Det var i sakta gemak han hade vandrat från Azhekaslätten. Han hade hoppats på att få träffa på Amanita, när han liksom ändå var där... Men det var med sorg i hjärtat han hade nått Blodbergen utan att ha mött henne. Han saknade henne, det var han tvungen att erkänna för sig själv, men han kunde inte stanna kvar i slätten bara för chansen att kanske stöta på henne. Han visste att han var tvungen att ta sig tillbaka. 

Nu låg han utanför grottan, på avsatsen, och såg ut över bergen. Det var fortfarande aningen ovant att blicka ut över reviret och se sten, sten och åter sten. Inte för att öknen gav speciellt mycket mer variation, men han saknade den. Han saknade att få känna den varma sanden pressas mellan tårna under en patrullering. Känna solens heta strålar, känna hur de nästan laddade upp elden inom honom. Trots saknaden efter både öknen och Nita, och trots att de äldre dagarna närmade sig med stormsteg, kände han sig för stunden lätt i både hjärta och själ. Framtiden kändes ljus, trots mörka orosmoln på himlen. Förhoppningsvis skulle han kunna undvika de mörka molnen, om än han misstänkte att de skulle hinna ikapp honom trots allt.

[ Öppet för vilken Devilsnisse som helst 8D ]

Glacial seglade på tunga, torra vindar över det blödande landskapet. Högt ovan marken hängde hon nästan stilla, trots de nästan hårda vindarna. Det var ingen ansträngning dock, för luftströmmarna böjde sig runt henne och banade en behaglig väg. 
Sedan hennes ankomst till blodsbergen och Devils hade hennes vana och styrka bara växt, och vinden kom nästan naturligt för henne. 
Isen var mer motsträvlig, men det var blott en utmaning hon såg fram emot.

Tankarna vivlade dock innanför huvudets väggar. De cirkulerade likt gamar runt något hon helst inte ville tänka på, men hur mycket hon än försökte så kunde hon inte avstyra tankarna bort från den onärvarande fader hon kommit att finna. 
Så länge hade hon sökt efter honom och Devils, och när hon funnit dem så undrade hon lite hur bilden av Malvado hade kunnat förställas så. Det var med stolthet och ära hon kallade honom Far, men avståndet mellan dem var något främnande och underligt. Att återförenas med Midas hade varit som att komma hem igen; samma arrogans och isande värme - eller värmande isighet - som det alltid varit. Även om saker varit nya, så hade det aldrig funnits något främmande mellan henne och sin bror.
Men med Malvado fanns inga ord; de fastnade i strupen.  
När hon kom svävande över grottorna, inställd på att dyka genom hålet över sjön, så fångades hennes blick av en avlägsen, bekant gestalt.
utan att tänka vek hon in vingarna hårt mot kroppen och föll handlöst mot marken. Vinden rev och slet i hennes kropp, och med en snål marginal avstyrde hon fallet och tog höjd. Utan vindens kraft hade hon varit chanslös, och förmodligen ganska platt, men med bara ett obehagligt drag i vingarna så hade hon vänt på en fjäder. De sista vingslagen tog henne till grottans avsats;  blodröd sand och grusmassa slogs upp i dammmoln när hon tog mark precis intill kanten. Vingarna veks halvt in, som om hon gjorde sig redo för att eventuellt ta till luften igen men inte helt bestämt sig.
"Far" sade hon neutralt, fastän hon ville säga så mycket mer. 
Blicken sökte hans, orange och oveklig.

När en rödsvart gestalt närmade sig uppifrån var det ett snett, litet leende som spred sig på Malvados läppar. Han kände igen den unga tiken allt för väl, och när hon landade bredvid honom nickade han kort som hälsning.
"Glacial", sade han kort, och vände hela huvudet mot henne. I hans ögon hade hon vuxit mycket den senaste tiden, inte minst på grund av hennes intagningsprov och det faktum att hon hade tagit en palts i Devils. Han var stolt över det, så stolt som han kunde förmå sig själv att vara i och med att han aldrig hade varit en så stor del av hennes uppväxt. 
"Hur trivs du i Devils hittills då?" han granskande henne, med det svaga leende fortfarande skymtande i ansiktet. Han hoppades att hennes tid i Devils skulle bli långvarigt och inte bara något hon gjorde för att han var där. Någonstans kändes det som om det var en av anledningarna till varför Midas hade ansökt och gått med, men han hoppades att han hade fel om den saken.

[Sorry för segt svar. Vill du avbryta rollet så säg till ^^' ]

Glacial försökte sig på ett leende mot sin fader, men hon kände själv att det föll platt. Istället tog hon till orda, och svarade på Malvados fråga.
"Devils är bra mot mig. Hårda, men bra." hon tänkte på sin träning, på lektioner med diverse lärda medlemmar som försökte förmedla sina kunskaper. Än så fortskred de mesta i en bra takt, men de mentala sköldarna verkade det som om hon saknade fallenhet för. Hur hon än försökte så kunde hon inte hålla någon på stången så fort de sökte ta sig in i hennes sinne. 

[Kooooort]

[ Vi kan fortsätta, gör ingenting om det går långsamt ^^ ]

Han log. Han fick ett svar, men det var egentligen svaret på hans fråga. Att Devils var bra mot henne behövde inte betyda att hon trivdes. Malvado hade trivts i Devils, men Devils hade inte varit bra för honom. I alla fall inte när han tänkte efter, och tänkte tillbaka på hur hans liv skulle kunna ha varit.
"Men hur trivs ni?" frågade han därför, för att få ett mer konkret svar. "Känner ni er hemma här? Är det här ni ska stanna?" förtydligade han. Han var mån om att de skulle vara Devils lojala, det var det han ville. Han ville inte att Glacial och Midas skulle vara han, deras fader, lojal. För han skulle inte kunna vara sina barn lojala, inte längre. Det gjorde lite ont i hjärtat när han tänkte på det, men han hade gjort sitt val, och han tänkte inte backa för det. Han skulle bara se till att de sista mötena med hans barn skulle bli så bra som möjligt, och något värt att minnas...

Glacial log ett slugt leende. Det var inte vackert, eller skönt, eller avslappnat; det var ett grin som högst okaraktäristiskt prydde hennes anlete. 
"Det är min familj" svarade hon, och Malvado om någon kunde nog veta vidden och djupet av orderns betydelse. Familjen var allt. För familjen hade hon tagit sig igenom provet, och det var för familjen hon hade börjat sin resa överhuvudtaget. 
Hon sträckte ut vingarna, luftade fjärdarna i vinden och tvingade tillbaka en penna som lagt sig fel. Bekvämligheten i kroppsspråket talade för hur hon kände sig i situationen. Aldrig skulle man stanna och putsa sig om man inte kände sig helt säker eller tillfreds.
Vingarna veks in på nytt, denna gång utan att vinden drog några fjärdar fel - det såg hon till att den inte gjorde.

Han nickade. Hennes svar glädje honom, och han hoppades att det fortfarande skulle kännas som hennes familj även den dagen han inte längre fanns med dem. Men med sin broder vid sin sida skulle det kanske inte bli så svårt trots allt, och Malvado visste hur fort flocken kunde kännas som en familj. Det fanns en trygghet hon Devils, en trygghet som han hade växt in i, egentligen alldeles för mycket.
"Det glädjer mig att höra", svarade han slutligen och log mot henne.

[Ska vi ta och runda av kanske? x) ]

[Sure c: ]

Glacial lade huvudet på sned, begrundade hans svar. Hon fann dock inget mer värt att fundera över - det var förmodligen at förvänta sig att ens fader frågade hur sin dotter trivdes i en ny flock. 
Inget märkvärdigt. 
Hon flashade ett ovanligt varmt leende mot Malvado, genuint och glimrande i sin raritet. 
"Jag ångrar inte att jag sökte upp dig och flocken." sade hon, och drog sedan ett andetag för att ge sig själv styrka. Leendet svalnade i sin styrka, men rösten var inte mindre genuin. 
"Jag ångrar inte att jag fann Er." Dig.
Nej, hon ångrade ingenting.

[Avslutat, om inte du vill skriva något mer efter? c: ]