[Utspelar sig kort efter att Jägarna anlänt i Sacrarii. Vinter. För alla Jägare som känner för att delta : ) ]
 
De första dagarna efter att flocken anlänt i dalen hade de hållit sig kvar i närheten av bergen i sydöst. Efter den månadslånga vandringen var alla trötta, inte bara fysiskt utan mentalt. Det hade hänt mycket sedan de lämnat Acheratiskogen bakom sig, och alla hade behövt vilan. De hade inte behövt flytta sig långt för att finna villebråd, och hade som av en tyst överenskommelse inte rört sig längre in i dalen än vad de hade behövt.
     Efter de första nätterna hade snön fallit. Landskapet var vitt, luften klar och ren. Vinterns tystnad var för många ett underligt fenomen. Valparna och ungvargarna som, utöver under vandringen, aldrig upplevt den sortens tystnad, hade frågat var alla insekter tagit vägen. Var alla fåglar var. De äldre vargarna, särskilt de som kom norrifrån ursprungligen, hade tagit vara på stillheten. Om än det inte egentligen underlättade något så var vintern välkommen. Kylan och tystnaden verkade bedövande. Valparnas nyfikenhet och glädje var en välbehövd distraktion.
     Det hade knappt gått en vecka förrän flocken långsamt börjat följa en större flod längre in i dalen. Dimitrij var noggrann med att hålla alla i närheten när de vandrade. Även om nyfikenhet och lusten att upptäcka allt som dalen hade att ge börjat spira inom flocken så ville hon hålla dem i närheten tills de kommit mer till ro. Efter så lång tid tillsammans hade det blivit en självklarhet att känna flockens närvaro. Det var betryggande att känna deras sinnen runtom sig. Landskapet skiftade snabbt från skog till kuperade slätter där snöns hårda ytskikt tillät de mindre och lättare flockmedlemmarna att gå ovanpå snön, till många yngres förtjusning. Åtminstone så länge som de gick försiktigt. Floden de följde var för ström för att vattnet skulle frysa till is annat än närmast stränderna, och där endast i ett tunt skikt som snabbt gick sönder under nyfikna tassar. Floden var så vid att den hade krävt flera språng för att nå dess andra strand. På sina ställen skummade vattnet i brusande forsar där det var grundare, men stora delar av floden tycktes flyta sakta fram. Åtminstone på ytan. Dimitrij misstänkte att där fanns starka strömmar under det till synes lugna vattnet. Ganska snart efter att flocken börjat följa floden hade de lagt märke till de regelbundet återkommande broarna som sträckte sig mellan stränderna. Nästan platta stenformationer vilade så lågt över vattenytan att de nästan såg ut att flyta på vattnet. Om vattennivån steg till våren riskerade flera av broarna försvinna under ytan.
     Slätten hade åter bytts mot skog, där vintergröna träd trängdes med kala bladträd, när morgonen kommit. Flocken hade rört sig under natten, även det som av en tyst överenskommelse, eller kanske bara en självklarhet efter det som hänt. Nu vandrade solen långsamt upp över bergen i öst. De hade korsat floden via en av broarna och lämnat floden bakom sig, endast för att stöta på den på nytt några kilometer norrut. Följande flodens strand uppströms hade de närmat sig en bergsformation i dalens mitt.
     Hade träden fortfarande burit blad hade de inte kunnat skönja formationerna på så långt håll som de gjorde. Mellan trädens kala kronor kunde de se bergskammen resa sig. Redan ett par hundratal språng bort kunde de ana hur floden delade sig i tre grenar framför dem. De två yttre grenarna försvann ut åt sidorna, och omslöt de höga, mossklädda stenmurarna som reste sig på andra sidan vattnet likt en vallgrav. Murarna fylldes av så många valv att de tycktes bestå av valvbågar. Den tredje grenen av floden fortsatte, eller kom snarare, från rakt in mellan murarna. Träd och vintergröna klätterväxter klättrade fram mellan pelare och öppningar i murarna och stenformationer bakom dem. Toppar och tinnar till ruinerna av stora byggnader i sten reste sig där innanför. Där floden delade sig spände två släta broar över vattnet, in mot murarna och genom två stora hål som en gång i tiden troligtvis varit portar.
     Ett tempel.
     Det var ett uråldrigt tempel.
     Dimitrij fann sig själv stirra i blandad misstro och vördnad. Hon hade varit i Sacrarii förut, en gång för länge sedan, men hade bara passerat kort. Hon och hennes dåvarande patrull hade varit på väg tillbaks till flocken efter ett uppdrag, och de hade inte haft möjlighet att utforska dalen när de av en slump funnit den. Hon hade bara hört berättelser om templet, hade aldrig sett det med egna ögon. Förrän nu. Äldre än vad någon kunde minnas. Äldre än landet själv, påstods det ibl-
     Tystnad.
     Ett kallt mörker spred sig i Dimitrijs sinne så plötsligt att hon frös på platsen. En dödlig tystnad fyllde hennes medvetande. De var borta. Alla var borta. Hela flocken. Alla sinnen, allas närvaro. Borta. Försvunna lika snabbt som om någon blåst ut deras ljus. Den stjärnhimmel av ljusa sinnen hon var så van vid att känna runtom var försvunnen. Hon kunde fortfarande se dem i sina ögonvrår, kunde fortfarande höra medlemmarnas steg i snön runtom. Men de var borta i hennes sinne. Hennes hjärta kunde inte bestämma sig för om det ville slå ett extra slag eller sluta att slå helt. Luften fastnade i hennes hals när hon skarpt drog efter andan. En plötslig, vild panik spred sig genom hennes hela varelse. Borta.
     Döda.
Ordet dök upp i hennes huvud oinbjudet. Nej. Raggen reste sig över hennes kropp och svansen försvann långt in mellan hennes ben. Nej nej nej. Hon stapplade ett steg bakåt, och lika snabbt som alla sinnen släkts tändes de åter i hennes sinne.
     Ljus. De var kvar. De var vid liv. Men det var redan för sent. Hon kunde inte hindra paniken som greppat hennes inre med kalla klor. Hon stirrade blint framför sig, oförmögen att göra annat än att kippa efter luft. Hon kunde se dem runtom sig. Hon kunde höra flocken. Hon kunde känna deras sinnen igen. Men de hade varit borta. De hade varit… de hade… Kroppen skalv våldsamt när Dimitrij kämpade för att lugna ner sig. Det gick inte. Hon kunde inte. De hade varit borta. Precis som då. Precis som… Hennes synfält kändes trångt. Instängt. Hon försökte klamra fast vid känslan av allas sinnen, men det hjälpte inte. Det kändes som om hon satt fast. Hennes bröstkorg gjorde ont. Hon kunde inte andas. De hade…


[Deet blev längre än jag väntat mig... Hoppas det här inte blev allt för rörigt. Alla vargar blir så länge som de vistas i eller i närheten av templet kraftlösa. Dimi tror för ett ögonblick att alla dött när hon inte längre känner deras sinnen.

Inspiration för mur-ruinen de kan se mellan träden: LÄNK ]

Den svartvita svanslösa tiken vandrade på på starka ben. Även om de kändes något kraftlösa efter att ha vandrat länge så hade vila återgett viss styrka igen. Hon kunde gå på länge. Förmodligen längre än en annan varg som inte besitter hennes styrka. Men även hon blir trött. Men stolt vandrar hon på. Stolt att vara en del av den här gemenskapen. Den här familjen. De alla betyder så mycket för henne och även om hon inte tränger sig på så har hon kontakt med varje sinne. Bara för att känna att de är där. Och de är alltid där. Alla som är kvar. Tyngden av förlust trycker fortfarande ner deras axlar. Men alla vandrar på för något bättre. För de levande måste fortsätta leva i de dödas frånvaro. Så att alla kan leva för de som inte längre lever med dem.

Att vandra på snö har alltid varit något hon föredragit och när landskapet sträcker snövitt ut sig omkring dem kunde hon inte låta bli att sprätta till och känna ett visst glädjerus. Så länge sedan hon vandrade genom snötäckt landskap. Så länge hon saknat det. Luften är så mycket friskare och kyler i lungorna och det är så härligt. Än dock har hon hållit tillbaka en del. Att få rulla sig i snön räckte en del.

Tiken hade hållit sig nära Loke. Brodern som hon kommit lite närmare trots att hon förr kände ett visst motstånd dem emellan. Det känns lättare.
Den skogsgröna blicken hade studerat templet när de vandrar närmare. Är det det de ska utforska nu? Eller kanske de kan vila i närheten? Vad än det är så är tiken väldigt nyfiken på den där underliga stenformationen. Aldrig har hon sett något liknande. Nyfiket travar hon på lite fortare och kommer upp i höjd med ledaren. Dimitrij. När ledaren fryser till reagerar den svanslöse lite sent och vandrar några steg längre. ... Och allt blir tyst. Ensamt. Det blev så ensamt. Hon snor runt och ser på alla. Alla är där. Dimitrij lider värre än henne själv för den äldre är mycket starkare telepat än henne själv. Plötsligt känner hon hur trött hon är och benen viker sig under henne och snö virvlar upp omkring henne när hon landar. Pälsen står på ända. Det här känns inte rätt. Baken reser sig i luften och hon liksom skjuter framdelen framför sig mot de andra och där är deras sinnen tillbaka igen. Och styrkan återvänder. Tröttheten är kvar. Men hon hanterar den bättre. Hon har aldrig varit utan sin styrka förr. Telepatin vaknade hos henne senare. Men det var än dock för läskigt att mista dem alla.
"Ska vi verkligen gå hit?" Frågar hon oroligt och den skogsgröna blicken ser oroligt på ledaren.

[Menar inte att Orkidé är så svag. xD Bara att hon inte är van att inte ha styrkan. ]

Precis som innan, så hade de fortsatt sin vandring. Men det kändes lättare, tack vare de tidigare dagarnas vila samt faktumet att de var framme. Luften var frisk, som om den flödade direkt från bergstopparna och ner i dalen. Kylan som snön förde med sig fick pälsen hos många att förändras i färg och tjocklek. Det var främmande, men inte otäckt, bara spännande. Det fanns så mycket nytt att upptäcka och se; tunga, stora snöflingor som från en grå himmel föll, träd som tappat sina blad, bergen som då och då stack upp ovan trädtopparna likt huggtänder, böljande, vida slätter som bredde ut sig som hål i landskapet, tystnaden, saknaden av insekter och fåglar. Det hela var hänförande.
     Niyaha tog vara på allt. Försökte suga åt sig så mycket som möjligt av den nya energin som dalen förde med sig. Flocken vandrade troget längs en flod som tycktes genomsyra hela dalgången. När de slutligen lämnat den bakom sig hade den kommit för att möta dem bara ett stycke längre fram. Novisen hade skiftat plats i vandringsleden med jämna mellan rum – från att gå tillsammans med Arno och hjälpa honom med hans stora metallbit, till att hjälpa Loke med valparna, till att tillsammans med sin syster hålla sig underhållna med diverse lekar på färden. När en stor stenformation började skymta bakom kala, åldrade stammar hade Niyaha gått för sig själv, försjunken i tankar. Spekulationerna och tankarna som utväxlades emellan medlemmarna drog henne tillbaka, och de djupblå ögonen lades på något hon aldrig tidigare sett;
     Stenar, slätare och rakare än vad naturen självmant kunde åstadkomma skapade vad som liknade väggar, murar. Växter som uthärdade vintern klädde stenarna i grönt och fick det hela att se föråldrat ut. Niyaha kände hur luften tycktes stanna i hennes lungor när de kom närmare. Murarna växte och växte i storlek. Stenar, raka, rundade, höga, långa, breda – det var omöjligt att det här var något som skapats av naturen. Någon måste ha gjort detta, men varför? Hur? Nyfikenheten förvandlades till en bitande oro. Novisen visste inte vad detta betydde.
     ”V-… Vad är det för något?” andades hon tyst. Theano som gick bredvid henne svarade kort; tempel. Ordet sade henne inget, men åtminstone hade det ett namn. I tystnad fortsatte hon framåt, tills -
     Värmen i hennes kropp flydde. Hettan som alltid tycktes bulta i hennes bröst försvann. En panik så intensiv att raggen restes grep i henne. För ett hjärtslag trodde hon att hon var på väg att dö, att hennes hjärta stannat upp. Men tiden fortsatte gå, och hon föll inte död till marken. En så intensiv kyla grep om henne, att hon började skaka. Vad var det som hände? Hon ville fly. Vända om och springa enda tillbaka till Acheratiskogen, till deras lyor.
     ”Vad händer?!” Hennes röst var gäll, skör av vemod. Paniken speglades i hennes ögon när hon såg sig om för att möta andras blickar. Var det någon som gjorde så här mot henne? Mot dem? Blicken föll på Dimitrij, även hon verkade påverkad. 
     ”Blod och förbannad aska”, väste hon.

Stora tassar bär den tunga kroppen fram över den kuperade terrängen. Runt vargen vandrar hans familj i en samlad trupp. Valparna busar och stojar, använder hans ben som skydd från varandras upptåg och som hinder att ta sig runt och över. Ett mjukt brummande, i likhet med ett nynnande läte, dansar över hannens stämband och ut i den rådande morgonen. En behaglig, munter ton. Inte något han skulle kalla vackert men ändå helt acceptabelt.
Den lurviga pälsen som klär hannens högresta form har i det kyligare klimatet svällt ut, och får honom nu att se än större ut än vad han gjort i deras tidigare, varmare hemvist. Han trivs här. Atmosfären, stämningen som råder mellan flockens alla medlemmar efter den långa vandring som tagit dem hit, tillsammans med temperaturen, skänker en slags ro till honom. Det känns bra.
Vid hans sida vandrar halvsystern. Trots Lokes oförståelse och förnekelse, som följt honom sen dagen då det träffades, så har deras band med tiden fått fäste och skavar inte längre som det gjorde då. Han har accepterat henne som den hon sagt sig vara.
De talar ofta om deras mor, en individ som Loke funnit sig ha ett stort tomrum efter.
Ett milt leende lägger sig i det breda anletet vid tanken på henne.
Plötsligt stannar var och en av medlemmarna upp, deras blickar riktade mot väggen av sten som står rest framför dem. Till viss del svald av naturen, som att det egentligen inte hörde hemma där. En skapelse vars yttre talade om att den stått där under en väldigt, väldigt lång tid.

Mäktigt.
Loke sliter blicken från muren av sten som tyckts fångats allas blickar. Han ser sig om efter valparna och finner att alla tre dragit sig tillbaka till Zayev. En il av smärta skjuter genom hans hjärta. Zayev är deras far, deras trygghet i livet. Loke skulle aldrig bli det om han så ens önskade det med hela sitt hjärta. Han möter kort den blå björnens ena ögonpar innan han viker undan och vänder blicken framåt igen.
Till sin förvåning upptäcker han att raggen står resta över ryggarna på ett fåtal av medlemmarna. Något var fel.
Han ser på Orkidé, som också hon verkar påverkad av någon osynlig kraft. "Är du okej?" En djup oro har infunnit sig i den store vargens kropp och i hans anlete speglar flera djupa rynkor det, men till hans lättnad ger hon honom en vag nickning till svar. "Bra, bra." Mumlar han lågt för sig själv. Vad var det som skedde? Obådande tankar sprang genom hans huvud, skapade bilder av saker han inte ville veta av. 
Dimitrij. Hon hade krypit ihop, låg och skälvde okontrollerat på marken.
Loke går fram till henne. Han lägger sig ner, tätt intill, samtidigt som han varsamt undviker kronan på hennes skalle.  En tung ram omfamnar honan och han drar henne försiktigt in i värmen av sin tjocka, mjuka fäll.
"Vännen, vad det än är som sker, jag finns här."
Strax därpå kryper Niara in under Dimitijs ben och lägger sig till rätta med ryggen mot hennes bröstkorg, därefter smyger sig också hennes nyfunna bror, Hector, in i högen och lägger sig med systern. Alla finns dom där för att stötta sin ledare, sin kärlek och vän i hennes stund av nöd.
Loke möter deras blickar med ett varmt leende.
"Vi finns här."

Allt hände för fort för att Arno skulle hänga med. När han passerat den osynliga gränsen hade allt som hänt för honom varit att han tappat metallfatet han burit på huvudet, men det var inte något han tänkte på mer än som just det, att han råkat tappa det. När han böjde sig för att lyfte upp det igen uppfattade han resten av flockens varierande reaktioner. Han hade inte märkt att något var fel förrän raggen reste sig över flera av de andra medlemmarna, och han kunde inte känna något fel annat än spänningen och oron som spred sig bland vargarna.
     Vad hände?
Arnos första instinkt när han såg ledaren sjunka ihop, den han kände som var minst benägen att visa någon typ av rädsla, var en förvirrad skräck som högg i hans bröst. Lika snabbt som känslan infann sig trängde han undan tanken på att vad som än hände hade med vampyrer att göra. Morgonsolens strålar föll snett bland de kala träden, och om det varit Dem så var han övertygad om att ledaren hade varnat dem snarare än att sjunka ihop. Så vad var det som hände?
     Hans andra instinkt, en som infann sig lika snabbt som den första, var att skydda valparna mot vad som än höll på att hända. Var fanns hans syskon? Det tog honom knappt ett ögonblick att lokalisera dem hos Zayev, med Oberon i närheten. Arno befann sig aldrig långt ifrån sina syskon. De var vid hans sida. De verkade inte mer påverkade av vad som hände än Arno själv. Vad var det som hände?
     Flockmedlemmarna började ställa frågor, med röster som pendlade från lätt förvirring och osäkerhet till klar rädsla. Vad hände? Vad var fel? Varför hade de stannat? Fanns det något i närheten? Var det ett hot? Var kom det ifrån? Min kraft… var är…? Varför var det så tomt? Så tyst? Vem…?
     Utav flockmedlemmarna verkade de med telepatiska förmågor ha påverkats mest. Det var de som kurat ihop, som stirrade runtom sig med ögon som fyllts av chock och förvirring. Några av de andra medlemmarna verkade reagera på liknande vis, men de flesta såg främst oförstående ut. Oförstående, förvirrade, men redo på vad som än hände. Redo att göra något. Redo att springa eller slåss. Att skydda. Arno såg Loke lägga sig runtom Dimitrij och Niara ihop med Hector. Han mötte Orkidé’s förvirrade blick, och hörde Niyahas gälla stämma. Arno kastade en blick åt sina syskon, och beslutade att de var tryggast i Zayevs famn innan han följde Lokes exempel.
     Theano hade redan ställt sig över Niyaha i en skyddande gest, och Arno fann sig dragen till Orkidé. Han tryckte sig i en betryggande gest mot hennes sida, och ledde henne bort från där hon stått, till Niyaha och Theano för att tillsammans med den äldre hanen bygga en skyddande hög av päls. Arno såg bland Niyahas syskon och de andra medlemmarna för att se så att de värst påverkade hade någon i närheten. Någon som, om än fyllda av oro och förvirring, kanske rädsla, inte befann sig i chock. Han blängde ut över området efter vad som än påverkade flocken. Skydda. Det var allt han behövde göra. Skydda. Lokalisera vad som var hotet och skydda.
     Den värsta paniken lugnade sig snabbt. De skärrade rösterna övergick från panikartade utrop till upprepande frågor om vad som var på gång. Det tog inte mer än några minuter förrän rädslan övergick i en övervägande förvirring. Dimitrijs närvaro, en känsla de alla kände väl vid det här laget, spred sig i deras sinnen och sköljde över Arnos tankar med en ofantlig lättnad och ett säkert lugn. En känsla som snabbt mildrade hans egen oro, om än förvirringen bestod. Han var förvirrad, men där fanns inget hot.
     Så vad var det som hände?
Han såg mot ledaren där hon försvunnit in i Lokes päls. Han kunde se henne lirka sig loss från de andras omfamning och räta på sig. Han var inte säker på hur hon återhämtat sig så snabbt, och fann sig själv beundra det. Om han själv hade hämtat sig så snabbt så hade kanske mamma…
     ”Det är ingen fara”, hörde han Dimitrij säga. Hennes röst avslöjade inget av hur hon kurat på marken för bara någon minut sedan. Hennes färglösa blick hade antagit en stel skärpa som Arno kommit att associera med en underliggande ilska, trots lugnet i rösten. Hon upprepade orden i tanken. ’Det är ingen fara. Djupa andetag, det är inget hot.’
     Arno rynkade osäkert på pannan, men sade inget. Hans blick sökte sig ner till Niyaha och Orkidé så snart han inte längre behövde spana efter vad som än kunde vara farligt.

[Det här blev betydligt längre och mer bullshit än jag hade önskat, ber om ursäkt om det är förvirrande. Sitter och skriver med huvudvärk. Hoppas det inte är för lustigt xD Slå mig på fingrarna om jag PPar er karaktär och ni vill att jag ändrar något.]

Hon hörde oron sprida sig bland de andra medlemmarna, men kunde inte göra något åt den. Hon behövde göra något åt den. Hon kunde inte ligga här, kunde inte vackla när de behövde att hon stod stadigt. Dimitrij kämpade för att få luft i lungorna och samla sig igen, men världen kändes trång och hotfull. De hade… De fanns där, men alla hade…
     En tyngd lade sig över hennes skälvande skepnad, och för ett panikartat ögonblick var hon tillbaks i rosenskogen igen. För ett ögonblick var det Han som höll henne fast, som pressade henne mot marken. Känslan av hans ansikte precis invid hennes. Hans tass i hennes ansikte. Hans tunga över hennes nos. Doften, smaken av blod. Ljudet av hans röst.
     "Vännen, vad det än är som sker, jag finns här."
Orden stämde inte. Ett lågt, tunt kvidande sökte sig ut mellan Dimitrijs kippande andetag. Det var inte Hans röst. Inte Hans ord. Det var inte samma ljusa tassar som tog henne till sig och omslöt henne i värme. Kroppen som omfamnade henne var varm, levande. Tassarna höll henne inte fast, de skyddade. Rösten var dov och lugn. Loke. Det var Loke. En mindre kropp, en Dimitrij kände väl, tryckte sig in under hennes bröst. Niaras röst var orolig, men dess närvaro så otroligt trygg. Niara. Åh, Niara. Loke.
     Dimitrij drog ett plötsligt, djupt andetag. Det kändes som om hon brutit genom ytan efter att ha varit nära att drunkna. Hon fick kämpa för att lugna andningen när hon väl fick luft. Kämpade för att stilla sitt rusande hjärta. Hector lirkade in sig i högen av mjuk päls tillsammans med sin syster, och Dimitrij kunde inte annat än att hålla om dem båda. Hålla om dem medan Loke höll dem allihop i sin famn.
     ”Vi finns här.”
Tårar rann oåterkalleligt över ledarens kinder när hon pressade ansiktet mot den närmsta hon kom åt av vännerna i högen de bildat. Hennes kropp skalv i vågor, inte längre av samma förblindande skräck utan av en överväldigande lättnad. De fanns här. De fanns här och hon var inte ensam. Hon hade inte förlorat dem. Känslan av tomhet, tystnaden, spred fortfarande rädsla genom hennes hela varelse, men de var fortfarande här. Hon kunde känna dem. De fanns där, i stjärnhimlen som var deras sinnen, alla lågor av liv. Och de fanns där fysiskt, så nära. Hon sträckte sitt sinne till resten av flocken, grep efter dem alla, och för ett ögonblick var hon oskyddad. Blank och öppen, men helt trygg med det. Hon drog med sina mentala trådar i de andras sinnen, bad dem utan ord att komma närmre och omfamnade dem med den lättnad som läckte från hennes medvetande.
     De fanns där, och hon behövde vara stadig för dem. Det tog inte mer än några minuter för Dimitrij att samla sig igen. Hennes andetag blev beslutsamt djupa. Hennes anlete lade sig i ett fast lugn, en mask hon hade lätt att klä sig i. En som kom av vana. Hon började lirka sig loss från högen av varm päls runtom henne, inte för att lämna dem men för att kunna stå upp och se resten av flocken. Hon gjorde ingen stor ansträngning av att komma loss, och ville egentligen inte lämna den trygga värmen, men hon kunde inte ligga där när flocken behövde henne. Hon tryckte ansiktet mot Lokes axel för att gnida tårarna ur pälsen. Med en kraftansträngning pressade hon undan känslorna igen. Hon kunde inte stänga dem ute nu, det var redan för sent, men hon kunde dämpa dem. Dämpa sin egen rädsla och osäkerhet för flockens skull. Med flera djupare, jämnare andetag och ett tack riktat till sina närmsta, som mer lät som en utandning, rätade hon på sig igen. När hon rörde sig ett steg framåt för att kliva över Niara och Hector utan att trampa på dem så flimrade kraften in och ur hennes grepp. Tomhet. Tystnad. En sådan fruktansvärd tystnad. Paniken högg på nytt i hennes inre, men hon lät den inte få fäste. Den här gången var hon redo. Hon höll bestämt fast blicken vid flocken. Vid allas rörliga former, deras andetag, deras oro och osäkra blickar. Alla tecken på att de fanns där, vid liv.
     Med ännu en kraftansträngning tog Dimitrij till orda över de andras röster.
     ”Det är ingen fara.” Hennes stämma var betydligt stadigare än vad hon kände sig, och hon tackade gudarna för den styrkan. Tystnaden i hennes sinne fick det att vrida sig i hennes inre, men hon behöll ovikande blicken bland flockmedlemmarna. Hon upprepade sig mentalt i de andras sinnen för att nå de som inte hörde. ’Det är ingen fara. Djupa andetag, det är inget hot.’
     Det fanns inget hot. Hon sträckte sina mentala trådar så långt hon kunde, men där fanns ingenting. Flocken, djur, men inget annat. Inget hotfullt. Det sin fanns i närheten var stenmuren bland träden framför dem. Templet. Så var det.
     ”Vad är det som händer?”
     ”Vad hände? Varför…?”
     ”Det är borta, det…”
     ”Vad är det för något?”
Hon frustade en våldsam svordom under ett andetag när kraften flackade ur hennes grepp på nytt. Så var det. Templet. Ett ironiskt skratt hotade att bubbla över hennes läppar när insikten slog henne, men hon höll det tillbaka. Såklart. Templet. Hon borde ha varit redo.
     ”Alla, lugna. Det är okej.” Hon drog ett djupt, i det närmaste demonstrativt andetag. ”Det är inget hot. Vi… Det är gudarnas mark.” Hon kunde inte hindra sin röst från att stiga i ton. Det var för komiskt. Hon borde ha vetat. Hon borde inte ha låtit det överväldiga henne så. Hon borde inte ha låtit flocken känna den rädslan. Men det var så länge sedan, så fruktansvärt länge sedan hon hört något om det.

[Ta lite mer PP och bullshit. Försöker sammanfatta grejer så vi kan få ihop det här rollet xD Ursäktar. Som innan, slå mig på fingrarna om ni vill att jag ändrar något eller om det är för förvirrat så att jag borde fixa.]

"Det är Gudarnas mark". Orden fick Niara att vakna till. En rysning gick igenom henne när hon insåg att gamla mytologiska sagor hon hört som valp, plötsligt var till liv, framför henne. Hon hade också blivit förvirrad av tystnaden som uppstod i hennes huvud, men sen blivit mer fokuserad på Dimitrijs oro och att hon skulle känna sig säker. Men nu när hon lyssnade, så insåg hon, att det var helt tyst i hennes huvud. Hon kunde knappt minnas när hon upplevde en sådan tystnad sist, om hon någonsin gjort det. Hon reste sig från högen av vargar och nästan automatiskt började vandra några steg mot ruinerna, betraktade dem med glasartad blick. 

"Gudarnas mark." Viskade hon tyst. "Hector!" Sa hon högre och hennes bror lyssnade. "Minns du sagorna? Om gudarnas tempel? Det första templet." Den lilla vargen vandrade längre in och tog in stunden, försökte greppa den. "Jag trodde inte de var sanna, inte längre. Ingen i vår flock trodde nog att templet existerade på riktigt, om det någonsin existerat." Hon stannade till. Hon var glad och livrädd på samma gång, för de alla som var där kunde nog känna den.. Kraften. Närvaron. Niara kände sig överväldigad. Det var inte konstigt att Dimitrij blivit rädd, att de alla hade blivit det. Niara däremot var nästan mer rädd nu än innan.

"Jag minns inte mycket av historierna, men.." Hon försökte citera ur minnet, vad deras sagoberättare hade sagt - "Vid gudarnas fot, vi alla är lika. Ingen är förmer än den andre.".. Hon funderade på orden och trodde hon förstod nu. Hon vände sig mot flocken. "Den här marken är helig. De är här... Våra krafter.." Hon försökte lyssna till sina bröder och systrar men hörde inget, som för att bekräfta teorin. "Vi är alla lika här." Niara visste inte varför, men hon var rädd. Den uråldriga kraften här, var uppenbarligen fortfarande stark, och Niara hade alltid dyrkat gudarna, men hon hade också respekt för dem. Hon var rädd att förarga dem. "Vi måste vara vördsamma." Hon fäste sin blick mot Dimtrij. Hon ville inte göra henne stressad igen, men detta var inte heller en vanlig situation. Niara ville helst av allt lämna platsen direkt, och återkomma sen, förberedd på att möta Gudarna. Det vibrerade i varenda muskelfiber i hennes kropp. Var det en varning? Från.. någon? Eller var det bara hennes sinnen som spelade henne ett spratt?

Trött.
   Nadie var trött på att vandra. Trots att hennes kraft underlättade, så kände hon sig utmattad. Varje kväll när de la sig för att sova slocknade hon direkt, och varje morgon var alltid en liten uppförsbacke. Allt hon ville var att slå sig ner för gott. Samtidigt visste hon att de inte var säkra än. Hade de varit det, så hade Dimitrij låtit dem stanna. Ledaren hade alltid en bra anledning.
   Templet som sakta men säkert blev större kunde mycket väl varit en anledning. Nadie hade aldrig sett ett sådant tempel förut. Det såg urgammalt ut. De hade passerat ruiner på vägen hit, men den här byggnaden såg stadig ut. Tiden verkade inte ha samma kraft över den som med de andra.
   Dimitrij backade med svansen mellan benen. Rörelsen var så oväntad att Nadie först inte reagerade. Benen fortsatte vandra, och de passerade gränsen. Det kändes som att någon punkterade hennes lungor. Benen vek sig nästan och hon vacklade. Allt kändes plötsligt ansträngande. Andetagen var rosslande när Nadie tvingades sätta sig ner. Hon sträckte sig efter telepatin för att be någon om lite hjälp. Inget. Det var tomt, som om kraften inte existerade. Hon hade levt utan kraften, men det var länge sedan. Hon var så van vid dess närvaro att det kom som en chock. Flämtande irrade hon runt med blicken efter något att fästa den på. Vad? Vad hände? En del av henne förstod plötsligt Dimitrijs reaktion.
   "Vi är alla lika här." Niara talade, och Nadie tyckte inte om det. Inte alls. Lika? Hon ville inte vara kraftlös. Hon tyckte om att springa ikapp med vinden, eller att peta på Niyahas sinne för att retas.

[... wooh, har verkligen ingen koll på Nadie längre]

Han hade gjort sitt bästa för att hålla sig närvarande, att finnas där både valparna och resten av flocken. Men det var svårt. Tankarna tog över oftare än vad han önskade. De orangea ögonen mötte Lokes gula innan den vita vek av med blicken. Loke... Som han skämdes över vad han gjort mot honom, även om han aldrig menat att göra det.

Zayev sänkte huvudet och knuffade kärleksfullt på Nena med sin nos. Ett roat flin spred sig på hans läppar då hennes fnitter nådde hans öron. Plötsligt försvann dotterns röst och blev knappt hörbart. Den stora hannen ryckte överraskat till och stannade upp. Det var inte bara Nenas röst som tycktes försvinna. Alla flockens ljud dämpades till den grad att de nästan var borta. Vad var det som hände? Varför? Han såg sig omkring. Ingen annan verkade ha råkat ut för samma sak som han själv.
    "Gå bort till Oberon." sade han till de små (som numer inte länge var så små egentligen).
Hans röst lät avlägsen och inte längre hans egen. Han var inte ens säker på hur högt han talade. Det som hände skrämde honom och han var tvungen att få svar.
    Zayev genade genom flocken och tog sig fram till Dimitrij. Han sökte förvirrat hennes blick.
    "Vad är det som händer?"
Återigen var han inte säker på hur hög volym hans röst hade, men eftersom han knappt kunde höra sig själv antog han att det var en ganska okej nivå ändå.

[Zayev goes dööööv-ish]

[Skräpinlägg kommer här xD]

När den första vargen klev över det osynliga fältet, hände alltihop väldigt fort. Delshay, som hamnat på efterkälken efter att ha stannat och kliat på en ovanlig irriterad fläck, hade ryckt upp huvudet från sin sakta mak och sett hur en efter en backade undan som-
  Ja, som vad?
  I förvirring, som av invand reflex, sträckte sig Delshay efter sina flockbröder och systrar, sänkte barriären runt sitt eget mentala ljus och lät det omringa samtliga. Inte röra dem - de visste förmodligen inte ens att han gjorde det. Konstrasten mot hans ljus och de andras förvirring var som natt och dag. Vad var det som hände? Dimitrij hade plötsligt backat undan, som från en osynlig fiende, och hennes panik dränkte honom plötsligt fullständigt. Delshay hoppade till av den plötsliga ändringen, som av en elektrisk stöt. Hanvargen andades snabbt in i ett hackigt andetag, skakade på huvudet då andras rädsla slog emot honom, överväldigade den del som fortfarande vittnade om att han var ung och inte allsmäktig i sin kraftanvändning. I en rysning av lättnad slet han sig loss från de andras känslor och lämnade den där lilla öppningen som tillät honom att vara medveten, som allra svagast, om vad de andra kände. 
  När Delshay skyndade sig fram för att försöka se vad i hela friden det var som försiggick stannade han lika tvärt som resten gjort. 
  Den brune hanen blev stilla. Väldigt stilla.
  Mörker. Som om någon dränkt solen.
  Kyla. Tomhet. Vad... 
  Ljuset. Ja, ljuset - han sträckte sig efter det, snabbt, angeläget, men- ingenting. Han gjorde det igen, flackade med blicken ut i tomma intet, sökte inom sig efter det varma, trygga. Det fanns inte där.
  Bara mörker. Ljuset, var är ljuset?
  "Vad-- vad händer?", fick Delshay ur sig, skakade på huvudet med slutna ögon, sökte genom varje fiber av sin egen kropp men där fanns bara kyla och kyla och kyla. Vart - var - ljuset?
  I samma ögonblick insåg han att det inte bara var hans eget ljus som var borta. Flocken. Skinande klara, glädje under måltidernas prat och skämtande, tröttheten efter träning, irritation under extra varma dagar. Mörker, var allt som återstod. De pulserande vågorna som var de andras liv och lycka och hat, de var borta. Kvar fanns bara en tom fåra, där vatten förr flödat men som nu bara var en tom relik. Torkad lera... Inte ens det. Där fanns ingenting. INGENTING. Ändå hörde Delshay röster, hörde tassar mot mark, mjuka och hårda uttalanden, några lugna, några stressade.
  Han kastade en frenetiskt blinkande blick runt sig, såg på de andra, grep desperat efter det som inte längre fanns. Han famlade i mörkret inom sig själv, kände sig så tung, så.. så.. uppgiven. Han märkte inte att ilskna, skrämda tårar hade börjat samlas i hans ögon, såg hur Dimitrij led liksom andra runtom honom, men kunde inget göra. Han morrade till, hade snott runt för att se allihopa bättre och backade därmed ännu längre in på det fält han inte visste fanns.
  "VARFÖR KAN JAG INTE-", andades Delshay i frustration, kände hur en första tår rann nedför hans bruna kind. Sen tvingande hanvargen sig att stanna, drog djupa andetag, såg sig om. Några av de andra hade dragit sig mot Dimitrij, som .. ja, verkade lugnare. Lite.. kanske? Han visste inte- han kände ingenting- varför... 
  Långsamt, som om han hade världens tyngd på sina axlar, rörde han sig framåt för att komma närmare sina vänner, och i samma ögonblick han klev över den osynliga linjen kom allt flödande tillbaka. Allt. Delshay snubblade till på sina egna tassar, blev sittande i gräset med uppspärrade ögon i ren förvåning. Allt kom flödande tillbaka, allt - ljus ljus ljus, och i samma ögonblick kände han sig genast som sig själv igen. 
  När Delshay påminde sig själv om att andas igen, så var det i en våldsam snyftning. Skräcken började lägga sig då han omfamnade ljuset inom sig och byttes ut mot en oerhörd lättnad.
  "Det är gudarnas mark", sade Dimitrij, i samma ögonblick som Nadie smög upp intill Delshays sida och tryckte nosen i den tjocka pälsen över hans hals. Brodern pressade sig in i systerns välkomna värme, slog framtassarna runt henne, drog henne intill sig. Han begravde ansiktet i honans skuldra, kände tårarna väta hennes päls. Förbannat, förbannade vidriga tomhet, han ville aldrig känna sig så kall igen.
  "Vi är alla lika här", sade Niara.

Förvirring är känslan som härjar i hennes kropp. Loke hade frågat om hon var okej och visst är hon okej och hade nickat till svar. Hon är okej för hon är inte skadad. Hon är bara förvirrad. Hon lider med resten av flocken. Skräcken biter i henne men hon är inte skadad. Ingen är skadad. Inte fysiskt åtminstone. Hon har funnit balansen igen och står stadigt på alla fyra tassar. Hon varken vinglar eller vacklar. Men hon kan heller inte röra sig. Hon både ser och känner paniken, skräcken, förvirringen som hennes flockbröder och systrar känner. Men hon kan inte röra sig. Ska vi verkligen gå hit? Hon känner fortfarande eftersmaken av frågan som hon uttalat tidigare. Den ligger besk på tungan. Ingen är skadad... Hon möter för en stund Arno's blick. Hon inser att hennes andetag endast är ytliga. Det är inte förrän Arno med en betryggande gest trycker sig mot hennes sida som hon inser att hon inte bara kan stå där och låter hanen leda henne mot Theano och Niyaha. Orkidé lyckas ta några djupare andetag och försöker ge Arno en tacksam blick trots att hans uppmärksamhet söker sig mot de andra flockmedlemmarna. Delshay's frustrerade utrop får det att krypa i kroppen. Niara's ord hade kastat lite ljus över situationen men det gör ingenting mot känslan av förlust.

[Hookej tänkte att jag skriver en sammanfattning här, så kan vi se det här som avslutat sen. Det blir lite rörigt, menmen.]
 
Niaras ord, om än skälvande av känslor som Dimitrij i det ögonblicket inte helt lyckades tyda, gjorde henne bara mer säker på sin sak. Det lugnade henne, trots stygnen av rädsla och instinkten som bad henne fly varje gång kraften flackade ur hennes grepp. Det var ett annat lugn än det inövade som hon ofta bar. En säkerhet som kom med hennes tro, med vetskapen hon hade. En vetskap som visserligen grundade sig i minnen hon helst inte ville gräva i, men som stärkte henne.
     Förlåtelse. Förståelse. Tillit. Tro.
     Det tog en stund innan flocken hade lugnat sig tillräckligt för att kunna lämna platsen. Dimitrij hade slutligen lämnat värmen bland vännerna och rört sig runt bland de andra för att samla dem tillsammans, en bit bort från den osynliga gränsen för att ingen skulle råka korsa den av misstag. Hon lyssnade till deras oroligheter, och försökte efter bästa förmåga att lugna dem, förklara att det inte var farligt. Det var gudarna. En helig plats. Ett tempel, äldre än någon varg. En plats av vördnad. Hon såg skepsisen i flera ansikten, men även bekräftelse och förståelse hos andra. Rädsla. Osäkerhet. Acceptans.
     Tillsammans vandrade de längs floden, på avstånd från templet, innan de valde att stanna för nu. Runt en provisorisk eld kröp flocken nära varandra, fann tryggheten i varandras närhet. Dimitrij tänkte inte låta dem fortsätta mer den natten, inte förrän de fått vila och återhämta sig. Inte förrän den värsta oron lugnat sig igen. Det fanns inget hot, och gudarnas mark var nära.
 
[Det är såklart helt okej om någon vill tillägga något eller så, men i övrigt kan vi se detta som Avslutat]