 |
|  Vinterevent 2014 Från den 24 november 2014 så släcktes hela Numoori ner. Sidan blev svart, och bakgrunden ett mörkt, tomt landskap under en lika mörk stjärnhimmel. Numooris medlemmar lämnades med ett meddelande: I en veckas tid föll en onaturlig tystnad över landet, och medlemmar kunde rollspela kring det mystiska fenomenet. Vid midnatt, natten till 1a december, förändrades dock hela sidan. Ett enormt norrsken klädde hela landet, och den här eventsidan öppnades upp. Här kunde medlemmar läsa ett nytt stycke text varje dag, och läsa om de under som skedde IC i hela Numoori. Tillsammans med de dagliga textstyckena så bytte även sidan utseende för att matcha dagens händelse, med bland annat det gröna norrskenet som en dag blev rött, och månen som dök upp i bakgrunden. Den 24 december delades sedan ett längre stycke som avslöjade vad som legat bakom ett av de största event Numoori, landet likväl som sidan, hittills hade sett.
01-12-2014
"Vinden tar fart efter en vecka av stiltje, och Numoori drar djupt efter andan. Luften stiger med de vilda energierna, dansande, skälvande. Starka, mäktiga rörelser som spränger fram ur marken, ur träden, ur flodernas vatten. Osynliga men närvarande. De flyr till himlarna, tänder ett dansande ljus över hela landet. Ett brinnande sken av grönt, av rött, av blått som sträcker sig från norr till söder. Det klär världen från öst till väst, dansar i vargars ögon, pulserar med andetagen, med hjärtslagen." Efter en vecka av spänd väntan, en vecka i tystnad och utan vind så börjar Numoori röra sig igen. De starka energierna som går genom världen, som går genom allas kroppar och som alla kan känna, stiger mot himlen och ett stort, skinande norrsken sprider sig över hela landet, från norr till söder, öst till väst. Det här är bara början. Håll ögonen öppna. Alla rollspel som startas under eventet, och som rör vinter eventet, ska innehålla "VE" (VinterEvent) i rubriken (t.e.x: "VE Snö [P]"), så att alla event-rollspel lättare går att hitta. 02-12-2014 "Res er. Följ mig. Lyd era order och njut av andetagen. Ni är min gåva. Hedra den, så ska jag hedra er, nu och för alltid." 03-12-2014 "Ljuset, det skinande, tänder mörkan natt i vintertid. Ett sken så starkt att månen och de saliga stjärnornas ljus blekna. Det rymmer fjättrade röster från svunnen tid, i tystnad ekande över skog och dal, över slätt och berg, över öken och hav. Tills de skimrar i alla hjärtan, dansande med hjärtslagen." 04-12-2014 "Och i himmelen dansar andarna. Ur deras röster glöder färger. Ur deras steg föds skinande ljus. Ur deras andetag andas världen." 05-12-2014 "Är det sanning, det jag ser, eller dårskap? Låt det stilla få liv, låt det vandra. Sökande, i jakt på svar. Väntande, med öppna ögon." Som väckta till liv börjar stenar i hela landet att röra sig. Den varg som stannar upp och ser efter kan se dem långsamt glida över marken. Långsamt, men märkbart för den som väntar. Stora som tassar eller till och med huvuden flyttar de sig i alla riktningar, korta sträckor som lämnar slingrande spår i snö och jord. Ej levande, men vandrande. 06-12-2014 "Vandrare i tystnad. Livlösa, men levande. Fel, men så rätt. Så rätt. Jag ser din fråga, och du har mina ord. Min sanning." 07-12-2014 "Allt var åter stilla, vilande under en brinnande himmel. De vandrande stannade, med bröstet fyllt av svar, med andan i halsen." Stenarna som rört stannar, deras vandring avslutad. 08-12-2014 "Himlen voro röd, från soluppgång till soluppgång, skinande av det brinnande, dansande ljuset. Bergen voro röda under himlens bländande eld, pulserande så som blodet i livets ådror." I ett dygn färgas norrskenet över hela världen i enbart röda nyanser, och världen färgas röd i dess ljus. 09-12-2014 "Hans ljus var starkt, hans röst skinande genom dem, hans ord pulserande genom deras andetag. Hans närvaro onaturlig, dansande, brinnande." 10-12-2014 "En känsla. En galenskap. En väntan i oändlig tid. Ta mitt hjärta, ta mitt blod, ta min själ, för den är allt jag är." 11-12-2014 "I drömmarna sjunger hon, en röst ingen hör, en sång utan ord. I stillheten vandrar hon med blicken mot skyn. En känsla som går genom världen, en närvaro starkare än livet. Vilda rörelser ingen förstår, i tystnaden." 12-12-2014 "Dess kalla sken vakar över världen, bleknande i himmelens brinnande ljus, bevakar det som sker. Dess öga, runt och helt. Dess närvaro en varande helhet utan mörknande kanter. Hel utan slut." Fullmånen stiger över landet, blek i norrskenets ljus, men tydligt närvarande. 13-12-2014 "Jag ser er. Era rörelser, era ord. Jag ser din fråga och ditt svar. Det här är er dans, och jag är bara en åskådare." 14-12-2014 "En röd spegel i oändligheten. Ett rött ljus i otaligheten. Månen som stjärnorna, vandrande över det djupa havet som är himlen, gemensamt i rödan dans." Den varande fullmånen färgas i ett dygn klart röd. 15-12-2014 "De vandrar över himlen, vandrar genom skog och över mark. Deras energier dansande, deras rörelser vilda, våldsamma, främmande, starka. De springer i det virvlande ljuset, faller under månens bleka sken." Energierna som går genom landet skiftar i styrka, stundom påtagliga, stundom nästan frånvarande. Fullmånen, som varit full längre än naturligt, bleknar och är full en sista dag. 16-12-2014 "Blod, så som livet. Blod, så som döden. Blod i vattnet och blod i andetagen. Blod som värker och blod som sjunger. Blod utan doft. Blod utan smak. Blod, så som själen, pulserande, dansande, färgande landet rött." Runtom i landet färgas floder och bäckar, sjö som å och havets kuster i röda nyanser. 17-12-2014 "Renat blod, en renad själ. Han såg dem, så som de sett honom. Regnet och snön, och tårarna som föll, var det tårar av glädje?" Det röda vattnet bleknar långsamt och blir normalt igen. Ett stilla regn faller över hela landet, i alla områden, över skog och slätt som över öknens sand. Det faller som snö i de nordligare landskapen. Ett glimmande regn från en öppen, klar himmel där färgerna dansar. 18-12-2014 "Ett regn , ett snöfall, ett band av himmelsljus. Frost i hennes päls, och värme i hans andedräkt. Ljus i deras ögon. Ljus i deras röster. Och vinden den dansar i glimmande regn, får luften att andas, klar och ren." 19-12-2014 "Vad är det för vanvett som tagit din själ? Där ro tidigare fanns vilar pulserande hjärtan. Vad är det som ställer världen ur balans? Ljus som dansar i mörkret, och mörker som lever i ljuset. Vad ser jag, med mina öppna ögon? Vanvett. Galenskap!" 20-12-2014 "Vad är denna känsla, något oväntat. Jag trodde aldrig min plats skulle ändras, att våra liv skulle färgas av varandra, så som våra fränders. Det jag varit van vid förvirrar mig, jag som varit oändlig, en livskraft utan slut, känner mig levande i nuet. Livet växer runtom mig, inom mig, och livet är jag. Låtom oss växa tillsammans." I hela landet, i såväl skog som över slätt, över berg och öken, slår tusen och åter tusentals röda blommor av alla tänkbara arter ut, från enstaka rosor spridda från Itrozos skogar, till stora fällt av vallmo. Blommorna är färre i de kallare och torrare områdena, men onaturligt många för årstiden och landskapen. De vilda energierna som går genom landet blir vildare och varmare. 21-12-2014 "Vandrande. Springande. Dansande i ljuset över röda blad. Följ mig in i oändligheten." 22-12-2014 "Och ljuset föll från himlen och klädde världen i färg. Livet vandrade i dess sken, dess svallande dans över slätt och genom skog. Ett sken ingen kan ta på, men som vidrör allas själ. Ett sken som vandrar från himmel till mark, och åter till himlarnas oändlighet." Norrskenet skälver på himlen, och överallt i landet faller långa trådar av ljus, stora, svallande vågor av färg, ner mot marken. Ljuset sprider sig mellan himmel och jord. De som bevittnar det fallande ljuset kan vandra genom dess sken, om än det inte går att ta på. Det finns där, doftlöst, viktlöst, skinande, som en del av de starka, virvlande energierna. 23-12-2014 "Hon tog så honom i sin famn, och han lade sin kropp över jorden. Och luften skälvde av deras andetag." 24-12-2014 "Livet och Döden var alltid motsatser. Två halvor av en helhet, så som dagen och natten. Så som värmen och kylan. Frågor och svar." Han hade alltid känt en närhet till henne. Han hade alltid älskat livet. Men han var stilla, alltid lugn och skötte sitt. De såg sällan åt hans håll, visste att han var noggrann med sina uppgifter, visste att han inte orsakade problem eller behövde någon som såg till att han gjorde det han skulle. De visste att arbetet var hans allt, att han aldrig skulle svika sitt förtroende. Han hade aldrig känt en anledning att ta del i Deras gräl och strider. Det var Deras ensak. Han var stillhet, frid. Den som vallade andarna vidare, skyddade dem, vaktade dem. Han var Döden, den som omfamnade allt liv i slutet. Hon hade beundrat honom länge, i tystnad. Hon hade alltid fascinerats av honom, av hans tysta, likgiltiga sätt och hans målmedvetenhet i sitt arbete. Hon såg honom ömma för allt det hon skapat, hur han tog hand om allt som lämnade hennes vård när dess tid tog slut. Men han var alltid stilla, alltid fokuserad på sitt och deltog inte i Deras rörelser. För honom tycktes hans uppgifter vara allt, och hon beundrade honom således på avstånd. För att inte störa, för att inte tvinga honom att delta i något han inte brydde sig om. Det tog många levnadstider, flera evigheter, innan Chaibos samlat sitt mod. I tystnad, utan De Andras vetskap, spred han sina energier över landet, samlade dem, förberedde dem inför något större än vad han någonsin hade visat sig vara. Världen höll andan när energierna rusade genom landet, spändes, sträcktes, förbereddes. Genom energierna dirigerade han andarna, och över världen spred han sitt ljus. Ett norrsken, större än himlen själv. När Moriko såg hans ljus blev hon överraskad, smickrad, men osäker. Var det sanning, det hon såg? Var det på riktigt, eller en dåraktig önskan hon burit så länge? Vågade hon tro? Osäkert vandrade hon i jakt på svar, och i hennes spår vandrade stenarna, frågande, vakande, hoppfulla. Han såg hennes fråga, och hans svar var äkta, helt och bortom allt tvivel. Andarna spelade över hans energier, dansade i hans spår och färgade av hans värme. Ett rodnande himmelssken. Han hade vandrat ensam så länge, i sin stillhet. Men inte längre. Han var större än någon av de andra gudarna hade förstått, och hans känslor starkare än de någonsin sett. Han slöt upp vid hennes sida, och hennes hjärta dansade. Tagen av hans känslor sjöng hon för honom. Hennes närvaro var stark. Hon var Livet, växande, och hennes röst pulserade genom världen, hennes energier vilda i hans närhet. De båda gudarnas rörelser gick inte osett förbi. Duraneir såg dem, och höjde sin måne över himlen för att betrakta skådespelet. I flera dagar vakade han över dem, såg deras dans genom fullmånens hela skiva. Han rördes av Dödens känslor och Livets sång, och speglade deras färger i månens yta. Chaibos och Morikos känslor spelade över världen. Deras dans speglades i ljuset, i himlen och i jorden själv. Jord och växter färgade alla floder röda i deras spår. Deras steg spred färg och rörelse. Kaito hade studerat det hela på avständ, men mildrade deras rörelser och lugnade deras dans innan den hann ställa världen ur mer balans. Han renade vattnet, och såg dem så som de sett honom när han för så länge sedan dansat med Windfari. Han grät för dem, glädjens tårar. Windfari delade hans glädje för Livet och Döden, och deras glädje lättade osäkerheten som funnits i Chaibos bröst. Elden såg den virvlande dansen. Han såg deras band, deras färger och känslor. Han såg deras gemenskap, deras kärlek, och han var ensam. Vinden och Vattnet, knutna i ett med en son som var Månen. Nu band de Livet och Döden samman, och han, Aurinko, stod utanför. Morikos varma energier lade sig över världen. Hennes förvirring, hennes glädje och kärlek spred livet, hennes liv, och världen kläddes i röda blommor. Hon såg honom, i hans stillhet, hans målmedvetna arbete, han som aldrig deltog i striderna. Hon såg honom, han som ömmade för hennes liv, som förde alla vidare i trygghetens famn. Han såg henne, moder till livet, vackert grönskande och evigt förlåtande. Han såg hennes känslor, och kände dem speglas i hans egna. Hon såg hans blick genom evigheten, såg det hon tidigare aldrig sett och höll honom nära. Chaibos lade sig i hennes famn och delade hennes värme. Delade hennes känslor, hennes närhet. Två halvor. En helhet. I flera dagar faller ett tryggt lugn, en frid, över landet. Långsamt bleknar Norrskenet åter, himlen och världen återgår till normalt. Fram till det nya året sker inga strider i hela landet, ingen blodsutgjutelse sker i onödan. Alla upprörda, arga känslor lugnas och en försoningens tid tar vid under det sista av Norrskenets skinande, skiftande, dansande ljus. Tillbaks till toppen av sidan |
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
