Vinden red vågorna med ett ilsket piskande och regnet föll utom kontroll. På himlavalvet tornade svarta moln upp sig och ett illabådande mullrande kunde höras från dess inre. Hakon låg vid havsytan och guppade med i vågornas våldsamma dans. Ett flertal gånger svalde vattnet honom men lika snabbt var han uppe vid havsytan på nytt.
"Windfari." Skrin från upprörda sjöfåglar kunde höras i bakgrunden. "Kaito." Hanen vände sitt enda öga i riktning mot den väldiga väggen av dimma som inte tycktes påverkas av vädrets makter. "Chaibos."  Han kunde inte begripa vad det var som hänt. Vilsna själar som viskade i dimman, vandrade utan en mening och vetskap som hade hänt dem. Det var förunderligt. Hakon mindes norrskenet som klätt himmelen under vintern. Under flera dagar, som nätter.
Ett ljussken fick världen plötsligt att slå upp i lågor runt om honom, till den grad att det nästintill förblindade honom för stunden, och mycket kort därpå mullrade skyn likt magen hos ett hungrande sjöodjur av fiktiva mått.

[Zul'Aman & Dubheasa]

Zul'Aman befann sig i någon form av övergångsperiod. Han hade svårt att bestämma sig huruvida han skulle stanna med sin familj, eller ge under för sin nyfikenhet om vad som fanns på land.
Han skulle bara ta sig en snabb titt, endast en snabb vistelse vid havsytan för att få se fastlandet.
Snabbt simmade han i vattnet, dock höll han sig en bra bit under ytan, så pass långt ner att han kunde känna djupets mörker nästan omfamna honom. Han tyckte om mörkret, där kände han sig som hemma och där var han trygg. Han var en jägare i mörkret, skicklig på att lura nästan vad som helst fram till hans väldiga käftar.
Aman hejdade sig abrupt när han fick syn på en siluett uppe vid vattenytan. Hans första reaktion var att slicka sig runt munnen. Mat. Han sköt ifrån med stjärtfenan och tog sig närmre. Han öppnade käftarna för att sluta dem kring sitt byte, när en tanke plötsligt fick honom att hejda sig. Denna främlingen kanske satt på information som för Aman var intressant? Information om fastlandet...
Med det i tanken simmade Aman istället upp bredvid den andra. Så snart han hade huvudet ovanför vattenytan mindes han varför han så sällan var här uppe. Det var ju så svårt att andas! Han kippade efter luft och dök istället ner under vattnet igen. Förbannat också. Surmulet såg stirrade han på den andra, irriterad över att inte kunna andas problemfritt ytan..

Den tidigare lugna havsytan stormade våldsamt ovanför Shendu, men det var inte det som gjorde den unga tiken orolig. Stormar hade hon varit med om flera gånger tidigare. Däremot var den onaturliga dimman där uppe skrämmande. Den viskade. Viskade och stönade efter hjälp. Hon hade till och med sett andar i den, och det gjorde henne oroligare än vad hon ville erkänna.

Långt ovanför henne kunde hon se Hakon. Hon tog snart blicken från honom och såg sig istället om innan hon återigen riktade uppmärksamheten på de pärlor hon lyckats stjäla. De var inte många, och de skulle inte räcka till mycket, men de var hennes. För tillfället låg de i en grop vid hennes tassar och där skulle de få stanna en tid framöver. Åtminstone fram till den som saknade dem slutade leta. Varsamt begravde hon dem under sand. De vita ögonen såg återigen upp mot Hakon. Efter en stunds övervägande simmade hon tveksamt upp mot honom. Hennes huvud bröt ytan och den kalla, råa stormvinden slet tag i henne.
    "Hakon!" ropade hon till honom. "Vad gör du egentligen här uppe?"
Hon undrade kort var hon själv egentligen gjorde där uppe. Det var inte direkt som att hon inte kunde ta hand om sig själv.

En ström av rörelser från under ytan snuddade vid den klarfärgade hanen där han, i sitt harmoniska gungande, väntade på det kraftfulla himlaspelets fortsättning. Han fnös vid känslan. Gjorde ett tappert försök till att skåda vem det kunde vara som tänkte göra honom sällskap under hans stormskådning, men misslyckades fatalt. På hans vänstra sida, där hans tomma ögonhåla gapade girigt under ögonlappen (som för den delen var gjord av den finaste sjögräs som gick att finna runt dessa trakter). Ett byte som han lovat tillverkaren tio pärlor för, men som han i själva verket stulit i samma stund som när produkten färdigställts. Hakon vred på sig ett halvt varv med hjälp av stjärtfenan och sträckte sedan på halsen för att kunna se mot sin annars blinda sida. På vattnet låg fortfarande ringarna av  nyligen skapade rörelser kvar på ytan, men som kvickt dog ut  under stormens häftiga gång.

"Hakon! Vad gör du egentligen här uppe?" Hanen hade svårt att uppfatta vad det var som sades, men att hans namn nämnts fanns det ingen tvivel om. "Vad sägs?" Ropade han ut i den slitande vindens våld. Undrande vred han på sig ytterligare ett varv för att kunna lägga sin ljusa blick uppå den lilla havsvargen. Vilket han även antog var den som skapat rörelsemönstren på vattenytan. "'Heasa!" Bröt han på sin grova accent, och ett svagt leende kunde skymtas i den äldre hanens mungipa. Vad gjorde flickevalpen här uppe? Hade hon otur så kunde blixten slå ner i henne, Hakon hade sett det hända förr. Små yngel som trott att de kunde övervinna vädret makter. Dumdristiga.
Att han själv utsatte sig för samma risk hade han dock inga tankar på.

Aman fortsatte att betrakta vargen som låg där och flöt på ytan. Ytterligare en varg slöt sig till sällskapat, och så vitt Aman kunde avgöra så verkade det känna varandra. En aning surmulet flöt han där, en bit under ytan, och bara betraktade skuggningarna på ytan från de båda vargarna.
Om han någonsin skulle kunna befinna sig ovanför ytan så var han tvungen att lära sig att andas där. Nog för att hans kropp innehöll lungor, och det i teorin inte var några svårigheter, men det var trots det inte fullt så enkelt. Han hade levt mer eller mindre hela sitt liv under ytan, så vanan att andas med lungorna var sedan länge borta.
Under några korta sekunder till betraktade han de båda vargarna, sedan slog han till med stjärtfenan och gjorde en helomvändning. Han simmade neråt igen, mot mörkret och där han kände sig som tryggast..

[Herregud, harde helt glömt av detta rollet... Jag gör som så att jag låter Aman lämna rollet istället... ^^' ]

[Avslutat]