännas i hennes ben att de hade sprungit lite för mycket och lite för fort, men det var ju så roligt! Och med en snabb rörelse slog hon till Azriellas svanstipp.
"Tog dig!" Hon tvärstannade bakom den andra honan, smått andfådd men ändå beredd på dennes nästa drag. Det skulle bli intressant att se vad som var nästa drag. Eller kanske de hade lekt klart? Nog hade de haft roligt, verkligen! Men Aosora kände samtidigt att det var jobbigt att springa för mycket. Trots allt var hon ju så ung, inte alls tränad och inte alls särskilt uthållig.

Azriella vände sig om när hon hörde Aosora's triumferande utrop bakom sig och stannade.
"Nähe!"
sa hon misstroget men viftade med svansen. Nog såg hon att Aosora också var trött som hon. Azriella kände också hur det vibrerade i tassarna av utmattning men det var bara behagligt. Den känslan skulle försvinna och senare låta henne springa ännu fortare nästa gång.
"Du är snabb du. Är det bara du och jag i flocken som är så snabba eller finns det fler?"
Azriella sänkte huvudet mot marken för att avslappna de spända ryggmusklerna och när spänningen försvann kröp hon ihop i jaktställning med ögonen fästa på Aosora. I fantasin var den randiga tiken ett byte och försiktigt började hon smyga sig mot henne.
Leken har fört de lite närmare varandra och Azriella kände egna känslor av sympati för den randiga honan. Hon var glad att finna en lekkamrat, kanske skulle tiden låta de bli vänner. Systrar?

Aosora ruskade lätt på huvudet och såg sedan på Azriella med ett överlägset flin i det valpaktiga ansiktet.
"Nej, jag var den enda som var så snabb i flocken, fram tills nu. Det finns dock ingen som kan mäta sig med oss två när det gäller kapplöpningar." Hon gillade att skryta, men samtidigt kändes det bra att verkligen ha fått en lekkamrat som hon kunde leka med, på riktigt. Som inte var så långsam och klen och tråkig som alla de andra kunde vara.

Hon såg på Azriella med sina gråa ögon medan den andre honan kröp ihop i en lekfull ställning och började smyga sig fram mot Aosora. Själv stod hon blick stilla, med samma överlägsna flin på läpparna som tidigare, samtidigt som hon funderade.
"Vi borde hålla ihop," sade hon sedan. Trots allt verkade de ha ett outtalat band, kanske tack vare den gemensamma förmågan att springa fort, för Aosora kände hur hon gillade denna valp mer och mer. "De andra valparna kan vara väldigt... bedrägliga. Vi borde hålla ihop, så vi vet att vi klarar oss."
Hon viftade smått på svansen då hon talat klart, och det var med en road blick som hon slog lätt efter Azriella som låg hopkrupen i anfallsredo ställning.

Azriella gillade Aosora's ord och en varm våg av gillande sköljde över henne när tiken har talat färdigt. "Ja, det borde vi" sa hon och med ett glatt hopp försökte hon ta tag i Aosora's mjuka päls i nacken. Väldigt försiktigt, trots allt så var detta bara på skoj. "Vilka kan vara bedrägliga?" undrade hon sedan. "Jag känner ju inte många här, menar du Akira?" hon såg undrande på Aosora

Aosora flinade emot den svartvita valpen som hade blivit en nyfunnen lekkamrat. Det här kunde faktiskt bli något som var värt tiden.
"Alla kan de vara bedrägliga," sade hon med en överdrivet dramatisk röst samtidigt som hon lekfullt slog med ena framtassen efter Azriella. "Man måste hitta någon att hålla ihop med, för säkerhets skull. Man kan aldrig veta hur framtiden kommer att se ut." Hon flinade retsamt.