[Rollspel för endast grupp Theano, Jägarna. ♥ Natt 1]

Bortom den lummiga, grönskande skogen breddade sig kvarlevorna av vad som brukade vara Lövskogen ut. Det var länge sedan nu hade det berättats. Pelare av vad som förr var fullvuxna träd stod upprätta som en påminnelse om förödelsen. Marken var översållad av gräs och unga växter. Vad som skulle komma att bli fullfärdiga träd var ännu bara några decimeter höga, bräckliga och svajade med vinden som drog igenom landskapet. Det låg en tryckande förlust i luften, men även känslan av nytt liv. En dag skulle före detta Lövskogen ha åter sin sanna prakt.
     Natten hade kommit sent. Senare än vad det vanligtvis kändes som. Den unga novisen hade tidigt blivit trött tidigt. Benen bultade i värk när hon äntligen fick slå sig ner. Platsen de valt för övernattning var längs ett mindre, grunt vattendrag. Området var placerat i skiftet emellan Träsket och Eldskogen. De hade hjälpts åt att samla ett antal stenar för att efterlikna en säker eldplats som hemma på reviret. Niyaha hade sedan fått tända elden. Om än lågorna var starka, så lyste det inte upp allt för mycket omkring. Den bristande vegetationen gjorde att mörkret höll sig tätt inpå. Men istället var himmelen klarare än någonsin. Band av diamanter var strödda över himmelen. Tusentals små brinnande klot som ibland föll över skyarna i ett smalt stråk. Det var vackert, men lämnade även en känsla av ensamhet.
     Den utmattade ungvargen låg relativt nära de dansande flammorna. Värmen var inte så hotande heta som de kanske var för en annan – det var ju hennes eld. Trädbitarna knastrade i lågorna. Det var ett tryggivande ljud, ett ljud som hon växt upp med. Natten var sen men trots den tärande vandringen så kunde ljusvargen inte somna. Det var svårt. Novisen hade sedan hon överhört samtalet med fadern och ledaren gjort några genuina försök till sömn. Skräcken var det som höll henne vaken. Den slet och bet i hjärtat tills det kändes som det skulle slå ur bröstkorgen. Men rädslan var inte det enda som höll henne vaken denna natt. Nervositet, förväntan. Det var en svår situation att slappna av i. Med en djup suck sänkte Niyaha huvudet och lade det på tassarna. De blå ögonen var frånvarande fäst i lågornas böljande rörelser. Kanske, med väldigt mycket tur, skulle unghonan få sig en blund.

Han hade fortfarande svårt att förstå att det här en gång i tiden varit en skog, eller snarare, del av samma skog som flocken kallade hem. Den unga, snåriga vegetationen var svår att likna vid de lummiga träden, ormbunkarna och den höga bambun i Acherati. Här fanns inga tjocka trädkronor som skymde himlen, utan istället sträckte sig grenar från vad som en gång varit åldrade träd kala mot skyn. Några hade små, enstaka kvistar med blad som vittnade om att de mörka stammarna inte var helt döda. De unga träden runtom var tunna, böjliga och med risiga kronor som varken tycktes veta ut eller in på vart de ville växa. Arno tyckte mest att de var överallt. De, och snåren av hallon och andra taggiga växter. Tistlar och fluffigt gräs.
    Det hade varit en lång dag. Den längsta han levt genom, enligt Arno själv. Han var trött, slutkörd efter den långa dagens intensiva vandrande. Han var säker på att benen skulle värka imorgon, när de skulle fortsätta. Theano drev dem hårt framåt, men ingen klagade direkt. De var fortfarande för uppspelta, ville så gärna klara sitt första uppdrag, sin första övning utanför reviret, så snabbt som möjligt. Visa att de klarade av det.
    Ungvargen suckade djupt där han låg bland de andra i gruppen. Trots sin trötthet så kunde han inte sova, och egentligen ville han nästan fortsätta vandra. Fortsätta tills han kollapsade. Det kändes fel att de slöt ögonen nattetid, när det var då de väntade störst fara. Egentligen hade ingen sagt att de behövde stanna under natten, och träningarna tillsammans med hela flocken sträckte ofta såväl över dagens som nattens timmar. Han antog att de fått stanna nu, under stjärnorna, för att de var trötta. För att de behövde vilan, även om han var säker på att ingen kunde sova ordentligt. Eller jo, kanske Loke. Men ingen annan, trodde han inte.
    Han rullade över på andra sidan, och suckade på nytt. Nej, det hjälpte inte. Ögonen öppnades när han sneglade i riktning mot den lilla eld de tänt. Det knastrande ljudet var välkommet och gav en känsla av trygghet. Niyaha satt upp vid elden. Hon hade första vakan. Hon såg trött ut. Det gjorde hon ofta, det gav henne en lite ledsam känsla, och det gjorde den blå unghanen också lite ledsen. Han ville inte att någon skulle vara ledsen. Särskilt inte hans vän.
    Arno ville viska till henne, men var rädd att han skulle råka störa någon annan som kanske höll på att somna. Han visste själv hur svårt det vara att somna om ifall man väcktes precis när man höll på att somna. Istället såg han på Niyaha en stund, och log försiktigt i hennes riktning om utifall allt hon såg att han tittade. Svansen trummade ett par lätta slag medan han drog upp framtassarna över ansiktet, och spretade med tårna för att på ett lite lekfullt vis kika mellan de kraftiga klorna på vännen.

Vandringen hade varit tärande för alla.
   Grupp Theano hade lämnat reviret samtidigt som den andra gruppen. Nadie hade varit på sitt vanliga humör - sprudlande glad - och hade upprymt pratat med Niyaha och Arno om allt som föll henne i tanken. Konversationen dog ut efter några kilometer när mer koncentration började läggas på att inte snubbla och fortfarande hålla takten. 
   Den här nya skogen var obehaglig. Den var inte alls som hemma. Hemma var allt grönt. Här reste sig mörka, bräckliga stammar bland snår. Hon tyckte inte alls om det, men klagade inte.
   När de första hade börjat sjunka i hållningen hade hon fortfarande stadigt haft huvudet högt i luften och klar blick. Uthålligheten hjälpte henne, och när den började svikta grep hon tag i sin kraft och fick den att fylla i luckorna.
  Men inte ens kraften kunde hjälpa henne mot känslan av ömma tassar och tunga ögonlock. Hon var psykiskt utmattad av att ha jobbat med sin kraft hela dagen. När de äntligen stannade tills, efter mörkrets inbrott släppte hon taget och även den fysiska utmattningen sköljde över ungvargen.
  På stumma ben hade hon satt sig i utkanten av deras lilla cirkel och tagit första vakten. Nadie stirrade ut i mörkret och försökte skaka av sig den obehagliga känslan av att alla skuggor var vampyrer. Hon visste inte riktigt om Niyaha också fått det ansvaret på sina skuldror, men systern satt i alla fall vaken - om än stirrandes in i elden.
  Mjuka men tunga steg närmade sig henne bakifrån. Hon kikade bakåt och blicken föll på Theano. Nadie kunde fortfarande inte säga att hon inte var lite rädd för hans bistra uppsyn, men hon hade lärt sig att han var rätt snäll ändå, innerst inne. 
  "Jag tar över. Få lite sömn", brummade han och hon nickade. Med tyngder i ögonen tog hon sig fram till sin syster. Nadie kunde konstatera att de blå var fästa på elden. Hon sov alltså inte.
  "Niya", viskade hon så lågt att det nästan var ett andetag. Hon ville inte väcka någon, men hade ämdå en olustig känsla av att det inte var lågt nog. "Du kan sova nu. Theano håller vakt." Nadie såg uppmuntrande på henne med sina gula ögon men en gäspning slank ur genom hennes käftar. Den mörka vilade huvudet på sina tassar och slöt ögonen för någon sekund innan hon öppnade dem för att kika på systern. Hon såg så trött ut den senaste tiden. Tyngd av något. Nadie tyckte inte inte det alls. Hon svepte med blicken och fick syn på Arno. Han kikade på Niyaha på ett lekfullt sätt. Hon tvivlade inte på att han också noterat att hennes hälsa gick neråt. Nadie gäspade igen och slöt ögonen. Hon kunde inte riktigt sova, men vaggades in något sorts lugn av lågornas knastrande och gruppens närhet. 

[Eh ja. Inser att mitt svar krockar med Arno's men ah. Det kan lika gärna vara Nadie som är derpig och sitter uppe för hon tror att hon ska eller något.]

Känslan av någon annans blick fick henne att slita sig från elden. Ögonen sökte sig över platsen innan de möttes av Arnos röda. Det lilla leendet han hade fick även henne att flina lite. De lekfulla gesterna fick henne att le lite bredare. Desperat höll hon tillbaka ett fniss som hotade att bubbla upp.
     Stegen från systern fick henne att släppa den blå vännen med blicken och istället möta upp Nadie. Avvaktande reste sig ljusvargen upp med frambenen. Öronen klippte till systerns viskning och hon nickade förstående. Hon tvekade på att hon skulle kunna sova, men hon uppskattade ändå att Theano tog över.
     Försiktigt reste hon sig upp, och så lätt hon kunde tassade hon över till Arno. Ett leende bredde ut sig över hennes läppar innan hon med en suck sjunk ner bredvid honom. Blicken letade rätt på Nadies, innan hon nickade uppmanande bredvid henne som en invit att lägga sig intill. Kanske kunde hon iallafall slappna av lite, med vänner och familj intill.

Arno blundade en stund och lyssnade till ljuden runtom sig. De knastrande lågorna. De andra vargarnas andetag. Nadies dämpade röst. Han hörde hur en av systrarna reste sig upp, och öppnade ögonen igen för att se Niyaha komma bort och lägga sig i närheten av honom.
     När vännens blick var vänd bort från honom, mot den mörkare av systrarna, så spred sig ett litet leende över unghanens läppar. Han sträckte ut frambenen framför sig, den ena stora tassen hölls svävande över Niyahas skuldror, och den andra framför hennes bröst för ett ögonblick. Tårna spretade, och benen vibrerade lätt medan musklerna sträckte ut sig. Då Arno slappnade av igen så grep han tag om vännen och drog henne intill sig utan att lyssna till eventuella protester. Han sänkte hakan och slöt ögonen, log in i pälsen i hennes nacke.
     Efter bara en liten stund öppnade han ögonen på nytt för att, fortsatt leende, se ifall Nadie skulle komma bort och sälla sig till dem.


[Uhrg, behöver vänja mig vid den här datorn och allt. Så ovant och obekvämt.]

Sömnen hotade att ta överhanden när Niyaha plötsligt reste sig upp. Nadie slog upp ögonen och följde något bestört hur systern lämnade henne för att lägga sig vid Arno. Vad i.. Att systern nickade uppmuntrade mot henne lindrade inte alls hennes ilskna känslor över att brutalt ha blivit bortvald. 
   Nadie fnös. Om systern tänkte lämna henne på det sättet och sedan gosa in sig hos någon annan fick det vara. Nadie reste sig upp, kastade en upprörd blick mot sin syster och spatserade bort mot Loke. Väl framme sökte hon hans blick, osäker på om hennes närvaro var okej. Sedan beslutade hon sig för att den fick vara det. Hon ville verkligen inte få avslag en gång till, men att bara stå där fick henne att känna sig dum.
   Nadie la sig försiktigt ner bredvid den jättelika vargen och kröp upp så nära som hon vågade. Om han sov ville hon inte väcka honom, men samtidigt kunde hon inte motstå hans värme och otroligt mjuka päls.
   Hon kostade på sig en blick bort mot de båda jämnåriga och såg Arno med nosen nerborrad i Niyahas päls. Tyst fnös hon igen och slöt ögonen igen. Värmen från Loke fick henne på lite bättre humör.

Ljudet av lätta tassar fick hanen att varsamt blotta den gula blicken, i undran och av nyfikenhet. Till sin milda förvåning var det en av de yngre förmågorna i flocken som stod framför honom. Nadie för att vara exakt. Han mötte hennes anlete med dragna mungipor, men innan han hann ta till talan för att fråga vad hon hade på hjärtat så kröp hon bestämt upp vid hans sida och la sig till rätta. "Är du kall?" Även om han själv tvivlade på att det var orsaken så såg han det som ett sätt att föra igång en kort konversation. Kanske behövde hon prata ut om dagens vandring eller helt enkelt finna en plats att vila på. Vad det än var så var hon fullt välkommen att ligga vid hans sida. Loke uppskattade sällskapet och att känna närheten av en annan individ.

Sällskapet föll efter en stund in i sömnen. Efter några timmar byttes de av för att låta Theano få en välförtjänt vila. När dagen sen kom fortsatte de mot sin destination.
[Avslutat]