Himmelsgrottan? Det lät underligt. Var det en grotta upp i himlen? Hur skulle de i så fall ta sig dit? Nej, det måste vara något annat, något med ett konstigt namn bara. Han lät det fundersamma uttrycket som lagt sig över ansiktet slätas ut och följde istället efter henne då hon simmade iväg. Blir det inte väldigt... Vad för ord skulle han använda för att inte förolämpa henne på något vis. ...enformigt?. Även när han hade bott med familjen så hade han funderat över andra platser när han fått det berättat för sig, funderat över hur de var och vad som var speciellt med dem. Han ångrade bara att han inte passat på när han vandrat, en dag kanske han kunde besöka platserna igen och faktiskt uppleva dem. Det hade helt enkelt inte varit ett bra tillfälle sist, av förklarliga skäl. Vad hindrar dig från att vandra? Om jag får fråga. Han hade väl egentligen ingenting med det att göra. Ville hon inte svara så för all del. De var ju inte mer än främlingar för varandra trots allt. Då honan gick i land så tog även han sig upp till vattenytan. Han hostade upp det värsta av vattnet från lungorna så att han kunde ta ett rossligt andetag med luft. Att ställa om lungorna var alltid lite utav en process. Vattenkraften hjälpte honom att driva ut det relativt fort, men det skulle ta ett tag för det att helt avdunsta. Han tog sig upp på stranden, ruskade kort av sig det värsta av vattnet innan han lät blicken svepa över grottan de befann sig i. Nu förstod han. Den hade fått sitt namn för att det gick att se himlen genom taket. Han hade aldrig sett något liknande. Ur det gapande hålet i taket hängde långa, gröna växter som det droppade vatten ifrån. Grottans golv var nästan helt täckt av ljus, finkornig sand och utrymmet var större än han förväntat sig. Den här grottan gick inte ens att jämföra med de grottor han var van vid att se. Han tog sig fram till grottans mitt och vände huvudet mot himlen. ''Jag har aldrig sett något liknande''. Stämman var fortfarande rosslig av det vatten som låg kvar i hans lungor, men det gick utan tvekan att höra hur mållös han var. Han lade sig ner och rullade över på rygg i den varma sanden, fortfarande med blicken fäst på himlen. Fantastiskt.

Enformigt? Karma har aldrig själv tänkt på det på det sättet. Varför skulle det vara enformigt om du bor på en plats du älskar? Frågar hon i tanken. Shendu är makalöst vackert. Kanske vill Karma bara inte finna någon plats som är vackrare? Finns det någon plats på land som är vackrare än Shendu? Tänker hon. I så fall vill jag inte se den platsen. Det är med ett leende hon tänker tanken. Vad hindrar henne från att vandra? Det är en fråga som hon funderat på många gånger. Varför hon inte har tagit sig till land och utforskat om det är vad hon så gärna vill göra. Jag vill inte vara ensam. Blir hennes svar. Här i Shendu finns alla hon känner. Mamma, pappa, Nok-Nok. Hon skulle sakna dem fruktansvärt. Men det är inte orsaken till att hon inte lämnat Shendu. Det är ensamheten som hon skulle mötas av på land. Hon skulle vara en främling. En utböling. Någon som inte passar in. Förmodligen är det rädsla som håller henne tillbaka. Irrationell må så vara men det har blivit ett hinder. Hon försöker skaka av sig känslan. När Ephrian lägger sig ner i sanden och rullar runt på rygg fnissar Karma glatt. Hon ställer sig vid hans huvud och ser ner på honom.
"Du är som jag". Säger hon och skrattar. Sedan lägger hon sig ner i sanden hon med och rullar runt på rygg. Ligger så att deras hjässor lätt snuddar vid varandra.
Var det inte väldigt ensamt att vandra själv? Hon väljer att yttra orden i tanken. När började det kännas naturligt att veta att han kan höra vad hon tänker. Om han skulle dra sig tillbaka, hur ensamt skulle det kännas då?

En plats man älskar. Kanske hon hade rätt. Kanske det inte behövdes något mer när en hittat en plats att älska. Fast, å andra sidan, om en inte besökt några andra platser, hur kunde man då veta att där inte fanns något ännu bättre? Svaret dröjde ett tag då han funderade över det hela. Jag vet inte, men om du inte sett några andra platser, hur vet du då att det inte finns något som du kanske älskar mer?. Han var nyfiken på svaret. Han hade ännu inte hittat någon plats han direkt älskade. Shendu var vackert, det fick han erkänna, men han hade inte sett nog mycket av det för att bilda sig en ordentlig uppfattning. Honans tankar svarade på hans andra fråga, att hon inte ville vara ensam. Det kunde han förstå, vem ville egentligen vara det. Vargar var flockdjur av en anledning. Ensamhet känner jag mer än väl till, och det är inget vidare. Tonen på rösten i hans tankar blev med ens lite mer sorgsen och nedstämd. Ensamheten hade tärt på honom mer än vad han ville erkänna. Han hade som resultat endast slutit sig i sig själv och monotont vandrat vidare, tills dess att han kommit till Shendu. De negativa tankarna varade inte länge då honans fnissande fångade hans uppmärksamhet. Blicken mötte hennes där hon stod och såg ner på honom för att sedan lägga sig bakom hans huvud. Han vred huvudet bakåt för att kunna skymta hennes hjässa och nosrygg, men insåg efter någon sekund att det var en väldigt obekväm ställning. ''Vad menar du, som dig?'' Ett kort skratt lämnade honom då han vände tillbaka blicken mot himlen ovanför dem. Då honans tanke letade sig in i hans sinne så ebbade dock det leende som lagt sig på hans läppar ut. Ja, otroligt ensamt. Han suckade lågt men sköt sedan bestämt bort tankarna.

Hon funderar på hans fråga en stund. -Jag kanske inte vill älska någon plats mer än Shendu.- Det är inte så att hon tänker att hennes hem är bättre än alla andra platser. Men hon har aldrig vantrivts i Shendu. Det händer alltid så mycket här. Och det är en vacker plats. -Men jag vill inte stanna här och fortsätta undra hur landet där borta är.- Hon fyller lugnt lungorna med luft och andas sedan ut i en lång utandning. Hon kan känna Ephrian röra på sig ovanför hennes huvud. Hon har aldrig haft någon att prata om ämnet med förut. Alla andra som bor i Shendu verkar vara nöjda med att bo här. De verkar tycka att landet bara är något onödigt att slösa energi på. -Är Numoori så olika Shendu?- Framtassarna vilar på hennes bröst.
Vad menar du som dig? Karma fnissar lätt.
-Jag var likadan när far visade mig allt det här när jag var yngre. Jag var hänförd av korallrevet och när jag upptäckte det här hålet här i himmelsgrottan, fast far tog hit mig på natten, så la jag mig på rygg och såg upp mot himlens glittrande stjärnor och ville inte lämna min plats förrän solen tog över himlen.- Hon ler över minnet. Alla hennes minnen är från Shendu. Hon vet inte om något annat. För henne skulle historierna om Numoori kunna vara just bara historier. Kanske Numoori inte ens existerar. Förutom när sådana som Ephrian säger att de kommer därifrån.
Karma rullar runt på mage. Hon ger Ephrian en lätt slick på kinden. -Du är inte ensam längre.- Tänker hon och sedan fortsätter hon rulla lite till så hon ligger på sidan och ser på Ephrian. Hoppas bara han inte har något emot det.

Kanske räckte det? Att älska sin födelseplats. När den födelseplatsen blandades med ens livs värsta upplevelse så var det dock svårt att känna något positivt kring det. Att inte ha någonting annat att så att säga falla tillbaka på var smått deprimerande. Jag brukade älska platsen där jag föddes, men nu kan jag inte känna annat än sorg och smärta när jag tänker på den. Han lät smått frånvarande i stämman som tanken förmedlade, som om han fortfarande var fast i tankarna. Jag hade ingenting annat att älska när det väl försvann, är allt jag menar. Han hoppades verkligen att Shendu inte skulle förlora sin charm för Karma, att hon för alltid skulle ha det att falla tillbaka på. Tryggheten med hemmet. Det gick dock aldrig att veta vad livet förde med sig. Han insåg att han troligen måste låta ganska nedstämd, vilket han inte ville. Det lilla jag sett av de platser jag vandrat igenom har varit otroligt olika åtminstone. Jag vet inte hur det är med resten av landet, jag kan bara föreställa mig att det är väldigt annorlunda det också. Någonstans inom honom fanns det ett intresse för att se sig omkring, men han var väldigt trött på att vandra ensam. Kanske var det hela betydligt mer intressant om det fanns någon att dela det hela med? Tanken hann knappt slå rot i hans sinne innan honans tankar fortsatte att överösa honom. ''Jag kan tänka mig att det är ännu vackrare på natten''. Han valde att svara högt utav ingen annan anledning än att han kände för det. Blicken drogs mot honan då han hörde henne vända på sig, och innan han visste ordet av så kände han hennes tunga mot sin kind. Ett något förvånat uttryck lade sig över honom då han vred på sig så att han låg stödd på frambenen. Sand hade fastnat i den fuktiga pälsen på hans huvud och nacke. Han vred undan blicken, lät den fastna vid en av de väldiga väggarna. ''Du tror inte att...''. Han avbröt sig innan han ställt hela frågan. Kanske var det fel att fråga. Hon kanske inte ens ville, de hade ju trots allt nyss träffats, men tanken på att inte vara ensam var väldigt glädjande.

Öronen drar sig bakåt när han talar om smärtan och sorgen. Hans föräldrar dog och syskonen är splittrade. Men att fråga om det finns inte i Karma's tankar. Hon vill inte inkräkta på sådana marker. Vill han berätta så lyssnar hon. Men hon vill inte få honom att tänka på det i onödan. Men det är visst inte så lätt.
Alla platser verkar olika. Så det kanske inte finns något ställe som Shendu på land. Karma vet inte riktigt hur hon ska förställa sig land. Men land på ön är inte i närheten lika vackert som i havet. Och dessa skränande och giriga måsar. Hon har väl en bild av land att det är sandigt och kalt och tråkigt. Men kanske är vissa delar likt havet i alla fall? Det finns ju sjögräs och tångskogar i havet. Finns det något liknande på land? Kanske finns det platser på land som är fulla av färg och liv och rörelse med? Karma vet inte vad hon ska föreställa sig alls. Därför är hon så nyfiken.
"Det är det". Svarar hon lätt drömmande. Himmelsgrottan på natten är verkligen en syn man måste uppleva. Ofta tar sig Karma hit på natten. Ibland tar hon sig upp på ön eller sätter sig när uppe på taket nära hålet. För natthimlen med alla dess glittrande stjärnor är en vacker syn. Ibland har hon sällskap, av far eller mor eller båda. Ibland av Nok-Nok.
Hon ser nyfiket på honom när han reser sig och ser på henne. Vad? Hon tror inte att... vad? Hon lyfter på huvudet och drar in frambenen under sig så ligger stödd på armbågarna.
"Vad?" Frågar hon och tippar huvudet lätt på sne. Hon vet inte om hon ska känna spänd förväntan eller oro för vad han har att säga.

Han uppfattade en del av hennes funderingar kring hur landet kunde tänkas se ut, och det var smått roande att lyssna på även om han inte ville inkräkta. Han valde därför att inte kommentera det. Han skulle dock gärna vilja visa henne platserna han kände till, särskilt skogarna. Det verkade inte finnas några träd på den lilla bit land som fanns i Shendu, så hon kanske aldrig ens hade sett ett? Märkligt att tänka sig. Visserligen fanns det inte mycket träd i bergen heller, men åtminstone några. Som han hade anat så bekräftade hon att Himmelsgrottan var än mer vacker om natten. Han såg fram emot att uppleva det, kanske till och med ikväll. Han blev inte direkt förvånad då honan följde upp på det han sagt, så gott som uppmanade honom att fortsätta. Det fanns ingen mening med att bara säga en del, lika bra att ställa frågan då han börjat. Han tog ett djupt andetag och släppte sedan ut luften i en suck. ''Tja...att du skulle vilja följa med på en liten vandring?''. Han sneglade tillbaka på henne, nästan smått skamset över att ens ha ställt frågan. Han ville inte slita henne från sitt hem, men han ville heller inte fortsätta att vara ensam. Hon var den första vargen sedan han lämnat hemmet som han fått bra kontakt med, och som han dessutom trivdes med. ''Jag förstår om du inte vill...vi känner ju inte ens varandra''. Öronen strök sig lite bakåt mot nacken då han väntade på ett svar. Det vore väldigt trevligt dock.

Följa med på en liten vandring? Se numoori? Med Ephrian? Svansen börjar vifta glatt bakom henne och avslöjar henne innan hon hinner säga något.
"Det skulle jag gärna vilja". Svarar hon. Så här upprymd har hon inte känt sig på länge. Hon trivs väldigt bra med Ephrian och vill väldigt gärna lära känna honom mer. Om han inte misstycker. Men han har ju stannat med henne hittills. Låtit henne visa honom lite av Shendu. Hon vill väldigt gärna upptäcka numoori... med honom.
-Jag skulle jättegärna vilja lära känna dig mer.- Lägger hon till i tanken. Kanske han inte hör hennes tankar mer då de talar med deras röster. Men det gör inget.
"Men först måste du de himmelsgrottan på natten". Säger hon bestämt och ler stort. Det måste han göra.
"Om du inte vill ligga kvar här tills dess så kan jag visa dig Djupet". Fortsätter hon och ser glatt på honom.

Han kunde känna hur hennes sinne praktiskt taget utstrålade glädje då hon hörde frågan. Som om inte den viftande svansen varit avslöjande nog. Ett vagt leende lade sig på hans läppar. Han hade nog inte vågat förvänta sig det svaret han faktiskt fick, men det gjorde honom väldigt glad, gladare än vad han varit på länge. ''Vänta bara tills du får se skogarna, och kanske bergen, och alla slätter''. Stämman var nästan på snudd lite överentusiastisk, men han kunde inte hjälpa det. Det här var så spännande. Honans tankar fick honom dock att ta sig tillbaka ner på jorden och ytterligare ett leende tog plats på läpparna. Jag lär gärna känna dig bättre också. Ja, det här skulle nog bli bra, de fick upptäcka landet tillsammans samtidigt som de lärde känna varandra bättre. Kanske kunde de bli vänner som honan talat om, eller var de redan det? Hur visste man? Ett skratt lämnade honom då han hörde det hon sade. Det skulle han inte protestera mot. ''Jag ser gärna mer utav ditt hem''. Han var inte sen med att resa på sig, om än sanden var väldigt bekväm. Han ruskade av sig de flesta av kornen som fastnat i pälsen och vände blicken ut mot grottöppningen och vattnet i väntan på att hon skulle leda vägen.

Hon skrattar lätt åt hans entusiasm. Hon känner likadant.
"Det låter häftigt! Jag vet inte vad allt det är men jag ser fram emot att få se dem.. med dig". Svarar hon och det hettar lätt i kinderna vid de två sista orden. Hon är inte bara uppspelt över att få se numoori. Snart förhoppningsvis. Utan det som gör att hon mest ser fram emot det är att få upptäcka och uppleva allt det med Ephrian. Hoppas han inte kan läsa allt det som han får henne att känna bara för att han kan läsa hennes tankar. Hur mycket kan han läsa av hennes tankar? Det vore inte helt fel om han kände som hon. Fast å andra sidan kanske han inte vill vara hennes vän mer då. Är det fel att hon känner så här? Hon är inte riktigt säker på vad det är hon känner. Men det är Ephrian som får henne att känna så här. Ephrian's röst svarar i hennes huvud att han också gärna lär känna henne. De orden gör henne väldigt glad. När Ephrian sedan reser sig upp efter att ha sagt att han gärna ser mer av hennes hem reser sig Karma med. Hon ruskar lätt sanden ur pälsen och slänger sedan en blick åt Ephrian's håll.
"Häng med!" Säger hon och börjar sedan med ett skratt springa mot vattnet. Vattnet skvätter i kaskader omkring henne när hennes tassar bryter ytan och när hon är en bit ut dyker hon ner under ytan. Väl där nere i vattnet väntar hon in Ephrian en smula innan hon leder vägen mot Djupet. Den stora grottan som lyses upp av så många självlysande anemoner.

Varför kände han sig så löjligt glad i hennes sällskap? Inte för att han direkt klagade, men det var märkligt hur någon han nyss träffat kunde framkalla så många känslor. Det var någonting särskilt som liksom fladdrade till inom honom närhelst han mötte hennes blick, vad var det? Han kunde inte riktigt begripa sig på hela situationen, allt var bara så konstigt och ovant, men ändå inte ovälkommet. ''Jag tror det kommer bli väldigt roligt åtminstone''. Kunde han inte ha kommit på något bättre svar? Nåväl, nu var det redan sagt. Ett leende drog sig i hans mungipor för att försöka släta över de ord som han slängt ur sig utan att ha givit dem mycket tankar. Hon hade ju sagt att hon såg fram emot att uppleva det med honom, så kom han med sina taktlösa ord och sade att det skulle bli roligt. Vad var det för stil? Var det nervositet som ställde till det för honom? Han visste inte helt säkert, men det var vad han gissade på. Då honan utan mycket dröjsmål satte av i en språngmarsch mot vattnet så tvekade han inte att följa efter henne. Då hans tassar nådde vattnet så kastade han sig ut den sista biten, dök på en gång ner och tog det där första obehagliga andetaget som fyllde lungorna med vatten. Snabbt avklarat. Han lät blicken svepta igenom vattnet innan han hittade hennes skepnad en liten bit bort. Blicken fästes vid det hon hade kring halsen. Han hade lagt märke till det tidigare, men inte velat fråga om det. Han tyckte att det såg ut som en snäcka av något slag, men vad det andra var och varför hon hade det om halsen hade han ingen aning om. Förresten, vad är det där du har hängande om halsen?. Stämman var uppenbart nyfiken då han slöt upp vid hennes sida. Hade någon gjort det åt henne? Det såg nämligen inte ut som något som naturen skapat helt av sig själv. Fast, vad visste egentligen han om allt som skedde under vattenytan. Han var en väldigt obildad havsvargsblandning i den aspekten.

Hans svar får hennes glädje att lätta en aning. Kul åtminstone? Såg han trots allt inte fram emot det lika mycket som hon? Var han kanske inte alls intresserad av hennes sällskap eller hade han tröttnat under samtalet men höll mest upp fasaden för att verka artig? När hon ser in i hans ögon känns det inte så. Han ser inte på henne som någon som inte har något intresse. Men hon undrar. Var det kanske bara klumpighet som puttat ut orden över hans läppar? Hon tänker inte mer på det när hon är i vattnet. Havet får henne så lätt att släppa alla bekymmer och underliga tankar. Så det kanske inte är så konstigt att det är sällan hon är på dåligt humör.
Ephrian fortsätter i alla fall att följa efter henne. Det är ju än då positivt. Karma ser ner på smycket om hennes hals när Ephrian frågar om det. Hon ler lätt när hon ser upp på honom igen.
-Jag fick det av min mor. Hon böt till sig materialet av en handlare på marknaden som finns i några av de stora salarna innanför Djupet. Jag kan visa dig det med".- Svarar hon. Mor hade sedan skapat halsbandet själv och det hade hon gett som gåva till Karma när hon var liten.
-"Det är min käraste ägodel".-  Karma lägger snäckan i en av de utterlika framtassarna och visar föremålet för Ephrian. Halsbandet betyder så mycket för att det är en gåva från någon som betyder väldigt mycket för henne. Karma fortsätter sedan simma mot Djupet och mycket snart är de där.

För en stund så önskade han nästan att rollerna varit omvända, att det var hon som kunde läsa hans tankar. Då hade han inte behövt känna den där känslan av skam för att ha svärtat ner glädjen hennes sinne hade utstrålat så otroligt fint. Kanske han ändå borde säga någonting om det? Be om ursäkt? Förlåt för att jag uttryckte mig så...klumpigt. Tro inte att jag inte uppskattar ditt sällskap, för det gör jag. Orden var lågmälda till stämman, försiktiga. Han var inte alls van vid det, att socialisera med andra på ett sådant sätt. Hade han kanske bara tjorvat till det hela ännu mer nu? Kanske han bara borde hålla tyst om det. Tacksamt så avbröt hon hans funderingar med att svara på frågan om smycket hon bar. Handlare, marknad? Vad var det för något? Det var så mycket de inte visste om varandras världar uppenbarligen, men det tyckte han bara gjorde det hela mer intressant, att kunna visa något nytt för den andre. Då hon visade upp smycket för honom så lade sig ett leende på hans läppar. Det är väldigt vackert, passande för en vacker varg. Han kände hur nervositeten slog rot inom honom igen och hoppades att hon inte skulle ta illa upp av hans komplimang. För det var väl det det var? Det kunde väl ändå inte misstolkas, eller? Blicken svepte iväg från henne och ner i vattnet under dem. Hade han begått ännu ett stort misstag? Kanske hon inte ville fortsätta umgås med honom då han uppträdde så konstigt och klumpigt. Han hoppades att så inte var fallet. Varenda sekund som passerade kändes dock som en evighet i väntan på ett svar eller en reaktion.

Förlåt om jag uttryckte mig klumpigt.
Karma ler lätt. -Det gör inget.- Hon hade misstänkt att det bara var just klumpighet. Men man kan aldrig riktigt veta. Det känns ändå bättre att han klargjorde det. Så hon slipper tänka på det.
Det är väldigt vackert. Passande för en vacker varg. Karma vänder sig mot honom och tippar huvudet på sne. Vacker. Inte bara smycket, utan även vargen. Även hon? Tycker Ephrian att hon är vacker? Karma känner hur det hettar i kinderna igen. Hur många gånger har det hänt sedan hon mötte Ephrian? Hon gillar det ändå. Det är ingen dum känsla som han väcker i henne. Det är väldigt behagligt. Hon vill inte att det ska ta slut.
-Jag trodde aldrig jag skulle finns något jag gillar att se på mer än natthimlen från himmelsgrottan.- Hon säger det när hon fortsätter leda vägen, är osäker på om hennes ansiktsuttryck ska avslöja henne. Hon tänker orden med varsamhet. Kommer han acceptera hennes komplimang och gilla den med? Känslorna gör henne osäker. Men hon är säker på vad hon känner. Hon är bara osäker på om han känner likadant. Men han sa att hon var vacker. Eller var det bara hennes egna tankar som spelade henne ett spratt? Snart är det i Djupet. Den väldiga grottan lyses upp av många självlysande anemones. Väggarna kläs av gamla riktningar från fortfarande viskar om Shendu storhetstid. Karma stannar upp och sveper med tassarna endast för att hålla sig flytande på samma ställe. Hon vänder sig mot Ephrian. Väntar på hans reaktion.

Då hon svarade att det inte gjorde någonting att han uttryckt sig klumpigt tidigare så lättade en del av knuten som hade lagt sig i hans mage med ett nästan krampaktigt tryck. Han förmådde sig dock inte att svara innan han sett hur hon reagerade på det andra han sagt. Han tvingade den flyktiga blicken att vändas tillbaka till henne under tiden han väntade. Inte för att han hade något emot att se på henne, tvärt om snarare, men nervositeten ville nästan få honom att krypa ur skinnet. Så kom det ett svar till sist, ett som i själva verket inte hade dröjt särskilt länge, men hade uppfattats som en evighet. Hon gillade att se på honom mer än natthimlen i Himmelsgrottan, var det vad hon menade? Han kunde inte riktigt beskriva vad det var som tog plats inom honom, men det kändes bra. Ehm...tack antar jag. Ett leende drog sig ännu en gång på läpparna. Egentligen så kunde nog det hon sade uppfattas som väldigt ironiskt med tanke på den måntatuering som klädde hans bog och framben, vars utseende påminde starkt om en stjärnhimmel. Han var precis på väg att kommentera det innan synen av platsen framför honom fick orden att försvinna. Kanske lika bra det egentligen. Framför dem fanns en stor grottöppning med kanter som han aldrig tidigare skådat, de verkade vara klädda i inristningar av något slag. Överallt omkring dem fanns nästan självlysande växter. Var det växter? Han visste inte. Han vände blicken mot Karma för några sekunder, och det gick nog att se hur mycket platsen hänförde honom, innan den sedan vandrade vidare. Vad är det där för något? frågade han och gestikulerade mot en av de självlysande sakerna omkring dem.

Hans svar lämnade några frågor i hennes huvud.  Var det inget han gillade att höra? Förstod han kanske inte vad hon menade? Karma biter sig löst i läppen och släpper det. Det känns inte passande att förklara allt hela tiden. Det skulle väl slutat med då att de båda sitter och förklarar sig. Det blir bara rörigt då.
Karma fnissar åt hur hänförd han ser ut över platsen. Vad är det där för något? Karma ser mot en av de självlysande anemonerna som Ephrian gestikulerar mot.
-Det är anemoner. De är levande. Som du och jag. Och de lyser av egen kraft. Men simma inte för nära. De kan stingas.- Berättar hon. Precis som mor en gång berättade hör henne. Karma såg en gång en havsvarg som simmade för nära. De där anemonerna är inte att leka med. Men de är rätt fina att se på. Karma kommer på sig själv med att se hänförd på Ephrian och inte på anemoner.

Anemoner? Det sade honom inte mycket, men han tvivlade inte på att de kunde vara farliga om hon sade det. De såg sådär mystiska ut, som om de ville lura en nära för att sen stinga den nyfikne. Bäst att han följde anvisningen. Märkliga, men fina. Självlysande lite likt mina måntatueringar... Tankarna var mest bara sådana som han tänkte för sig själv men ändå valde att dela med sig av. Tanken slog honom att han inte berättat att det var måntatueringar som klädde hans päls. Eftersom hon aldrig varit på fastlandet så var det väl inte så troligt att hon sett sådana förut. Jag berättade inte om dem va? Måntatueringarna?. Han vände blicken mot det självlysande tecknet på hans vänstra bakben. Det var en berättelse i sig. Han hade själv inga månkrafter, men tatueringarna var ett tydligt arv från de som hade det, eller hade haft som i hans moders fall. Han vände tillbaka blicken till Karma och log vagt, försökte avgöra om hon ville höra historian bakom dem eller ej. 

(Ett kort litet mobilsvar)

Måntatueringar? Det är något Karma aldrig har hört talas om förut. Hon har mött vissa havsvargar som haft självlysande attribut men inget som riktigt liknar de som Ephrian bär. Även om Karma är väldigt nyfiken så har hon hållit sig från att fråga. Vackra är de i alla fall.
-Måntatueringar?- Tänker hon nyfiket och ser på hanen.
-Vad är månatueringar?- Lägger hon till och vill simmar lite närmare honom för att se lite bättre. Hon vill verkligen veta vad det är för något. Vad kommer de ifrån? Vad får dem att lysa? Är det som med anemonerna att ljuset kommer inifrån? Måntatueringar? Har de något med månen att göra? Frågorna är många som rör sig i hennes huvud men hon kan inte alls föreställa sig vad det kan vara. Snälla Ephrian, berätta.

Han verkade vara den första vargen med måntatueringar som hon träffat på. På något vis kändes det speciellt även om han inte direkt skulle kalla sig för en månvarg i avsaknaden på månkrafter. Det kändes inte rätt helt enkelt, som om han inte riktigt var värdig det även om det troligen endast satt i hans huvud. Jag har inga månkrafter själv, men jag härstammar från månvargar, och de bär lysande tecken som symboliserar sitt band till månen och månguden Duraneir. De sägs vara ett tecken på godhet och att man har månens välsignelse. Båda mina föräldrar bar på tatueringar, men bara min mor hade månkrafter. De hade fått sina tatueringar från deras farmor, en månvarg vid namn Mivria. Hans tankar avbröt sig tvärt då han kom på sig själv med att ha sagt att föräldrarna haft samma farmor. För honom var det ingenting konstigt eller ovanligt, men han hade börjat inse att det inte hörde till det vanliga att föräldrarna var syskon. Skulle hon se på honom annorlunda när hon fick reda på det? När hon insåg att han var, vad var ordet, inavlad? Å andra sidan så var det inget han kunde rå för, lika lite som föräldrarna kunnat rå för att de älskat varandra. Du ska se dem i månljus, då lyser de som klarast, lade han till för att försöka fylla ut tystnaden som han lämnat efter sig med sina föregående ord. Det låg dock en vag oro över hans uttryck då han sneglade mot henne. Varför hade han inte tänkt sig för? Det där var ju knappast rätt sätt att berätta det på. Fast, hon kanske inte hade hört det, eller inte dragit den slutsatsen? Vem försökte han lura egentligen, det var ju uppenbart.

Hon lyssnar intresserad på vad han berättar. Måntatueringar. Band med månen. Tecken på godhet. Karma gillar vad hon hör. Det låter spännande. Att ha ett band med månen. Även om Ephrian säger att han inte har några månkrafter själv så måste det väl ändå betyda att bandet mellan honom och månen är starkt om han är född med måntatueringar?
Båda Ephrian's föräldrar bar måntatueringar, som de ärvt av sin farmor. Karma tippar huvudet på sne igen. Hade Ephrian's föräldrar samma farmor? Betyder det att de var kusiner? Eller syskon? Karma öppnar munnen som för att säga något men stänger den snabbt igen. Ephrian's röst hörs i henne huvud igen. Karma kan inte sluta tänka på det han sagt. Om att hans föräldrar har samma farmor.
-Dina föräldrar måste ha älskat varandra väldigt mycket. Tänk att växa upp med någon så nära och inse att de vill vara tillsammans för evigt- Karma ler. Sedan ser hon bestämt på Ephrian.
-Jag ser fram emot att se dina måntaueringar i månljuset. När vi är tillbaka i himmelsgrottan, men nu ska jag visa dig marknaden. Den är här inne dagarna i enda. Kom!- Med ett stort leende på läpparna börjar Karma simma mot den stora öppningen inne i Djupet. Porten in mot alla de grottor som gömmer sig där inne.

Var det faktiskt så att hon accepterade det hela, och inte såg ner på honom? Det lät som det på de ord som seglade igenom hennes tankar in i hans sinne. Det var först när de två sista orden nådde honom som det hela slog emot honom. Han hade kunnat tänka på föräldrarna utan att falla ner i smärtan just för att det varit lyckliga minnen, men det där drog ner honom lika fort som om en sten varit förankrad till honom och sänkt honom till havsbottnen. För evigt, ja.... Han kunde inte hindra bilden av det blodiga underlaget och föräldrarnas stela, sargade kroppar från att för en kort sekund blixtra förbi hans ögon. Han var nästan säker på att han råkat förmedla bilden till Karma så häftigt som den slagit honom då han redan var fokuserad på hennes sinne. Hans kropp stelnade till och han stirrade tomt ut i det mörka vattnet framför honom. Han var tillbaka där, just då han och syskonen hittat föräldrarna. Han såg Ethie förtvivlat skrika och putta på dem, hur Ethan förgäves försökte intala dem om att de endast skojade med valparna. Hur Tica talat honom tillrätta. Hur han själv bara stod där, stirrandes. Han hörde knappt de tankar som honan tänkte direkt efter det. Andetagen hade blivit tätare, snabbare, och då han efter en kort stund lyckades bryta sig ut ur scenen i huvudet så var det med panik i blicken som han sökte efter någonting att fästa den vid, tills han fann Karma. Något med att se skymten av henne lugnade honom, om än det tog ett litet tag. Förlåt.... Mer än så fick han inte fram just då.

Hon han knappt röra sig förrän det var något som blixtrade till i hennes sinne. En minnesbild som inte var hennes egen. En bild som hon aldrig sett och heller aldrig någonsin skulle kunna drömma om att se. Men den slog henne likt en spark i magen och Karma vänder sig snabbt mor Ephrian. Han såg ut som att han stelnat till för en stund. Hans blick verkade inte se något och hela hans väsen verkade vara någon annanstans. Rädsla är det som slår Karma. Inte rädsla för bilden som korsat hennes medvetande. Rädsla för hur Ephrian mår. Tårar skulle kunna rullat ner för tikens kinder om de inte lika snabbt som de fyllt ögonen hade svepts iväg i havet. Förlåt... Hon hör Ephrian's röst igen. Ser att han är tillbaka. Men ärren är blottlagda. Karma simmar fram till honom. Sen gör hon det enda som hon inser att hon kan göra för stunden. Hon slår frambenen om Ephrian och ger honom en kram. Hon gömmer ansiktet i hans päls på halsen. -Jag är ledsen-

De sista orden som fadern hade förmedlat till valparna ekade i hans sinne som om de hemsökte honom även efter att bilderna ebbat ut. Mina älskade valpar...ta hand om er, och varandra. Deras sista ögonblick av lycka hade ryckts iväg med de orden, då de insett, förstått. Ingenting hade varit detsamma sedan dess. Världen hade slagits bort från under deras små tassar, kastat dem ut i avgrunden utan hänsyn. Ögonen slöts och han skakade vagt på huvudet. Varför var han tvungen att dras med allt det där? Varför kunde han inte bara glömma, nej, glömma ville han inte, men lära sig undvika alla panikattacker eller vad det nu var. Då han kände vattnet framför honom skifta, endast för att sekunden senare känna honans päls mot sin så fästes blicken vid henne, eller ja, det han kunde se av henne där hon omfamnat honom. Han lutade huvudet mot henne och kände med ens hur de upproriska känslorna stillade sig än lite mer. Hur kunde hon ha sådan positiv effekt på honom? Hur kunde hon vara så underbar? Han behövde egentligen inget svar, fann sig bara tänka att han inte ville mista det, henne. Det kommer bli bra, jag behöver bara en liten stund. Det är fortfarande svårt att tänka på dem på det sättet... Det faktum att hans kraft så perfekt hade bevarat minnesbilderna för att slänga dem över honom när helst det passade hjälpte inte precis saken.

När Ephrian lutar huvudet mot henne tar hjärtat ett skutt i hennes bröst. Hon är verkligen ledsen för hans skull. Hon kan inte förstå smärtan han måste känna. Men hon känner att hon vill vara där när helst han känner så här. Hon vill vara där och vara ett stöd för honom. En varm päls att luta sig mot när han känner smärtan. En tröst. Hon vill vara med honom.
-Du får all tid du vill ha- Tänker hon som svar. De kan stanna så här så länge de vill. Hon tänker inte släppa taget förrän han känner att det räcker.
-Om du vill... så vill jag alltid vara här när du känner så här.. Eller känner annat med. När du skrattar vill jag skratta med dig. När du gråter vill jag trösta dig. När du är arg vill jag vara ditt lugn. När du har ond vill jag hjälpa dig. När du inte orkar vill jag vara din styrka. När du känner så här som just nu vill jag vara vid din sida- Med tankarna följer känslorna. Alla känslor som han har väckt i henne. Allt som han får henne att känna. Lyckan över att känna så här. Samtidigt smärtan över att se honom ha ont av minnen som verkar hemsöka honom. Hon struntar i att det just träffats. Det känns som att det inte varit bara knappt en dag. Det känns som mycket längre. Och hon vill inte att det ska sluta som med alla andra hon mött. Att de tillslut går skilda vägar och övergår till att bli minnen som bleknar. Karma vill inte förlora Ephrian. Samtidigt är hon rädd för att han inte känner likadant.

Var det så här det kändes när man visste att man inte ville skiljas ifrån någon? När det bara kändes rätt och helt naturligt trots att de precis träffats? Det var nästan som om de känt varandra längre än de faktiskt gjort. Var det vänskap, eller något mer? Det kändes så overkligt, surrealistiskt, nästan som om det vore en dröm. Det faktum att han kunde känna hennes tassar om nacken, hennes päls mot sin, vattnets lugna strömmar som svepte förbi dem, det gjorde det verkligt. Samma här. Jag förstår inte riktigt hur jag kan känna allt detta, jag trodde inte jag någonsin skulle kunna känna sådan glädje igen, inte på så kort tid åtminstone. Overkligt. Var det så här självklart det hade känts för hans föräldrar, att de bara visste att det var rätt, att de hade hört ihop? Han ville tro det åtminstone. Han strök nosen försiktigt längs med hennes nacke. Det här var så märkligt, alla känslor och alla tankar, men kanske speciellt det faktum att hon faktiskt var där med honom. Han tappade uppfattningen om hur länge de befann sig där, och det var först då en förbipasserande havsvarg fångade hans uppmärksamhet med sina tankar som han vred huvudet bort från henne för att följa vargen med blicken. Dess tankar verkade dömande, som om den ifrågasatte varför de befann sig där och kramade om varandra. Vi verkar inte vara så uppskattade .  Stämman var dock tydlig med att förmedla att han inte var särskilt brydd om andras åsikter.