- I'm so much more than meets the eye..


Hon talade åter. Han lyssnade med spänning men det svar han fick var inget han egentligen hade väntat sig. Detta var en mystisk varelse må han säga. Speciell och annorlunda. Hon talade med mer visdom än någon annan tik han någonsin mött. Det lät nästan som att lyssna till sig själv. En underlig känsla spred sig i kroppen på honom, något obehaglig men samtidigt så behaglig att kunna förstå att en annan varelse kunde dela något så likt som han själv bar på. Han lät henne tala till punkt innan han nickade och valde tystnaden för några sekunder. 
- Låt mig säga att jag äger samma problem. För stunden.

Han hade sagt det hela med en smått tveksam stämma. Han visste inte just nu vad han skulle göra eller ta vägen med flocken. Det fanns inte mycket inom ämnet som klarnat i hans inre och i hans tankar. Det var en ända röra allt ihop. Kanske skulle han få ett klarare mål att genomföra när han rett ut dem. Troligtvis. Att söka ett mål i livet hade aldrig varit svårt för honom. Han hade alltid vetat vem och vad han är, aldrig låtit mörkret inom honom förträngas men heller aldrig låtit det ta över. Han stred sällan med sig själv utan gick efter instinkt i det läget de behövdes. Som när de stred emot Qu, med TBB i ryggen hade han svikit dem för sin egen bror. Det hade inte varit i tankar kring svek mot sin flock utan han hade valt att försöka rädda sin bror i godhjärtade handlingar. Inget annat. Hon talade åter.

- Eldar? Något jag aldrig stött på. Jag bär på blod från både Mörker och Månvarg. Föga annorlunda blandning.

Det var länge sedan han vippade öronen av gediget intresse. Det lät intressant. En Eldar. Han undrade vad det var för något egentligen, men de var väl som alla andra raser. De hade sina för och nackdelar precis som alla andra. Hans historia var mer än normal den också. Två fiende flockar, två av medlemmarna ur varder flock hade ingått i en slags Romeo och Julia story där Romeo slutligen övergett sin Julia, men som på något sätt alltid skulle förneka sina känslor för henne. Tja hans föräldrar var väl kanske inte det bästa exemplaret av kärlek. Fast vem var det egentligen. Fiero hade övergett dem, han hade förlorat Fatima av ett ynka misstag och tja ingen annan han kände verkade lyckas med det där tramset. 


- Andúnë, mitt namn är Iwaku. För att rätta dig en aning, Skapare och general av flocken Draugai.
På något sätt var väl det också en slags krigare, men i hans värld hade en krigare i en flock inga plikter mer än att skydda flocken då det behövs. Den hade inget ansvar över vad flocken skulle bli eller vart de skulle ta vägen. En krigare är oftast en mer simpel varelse, som slipper tänka eller oroa sig. Att följa order är lättare än att skapa dem. General som i många andra öron betydde överordnad över krigarna betydde i deras flock, ledare, alpha. Så att förtydliga det hela hade han även sagt skapare. Han var den som tog de största besluten, även om Aisu hade tagit sig friheten att sätta emot sig hans vilja. Vilket hon skulle få veta var fel när de möttes igen. Ack hade det ändå varit ett bra val, varav gjorde straffet mindre hårt bara. Han behövde bara lite mer tid till att tänka ut vart de skulle ta vägen här näst. 

- I'm so much more than meets the eye..


Han funderade då hon talade till honom. En ära. Nej inte riktigt. Även om han var ledare hade han egentligen aldrig sett sig själv som märkvärdig. Eller bättre än alla andra. Trotts hemska val i livet, onda som goda handlingar har han aldrig agerat arrogant gentemot andra. Kanske hade det med hans uppväxt att göra, att alltid respektera de runt omkring honom. Fiender som vänner. Det spelade ingen roll, alla hade sin plats i världen även om den inte var så ansvarsfull som en ledarplats. Han beundrade de som inte ville ta det ansvaret. Alla kunde knappast göra det, då skulle de inte ha några medlemmar i sina flockar om alla skulle vara ledare. Egenskaper som gör att vissa har lättare att följa än andra är sånt han värdesätter. Samtidigt som de finns de själar som inte vill varken följa eller leda. I många fall skulle han säga att de saknade plats i världen, eller att de ännu inte funnit den. Men han visste själv hur ensamtid kunde fånga en, en lång tid. Han hade själv vandrat länge, tidigare i livet. 

Han log och nickade till lite. Ja nog var de säkert resultatet av underliga kärlekshistorier. Hans hade nog inte varit en så lyckad sådan, med tanke på att det bara var han och Aisu kvar i livet. Aisu var demonbesatt, skulle han dra det så långt att han var den ända i syskonskaran som lyckats att inte försummas av mörkret? Han släppte in det istället och växte med det. Blev starkare av det. Även om han då och då även följde ljuset, månens sken. 
- En tänkare? hm.
Han sa inget mer, utan lyssnade vidare till vad hon hade att säga. Hon oroade sig för mycket, det var egentligen ganska svårt att förolämpa Iwaku. De var endast jordliga misstag att välja fel ord. Han klandrade henne inte. Det hände alla. 

- Jag skulle nog inte säga att jag gör speciellt många förändringar i världen tyvärr.
Sa han och hummade i något som liknade ett skratt en aning. Hans sista försök till att ändra världen hade blivit en flopp. Fast istället för att iaktta hade han försökt i alla fall, kanske var det de hon menade var skillnaden mellan de två? Han visste inte riktigt, men i det stora hela hade han alltid varit en del av båda sidor. Han hade alltid varit den smarta, med hjärnan, men samtidigt den med musklerna. Kanske inte på samma sätt som en Krigare och ledare som Dolor, men nog hade han styrka så det räckte. Fast om han bedömde sig själv hade han mer hjärna än muskler. Så hade han alltid bedömt sig själv i alla fall.

- Om du har rätt eller ej, får du bedöma själv med tiden.
Sa han och vände den döda blicken emot henne. Det var inte svårt att veta vart han skulle placera sitt huvud för att låta henne se hans ögon. Han kunde höra hennes andetag tydligt och hur hennes hjärtslag för någon sekund ökat då hon oroades över att förolämpa honom. Hon hade lugnat ner sig själv fort genom att be om ursäkt, en ganska lugn och stabil varelse skulle han personligen säga om henne. Speciell på något sätt. Så öppen. Det var inget han var van vid egentligen, då många av hans följeslagare hade den fantastiska förmågan att dölja mycket av både känslor och åsikter. Inte här, här kunde han prata öppet utan att något i flocken skulle ändras. Han månade mycket över balansen i flocken och undrade därför hur den nu skulle lägga sig efter Aisus heroiska handlingar. 

- I'm so much more than meets the eye..


Honan såg på honom, att känna vibrationer och rörelser var en fantastisk förmåga som han många gånger tackat gudarna för. Det fanns en tid han mindes, den tid då allt blev svart. Det var en sådan kontrast att från ena stunden kunna se allt ljus, allt liv, alla färger utan att ens reflektera över att det fanns där. Att gå från det till svart hade varit en klackspark i hans liv. Det hade varit bortom hans kontroll och det hade tagit som hårdast på honom. Gudarna hade sett honom och skonat honom från hans smärtor. Ett så ungt liv skulle inte behöva leva i mörkret. Det är vad han trodde att de tänkte när de gav honom synen åter. Även fast han aldrig fått svar på sin fråga så hade han sluppit mörkret som klamrat sig fast vid honom. Han mindes hur sin familj såg ut, även Malvado och han mindes sin mor's vackra gula ögon. Men de var inte en dag äldre i hans bilder och han visste att de hade förändrats. 

Hans tankar bröts av den välbekanta rösten och de mörka öronen på hans hjässa rörde sig i riktning från där den ljuva stämma kom ifrån. Han hade inte glömt henne, han hade bara försjunkit sig i sin egna värld. Där han gömde sina minnen, sina bilder, allt det som var hans från den "gamla" tiden. Som han så vackert kallade den. 
- Tiden är ett vackert ting. Alla har vi fått olika mycket, vad vi väljer att använda oss av den är upp till oss själva. 
Sa han med mjuk röst. Ja det var tiden som var dyrbar. Han hade valt att inte slösa bort den själv. Kanske skulle han börja slösa lite nu? Ta det lugnt, ta ett eller två steg tillbaka? Bara vara med sin familj. Det var ett smart drag. Han bestämde sig där i den sekunden att han skulle ta sig tid att leta upp sina barnbarn. De kunde behöva lite vägledning i livet trotts allt. 

- Man brukar säga det, men stämmer det verkligen?
Sa han sedan tillbaka och log en aning. Tiden gav svar på alla ens frågor. Ja tillslut fick man nog svar på det mesta, men fick man verkligen svar på alla sina frågor? Han som hade så många? Skulle han få svar på dem alla? Han visste inte, det fick tiden utvisa helt enkelt. 
- Så vart är du på väg hädan efter?
Sa han sedan, smått nyfiken på vad hon hade tänkt göra utav sitt liv. Hade hon tänkt stanna som vandrare? För alltid leta efter sin plats i livet. Eller skulle hon se till att skaffa sig en? Alla är de olika och han om något har varit en själ med ambitioner. Han hade alltid sett till att få något gjort, något som tagit honom framåt hela tiden och utvecklats i livet. Det var hans sätt att leva, men han respekterade även andra som inte levde som honom.