Att ha honom så nära. Det känns så naturligt. Som om hon funnit en bit av sig själv som saknats. Hon kramar honom lite hårdare för en liten stund innan hon slappnar av lite i frambenen igen. Men hon släpper inte.
-Det känns overkligt. Men samtidigt så verkligt. För du är här. Och jag är här. Och jag kan röra dig- Det känns så mysigt att gömma ansiktet i hans päls. Han är så varm och hans päls kittlar henne. Det är en skön känsla. Hon inser att hennes ögon är fyllda av tårar. Tårar som fyllts på då han sa att han ville likadant. Att han känner likadant för henne. Det får oron över att hennes känslor kanske är fel att försvinna helt. De jagas bort utan att ha lämnat minsta spår. Och kvar är bara ren och skär glädje och lycka.
Vi verkar inte vara så uppskattade. Karma fnissar när hon motvilligt låter ansiktet lämna värmen i hans päls och hon vrider lätt på halsen för att själv slänga en blick omkring sig.
-Låt dem glo om de inte har något bättre för sig- Snabbt lutar hon huvudet mot honom igen. Ephrian har fortfarande inte dragit sig tillbaka så Karma släpper honom inte.

Benen trampade metodiskt under honom för att hindra dem från att sjunka. Det var kanske inte den mest avslappnande positionen de befann sig i, men han uppskattade det ändå. Bara att få känna närhet var speciellt, efter att ha varit ensam så pass länge, att det kom från henne var bara än bättre. Perfekt, helt enkelt. Ett leende lade sig på hans läppar även om det doldes i hennes päls. Utan att han direkt hade lagt märke till det så hade vattnet omkring dem successivt börjat bli mörkare allt eftersom skymningen drog med sig mörkret. I samma takt så ökade skenet från hans måntatueringar från sitt milda sken till ett alldeles tydligt ett. Det var först då han smått bländades av den främre tatueringen som han lade märke till det. Då den reflekterades i vattnet så blev den nästan ännu klarare. Han sneglade ner mot den innan han uppmanande buffade till henne med nosen. Titta. Han var nästan säker på att det skulle vara fullmåne den natten, det hade varit nära föregående nätter, och det tydliga skenet vittnade endast mer om faktumet. Det var något särskilt med hur fullmånen påverkade måntatueringar, och han anade att det även gällde månkrafter. Vilket i sig inte var särskilt konstigt egentligen. Kanske var det dags för dem att ta sig tillbaka till land? Han hade nästan glömt bort varför de tagit sig till grottöppningen i första taget, hade blivit för distraherad av annat. Det var ingenting som inte gick att upptäcka en annan dag åtminstone. Ska vi börja dra oss tillbaka till land, eller vad tror du?. Han lutade sig lite bakåt för att bättre kunna se hennes ansikte. Han började i vart fall ändå bli lite trött i benen av att endast trampa vatten.

Perfekt. Ja. Hon skulle aldrig vilja släppa honom men inser att de inte kan gå omkring och kramas hela tiden. Hon ler åt tanken. Ephrian's päls kittlar henne fortfarande i ansiktet när det rör sig i takt med vattnet omkring dem.
Titta.
Motvilligt släpper hon honom lite. Så pass mycket att hon kan se måntatueringarna på hans bog glittra och glöda.
-Wow!- Karma ser storögd på det. Så vackert. Då lägger hon också märke till att det mörknat. Att även anemonerna omkring dem glöder starkare.
Ska vi börja ta oss tillbaka till land, eller vad tror du? Karma ler glatt och biter sig löst i läppen när hon ser på Ephrian igen.
-Månen stiger- Säger hon och släpper hanen helt. Det känns redan som att det är något som saknas. Karma petar lätt på Ephrian med ena tassen. Lekfullt.
-Sisten till himmelsgrottan är en tonfisk!- Utbrister hon i tanken.
-Du hittar tillbaka nu va?- Karma flinar.
-Klara! Färdiga! GÅ!- På sista ordet sätter Karma iväg och simmar så snabbt hon kan. Använder lite av vattenkraften till att skjuta framåt lite fortare än hon skulle klara själv. Men även utan kraften är hon väldigt snabb och smidig. Så många gånger hon lekt liknande lekar med Nok-Nok. Är det kanske för barnsligt för Ephrian? Men skyndar de sig inte till himmelsgrottan så kan de missa något. Vad som helst. Så varför inte göra turen dit lite roligare.

Han log endast då han såg hennes reaktion på det tilltagande skenet hos måntatueringarna. Även om han själv såg det varje natt så kunde han inte låta bli att älska det, det var speciellt, något som inte alla vargar hade. Det var med en smått vemodig känsla som han såg på när hon släppte honom, och med ens så kändes det tomt, nästan kallt omkring nacken där hennes tassar varit placerade. Längre än så hann dock inte hans tankar vandra innan hon buffade till honom med en av sina tassar. Blicken drogs tillbaka till hennes med ett smått frågande uttryck. Tonfisk? Vad var det för sorts fisk? Ingen han hade hört talas om i alla fall, men han anade att det nästan måste vara någon sölig fisk med tanke på hur hon använde ordet. Han hann inte riktigt med då hon lekfullt räknade ner och sedan satte av i en fart han omöjligen skulle kunna matcha, åtminstone med trötta ben. Han hakade dock på leken och följde efter henne så snabbt han kunde. Fusk, du har inte behövt trampa vatten för två. Stämman var uppenbart skämtsam då han förmedlade tankarna till henne. Han skulle nog troligen inte kunna komma upp i samma fart som henne oavsett mjölksyra eller inte. Hon hade levt hela sitt liv i vattnet i stort sett, och var säkert mer lämpad för det ändå. Det hindrade honom inte från att försöka dock. Han var noga med att undvika hennes kölvatten, det skulle nog bara sakta ner honom ännu mer. Han kunde skymta henne längre fram, men kunde inte riktigt komma ikapp henne. Jisses, du är snabb Karma. Imponerad, det var han allt. Han kände att han inte riktigt orkade hålla uppe den höga farten, hon hade ju ändå vunnit, så han saktade av lite då de närmade sig grottan. Han tog sig upp till ytan, och när han väl tvingat ut det värsta av vattnet ur lungorna så vände han sig åt hennes håll. ''Hade du tänkt ta kål på mig?. Den rossliga stämman åtföljdes av ett halvdant skratt som nästan genast övergick i hostningar. Ack denna omställning av lungorna.

Hon kan endast fnittra som svar när hon hör hans röst i huvudet. Men hon stannar inte. Leken måste avslutas inte avbrytas.
-tonfiskar är goda så jag kanske smakar lite när jag vinner- Säger hon flirtigt och är glad att han inte kan se hur generad hon känner sig över orden.
-Jag är snabbast i Shendu!- Utropar hon triumferande. Även om det säkert finns många som är snabbare än henne själv. Men ingen hon har mött på i alla fall.
Inte långt senare är hon uppe på land i himmelsgrottan och sanden kittlar henne mellan tårna. Vattnet rinner av henne och lämnar varm och torr päls. Himmelsgrottan badar redan i stjärnskimmer och månglöd.
Karma vänder sig om när Ephrian dyker upp. Hon står stilla när hans lungor byter vatten mot luft. Det ser obehagligt ut. Själv är hon tacksam över sina gälar och lungor som än dock tillåter henne att andas luft. Det är smidigt att ha både och. Tiken går fram till hanen och hon sträcker sig mot honom och tungan smiter ut mellan läpparna och ger honom en varm slick på nosen.
"Jodå, du smakar lika söt som du ser ut". Hon fnissar och gör sedan helt om och galopperar till himmelsgrottans mitt och där dyker hon ner i sanden så att sandkorn yr omkring henne innan de faller till marken. Karma ålar lite men gör det sedan bekvämt för sig liggande på rygg så hon kan blicka upp mot himlen genom hålet i himmelsgrottans tak.

Han reste sig upp från vattnet och ruskade på sig för att bli av med det värsta av vattnet. Hans päls var ganska så vattenavstötande, men inte helt, vilket lämnade den fuktig. Den ljusblå blicken vändes upp mot det gapande hålet i grottans tak en bit bort och fastnade vid fullmånen för några långa sekunder. Han hade haft rätt, hade känt på sig att det var just den natten som den skulle vara i sin fulla skepnad. Då han hörde steg i det grunda vattnet framför honom så vändes blicken ner mot honan igen, iakttog henne då hon stillsamt tog sig fram till honom. Han hade inte alls förväntat sig det hon faktiskt gjorde, vilket lämnade ett något förvånat uttryck över hans ansikte. Det var rätt så otroligt hur allting hade gått så pass fort mellan dem, men samtidigt så kändes det på något vis naturligt, som om det var menat att ske. Innan hans hjärna hade hunnit räkna ut vad för svar han skulle ge henne så hade hon redan vänt sig om och sprungit in till grottans mitt. Att se henne så glad där hon praktiskt taget slängde sig ner i sanden lade ett leende på hans läppar. Han dröjde inte kvar vid vattenbrynet särskilt länge utan följde efter henne, dock i en lugnare takt. Han stannade upp vid hennes sida, sänkte huvudet för att stryka nosen mot hennes kind innan även han lade sig ner på rygg bredvid henne. Så pass nära att deras pälsar rörde vid varandra och blicken slet sig motvilligt från henne för att blicka upp mot himlen. ''Nog är det vackert ikväll''. Fler saker än endast himlen var det som framkallade de orden.

Karma ligger väldigt bekvämt där hon ligger. Ensam är hon inte länge förrän Ephrian gör henne sällskap. Kinderna hettar vid hans beröring och var hon inte pälsklädd så hade hennes kinder lyst röda. Vilket ge gjort länge nu under deras möte. Vid hans beröring, hans blick, hand andetag och hjärtslag. Bara att ha honom så nära får hennes hjärta att slå extra form. På ett behagligt sätt. Hon ser på honom när han lägger sig ner. Nära. Deras pälsar når varandra och blandas.
Karma nickar vid hans ord. Ikväll är extra vacker på grund av sällskapet. Och alla kvällar från och med nu kommer vara minst lika vackra om hon kan dela dem med honom.
Himmelsgrottan glittrar, inte bara av stjärnorna och månens sken utan även av Ephrian's måntatueringar. Karma ser hänfört på honom. Han är så vacker. Hon vinklar sig lite åt hanens håll och buffar in nosen i pälsen på hans hals. Andas in hans doft.
"Verkligen". Svarar hon och lägger sig sedan tillrätta igen och ser upp mot natthimlen. Hon sträcker ut tassarna upp mot himlen och särar på tårna. Hennes tassar är väldigt utterlika.
"Ibland känns det som att man skulle kunna ta på stjärnorna och månen". Säger hon och fnissar lätt. När Karma var liten lärde hennes far henne att jaga molnen. Och vissa nätter har de tillsammans, eller Karma själv, legat här på rygg och försökt fånga stjärnorna.

Hundratals stjärnor som spred sina vaga ljus över den allt mörkare natthimlen, så vackert och rogivande på något vis. Fullmånen vars vitaktiga ljus lyste upp grottan i ett milt sken som endast gjorde stämningen ännu mysigare. Samt hans egna måntatueringar som i månens sken lyste som starkast med ett glödande, nästan tindrande sken. Sällskapet som hade tillfört så mycket till hanen på så kort tid att det kändes overkligt, men så otroligt rätt på samma gång. Som då hon för en stund lade nosen mot hans hals, begravde den i pälsen. Då han först sett henne tidigare på dagen så hade han knappt kunnat tilltala henne ordentligt, eller hålla ögonkontakten, och att gå från det till detta var inte annat än otroligt. Aldrig hade han trott eller ens vågat drömma om att han skulle ha hittat någon han ville dela allting med, men det hade han mot förmodan gjort. Han ville visa henne landet, dela upplevelserna men kanske främst tillbringa tid tillsammans på det här sättet. Blicken vreds mot henne då hon fortsatte att tala, tycktes sträcka sig efter himlen. ''Ja, speciellt vid nätter som dessa''. Ytterligare ett leende tog plats på hans läppar, han hade lett mer under den gångna dagen än vad han någonsin gjort tidigare. Det kändes bra, rätt. Som om all sorg och smärta motades bort ett litet steg i taget. Det här var bara början. Det skulle bli bra, han bara visste det. 

Avslutat