Den mörka ungtiken sitter i sanden vid klon. Det är en vacker dag. Solen står högt på himlen och det är varmt och behagligt. Några fiskmåsar befinner sig en bit bort och de skränar och bråkar om någon fiskrest. De snappar efter varandra med sina näbbar och håller vingarna uppsträckta bakom sig och försöker se störst ut. Det ser rätt kul ut. Hur de beter sig över en fiskrest. Sådana där varelser bråkar alltid över något. Undrar varför?

Ungtiken låter den isblå blicken svepa ut över havet. Mjuka vågor skvalpar upp över sanden. Begraver vargens tassar. Det är behagligt att sitta här och göra ingenting. I alla fall för stunden. Det verkar inte vara någon annan här. Det är skönt med lite lugn och ro ibland. Hon andas in och andas ut. Låter luften svepa mjukt över läpparna. Efter en stund reser hon sig upp och vandrar en bit längre upp på stranden, tills hon når gräset. Där lägger hon sig ner och rullar runt på rygg. Hon höjer blicken mot skyn. Ser på fiskmåsarna som sveper fram och tillbaka och något ensamt moln som sakta sveper förbi i slowmotion.

[PAX TILL EPHRIAN]

Vattenytan bröts då den unga hanen lyfte huvudet ur vattnet och började simma in mot stranden. Det var en förhållandevis behaglig dag, så mycket visste han. Vattnet var varmt och skönt och så även den sand som han satte sina tassar på. Han ruskade bort det mesta av vattnet i pälsen och sträckte ut kroppen. Pälsen blev aldrig helt genomvåt, inte som vissa andra vargars. Han visste att föräldrarnas moder hade varit en havsvarg, en hona han aldrig träffat men som han ärvt väldigt många drag ifrån. Mer än någon av hans syskon, åtminstone vad han visste om. Det var länge sedan han träffat dem nu, de alla hade vandrat åt olika håll efter föräldrarnas död, och han undrade då och då hur de hade det, om de ens var vid liv längre. De hade varit väldigt unga, hade knappt vetat hur man jagat och tog hand som sig själva. Han själv hade nog endast haft en väldans tur att han överlevt den där första tiden. Hade levt till stor del på fisk, något han faktiskt visste hur man fångade, och rester lämnade från andra vargar och diverse djur. Inget han ville gå tillbaka till. Han hade varit allt för förlorad i sina tankar för att lägga märke till att en vargs sinne fanns alldeles i närheten. Det var först då han lade blicken på den unga mörka honan som han stannade upp och vek av med blicken lika fort. Han hade alltid haft problem med att hålla ögonkontakt med andra, varför visste han inte, men det kändes obekvämt och ansträngande närhelst det blev för mer än endast några sekunder. ''Hej...''. Rösten var lite lågmäld och reserverad, men inte otrevlig.

Hon hade varit upptagen med att studera himlen så hon hade inte lagt märke till främlingen som närmat sig. Det är hans röst som drar henne tillbaka till verkligheten och hon rullar runt på mage. Den isblå blicken faller på en mörk ung hane en bit bort. Han ser ut att vara lite äldre än henne. Men han verkar inte vara den rättframma och självsäkra typen. Karma tippar huvudet lätt på sned men rätar snabbt på nacken och ler glatt. Hon reser sig upp och ser nyfiket på hanen.
"Hej. Vem är du?" Frågar hon och går lite närmare. Det är alltid lika kul att möta på nya främlingar. Den här har hon aldrig sett förut. Är han ny? Det kommer och simmar vargar i Shendu hela tiden så man ser alltid nya ansikten vart man än vänder sig. Det är så roligt.
"Jag heter Karma". Presenterar hon sig glatt och nosar lite försiktigt i luften. Försöker fånga hans doft. Karma är en väldigt glad ung tik. Hon är väldigt livlig. Hon har det efter sin far. Hennes mor är en mer samlad havsvarginna som är mer försiktig av sig.

Han iakttog den gråbruna honan när hon närmade sig honom samtidigt som en viss stress och osäkerhet sänkte sig över honom. Kom inte närmare. Han var inte särskilt långt ifrån att resa sig upp och rygga tillbaka när honan till slut stannade upp efter vad som enligt honom uppfattades som en smärre evighet. Han svalde den klump som hade satt sig i halsen på honom samtidigt som blicken svepte ut mot vattnet. ''Mitt namn är Ephestherian. Nästan alla kallar mig Ephrian dock''. Det var nästan ingen som ides uttala hans fulla namn, så han brukade alltid presentera sig med smeknamnet också. Reservationen låg fortfarande kvar i hans stämma trots hans försök att inte låta allt för stel. Han var inte den som ville vara otrevlig eller så, men det var bara svårt, jobbigt, att vara kring främlingar. Varför visste han inte riktigt. Det var ju inte som att han hade haft någon direkt dålig upplevelse med främlingar, inte specifikt åtminstone. Kanske var det för att han inte visste vem det faktiskt var som hade mördat hans föräldrar? Han hade ingen aning. Han vände för en kort stund tillbaka blicken mot honan då hon presenterade sig. ''Karma? Ovanligt namn''. Han kanske inte skulle säga så mycket dock, med tanke på sitt egna namn. Han menade dock ingenting illa med sina ord. Det var snarare så att han fann det lite intressant.

[Aa, du la märke till att jag bytt utseende på Karma? :)]

Ephestherian? Ephrian? Karma ler vänligt åt honom.
"Vad vill du helst bli kallad, Ephestherian?" Frågar hon och tippar huvudet lätt på sne. Han sa att nästan alla kallar han Ephrian. Men han sa inte direkt om det var det han ville bli kallad. Hon sätter sig ner och trampar till lite med framtassarna så att de placeras i jämte varandra. Den isblå blicken vilar på hanen.
"Ditt namn låter väldigt ovanligt med". Svarar hon och ler stort åt honom.
"Bor du här i Shendu?" Hon petar snabbt in en fråga till. Karma är väldigt pratglad av sig och hon är alltid nyfiken på främlingar hon möter. Hon försöker hålla tillbaka lite så att hon inte bara blurrar på. Men det kan vara svårt ibland. Men hon tystnar för stunden och håller ihop käkarna för att inte fler ord ska trilla ut.
Ovanför deras huvuden skränar fiskmåsarna och verkar jaga varandra när någon får tag i en fisk eller hittar något annat ätbart som de andra blir avundsjuka på.

| Jag behövde påminna mig själv om hur hon såg ut och så märkte jag det c: |

Då han hörde henne fråga om vad han helst ville bli kallad så ryckte han vagt på skuldrorna. ''Vilket som, jag lyssnar till bägge''. Han kunde inte minnas att någon någonsin frågat honom om vilket namn han föredrog att bli kallad. Nu fanns det ju visserligen ingen preferens, men det var en underlig känsla att bli tillfrågad. En positiv sådan. Han kunde inte egentligen förstå principen av att ge sin valp ett långt komplicerat namn om de ändå skulle använda smeknamnet större delen av tiden. Det var inte så att han ogillade namnet, men föräldrarna hade gjort så med han och hans syskon. Det var dock ingen idé att älta över tanken, de existerade inte ens längre. Det var bara i hans alldeles tydliga minnesbilder som de gick att skymta. Minnesbilder som allt för ofta fortfarande hemsökte honom. ''Jag kommer från Blodbergen...'' började han svara men hindrade sig från att fortsätta på meningen. ...men jag har inget hem längre. Orden ekade i hans tankar, och det han inte var medveten om var att hans kraft förmedlade orden till honan ändå. Blicken vändes upp emot fiskmåsarna som högljutt verkade bråka om det lilla som var kvar efter en fisk. Varför fångade de inte bara egna fiskar? Han förstod sig inte riktigt på dem. ''Bor du här då?''. Blicken vändes ner till honan igen då han talade, undvek dock direkt ögontakt i mer än några korta sekunder.

Blodbergen? Inget hem längre? Det låter inte kul. Att inte ha något hem. Tiken tänker inte på att hanen inte uttalat de sista orden. Hon hörde hans röst och reagerade på det.
"Var blodbergen inget bra hem?". Frågar hon. Det finns berg under vatten men hon har nog aldrig hört om något som kallats blodbergen. Det låter faktiskt inte som någon speciellt trevlig plats. Kanske det var därför hanen lämnat sitt hem?
"Du kan få bo här i Shendu om du vill ha ett nytt hem". Säger hon och viftar jätteglatt på svansen så att hela hennes kropp följer med i rörelsen.
Hon nickar bestämt.
"Ja, jag bor här. Och alla havsvargar är välkomna här". Karma ler stort och glatt.
"Och om du vill så kan jag vara din vän, Ephestherian". Lägger hon till och hennes leende blir nästan lite blygt.

[Förlåt för supersegt svar men jag har inte haft ork för numoori på länge].

Då honan frågade om Blodbergen, om det inte var något bra hem, så undslapp en låg suck honom och blicken vändes ner mot marken. ''Det var väl okej, tills mina föräldrar dog...''. Dog, ja, det var en bra beskrivning. Han behövde inte dra upp att de blivit brutalt mördade, slaktade och hur valparna sedan hittat dem i ett hav av blod. Minnet fick honom alltid att rysa närhelst det korsade hans tankar. ''Jag har vandrat sedan dess, försökt hitta mina syskon antar jag, eller bara en plats att stanna på''. Han var inte ens säker själv på vad han hade för mål eller önskningar. Honan nämnde att han kunde få stanna i Shendu. Var det namnet på denna plats? Han hade väldigt lite kunskap om landets områden annat än de närmast Blodbergen. ''Jag vet faktiskt inte vad jag söker. Dessutom, jag är bara till hälften havsvarg, jag tvivlar på att jag vore välkommen här då''. Det kunde tydligt höras att han var bekymrad och tyngd av vad som hänt. Varför pratade han ens om det? Det gjorde ju knappast saken bättre att dra upp alla känslor igen, speciellt med en total främling. Korkat var vad det var. Blicken vändes ut över vattnet, följde de lugna vågorna som slog in över strandkanten. Kanske vore det inte en så dum plats att stanna på, åtminstone ett litet tag, tills dess att han kom fram till vad han skulle göra. Vattnet hade ju alltid lockat honom, alltid haft en plats i hans hjärta.

Öronen drar sig mot nacken när hanen berättar att hans föräldrar dog.
"Förlåt". Hasplar hon snabbt ur sig och sänker huvudet och ser ner i backen. Det var inte meningen att få in honom på tankar om hans döda föräldrar. Det verkar som att det plågar honom. Hon känner sig dum. Men hon kunde inte veta. Ändå ångrar hon att deras konversation ledde in på det spåret.
Ephestherian berättar att han har vandrat sedan dess. Försökt finna syskonen eller en plats att stanna på. Vandring har Karma själv ingen erfarenhet av. Hon vet bara vad hennes far har berättat om hans vandringar.
Ungtiken höjer huvudet lite igen när hanen fortsätter tala. Huvudet tippas lätt på sne.
"Kan du simma?... Alla vargar som kan simma är välkomna till Shendu, om de vill stanna eller bara stanna för ett kort tag". Svarar hon och försöker sig på ett vänligt leende igen. Kanske Ephestherian blir gladare om han får veta att det är okej för honom att stanna om han vill det. Svansen har börjat vifta bakom den lilla tiken igen. Det vore kul om Ephestherian ville stanna. Då skulle hon kunna få lära känna honom lite mer.

Han ryckte vagt på skuldrorna då honan bad om ursäkt. Hon hade ingenting att vara ledsen för, hur skulle hon ha kunnat veta att det skulle dra med sig smärtsamma minnen? ''Det är okej, du kunde inte veta''. Stämman var något lägre än tidigare, men inte direkt sorgsen. Visserligen skulle väl känslan av sorg och smärta aldrig riktigt försvinna, men numera kunde han åtminstone leva utan att det tog upp varje vaken minut och hemsökte honom i sömnen vareviga natt. Då hon frågar om han kunde simma så drog sig ett snett leende på hans läppar för några sekunder. Han lyfte den ena framtassen och särade på tårna så att simhuden blev synlig. ''Mer än väl. Vattnet är där jag känner mig som mest hemma, har alltid gjort''. Ända sedan han för första gången satte sin tass i den lilla sjön som funnits i närheten av deras lya så hade han varit fast. Han hade tagit varenda tillfälle i akt att simma och dyka. Att han kunde andas under vattnet var bara ännu en orsak till att tillbringa mer tid där. Syskonen hade tyckt att han var underlig som föredrog vattnet över att leka med dem. Att han hellre talade för sig själv med vattenpölar än med föräldrarna. De hade inte förstått. Vattnet var så lockande, nästan som att det hela tiden viskade till honom. Visserligen så kunde han så här i efterhand smått ångra att han inte spenderat mer tid med familjen, men kanske hade självständigheten trots allt hjälpt honom att hantera allting. Kunskapen om att kunna fiska hade åtminstone gjort det.

Leendet breddar på tikens läppar när Ephestherian visar simhuden mellan tårna.
"Jag håller med!". Svarar hon på att känna sig som mest hemma i vatten. Men Karma är ju född i vatten så det kanske inte är så konstigt att hon trivs bättre i vatten än på land. Men land har sin tjusning med. Inte likadant som vatten. Det tycks finnas så mycket mer under vatten. Så mycket att utforska. En dag kanske hon tar sig en tur till andra delar av havet.
"Så du har vandrat i Numoori? Hur är det?" Frågar hon nyfiket. Vill gärna höra hanens berättelser. Om han inte har något emot att berätta.
Karma vet bara vad hennes far har berättat. Men han vandrade inte i hela Numoori utan befann sig bara på några få platser. Ephestherian kanske har vandrat på platser som far aldrig besökte? Karma tröttnar aldrig på historier om Numoori.
"Och är det något du vill veta om Shendu så kanske jag kan svara på det". Lägger hon till. För Karma är Shendu en fantastisk plats och vem skulle inte vara nyfiken?

Tankarna gled iväg med honom när han började fundera över vattnet. Hur kom det sig egentligen att det var så inbjudande och hemtrevligt? Och varför verkade han vara den enda i familjen som drogs till det på det sättet? Han visste att föräldrarnas moder hade varit en havsvarg, en flersvansad Kitsune likt dem, men ändå, märkligt. Han hade dock aldrig träffat den honan, även om han gärna skulle ha velat. Då hade han kanske fått svar på alla dessa frågor. Nu var väl chansen väldigt liten, han visste inte särskilt mycket om henne alls, och landet var stort. Levde hon ens? Alla verkade dö ut, lämna honom, så det skulle inte förvåna honom. Han väcktes ur sina tankebanor då honan fortsatte att tala, ställde honom en fråga. Han hade endast vaga minnesbilder från vandringen, det mesta av resan hade tillbringats i ett nästan hypnotiskt, automatiskt läge. Kroppen hade rört på sig, men tankarna hade varit någon helt annanstans. ''Jag minns faktiskt inte så mycket, inte av de första områdena jag passerade åtminstone...''. En låg suck lämnade honom. Jag ville bara bort, bort från smärtan och sorgen.... Ännu en gång tänkte han inte på att han förmedlade sina tankar till honan, hans tankar var för upptagna av annat för att tänka på det. Han hade dock så länge han kunnat minnas kunnat prata med andra i sinnet, så att han inte drog den slutsatsen var förvånande. ''Är Shendu stort? Jag har inte hört något om området förut''. Ett vagt intresse gick nästan att finna i hans stämma då han talade, en viss nyfikenhet.

Tiken ser på Ephrian när han talar och berätta att han faktiskt inte minns så mycket. Sen hör hon fler ord men de kommer inte över hanens läppar. Men hon hör dem ändå i huvudet. Öronen klipper till på tikens huvud. Hon slås av en känsla av att hanen bär på mycket smärta. Det gör ont i henne av tanken. Hon reser sig upp och sluter avståndet mellan dem och stryker därefter sitt huvud mot hans hals. Som en uppmuntran. Även om hon inte kan göra mycket. Hon sätter sig ner igen nära honom. När hon ser på honom igen så ler hon stort och glatt. Vad hon har fått lära sig så mår vargar bättre av att vara glada. Så hon ska försöka få Ephrian att bli glad.
"Ja, Shendu är väldigt stort". Säger hon.
"Du har inte sätt korallrevet va? Det är på andra sidan ön. Jag kan visa dig". Säger hon och reser sig upp igen och ger Ephrian en uppmuntrande puff om att han ska följa med henne. Sedan går hon ner mot vattnet.

Då honan reste sig upp så studerade han henne smått frågande med blicken. Det hon faktiskt gjorde hade han inte förväntat sig och den plötsliga beröringen fick honom att rycka till, förvånad över faktumet. Varför hade hon gjort sådär? Han hade ju inte gjort något för att förtjäna en sådan ömhet. En känsla som han inte känt sedan han var mycket liten, då föräldrarna ömt strukit sina huvuden mot honom. Efter några långa sekunder, så förvåningen försvunnit från hans anlete så mötte han hennes blick med ett vagt leende på läpparna, om än fortfarande något osäkert. Det blev dock lättare att vara i hennes sällskap för varje minut som förflöt. Hon verkade vara lätt att umgås med, kanske kunde de bli vänner, som hon föreslagit? Hur var det att ha en vän egentligen? Han hade aldrig haft någon, bara sina syskon, och de var för länge sedan borta, befann sig säkert i helt andra delar av landet. Uppmärksamheten lade sig åter på henne då hon fortsatte att tala. ''Öhm...''. Vart hade orden försvunnit? Varför kände han sig nästan varm inombords? Vad var detta? ''Jag har sett lite av det, tror jag''. Till slut lyckades han forma ett svar, men honan hade redan rest sig upp och börjat röra sig mot vattenbrynet. Han följde henne med blicken under några sekunder innan han reste på sig och följde efter henne ner i vattnet.

Först blev hon lite osäker på om han skulle följa med henne. Men när han reser på sig och kommer efter henne ler hon.
"Man kan aldrig se korallrevet för många gånger". Sedan hoppar hon ut i vattnet. När vattnet omsluter hennes kropp och hon dyker ner där det är djupare så vänder hon sig om. När Epherian fortfarande är bakom henne börjar hon simma. Tiken rör sig smidigt och simmar utterlikt och sparkar då och då med både framben och bakben för att ta sig fram. Och hon vill är kan hon simma väldigt snabbt. Det är därför hon föredrar vattnet. Ens rörelser blir mycket friare. På land känner hon sig nästan tung och klumpig. Men i vattnet är hon fri. Än dock försvinner inte tanken om att upptäcka Numoori på egen tass. Kanske hon nu har funnit en vän som kan hålla henne sällskap? Hon simmar inte för snabbt utan simmar så att Ephrian kan simma vid hennes sida men att hon än dock leder honom. Även om han sett lite av korallrevet så ser hon än dock fram emot att få visa honom det. Själv blir hon alltid lika förundrad av alla vackra färger varje gång hon vilar ögonen på korallrevet. Och alla färgglada fiskar sen. Shendu är verkligen den vackraste platsen.
Efter att ha simmat en bra bit. Från ena sidan ön till andra så når de korallrevet.
"Se!". Bubblor letar sig ut ur henne nos när hon talar under vatten. Till skillnad från en utter så har Karma gälar som gömmer sig i pälsen på halsen som tillåter henne att andas under vatten. Därmed kan hon även tala under vatten. Men huruvida bra man hör under vatten är en annan sak. Korallrevet är minst lika vackert som förra gången hon såg det. Och alla dessa olika färgglada fiskar som simmar ut och in och över och under. Karma vänder sig mot Ephrian.
"Vackert, eller hur!" Den isblå blicken är fäst på hanen. Sedan ser hon på korallrevet igen. Sedan tillbaka på hanen.

Då vattnet ännu en gång omslöt hans kropp så spred sig en lugn och nöjd känsla inom honom. Rogivande och välkommet. Att ta det där första andetaget vatten var dock alltid lite smått obehagligt, att fylla lungorna helt med vatten. Väl nere under ytan så hade han inga problem med att andas, det kändes endast naturligt. Han mindes första gången han märkt att han kunde andas under vattnet, hur han hamnat under ytan och för en stund trott att han skulle drunkna, men icke. Han följde efter Karma då hon ledde vägen. Hans simstil påminde mycket om en haj, förutom de enstaka simtagen som växelvis togs med framtassarna för att hjälpa honom styra och hålla farten. Han tappade uppfattningen om hur länge de simmade innan korallrevet uppenbarade sig för dem. Han hade bara sett en liten del av det tidigare, men hade inte lagt märke till hur fullt av liv och färg det faktiskt var. Vackert, det fick han hålla med om. Det verkade vara många av havsvargarna som kunde prata under vattnet, om än orden alltid blev dämpade och något otydliga. Han var glad över att han åtminstone hade sin kraft så att han inte blev helt utan ord. Väldigt vackert, ja. Den blå blicken fästes vid den nästan likfärgade blå som honan hade, förlorade sig för några långa sekunder i den innan han kom på sig själv med att stirra och vände tvärt ner blicken mot korallerna. Han som brukade ha svårt för ögonkontakt, varför verkade det med ens så enkelt? Den måntatuering som klädde hans bog och framben spred sitt sken som tindrande små stjärnor där de reflekterades i vattnet framför honom, lös upp vägen då han tog sig längre ner i vattnet. Han vände bak blicken för att se om honan följde efter honom innan han fortsatte.

Hans röst i hennes huvud igen. Klarare och starkare än att höra röster under vattnet. Han är i hennes huvud? När Ephrian vänder bort blicken inser hon att hon gillade att se på honom mer än hon uppskattade korallrevet. Aldrig tidigare har hon mött någon som hon är så nyfiket intresserad av. Ett snett leende leker på hennes läppar när hon vänder den isblå blicken tillbaka mot korallrevet. Försiktigt sneglar hon ändå tillbaka på hanen. Hans bog kläs av något lysande tecken. Hon är nyfiken på vad det är något men hinner inte fråga förrän hanen simmar längre ner. Inte sen med att följa efter så dyker hon ner och simmar efter honom. Vart är han på väg nu? Vad är han nyfiken på att se? Hon är lekfullt nyfiken på vad han tar sig för.

Han kunde känna ett lite förvirrat och frågande intryck från honans sinne, och han var lite nyfiken på att få reda på vad det var hon tänkte på. Han var dock inte den som gillade att rota i andras huvuden, dels för att det var inkräktande, och dels för att det var ansträngande och svårt. Han fick helt enkelt vänta på att hon ställde en fråga. Skulle han gissa så trodde han väl att det hade något att göra med hans tanketal. Han hade ju inte berättat om det i förväg precis. Tanken hade inte slagit honom då det för honom var så naturligt. Han stannade när han nådde fram till de högsta korallerna, lät blicken vandra längs med revet och alla de fiskar som simmade runt omkring dem. Alla möjliga former och färger som han aldrig hade sett förut. Häpnadsväckande. En av framtassarna sträcktes ut och rörde försiktigt vid en korall, förvånades över den relativt sträva ytan. Blicken vändes till honan igen och han kom på sig själv med att troligen se ut som en valp som för första gången upptäckte världen. Han lät det fånigt nöjda leendet han hade på läpparna ändras till ett vänligt ett, nästan smått ursäktande. Du måste tycka jag är fånig. Stämman var ändå relativt lättsam, nästan som att man kunde ana att ett skratt skulle ha följt efter orden. Han hade ju aldrig riktigt sett något som ens var i närheten av det här, inte ordentligt, så det var kanske inte så konstigt. Han tog ett rejält simtag med tassarna och tog sig närmare honan, stannade upp en kort bit ifrån. Har du levt här hela livet?. Hon hade nämnt att hon bodde här, men inte om hon var född och uppvuxen i Shendu. Hade hon sett några andra delar av landet? Frågorna praktiskt taget svämmade över i hans hjärna. Han förstod inte riktigt vart de kom ifrån, han brukade inte vara särskilt frågvis av sig.

Hon ler över hans entusiasm att upptäcka korallrevet på nära håll. Han ser ut precis som hon själv gjorde första gången far visade henne korallrevet. Det är här hon trivs bäst. Alla vackra färger får henne alltid på gott humör. Men det är inte ofta hon är på dåligt humör. Du måste tycka jag är fånig. Tiken tippar huvudet på sne igen när hon hör hans röst i hennes huvud. Betyder det att han kan höra hennes tankar med? Du är inte fånig. Du är som jag. Hon testar och tänker orden precis som hon skulle sagt dem högt. Hon ler stort åt Ephrian. Kan han höra henne?

Har du levt här hela livet? Karma nickar.
"Jag är född i Shendu". Svarar hon och lätta luftbubblor dansar ut ur hennes nos. Shendu är hela min värld. Men hon skulle verkligen fruktansvärt mycket vilja utforska Numoori. Hon har bara aldrig varit ifrån vatten särskilt långa stunder. Vatten är hennes trygghet. Shendu är tryggt. Ensam uppe i Numoori kan vara skrämmande.

Ett smått roat leende lade sig på hans läppar då han hörde hennes frågvisa tankar. Nog tydliga för att han med lätthet skulle kunna uppfatta dem. Ja nog kunde han höra henne allt. Åtminstone en del av vad hon tänkte. Skulle han anstränga sig och faktiskt fokusera så skulle han nog kunna höra ännu mer, men han kände inget behov av att göra det. Jag är en telepatiker så ja jag kan höra dina tankar, de tydligaste åtminstone. En utdragen tystnad lade sig mellan dem då hans uppmärksamhet fästes vid en märklig fisk som simmade mellan dem. Orange och blå med vågiga ränder och prickar som täckte dess kropp. Blicken följde fisken då den tog sig ner mot korallrevet för att till sist försvinna in i en av alla skrymslen och hålrum som fanns, dröjde kvar i några sekunder till innan han kom på sig själv och vände tillbaka den mot honan. Rösten i hans tankar verkade harkla sig innan han fortsatte. Hur som helst, jag kan försöka stänga det ute om du inte gillar det. Jag kan dock inte tala under vattnet som du kan. Inga gälar. Han fick erkänna att det skulle bli väldigt tyst om han behövde stänga ute hennes sinne, väldigt ensamt. Särskilt med tanke på att det var hur han främst kommunicerade under vattenytan. Blicken studerade honans anlete för att försöka avgöra vad hon tyckte om det hela, utan att rota i hennes tankar. Det var betydligt svårare än vad han hade tänkt sig. Han tog nästan för givet att känna intryck från andra vargar, att i stora drag kunna känna av deras sinnesstämning. Då hon konstaterade att hon var född i Shendu, att hon älskade platsen så nickade han vagt. Jag kan förstå varför du tycker det. Det var verkligen en häpnadsväckande plats. Vackert och fridfullt, orört. Inte besudlat av smärta, sorg och blod som hans hem hade blivit.

Telepatiker? Det låter så coolt. Att kunna kommunicera via tanken. Att inte behöva öppna munnen men ändå göra sig förstådd. Hon förstår nu hur hon kan höra hans röst i huvudet. Det är för att han vill kommunicera med henne på det sättet. Det är enklast under vatten. Hon har inget emot att höra hans röst i huvudet. DET ÄR SÅ COOLT! Utbrister hon i tanken. Hon ler stort mot honom. När den orange och blå fisken med lustigt mönster simmar emellan dem följer Karma den med blicken. Höjer dess rörelser med hela huvudet och ser den sedan försvinna bland korallen. Tänk vad lustiga fiskar det finns här. Finns det lustiga vargar i Numoori med? Hon vet redan att det finns vargar i havet. Finns det vargar i himlen med? Som fåglar? Har de vingar och fjädrar och näbbar med? Det känns väldigt lustigt att föreställa sig en varg med näbb. Hur som helst, jag kan försöka stänga det ute om du inte gillar det. Jag kan dock inte tala under vattnet. Inga gälar. Karma skakar snabbt på huvudet. Jag gillar det. Du kan stanna där inne. Säger hon i tanken och hoppas han är kvar. Inga gälar? Säg till när du behöver hämta ny luft då. Det låter udda att en havsvarg inte har gälar. Men har hon inte stött på någon sådan tidigare? Sen kommer Ephrian från land. Han är ingen renrasig havsvarg. Men det gör inget. Karma gillar honom en då. Men nu blir hon med uppmärksam på honom. Han har hållit andan väldigt länge nu.

Reaktionen som kom ifrån honan hade han inte direkt förväntat sig, men det lämnade efter sig ett vagt leende på hans läppar. Det var skönt att hon inte ogillade det i alla fall. Han kunde inte minnas sist han hade lett så mycket? Hade han någonsin gjort det i den här utsträckningen? Varför gjorde han det ens? Så många frågor, så få svar. Det var en trevlig omväxling att distraheras från alla tankar och känslor som alltjämt hemsökte honom. Han kände att han kunde, vågade, vara lite mer sig själv i honans sällskap av någon anledning. Var det kanske det som det innebar att vara vänner betydde? Att kunna vara sig själv och trivas i den andres sällskap. Det lät ganska troligt, men vad visste han egentligen? Innan han kom till Shendu så hade han inte haft ett enda ordentligt samtal med en varg sedan dagen då föräldrarna dött. Det kändes märkligt att vara kring andra igen, men det var samtidigt välkommet. För att vara en varg som kunde höra andras tankar så hade han väldigt lätt med att förlora sig i sina egna. Sådan hade han alltid varit. Då hon sade att han skulle säga till om han behövde hämta luft så skakade han endast på huvudet. Behövs inte, jag kan andas under vattnet. Det har jag väl min vattenkraft att tacka för. Så vitt han visste så var han den enda i familjen som kunnat det, förutom havsvargen han ärvt det från. Han sträckte ut en framtass för att kort röra vid hennes ena framben. ...men tack för omtanken. Öronen strök sig smått genant bakåt på hans huvud samtidigt som blicken slogs bort. Varför hade han gjort så för?

Hon tänkte det inte högt men det var väldigt mysigt att höra hans röst i sitt huvud. Hon har varit vid korallrevet med många andra sällskap förut. Men det här sällskapet har visat sig vara allra trevligast. Inte ens Nok-Nok's sällskap slår det här. Och systern betyder än dock väldigt mycket för henne. Även om det inte är systrar i blod.
Behövs inte, jag kan andas under vattnet. Det har jag väl min vattenkraft att tacka för. Så han kan andas under vatten tack vare sin vattenkraft. Det låter väldigt coolt i Karma's öron... eller huvud eftersom det är där hon hör hans röst. Hon har själv vattenkrafter men då hon har gälar behöver hon inte använda den för att andas under vatten. Det gör hennes kropp åt henne. Men på land kan hon andas som andra vargar. Då sluter sig gälarna och hon kan andas luft istället för vatten.
...men tack för omtanken. Hans lätta beröring får det att hetta in ansiktet på henne. Rodnar hon? Hon har aldrig känt så här med någon förut. Det känns så lätt att vara med Ephrian. Samtidigt gör han henne blyg. Och Karma är i vanliga fall allt annat än blyg. Så det är en väldigt lustig känsla. Hon grips själv av en känsla att vilja röra vid honom. Inte på samma sätt som hon gjort uppe på land. Då ville hon få honom att inte känna sig så ensam och nedstämd. Det här är helt annat. Men hon lägger band på sig, vilket är väldigt svårt, och ger honom ett sött leende istället.
Inga problem. Vad vill du hitta på nu? Hon drar lätt in dina framtassar mot kroppen och placerar ena tassen på det ställe där han rört henne. Känslan sitter fortfarande kvar i skinnet.

Okej, det här blev bara märkligt och obekvämt. Han kanske inte borde ha gjort det där, men han kunde samtidigt inte hindra den där känslan som spelade inom honom. Han visste inte riktigt vad det var, glädje kanske? Var det för att ha någon att umgås med, eller var det honan specifikt som framkallade det? Svårt att säga. Efter ett par evighetslånga sekunder så vändes den blå blicken till slut tillbaka till honan, studerade henne under tystnad ett tag. Av de intryck hennes sinne utstrålade så drog han slutsatsen att hon troligen också kände sig något märklig i situationen. Han ville dock inte gräva vidare i det, det vore för inkräktande. Då hon hörde hennes fråga i tankarna så spetsades öronen på hans huvud igen. Vad han ville hitta på? Bra fråga. Han kände ju inte alls till platsen de befann sig på, så troligen kunde han inte komma med något bra konkret svar. Jag vet inte riktigt. Vad för andra intressanta platser finns här att besöka?. Hon var ju något utav hans guide nu. Hon hade levt hela sitt liv på platsen så hon kände säkert till stora delar utantill, medan han endast sett en bråkdel av det. Om det funnits en plats i närheten som han känt till lika väl så hade han gärna visat den för henne, men nu var ju inte situationen sådan. Har du besökt några andra platser än Shendu?. Även om han inte hade fokuserat särskilt mycket på platserna han vandrat igenom så kunde han ändå uppskatta att där fanns väldigt mycket att se i landet, och han hade endast sett en bråkdel av det.

När han ser på henne hettar det i kinderna. Vad är det för en känsla? Hon är förvirrad av sina egna tankar och känslor. Så tacksamt ler hon när hon hör Ephrian's röst i huvudet igen och får henne att tänka på annat.
Himmelsgrottan! Kom med. Säger hon och simmar iväg. Hon vänder sig inte om för att se om han hänger med. Hon är säker på att han gör det. Medan de simmar berättar hon i tanken. Jag har aldrig sett något annat än Shendu. Men min far har berättat många historier om Numoori. Jag skulle gärna vilja se det med egna ögon någon gång. Hennes nyfikenhet på landet är enorm. Men hon har än dock aldrig lämnat Shendu. Det är inte långt till himmelsgrottan och snart sjunker hennes blöta tassar ner i mjuk sand. Karma ruskar vattnet ur pälsen. Hon låter vattnet rinna av henne och snart är pälsen torr. Sand fastnar inte lika lätt i torr päls som i blöt.
Den stora grottan är enorm och ljus och genom det stora hålet i taket syns himlen. Karma går en bit upp på sanden och höjer sedan huvudet upp mot himlen. Hon ler glatt när hon sedan vänder sig mot Ephrian igen.
"Imponerande va?" Säger hon denna gången med sin röst. Svansen viftar glatt bakom henne.