Dalen badade vintersolens gryningsljus. Bergstopparna som stöttade himlen målades rosa i dess färgstarka sken. Snön låg fläckvis fortfarande kvar på marken där lövverken var naturligt glesare. De friska vindarna från bergen tampades genom barrträden, fick dem att svaja i en mjuk dans. Allt var som det skulle. Lättnad slog sig äntligen till ro i hans bröst. De var hemma.
       Sedan den kvällen hade bröderna knappt lämnat varandras sida. De sov, vandrade och åt sida vid sida. Känslan av tron att Ren dött hemsökte honom, ekade fortfarande i form av smärta och rädsla. Deras sår var till största del läkta, om än ärren ljusa och färska. Janos högra bete hade gått av utan att han ens märkt det. Men Nepotonje hade tagit med det från platsen medveten om hur mycket det skulle betyda för honom.
       Samlingsplatsen var fortfarande ett par kilometer bort när morbrodern skyndade i förväg och tillkännagav deras ankomst med ett långt, stadigt yl. Janos gick i en lunkande takt jämte brodern och Niyaha framför. Det var inte förrän nu han verkligen förmådde sig att slappna av och känna efter. Kroppen bultade av utmattning och värk. Han mötte Rens röda blick med sin egen trötta och log ett bistert leende. Han ville säga något, skämta om hur de nu var hjältar eller vilken förbannat bra historia detta skulle bli, men han förmådde sig inte. Men han fann tröst i känslan av att Ren förstod honom bättre än orden han talade. Tillslut vände han bara blicken framåt, precis i tid för att den första flockmedlemmen skymta mellan träden.
       “Vi är okej,” hörde han sin mamma klargöra, och mötte hennes ögonkast. “Dem är okej.” Janos höjde huvudet och log ett trasigt leende. De var okej, och allt skulle ordna sig.

[Patrullen som stötte på Rowen är hemma! Öppet för alla Jägare som vill vara med <3]

När hon hörde morbroderns yl höll hon och Avani på att avsluta nattens träning. De hade suttit och rabblat böner som en större grupp, men det var många som droppade av allt eftersom.
Med ett litet tjut hoppade Liv upp från marken och satte av mot ylet med månvargen i hälarna.
Mamma och brorsorna var hemma!
Snart kunde hon se moderns ljusa gestalt mellan träden och gav ifrån sig ett kort skall. Det breda leendet blev oförstående när hon hörde Niyahas ord. Hon hade förutsatt att allt var bra med dem, varför skulle allt inte vara det?
Blicken gled mot bröderna och hon noterade för första gången alla nyläkta ärr. Med ett ljud som liknade en grodas kväkande rusade hon fram till bröderna och kämpade för att kunna slå tassarna runt den, egentligen hade bröderna blivit för stora för att hon skulle nå. Avani stannade kvar vid Niyaha och började fråga ut henne om vad som hänt.
Liv såg strängt på brorsorna i ungefär två hjärtslag innan ansiktet sprack upp i ett leende vid åsynen av Janos förlorade bete.
"Titta, nu matchar vi också." flinade hon och stack ut tungan genom sin egen glugg "Fast du är fortfarande fulare." Faktum var att de var otroligt lika pappa och Obbe, täckta med matchande ärr och samma förstående blick i ögonen.

Zaynah hörde ylet och såg åt de hållet. Dom var tillbaka och hon lämnade det hon hade för sig för att trava åt de hållet. Inte en tanke på att de inte var välbehållna slog henne förrän hennes orangeröda ögon föll på de två yngre medlemmarna och de färska ärren som talade de tydliga. Niyaha sade att dom var okej men Zaynah stannade upp. Gick fram och såg från den ena till den andre men tänkte inte börja fråga ut dem nu. De skulle berätta för flocken då de samlats men nu ville hon bara ge sitt stöd till dem. "Välkommen hem" Sade hon med en mjuk varm stämma. Hon ville göra mer men att ge dem ett varmt välkomnande. Att visa dem att nu var dom trygga var det hon kunde göra nu. Hon slöt upp vid Niyahas sida. Ville visa sitt stöd för vännen. Hon kastade då och då en blick mot vännens   söner och dottern som kommit för att möta sina bröder. Oron syntes i hennes blick. Även om de yttre skadorna nästan läkt så fanns de andra skador som skulle ta längre tid att läka.

Arnos egen patrull hade inte hunnit vara hemma i mer än en knapp dag när Nepotonjes yl vittnade om att nästa patrull återvänt. Det var med en faders oroliga knut i magen, och en intensiv förhands-glädje som han bände loss sig själv från en brottningsmatch med Azdell och rusade för att möta upp de hemkomna. Hans söner. Niyaha. Han mötte Nepotonje halvvägs, men hann inte mer än ropa hans namn och ett välkomnande hem förrän han blev avbruten.
     "Pojkarna är hela, men de har tatt’ stryk." Nepotonje nickade över axeln i den riktning han kommit från. "Niyaha är med dem, fler på väg dit." Han gav Arno en vänskaplig knuff i sidan, men där fanns en tyngd i hans blick som inte matchade den lättsamma gesten. "Jag samlar resten vid mittplatsen."
     Det tog ytterligare några ögonblick, medan Nepotonje satte av igen med ett nytt stadigt yl, innan Arno lyckades förstå vad som faktiskt sagts. Han hörde Azdell börja att säga något vid hans sida, men hann inte registrera vad förrän han redan satt av igen i hisnande fart. Träden var inte mer än ett töcken runtom honom. Knuten i hans mage hårdnade för varje tungt steg genom den fläckvisa snön. Hans egna andetag tycktes för högljudda, hjärtslagen för nära. Hans pojkar. Hans små pojkar.
     Åsynen av Niyaha, följd av Ren och Janos, fick Arnos hjärta att hoppa upp i halsgropen. Trots att Nepotonje sagt att de var hela, trots att vännen inte burit någon aska i ansiktet, så hade hans tankar vandrat till det värsta. Att se Niya och sönerna där, levande, fick honom att plötsligt känna sig väldigt, väldigt utmattad. Lättad. Liv, Avani och Zaynah hade redan hunnit komma dem till mötes. Arno mötte Niyahas blick, andades ut hennes namn som om det var allt han ville andas någonsin igen, och omfamnade henne hårt så snart de möttes. Han pressade ansiktet mot hennes kind och bara kände hennes närhet. Han släppte snabbt igen för att se på sina pojkar. Hans älskade, älskade små pojkar. Och det han såg gjorde så fasansfullt ont.
     "Men vad har ni gjort?" Orden lämnade honom i ett skälvande andetag, men där fanns inget anklagande i hans röst. Bara en faders rädsla och ofantliga lättnad. Han gav dem ingen chans att undkomma hans omfamning. Han höll dem hårt intill sig, nästan under sig, som för att skydda dem mot allt ont. Som att hans omfamning nu skulle kunna ta honom tillbaks, till vad som än hänt, så att han kunde hålla dem till sig och skydda dem mot allt.

Hon anlände bara kort efter Arno, och det leende som klätt hennes läppar falnade när hon såg på brorsönerna. Hon hade aldrig sett dem så trötta och mörbultade tidigare. Tålmodigt väntade hon på att brodern skulle få hälsa på sin familj, och när han riktade sitt fokus på sönerna tog hon tillfället i akt. Kärleksfullt tryckte hon sin panna mot Niyahas. Därefter vände hon sig mot Janos och Ren.
    "Att ni aldrig kan hålla er i skinnet." sade hon och skakade på huvudet.
Trots att där inte fanns mycket allvar i rösten kunde man se oron i hennes ögon. Vid Chaibos svans, vad hade de hittat på egentligen?
    "Yaya?" Azdell såg frågande på henne i hopp om att få ett svar, om så bara ett kort ett.

[Yaya = Niyaha]

Om än att Ren inte fysiskt smärtade längre - det stramade då och då, men såren hade i huvudsak läkts av helare i Islagunen - så fanns det ett nytt, dämpat allvar i hans blick som inte funnits där när han lämnat dalen. Han kunde inte till att göra mer än ett le ett smått sprucket, trött leende vid Livs kommentar.
     "Men vad har ni gjort?"
     "Att ni aldrig kan hålla er i skinnet." Ren ville inte möta deras blickar. Han visste att de inte menade att anklaga dem, att det bara var oroliga ord, men han kände sig ändå så påhoppad. Det var illa nog att han redan skyllde Janos nästan-död på sig själv - att de också gjorde det la sig som en tung sten över hans hjärta.
     Allt skulle ordna sig nu när de var hemma, men händelsen skulle alltid vara ett ärr i hans minnen, precis som i brödernas pälsar.

När hon äntligen mötte sina flocksyskons blickar var det som att hon förmådde sig att andas ut igen. Den starka fasaden hon så tappert hållit uppe inför sina söner började långsamt fallera. Niyaha andades ut ett tungt andetag när hon såg Zaynah. Det leende som tog form på hennes läppar sken inte i sin fulla styrka, men hon var tacksam. Hon omfamnade flocksystern i en hälsning, för trött för att använda sina ord.
       Men så anlände Arno. Blotta åsynen av honom fick nästan hennes ben att vilja ge vika. Tanken på hur det skulle ha varit att möta honom med deras aska i hennes anlete var så tung och skamfylld. Niyaha visste bättre än att klandra sig själv för händelsen, men det var omöjligt att avfärda känslan helt. Hon kände sig mjuk i hans omtag och kämpade emot lusten att snyfta. Hon var fullständigt utmattad.
       Arno vände sig vidare till sönerna och Niyaha mötte Azdells panna med slutna ögon. Efter ett ögonblick för att samla sig själv såg hon upp igen.
       “Vi hade inte kommit långt från Islagunen när den attackerade,” Niyahas trötta ögon hade fortfarande en vass klarhet i dem. Under tiden av vandringen hade hon haft mer tid att spekulerar än vad som förmodligen var nyttigt. “Jag övervägde om den visste, men det är högst otroligt. Solen hade just gått ner.” Det kändes nästan omöjligt att nattbarnet kunnat lurpassa på dem sedan gryning. Även om det fanns en stingande oro av att de kanske hade ett samband med Mishrail så tvekade hon. De tidigare gångerna hade de fått meddelanden. Niyaha suckade långdraget. 
     “Jag sparar detaljerna till alla,” hon kastade en blick tillbaka mot sönerna, inlindade i deras faders famn.