[Norrskenet.
Endast för Jägarna, men skrivs i vanliga forumet för att fler ska kunna läsa då det rör VE C:
Utspelar sig på flockens revir, i de allra nordligaste delarna av Sienna, där savannen gränsar till Acherati.]

De tre senaste veckorna hade varit… förunderliga. Det som skett stod helt utom deras vildaste fantasier. Det något som skulle nära deras drömmar en lång tid framöver, kanske för alltid. Under de första dagarna hade flocken inte fått mycket träning gjord. De flesta hade gått som i väntan, osäkerheten påtaglig bland medlemmarna. Energierna som krupit genom luften, pulserat ur marken, strålat ur träden, hade stundom höjts bland skyarna, virvlande i samspel med det skimrande himmelsljuset, stundom legat över världen som en påtaglig närvaro. På sätt och vis betryggande och skrämmande på samma gång. Så närvarande. Vad var det som hände i världen? Norrskenet tycktes vara utan slut. Efter några dagar hade det blivit något de förväntade sig skulle vara där när de vaknade. Skrämmande vackert, men så ständigt närvarande att det blev en del av vanan att se världen färgad av det gröna ljuset.
    Solen vilade på horisontens rand, och bakom det dansande gröna ljuset hade stjärnorna redan tänts. Solnedgången hade färgat himlen blekt gyllene, men dess färg kunde inte tävla med det gröna. Dimitrij tog avstamp i det upptrampade gräset och undvek utan större svårighet Theano när den kraftige hanen högg efter hennes ben. Hon snodde runt när han snavade till efter missen, och högg mot hans bringa. Hennes rörelse fick cestrohanen ur balans, och han föll till marken med henne över sig. Enstaka blad från några av de många röda blommorna som blandades med gräset dansade upp i luften när vinddraget efter att hanen slog i marken ryckte dem med sig. De hade slagit ut plötsligt, snart efter det lätta regnet som fallit några dagar i streck trots att savannen nu borde befinna sig i torrperiod. Dimitrij höll tänderna pressade mot Theanos kropp, utan att bita ihop, i ett par hjärtslag.
    ’Vampyr’, sände hon med tanken till alla deltagare, innan hon snabbt släppte hanen för att skutta ur vägen när Arno störtade mot henne. Den unga hanen snavade nästan över cestron innan han hann avbryta rörelsen och ändra riktning. Theano låg stilla på marken en stund innan han fick resa sig och delta igen.
    Hela flocken befann sig ute på det öppna savannområdet, någon kilometer utanför skogsgränsen. Flera av dem deltog i övningen, leken, som hon själv var med i. Hon, och nu även Theano, skulle föreställa Nattens barn. De andras uppgift var att samarbeta för att vinna över de förvandlade, och undvika att själva bli förvandlade. För att besegra någon som blivit förvandlad behövde denna hållas fast mot marken medan en av de böner de höll på att lära sig citerades. De som inte deltog i leken övade på annat runtom i närheten, tillräckligt nära för att alla skulle kunna se varandra över det platta landskapet.
    Det hade hänt mycket den senaste tiden. De röda blommorna som slagit ut var inte det mest märkvärdiga, trots att det sannerligen var underligt. Dimitrij kunde fortfarande komma på sig själv med att studera stenar för att försäkra sig om att de inte tänkte flytta på sig. När himlens övervägande gröna nyanser plötsligt skiftat i rött hade hon blivit orolig, och när månen, och sedan vattnet i alla bäckar och floder, och längs hela kusten, färgats lika rött hade hon blivit rädd. Vad var det för galenskap som slagit världen? Hon kunde inte finna något annat svar än hos gudarna. Det kunde inte bara vara sammanträffanden, hon var säker på att det fanns en mening bakom det hela. Hon kunde bara inte se vad, men hon hade levt länge nog för att uppleva deras raseri, kaoset, och hon hade mött Vinden själv. Det fanns inga tvivel kvar i hennes hjärta, och hon tvivlade inte på att detta hade med dem att göra, oavsett vad det innebar. Luften kändes spänd, nästan pulserande. Om hon behövt välja ett ord för att beskriva den skulle hon kanske ha kallat känslan exalterad, och det skrämde henne lika mycket som den röda himlen, månen och vattnet hade gjort. Vad var det som hände?
    Efter att ha undvikit Arnos anfall satte Dimitrij av i snabba språng mellan de snabbt samlande deltagarna. Hon sprang mellan dem, ut på andra sidan där det var mer öppet, bakom deras ryggar. Med henne bakom sig, och Theano som reste sig på andra sidan, tvingades de reagera och snabbt anpassa sig för att inte fastna mellan de båda. Utan att vänta i mer än ett hjärtslag kastade sig Dimitrij mot en av de yttre deltagarna i klungan, för att dra deras fokus mot henne och ge Theano mer tid att röra sig.

[Det här är ett gemensamt träningsroll för flocken. Alla som vill delta får hoppa in, och antingen vara med i lek-övningen eller träna på annat i närheten. Hela flocken är närvarande även om inte alla skulle skriva.]

Den senaste tiden hade varit läskig. Nadie hade haft svårt att sova när himlen inte längre var mörk och trygg, utan sprakade i färger. Alla förändringar som efter att norrskenet brutit ut var precis lika läskiga. Vad var det som hände?
Hur som helst, det var inte det otäcka fenomenet i skyn hon hade i tankarna nu. Det var jakten. Nadie hade vid det här laget förstått att hon var mycket snabb för sin ålder, och trots att hon bittert nog visste att hon inte ägde några krafter kunde hon inte låta bli att låtsas att hennes snabbhet var hennes fördel, hennes kraft.
Den mörka gav ifrån sig ett tjut när Dimitrij kastade sig mot hennes håll. Hon pilade iväg, skrämt som en hare men stannade till. Nej! Hon skulle vara modig, som en riktigt jägare! Att lämna flockmedlemmen - hon hade inte noterat vem det var - i sticket var fegt. Istället vände hon om, och försökte klumpigt skutta upp på Dimitrij's rygg. Hon gled snabbt av, och landade med en duns på rumpan.
"Chaibos!", muttrade hon men försökte istället greppa tag i ett av ledarinnans ben för att kunna fälla denne.

Arno gav ifrån sig ett förvånat läte när han missade Dimitrij med sitt anfall och av farten var nära på att snubbla över Theano. Han lyckades precis stanna upp och vända om innan han råkat falla över cestron, och tog istället ett par skutt bort från den liggande hanen, väl medveten om att han snart skulle räknas som en av de de behövde undvika och vinna över. Den unga hanens tassar slog lätt mot varandra när han rörde sig, och han kände än en gång sig väldigt klumpig jämfört med de andra deltagarna i leken. Det var en jobbig känsla. Han ville inte vara klumpig.
     "Skit", andades han mellan hårt slutna tänder medan han såg ledaren utan svårigheter springa över på gruppens andra sida. För ett ögonblick tvekade han, osäker på vad han skulle göra. Skulle han vänta på att någon av de äldre ropade? Eller skulle han ta eget initiativ? De skulle jobba tillsammans, men det var så svårt! Han visste aldrig riktigt vad han skulle göra, kände inte att han hade en bestämd plats eller att de hade någon gemensam plan. Just nu kändes det mest som att de gissade, gjorde försök att samarbeta, men inte riktigt lyckades.
     Efter bara en kort tvekan sprang han sedan bort mot Nadie. Han såg hur den mörka föll på baken när Dimitrij gled undan från under henne. Arno hann precis se Nadie hugga efter ledarens ben, och hur ledaren vred sig och högg efter den yngre honans bröst, innan han själv skuttade in över Nadie. Han landade bredbent, stannade stående med frambenen över den mörka. Han visste egentligen inte vad han gjorde, men det fick Dimitrij att avbryta sin rörelse och kasta sig undan för att inte krocka med honom. Han blev stående för ett ögonblick, innan han hann reagera på vad som hänt och med en ursäktande blick och ett tydligt "Ah!" backade av Nadie för att inte stå över henne.

Nadie morrade till när Dimi högg mot henne. Det fanns ingen aggression i morrningen, det var bara ett tomt läte utstött av förvåning. Hon skulle blivit träffad av ledarinnan om inte något eller någon kommit och placerat sig över henne. Hon ryckte till av förvåning över den plötsliga räddningen, och när hon sneglade uppåt såg hon att det var Arno. Han backade undan från henne samtidigt som hon hasade sig ut åt andra hållet. Hon tyckte om Arno, men det var dumt att ligga kvar under honom i den här situationen.
  Nadie visste att samarbete var nyckeln i pusslet. Om inte flocken, eller i alla fall några medlemmar, gick ihop mot "vampyrerna" så skulle de aldrig lyckas.
  "Arno!" Hennes röst var lite gällare av spänningen i situationen. "Om vi går på hennes ben samtidigt kanske vi kan fälla henne!" Hon lyfte tassen och slog lite i luften av spänning.
  Att glömma bort detaljer var farligt. Nadie hade varit så inställd på Dimi att en annan fara kommit nära. För nära. Hon insåg inte att något var fel förrän hon kände ett par käkar som bet tag i hennes nackskinn. Hon hade helt glömt av den andre vampyren, vilket hon fick sota för. Theano lyfte enkelt upp henne från marken för att sedan släppa henne. Hon föll knappt en decimeter, men kom i obalans och föll. Det var precis vad den äldre hanen ville.
  "Hjälp!", utbrast hon och sprattlade så gott hon kunde för att undvika hans käftar och att bli förvandlad till en av dem.

Hon visste fortfarande inte vad som hände. Himmelens konstanta, brinnande sken, både i grönt och rött. Stenar som förflyttade sig. Månen som antog en röd nyans. Röda blommor sprang ur marken, även där de inte ens skulle. Till och med vattnet hade färgats rött. Hon hade reagerat starkt då himmelen blev röd. Men det var inte det som hade skrämt henne som mest. Liksom många andra hade hon varit tveksam till att gå nära det röda vattnet. Det hade påmint henne allt för mycket om blod. Naira hade talat om för Zayev att om detta var deras gudars påhitt så tyckte hon att de hade en väldigt underlig humor.

Trots allt som skett hade de fortsatt med sin träning. Hon var kanske inte en av de duktigaste i flocken, men hon hade lärt sig mycket. Den fysiska delen var fortfarande svår för henne dock. Då hade hon lättare för sångerna och sagorna. Till skillnad från sin partner. Hon såg mot honom. Fullt fokuserad på både Dimitrij och Arno. Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar. Han behövde verkligen lära sig att deras son inte var en ömtålig blomma. Ett dovt morrande vid sidan om fick henne att bli uppmärksam på vad som skedde runt omkring henne istället. Med ett skrämt pip lade hon sig platt mot marken då Theano tog ett skutt mot henne. Hon lyckades på något mirakulöst vis komma undan utan att bli en av Nattens barn. Hastig tog hon sig upp på tassarna innan hon såg sig om. Han hade struntat i henne totalt och istället gått på Nadie. Ett irriterad och förvånad gnäll hördes ifrån Arno. Hon mot hans håll. Zayev hade knuffat honom åt sidan och kastat sig över Theano. Hon sträckte sig snabbt efter hans sinne.
   "Zayev!" sade hon skarpt.
Hon visste att han menade väl, men han kunde inte skydda honom från allt. Framför allt inte när det kom till träning. Då var det nästan meningen att han skulle bli tilltufsad.
   Den blå hannen kastade en kort blick på henne medan han höll cestrovargen mot marken. Hon kunde se att han mycket väl visste vad som skulle komma efter träningen. Naira lät det dock passera för tillfället. Hon kastade en snabb blick mot Dimitrij.
"Oberon! Arno!" Hon tillkallade båda sönernas uppmärksamhet telepatiskt. "Försök uppehålla Dimitrij så ska jag hjälpa er far!"
Varenda nerv i henne sade att hon skulle hjälpa dem, men som hon sade till Zayev så ofta: de klarar sig! Och medan allting var en lek visste hon att de inte skulle bli skadade på riktigt. Men hon visste också att om det faktiskt hade varit en vampyr så hade varken hon eller fadern tvekat ett ögonblick att komma till deras undsättning. När hon sett att pojkarna gjort som hon sade rörde hon sig snabbt mot Zayev och Theano. Theano var ingen liten individ, men bredvid den andres enorma kroppshydda såg han onekligen liten ut. Hon började tala en av bönerna med klar stämma.

"Gudar jag ber om ert ljus
Låt det skina klart
Driv undan natten
Jaga iväg mörkret"

Hon stannade upp bredvid dem. Rösten var fortfarande hög på grund av morrningarna som lämnade de båda hannarna. Hon kunde känna hur irritationen växte hos cestron.

"Du nattens barn
Du mörka väsen
Med fördävat sinne och korrupt hjärta
Lämna denna pl..."

"Mamma!"
Hon hörde sonen ropa innan hon blev tacklad till marken. Luften gick ur henne och hon tumlade runt. "Tänkt dig att de skadar dina barn!" Dimitrijs ord ringde fortfarande i hennes huvud. Det var tack vare dem hon hade lyckats utvecklas så mycket som hon gjort. Hon tog sig upp på tassarna så snabbt hon kunde och mötte Dimitrijs blick. Var hon inte försiktig skulle även hon vara en av nattens barn.

[Ta en FETT tillfällig bön! :D Orkar verkligen inte komponera någonting fint och ordentligt och bra just nu xD Så det här får duga till det finns nåt ordentligt, och då kan vi uppdatera inlägget lite xD]

Ett par veckor hade passerat sedan de böljande ljusstråken först uppenbarat sig på skyarna. Sedan dess hade många, oförklarliga naturfenomen följt upp norrskenet - Niyaha kunde svära att hon sett stenar röra sig, himmelens smaragdfärgade ljus hade skiftat i blodets kulör innan den gått tillbaka till det gröna igen, fullmånen som stigit hade lika så färgats röd under ett dygn och efter det vattnet. När det röda i vattnet falnat så hade istället ett stilla regn börjat falla, och slutligen hade tusentals röda blommor blomstrat. Alla verkade lika bestörta av det, och om än det gröna skenet över landet var slående vackert så fick den en oro att gro i bröstet. Niyaha visste inte vad hon skulle tro eller förvänta sig härnäst.
     Flocken hade samlats på de nordligaste delarna av savannen. Även här hade röda blommor slagit ut. De såg malplacerade ut i det gröngula gräset, som hade blivit mer frodigt än vad det borde efter regnet. Unghonan hade förfrusit i tankar en aning, och den djupblå blicken var fäst i horisonten där solen vilade. Även på dagarna var norrskenet fullt påtagligt målade världen svagt i dess nyans. Men när Himmelskvinnan försvann från himlarna så gick inget att mäta sig med den grönskande färgen. Bakom den skimrande slöjan hade stjärnor tinat fram.
     När ledarinnans röst ljöd högre än hennes egna tankar, ryckte hon till. Blicken letade sig över slätten till Dimitrij som stod över en av de äldre hanarna i flocken. Niyaha såg sedan på resten av de som deltog för att försäkra sig om att ingen såg att hon försvunnit i tankar en aning. Det var ovanligt att den ljuspälsade att inte vara fullt uppmärksam under träningarna. Men säkert som många andra kände hon sig distraherad på grund av allt som skett de senaste veckorna. Det var svårt att komma på andra tankar. Niyaha undrade om träningen var lite för att hålla dem sysselsatt och inte grubbla så mycket över vad som skedde, även om det var lika mycket för dess egentliga syfte. Vem visste? Kanske skulle de inte överleva länge nog för att ens få nytta av deras träning. Den ängsliga rädslan som växte i takt med hennes tankar skingrades snabbt då Theano rusade förbi. Något chockat hoppade Niyaha ett steg bakåt. Irriterad över att hon låtit sig själva glida under ytan av hennes medvetna pressade hon samman käkarna och ett sammanbitet uttryck bildades i hennes anlete.
     Efter det var den unga fast besluten på att delta aktivt i träningen. Ögonen började söka sig över platsen och registrerade alla omkring. Nadie hade just blivit mer eller mindre räddad av Arno från Dimitrij, och Zayev hade i stort sett kastat sig över Theano. Under tiden som Naira uttalade en bön hade Dimitrij laddat om och anföll henne. Niyaha såg hur cestrohanen vilt sprattlade under den blåa helveteshunden i försök att ta sig därifrån. Den blå blicken växlade ständigt emellan vargarna. Intensivt kämpade hon för att se sina möjligheter och göra det bästa hon kunde av situationen, av sin storlek och sin position. I hennes sinne beräknade hon sina chanser och hur hon på bästa sätt skulle kunna utföra dem. Något som ungtiken hade svårt med var samarbete, och det fanns två skäl för det: 1. Det fanns inget riktigt snabbt och smidigt sätt att kommunicera med alla utan att använda rösten, vilket skulle avslöja allt för vampyrerna 2. Niyaha ville gärna inte vara den som tog något initiativ på grund av hennes skräck för att göra fel eller göra bort sig. Den höll henne tillbaka varje gång. Självförtroendet var det svåraste att öva på.
     Niyaha trampade lite nervöst på stället och drog ett djupt andetag. Hjärtat började fladdra i takt med att hon gjorde sig redo för att attackera. De smäckra, något långa bakbenen som varit spänd likt stålfjädrar tog avstamp och hon tog ett språng framåt i riktning emot Naira och Dimitrij. Det var viktigt att använda sin tid värdefullt. Det gällde att göra något nyttigt men även vara kvick nog att undvika att själv bli tagen. I en hastig fart närmade hon sig vargparet. Takten sänktes inte mycket mer än när hon vid enstaka sekunder tvekade, men väl nära vek hon ut benen under sig i gled i fart mot Dimitrijs bakben. Niyaha slöt ögonen hårt när hon kände hur hon kolliderade med ledarinnans ben. I hopp om att den hornkrönte tappat balansen tampades den unge med att hävda sig upp på benen innan den äldre hunnit reagera mycket mer. För ett ögonblick såg Niyaha upp emot Naira och ett något blygsamt leende trädde sig över läpparna innan hon tog ett språng bort från Dimitrijs räckhåll.

[Ett lagomt derp-inlägg, men ville ha skrivit något iallafall!]

[PPar Oberon lite. Hoppas det är okej, annars ändrar jag C:
(Sixten och Theano är NPCs, och Arno är min, så PPar dem en del också)]
 
Dimitrij ryckte undan när Arno störtade in framför henne, för att undvika eventuella attacker han kunnat göra. Han verkade dock förvånas över att hon backade, och blev stilla ett ögonblick. I ögonvrån såg Dimitrij Theano komma runt gruppen av deltagare, och hon vände själv om. ’Ta de fallna’, skickade hon mentalt till cestron medan hon kastade sig över Sixten, som siktat in sig på Theano. Den lilla hanen gav ifrån sig ett förvånat utrop och skuttade snabbt undan, och ledaren följde snabbt hans riktning. Hon hörde Nadie ropa till Arno, och sedan hur den unga tiken ropade på hjälp när Theano kommit bort till dem. Hon hörde Zayev tackla cestrohanen. Dimitrij fällde Sixten till marken. Hon lade sig nästan över honom, mötte hans tänder när hon högg mot hans strupe. I samma stund kände hon Arno och Oberon närma sig. Hon slängde sig bort från Sixten för att undvika de båda unghanarna. Stäppvargshanen sprattlade vilt upp på tassarna igen. Nairas röst hördes över de andras morrningar, klart mässande på en av bönerna. Dimitrij högg Arno över nacken när han mötte henne. De krockade, bröst mot bröst, när han slog med frambenen i ett försök att hamna över henne. Dimitrij vred på huvudet, tvingade ner unghanen på marken under henne. Oberon anföll henne från sidan. Hon sköt hårt ut med den ena vingen, slog undan den större av bröderna tillräckligt för att snabbt sätta av bort från dem, mot Naira.
     ”Mamma!” ropade en av sönerna när Dimitrij slängde sig mot Naira. Hon tacklade den tunna honan till marken. Vid sin sida kunde hon se Theano kämpa mot den kraftiga, blå björnens grepp. Bakom henne följde de andra deltagarna. Dimitrij mötte Nairas blick med sin egna för knappt ett hjärtslag innan hon högg mot helveteshundens bröst. Hon blev dock avbruten när Niyaha kom ikapp och tacklade hennes ben. Hon hann reagera tillräckligt för att göra avstamp, men lyckades inte undvika att få den ljusa unghonans kropp mot bakbenen, och tumlade ner på ena höften när hon kastat sig bortåt. Hon föll aldrig helt, men var tvungen att snabbt återfå balansen innan hon kunde vända om igen för att försöka undvika de båda brödernas kommande anfall. I samma stund hörde hon Sixten ta vid i mässandet där Naira slutat.
     En plötslig rörelse fick Dimitrij att stanna upp. För ett ögonblick trodde hon att hennes sinnen lurade henne. De senaste veckornas händelser hade fått henne att tvivla på sina ögon mer än en gång, men lika snabbt som ljusskenet rört sig i hennes ögonvrå så hände det igen. Hon höjde hastigt blicken till himlen. Där, högt ovan deras huvuden, var det som om norrskenet vred sig, delades i flikar och föll. Tråd efter tråd av ljus, tunna slingor som följdes av större vågor lämnade höjden och föll i långsamma rörelser ner över marken, som ljuspelare och som långa, böljande svansar. Det var som om det fyllde luften mellan himmel och jord, tråd för tråd. Enstaka slingor i början som långsamt blev fler.
     ”Fiskmås!” Dimitrij återfick efter bara något ögonblick sin kontroll och slet snabbt blicken från ljuset så snart hon insett vad som hände. Hon dansade undan brödernas anfall och ropade ut säkerhetsordet till alla deltagare för att få dem att avbryta övningen. ”Fiskmås!” Alla stannade upp. Några hade redan lagt märke till det fallande ljuset, och de andra följde snabbt deras blickar. Runtom deltagarna hade de andra närvarande också höjt blicken mot himlen. Dimitrij stod stilla, hänförd. En plötslig känsla av oerhörd vördnad blandades med förundran och en underliggande rädsla. Vad var det som hände? Vad…?
     En slinga av ljus böljade ner över platsen, bredare än en varg och lång nog att nå från himlen och försvinna bort mot horisonten. Dansade mellan dem. Dimitrij drog snabbt efter andan och ryggade undan, men hann inte undkomma att inneslutas i ljuset när det nådde marken. Någon ropade till, kanske av rädsla, eller förvåning. Hon såg ljuset falla, sänkte blicken med det och stod sedan stelt, överraskat stilla, när inget hände. Det kändes inte. Hon visste inte om hon väntat sig att det skulle kännas, men när det fallit mot dem hade hon någonstans instinktivt trott att det skulle det. Det var som om ljuset fanns där, mellan dem, inneslöt dem innan det böljade vidare, men utan att faktiskt vidröra dem. Lika tydligt som eldens sken, men kändes lika lite som luften runtom dem.
     Det hon kunde känna, i ljusets virvlande rörelser, var hur de närvarande energierna dansade. Hur de blev starkare, mer närvarande. Steg och avtog med norrskenets böljande rörelser. Hur energierna plötsligt var närvarande, för att sedan bölja ur vägen, precis som ljuset. Dimitrij blinkade och ruskade på huvudet som för att få tankarna att klarna. Ljuset var där. Det var på riktigt. Det var inte en inbillning, precis som de vandrande stenarna och det röda vattnet inte varit en inbillning. Vad händer? Är det Ni? Tanken var flyktig, och hon samlade sig tillräckligt och sände snabbt ut sina mentala trådar till alla flockens medlemmar bara några andetag efter att himlen började falla. Hon grep hastigt tag i ytterkanten av deras sinnen, skickade en känsla av riktning till allihop, såväl de runtom henne som de som befann sig lite längre bort. Mot henne. Samlas.
     ’Till mig’, skickade hon mentalt till alla tillsammans med riktningen. Rösten i hennes sinne var stadig, tydlig. Vad det än var som hände så behövde hon se till att ingen råkade göra något förhastat, eller blev lämnad ensam. Hon var själv skrämd. Hon kunde höra sitt eget hjärta slå, hur blodet pulserade i öronen av adrenalinet som sköt fram genom i kroppen såväl av övningen som av det som hände. Men hon visade inget utåt. Rädslan var inom henne, och hon tänkte inte låta någon i flocken lämnas åt den känslan ensam. Vad är det som händer?

Den blå studerade med intresse flockens lek där han låg i sällskap av några andra medlemmar som för stunden tog avbrott från träningen. Han hade själv avslutat en mindre träningssession med Beata och tog tiden till att återhämta sig lite. Ungvargen hade ännu inte lärt sig att anpassa sin intensitet och tog ofta ut sig alldeles för snabbt, även när det inte var nödvändigt. Varje gång medlemmarna rusade förbi stegrade jaktlusten i bröstet och han höjde gång på gång huvudet för att se efter dem innan han lät det sjunka ner på tassarna igen. Blicken växlade ständigt mellan deltagarna. Han ville vara delaktig i deras lek. Ville vara till nytta.
    När Theano togs till marken av Dimitrij kunde Oberon inte hålla sig. Han reste sig upp på de stora tassarna med ledarens ord ekandes i huvudet. Vampyr. Hon och Theano slöt sig kring Oberon och resten av flocken. Instinktivt tog den blå några försiktiga kliv bakåt, men tvingades stanna när han stötte in med baktassarna i någon annan bakom honom. Den hornkröntes ljusa skepnad rörde sig snabbt och bekymmerslöst bland dem, men den orangeröda blicken höll sig fäst på cestrohanen framför sig. Theano höll ett vakande öga på dem och tog sig tid att utse sitt offer medan han rörde sig närmare. I ett försök att bryta sig fri från klungan, provade Oberon att rusa ut när den äldre för stunden synade någon av de andra medlemmarna. Det misslyckades totalt och den rödbruna svarade direkt genom att slå runt och hugga efter honom. Med ett förvånat pip tvingades ungvargen snabbt in i skaran igen. Det var inte förrän Dimitrij kastade sig efter vargen ytterst i klungan, som Oberon såg sin chans. För en sekund tappade Theano fokus och helveteshunden tog ett språng emot honom. Inte helt överraskad vek Theano åt sidan, men lyckades inte helt undvika ungvargens kroppshydda. De kolliderade, bringa mot lår, och Oberon såg triumferande hur hans motståndare stapplade åt sidan och var nära att förlora balansen. Bakbenen var nära till att vika sig under honom, men Theano lyckades stabilisera sig själv och tog sikte på Arno och Nadie längre bort. Oberon gjorde en ansats till att stoppa honom och grep efter cestrons svans. ”Nu du!” klämde han fram bland all päls han hade i sin mun samtidigt som han försökte parera den äldres tyngd med sin egen. Det tvära stoppet fick Theano att se sig om i förvåning. Det var dock ett dåligt grepp allra ytterst om svansen och efter en smärre kraftansträngning slet sig Theano fri.
    ”Lurk!” utbrast Oberon frustrerat och hämtade andan ett tag innan han jäktade efter. Han hade svårt att uppfatta vad som hände runt omkring honom och var inte särskilt uppmärksam på varken Dimitrij eller de andra. Allt han för stunden såg var Theano som rusade förbi hans moder och anföll Nadie där även Arno befann sig. Han gjorde sig redo till att ramma den äldre, men hann inte fram innan hans fader dök upp. Med beundran i ögonen såg Oberon sin fader kasta sig över Theano efter att ha knuffat Arno ur vägen. Åh, vad han önskade att han kunde vara lika stark som pappa. En dag, en dag kanske. 
    Länge stod Oberon förlorad i tankar och det var ett rent under att han under tiden inte blev attackerad. En välbekant röst tilltalade honom i sinnet och det fick honom att rycka till och slita blicken från sin fader och Theano. Med förvirring såg han sig omkring innan han lyckades finna sin moders gestalt. ”Försök uppehålla Dimitrij …” Oberon nickade kort och skyndade sig efter sin broder som redan rusat förbi honom och mot Sixtens undsättning. 
   I en hiskelig fart han själv inte kunde kontrollera dundrade Oberon mot ledaren som tvingat ner Arno under sig. Han gjorde sig redo att tackla henne men ur ingenstans träffades han av ett hårt slag i ansiktet. Den plötsliga smällen fick frambenen att lyfta från marken och ungvargen utstötte en dov utandning av missnöje, som om han tappat luften. De fyra ögonen blinkade hårt i otakt och utan att riktigt veta vad som hänt skakade Oberon på huvudet. 
   ”Mamma!” Blicken följde något ofokuserat den ljusare blå som tog sig upp på benen och sprang mot deras moder som tagits till marken av Dimitrij. Från ingenstans sköt Niyaha fram, före de båda bröderna, och rubbade ledarens balans genom att tackla hennes ben. Hon föll aldrig helt, men det gav den blå ungvargen en chans att komma ikapp. Med sin broder ett par steg före honom dundrade Oberon på nytt mot vikaanen. ”Niyaha!” varnade han och seglade över den ljusa honan som han insett att han inte skulle hinna väja för. Det var ett förvånandsvärt smidigt hopp, åtminstone för att vara honom, och han landade utan missöden på alla fyra tassar. Helt och hållet ett med Jakten och inställd på sitt mål uppmärksammade Oberon aldrig sin ledares ord över sina egna andetag och sina tassarnas dova trummande mot marken. De närmade sig henne och med rörelser som till synes såg helt okomplicerade ut undvek Dimitrij hans och Arnos anfall.
    ”Fiskmås!” Oberon stannade tvärt och såg mot sin ledares håll. Han följde hennes grå blick och det han skådade fick honom att dra efter andan. En grön slinga av ljus, identisk de han sett uppe på himlavalvet, dansade kring honom. Förskräckt drog han in magen när ljusslingan dansade genom honom och vidare bland resten av flocken. Med små steg backade Oberon och ställde sig tätt intill sin broder. ”Arno, vad …” Han fick inte fram mer och följde istället ljusets rörelse med häpnad i blicken. Det var bra mycket underligt som hänt den senaste tiden, mycket han inte förstod. Kanske kunde man tro att han efter allt som inträffat skulle ta det hela med lite mer ro, trots allt så hade ingenting hittills skadat honom. Varken det gröna ljuset på himlen eller det blodröda vattnet i bäckarna hade tillfogat honom eller någon annan smärta så vitt han visste. Ändå kände han oro inför varje nytt påfund. Inte ens de vuxna i flocken verkade veta vad som pågick och det gjorde det hela ännu mer obehagligt. Detta var ingenting som hände med jämna mellanrum och något som alla kände till.
    Lika nära som han tidigare stått vid Arno ställde sig Oberon intill Dimitrij när hon tillkallade alla att samlas. Blicken sökte sig upp i hennes grå och vidare mot resten av flockmedlemmarna i takt med att de anslöt sig. Han sökte efter ett uttryck, en glimt eller något som kunde berätta för honom vad som pågick. Vart än han såg verkade alla lika fulla av förundran som han själv. När ljuset återigen dansade förbi dem slog Oberon frustrerat tassen efter det. Rädslan hade inte lämnat honom men samtidigt kunde han inte förneka att fenomenet också fascinerade honom.

[Phew, detta blev rörigt som tusan men nu kom det äntligen ett svar i alla fall. Ber om ursäkt ifall jag råkat röra ihop var alla karaktärer befinner sig xD]

Den brunbrokige cestroblandningen satt i tystnad och betraktade övningen som utspelade sig. Kenai hade nekat alla erbjudanden om att delta i lekarna och träningarna. Trots att han spenderat en lång tid i flocken, hört de flesta berättelser och deltagit i sångerna så hade han inte ändrat sin åsikt. Fortfarande trodde han att hans öde inte var att slåss emot vampyrer. Det bet alltid inom honom att se Loiana och valparna så engagerade i det hela. I hans ögon vandrade de en rak väg till döden - även i oskyldiga lekar som dessa föreställde han sig deras pälsar i blod. Ett sammanbitet uttryck bildades i hans anlete när den mörkare dottern bad om hjälp. Den stora cestrohannen Theano som spelade den andra vampyren hade fångat Nadie. Hur skulle han någonsin kunde stötta sina barn helhjärtat? Det kändes inte rätt. Det skulle det aldrig göra.
     Den gulblå blicken sökte sig vidare till den ljusare dottern. Niyaha hade stått en bit utanför utan att deltagit riktigt i träningen, för en gångs skull. Den ljusa unghonan överdrivet hängiven till allt som hade med Jagandet att göra. Det gladde honom inte det minsta, och det visste hon. Men Kenai skulle aldrig förbjuda dem från att göra vad de ville. När hennes intresse verkade vakna för leken så var hon snabbt igång. En lätt suck lämnade hans sammanpressade käkar och han lät blicken lämna det imaginära slagfältet. Istället såg det upp emot himmelen. Än dansade färgerna tillsammans; inte en dag hade dess styrka sviktat, om än färgen hade växlat.
     Efter några minuters studerande verkade något förändras. Smaragdljuset verkade bryta samman. Norrskenet som varit så konstant i flera veckors tid delade på sig och stråk började dala emot marken. Dimitrijs stämma ljöd och avbröt leken. Slingorna som nådde marken rörde sig i gester som liknade de som varit på skyn. Fruktan för vad som skedde slog honom plötsligt och han reste sig med hast. Förskräckt såg han efter ungarna och Loiana. Niyahas djupblå blick mötte honom med samma rädsla han själv kände. Dimitrijs stadiga röst ljöd i hans huvud, och han antog att den hördes i alla andras sinnen med. Den ljusa dottern som börjat springa emot fadern stannade upp. Hennes blick släppte tveksamt hans när hon vände sig om för att gå till Dimitrij. Som vikaanen bett började han närma sig henne med hastiga, långa steg. Ovissheten om ljusen gjorde att han undvek dem på vägen till henne. Frågan ekade i hans huvud; vad händer?
    Framme vid ledarinnan ställde han sig beskyddande över Niyaha. Några kvävda gnäll lämnade henne. Trots den oundvikliga osäkerheten hannen kände, så höll han ett lugnt ansiktsuttryck. Ögonen följde de dansande stråken som föll emot marken. Vad var det som hände?

När ljuset föll över hans kropp stod Arno som förstelnad och stirrade med vidöppna ögon. Svansen drog sig instinktivt in mellan hans ben, och han drog ljudligt efter andan. Han ryckte till när Oberon ställde sig tätt intill honom.
     ”Jag… va? Det…” Arno tryckte sig mot sin broder utan att få fram något ordentligt svar. Han visste inte. Förstod inte. Blandad förskräckelse och en stark känsla av att vara väldigt liten och obetydlig dränkte alla klara tankar i hans huvud. Han kunde inte släppa det böljande ljuset med blicken. Fler och fler trådar föll från himlen, vågor tjockare än träd och slingor tunnare än ett rådjursben. Raggen hotade att resa sig över hans rygg när det pirrade i huden, som om luften fyllts med energi medan ljuset passerade.
     När Dimitrijs stadiga röst ljöd bland hans flackande tankar, och Oberon snabbt rörde sig bort till ledaren, så rykte Arno till och skyndade efter. Han kunde inte hindra de skrämda, osäkra gnyendena som lämnade honom när han åter pressade sig mot Oberons sida, i närheten av ledaren. Hjärtat trummade hårt i hans bröst. Blodet susade i hans öron. Han såg upp på Dimitrij från bakom brodern. Hennes blick sökte alla andras ögon då de anslöt sig till henne. De var lika grå och skarpa som alltid. De bar samma färglösa stillhet. Rynkan i hennes panna hade djupnat en aning, hennes läppar avsmalnade när hon tänkte, men i övrigt såg ledaren lika samlad ut som hon brukade. Någonstans i hennes uppenbarelse fann Arno en slags trygghet. Trots rädslan och förvirringen som vred sig i hans kropp, virvlade i hans tankar och dunkade i hans bröst, så fanns en trygghet i att se någon som inte var rädd. Hon höjde vingarmarna från sina sidor när fler samlades runtom henne, höll ut vingarna över de närmsta noviserna.
     Flocken samlades snabbt runt Dimitrij. Oroliga gnyenden och frågande ord talade i mun på varandra. Skärrade uttryck och ljudet av trampande tassar. När Zayev och Naira slöt upp vid sönernas sida så kröp Arno snabbt in under sin faders bröst. In i hans famn. Han slickade i förbifarten efter sina föräldrars ansikten, sökte säkerheten i deras närhet. Fler stråk av ljus rörde sig förbi platsen där flocken samlades. Slingor som nådde hela vägen från himlen och försvann bort över horisonten. Det var som om hela norrskenet fallit från himlen och lagt sig över världen. Ljuset var trollbindande. Genom sin rädsla kunde Arno inte annat än att se efter rörelserna med hänfört öppen mun. Han sträckte en tass efter en av de dansande slingorna, men drog snabbt tillbaks den igen.
     ’Det är okej.’ De plötsliga orden som ljöd i Arnos sinne fick honom att än en gång se mot ledaren. Dimitrij hade höjt blicken mot skyn. Unghanen följde hennes blick, innan han såg ner på de andra samlade och till slut upp i sin faders ansikte. Flera av de vuxna hade lugnare uttryck, även om Arno kunde se många gömda svansar och osäkert vinklade öron. ’Vi är här. Det är okej.’ Dimitrijs lugna, mentala röst fortsatte att tala i hans huvud med en nästan mild stämma. Han förstod inte riktigt vad hon sade, eller varför, men det fanns en trygghet i orden. ’Vi är säkra här. Gråt inte, det är okej.’ Arno tryckte sig närmare Zayev. Hans tidigare gnyenden tystnade när han lyssnade till rösten bland tankarna, till flockens stämmor och trummande hjärtan.

De samlades snabbt runtom henne. Dimitrij mötte Oberon och Arnos blickar när de blå unghanarna tryckte sig intill henne. Hon flyttade ena framtassen när Sixten backade in under hennes ben. Hon kunde känna stäppvargen skälva, hörde hans skrämda gnyenden. Fler av medlemmarna tryckte sig mot varandra, samlades i närheten av henne. Hon höjde vingarna från sidorna för att inte klämma dem mellan sig själv och de som ställde sig nära. Utan att fälla ut dem helt höll hon dem över de närmsta flockmedlemmarna, lät fingrarna och membranet vila över deras ryggar. Hon kände deras rörelser, darrande kroppar, osäkert trampande.
     Under sig kunde hon känna, lika mycket som hon hörde att Sixten grät. Hon var själv skrämd av det som hände. Det pirrade i hennes hud, hjärtat slog hårt i hennes bröst. Men hennes anlete förblev lugnt. Hon stod stilla på raka, stadiga tassar. Hon försökte fånga allas blickar, såg osäkerheten och rädslan speglas i många ögon. Frågorna var många. Vad var det som hände? Vad var ljuset? Vad var det för känsla? Skulle de dö? Var det gudarna? Hon drog ett djupt andetag för att försöka lugna sin egen puls. Det dög inte att brista nu, inte när hon behövde behålla lugnet.
     Dimitrij höll kvar i allas sinnen och började med mild stämma att försöka lugna de andra medlemmarna. ’Det är okej.’ Hon höjde blicken mot skyn och försökte ignorera den rysning som spred sig ner i hennes rygg när ytterligare en av ljusslingorna passerade genom hennes kropp. Hon fortsatte att tala, lugnt och stadigt bland de närvarandes sinnen. ’Gråt inte. Det är okej.’ Rynkan i hennes panna djupnade när hon försökte förstå. Hennes blick flackade över himlen och ner över flocken igen.
     Gudarna. Vördnaden i hennes hjärta dämpade rädslorna hon hade känt. De såg. De hörde. Hon visste det. ’Vi är trygga här.’ Kanske var det en lögn, den säkerhet hon försökte utstråla, det lugn hon försökte dämpa de andras osäkerhet med. Hon kunde inte bevisa att det var säkert. ’De ser oss. Det är okej.’ Oavsett om det var det eller inte så var hon säker på att det var sant. Hon visste det. Gudarna såg, och de lyssnade. Hon litade på det.