[Tänker mig att det här är på väg tillbaka från uppdraget. De rör sig alltså ner emot Acherati. Grupp Theano]

Den tidiga aftonen var mörk, mulen. Moln blekta i grått täckte himlavalvet, skymde stjärnorna, den dalande solen och stigande månen. Vinden blåste kall, stormfull – ett regn väntade.
     Trots den starka blåsten låg vargdofterna ihärdigt kvar. De var som fäst i landskapet. Det var inte länge sedan de passerat, inte länge sedan alls. Lukterna ledde honom tveklöst fram över det öppna landskapet. De kala pelarna som en gång varit träd lämnade området tomt. Det kändes övergivet. Men grönskan som slagit ut över marken var en påminnelse om att allt en dag skulle växa tillbaka. Vargen hade skådat detta land alldeles efter förödelsen, och detta var en stor framgång.
     Denahi hade stannat kvar. Trött. Ålderskillnaden kändes större än tidigare. Ännu var han ung i benen med en brinnande längtan efter resa. Fadern hade passerat sina glansdagar. Förr i tiden, när de var unga, hade träning varit en del av vardagen för honom. Nu mera var det inte så. Kanske skulle han återfå sin styrka, bara han återupptog sin träning.
     Vinden piskade emot honom. Det kändes ovanligt kallt för att vara midsommartid. Men de var nära havet nu utan träd och annat som gjorde motstånd. Med långa, travande steg rörde sig cestroblandningen framåt. Takten var snabb, målmedveten. Det var ingen tvekan om att han var på rätt spår – de kunde inte vara långt borta nu.
     Bara några hundra meter senare började rörliga skepnader skymta. En mindre grupp. Det var svårt att avgöra antalet på avstånd, men de kunde inte vara mer än tio stycken. Hatigheten ökade ytterligare, men bara för att sakta av efter några meter till. Varghanen stannade upp. Öronen reste sig vaksamt upp och huvudet höjd för bättre uppsikt. Nosen riktades sedan upp emot den molntäckta skyn och läpparna drogs fram. Stämbanden började vibrera när ett yl steg upp genom strupen. Växlande mellan två toner kallade han på deras uppmärksamhet. Ögonen fäste sig på silhuetterna längre bort, spänt väntade han på en reaktion. Även bristen på svar skulle vara en respons.

Gruppen hade saktat in sedan kvällningen fallit på, från att ha hållit ett högt tempo hela dagen. De hade vilat under morgontimmarna, och hade gett sig av tidigt igen. Flera tungor hängde utanför käkarna, och andetagen var häftiga. De ville täcka så långt som möjligt av sträckan hem, helst utan uppehåll. De äldre vargarna, vilka var vanare vid längre vandring sedan sina tidigare liv, tycktes inte ha allt för stora problem med att hålla tempot. Ungvargarna var dock en annan historia. Även om de under de gångna dagarna hade fallit in i takten mer så var de inte vana vid så långa, intensiva vandringar, och det kändes.
     Arno fuktade nosen med tungan, innan han åter lät den hänga utanför munnen. Mellan andetagen hummade han på en av flockens många sånger. Då och då andades han ut ett återkommande "För varandra", endast för att sedan återgå till det ordlösa hummandet igen. Ett leende vilade över de mörka läpparna, trots att han kände sig trött. Den extra tyngden han bar hjälpte inte, men han hade inte velat lämna metallskalet bakom sig. Med lite möda hade han lyckats trä det över sig själv, så att det nu hängde över hans skuldror och slöt sig in över hans bröst och bakom frambenen med fyra platta armar som inte riktigt möttes. Skalet gungade om hans kropp, och slog mot hans armbågar på ett vis som garanterat skulle ge honom blåmärken senare. Vargen som burit metallen förut hade troligtvis i livet varit en aning större än ynglingen, eller åtminstone grövre över bröstet.
     De rörde sig med sänkte huvuden mot vinden som stundom piskade deras sidor. Den lågt stående solen kastade långa skuggor och skymdes ofta av landskapets kullar eller växtlighet. För varje kulle de passerade hoppades Arno mer och mer på att de skulle skymta Acherati i fjärran. Hur långt kunde det vara kvar? Var det mörka bandet vid horisonten söder om dem skogen? Han hoppades det. Han såg fram emot att få vila under trädens grönskande grenar, under bambuns vajande blad och bland mjuka tuvor. Han såg fram emot att se sin fader i ansiktet och kunna berätta att de klarat uppdraget. Att få visa Oberon det han funnit, och höra hur det gått för brodern. Svansen viftade lätt bakom honom vid tanken.
     Gruppen hade just vandrat ner mellan två låga, vida kullar när ett främmande ylande nådde deras öron. De stannade upp och såg efter rösten. En skepnad gick att urskilja på en av kullarna bakom dem, för långt bort för att se klart i den mörknande kvällen. Arno kastade ett par blickar på de andra medlemmarna, innan han höjde nosen för att vädra i luften. Vinden förde inte med sig mycket, då den inte låg riktigt på rätt håll, men där fanns något bekant över det lilla han kunde känna. Något bekant och en del främmande. Hade de mött vargen förut? Då Theano höjde nosen för att besvara främlingens ylande så stämde resten av gruppen in i tonerna, och väntade sedan på vad de skulle göra.

En skugga lösgjorde sig från den mulna horisonten norr om gruppen. Det tvåtoniga ylet hade fått dem att stanna upp. Spänt väntade alla på gruppledarens reaktion. Skulle de ignorera främlingen, eller besvara honom? Theanos svar utspelade sig i ett yl. Tillsammans med resten av gruppen stämde novisen in med honom.
     Blicken följde vargen som banade sin väg ner från kullen, tydligt målmedveten. Ett genuint intresse fyllde ungvargen med känslor som tycktes blixtra. Oroligt såg hon främlingen komma närmare. Dess bruna fäll gjorde sig snart klar trots den mörknande aftonen. Doften främlingen drog med sig var bekant. Den påminde om något, någon. En oförstående min bildades i hennes ljusa anlete.
     ”Fränder!” Rösten var lika dov som man kunde förvänta sig. Men varm, vänlig. Den grova hanen kom närmare med varje långt steg. Ungefär 10 meter ifrån dem stannade han. Fällen var lika brun som bark, med tecken i olika nyanser. I vänstra örat hade hannen två fjädrar. Niyaha hade aldrig skådat något liknande. Men det såg fint ut. Hon gillade det. Undra om det betyder något...
     Theano steg fram med allvarligt uttryck och högburet huvud. Cestron visade att det var han som representerade den här gruppen, och det var till honom han skulle vända sig till. Den främmande hanen skådade dem med en nyfiken, gladlynt blick. Fortfarande var där något bekant med honom, men ynglingen kunde inte komma på vad.
”Förlåt att jag stör er. Ni är uppenbart mitt uppe i en intensiv vandring”, började han. En slutsats dragen på grund av de flestas ohämmade flämtningar. Gruppledaren nickade bara. ”Det är bara så-” Han avbröt sig, skrattade lite torrt och drog efter andan. Även han verkade lite andfådd efter marschen efter dem. ”Jag letar efter Acherati.” Niyaha stelnade till, säkerligen med några andra. Öronen spetsades spänt. Vad hade han för ärenden i Acherati? Det var deras skog. En plötslig oro bet henne i magslutet. ”Det visar sig att jag inte riktigt kan hitta dit”, erkände han med ett lojt skratt. ”Det är inte så att ni kanske vill ge mig lite hjälp?” Ett brett flin bredde ut sig över hanens läppar. Han är lik pappa!
     Theano studerade honom begrundande. ”Vad har ni för ärenden i Acherati?” Niyaha förväntade sig att hannen kanske skulle tveka men det gjorde han inte: ”Jag ska träffa min bror. Jag och min far har rest från Bergen.” Finns det vargar som inte är Jägare i Acherati? Är han kanske någons brorsa? Men ingen är lik honom, förutom-
     ”Kenai.” Instinktivt höjde Niyaha huvudet och såg på Nadie. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen.
       ”Var är din far?” Den unga novisen avbröt innan främlingen hann svara på Theanos fråga: ”Heter du Nahuel?” Försiktigt tog hon några steg framåt för att blotta sig ur gruppen. Ett häpet uttryck syntes hos honom. ”Ja, hur visste du?” Frågade han, påtagligt intresserad. Svansen som legat lealös bakom henne höjdes och började intensivt vifta.
     ”Kenai är min pappa!”

Nahuel öppnade munnen för att svara men hann inte förrän Theano avbröt honom.
     ”Var är din far?”, upprepade han. Nahuel släppte Niyaha motvilligt med blicken för att se på gruppledaren igen. Glädjen som nyss spelat över hans ansikte hade lätt tynat bort.
”Han är längre norr och vilar upp sig. Han är lite... gammal. Säg inte att jag sa det dock”, avslutade han med ett lätt skratt. Niyaha kunde inte låta bli att le. Det här är min farbror! Och min farfar är också här! Uppspelt kastade hon blickar på Nadie och Nahuel. Det hela var så surrealistiskt.
     Men Theano verkade inte dela deras iver. Ansiktet var hårt spänt, det syntes i varje drag. Niyaha kunde förstå hans dilemma – att ta med en främling till flocken kunde innebära fara, stor fara. Man kunde nästan se hur intensivt Theano övervägde sina alternativ. Kanske hade han inte råd att fundera mer, för efter en kort stund sa han: ”Okej. Vi kan leda er till Acherati, och flockens revir. Men ni får inte ta ett steg innanför förrän ni talat med våran ledare.” Rösten var brysk , allvarlig. Nahuel nickade förstående innan Theano tog till tala igen. ”Vi har inte råd att vänta på er, vi har ont om tid. Du får hämta din far och sedan följa vårt spår tills ni kommer ikapp.” Nahuel nickade igen innan han svarade. ”Okej.” Utan att dröja sig kvar vände han om för att ge sig av tillbaka, förmodligen för att hämta hennes morfar. ”Och Nahuel,” Cestron avbröt honom precis i hans steg. ”Om ni försöker någonting, ska ni veta att ingen av oss tvekar på att ha ihjäl er.” Orden fick Niyaha att stelna en aning. Men morbrodern nickade bara återigen innan han med ett språng fortsatte tillbaka emot kullen han först blottat sig på.
     När Theano var säker på att Nahuel var utom hörhåll vände han sig tillbaka emot gruppen, alla som stod och väntade på en order eller reaktion från honom. ”Kom ihåg, att det är emot reglerna att avslöja vad vi gör.” Med de orden, satte de av igen. Niyaha föll långt bak i ledet, distraherad av det faktum att hon fått träffa sin farbror, och snart skulle hon även få träffa sin farfar. Trots energin som fattades, så kände hon hur ivern gav en annan slags styrka att fortsätta. Tänk vad pappa kommer säga om det här!

[Avslutat]