Pågående Event
Senaste ämnen
» Its on [P]
VE - Oh, brinnande himmel EmptyIdag på 00:19 av Matvei

» Vålnaden i dina spår [Zaria]
VE - Oh, brinnande himmel EmptyIgår på 19:47 av Lurlei

» På kollisionskurs
VE - Oh, brinnande himmel EmptyIgår på 19:30 av Lurlei

» Ett nervöst bakhåll [P]
VE - Oh, brinnande himmel EmptyIgår på 19:22 av Lurlei

» Skapandet av en Yeti [Lune]
VE - Oh, brinnande himmel EmptyIgår på 19:12 av Lune

» Ingen återvändo
VE - Oh, brinnande himmel EmptyIgår på 18:48 av Lune

» Orosmoln [P]
VE - Oh, brinnande himmel EmptyIgår på 18:45 av Lune

» Moonmoon//Loony Lune
VE - Oh, brinnande himmel EmptyIgår på 18:24 av Lune

» Frustration
VE - Oh, brinnande himmel EmptyIgår på 08:39 av Kian

Vem är online
Totalt 6 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 5 gäster.

Matvei

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
VE - Oh, brinnande himmel Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
VE - Oh, brinnande himmel Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 VE - Oh, brinnande himmel

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptymån 19 jan 2015, 23:11

[Reserverad för Iwaku.]

Hon vandrade nu ensam. Och det kändes på något vis underlig. Hon saknade sällskapet som Ninäd hade utgjort, men dagen hade kommit då de önskade vandra olika vägar. Och de hade det också gjort, med ett löfte om att snart återses.
Det värmde henne då hon tänkte på de ljuva orden. De hade blivit vänner för livet. De hade funnit en sådan vänskap som aldrig försvann, som aldrig brast och som aldrig gick att krossa. Deras relation hade utvecklats så pass långt på så kort tid att det nästan var otroligt. Sådant fann man inte ofta, och Andúnë var fast besluten om att behålla sin vän. Kosta vad det kosta ville, de skulle ses igen.

Men nu var en tid av ensamhet som låg framför henne. Hon hade en vandring att slutföra. Eller kanske genomföra. Det var svårt att sätta ord på det, då hon inte hade något mål. Hon tog var dag som den kom, och njöt av allt det vackra som fanns omkring henne. Naturen var i sig ett mirakel som allt för många tog för givet. Allt detta, den verklighet de levde i, var något som hon uppskattade varje dag.

Och nu dansade färgerna på natthimlen som aldrig förr. En sprakande uppvisning av ett enormt norrsken. Det liknade inget hon någonsin sett, och hon kunde inte slita blicken från det. Det var något som hände i världen, något nytt och spännande, och hon ville veta vad det var.
Omkring hennes öga lös den klara måntatueringen som etsat sig fast där. Ett minne från fadern, hans gåva till henne och hennes länk till Månen som så vänligt vägledde henne i de mörkaste av tider.
Minnet av honom fick henne att le där hon satt på stenblocket.

Det var en vacker natt, en magisk natt, en sådan natt som aldrig någonsin borde ta slut. Och hon njöt av skönheten den bar på.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptytis 20 jan 2015, 15:35

Iwaku hade mycket att fundera över, ännu kan man känna doften av färskt blod intorkat i hans päls. Både hans eget och från fienden. Han hade valt att lämna sin flock hos Qu. Där var de trygga tills vidare. Han visste inte hur han skulle göra egentligen, tankarna svärmade omkring då hans hjärna ständigt gick på högvarv. Saker han inte räknat med. Svåra beslut, allt det var alltid hans första prioritering när något gått snett. Och han visste att Aisu kunde ta väl hade om flocken, speciellt med Qu vid deras sida. 

I allt kaos vände han uppmärksamheten mot en annan varelse. Han kunde se hur hon andades lugnt med blicken fast sammansvetsad mot himlavalvet. Han visste att natten hade anlänt, han kunde känna månens ljus brinna ovanför dem. Var den så spektakulär i natt? Han vände blicken mot himlen. Ja vad fanns där uppe mer? Han mindes bilden av stjärnor som omringade den stora kalla månhalvan som med tiden sakta men säkert blev hel varje månad. 

Han valde att röra sig framåt med långa kliv. Stillsamma och utan stress. Det fanns inget mer han kunde göra ikväll. Han hade gjort vad han kunnat och flocken hade övergett hans order, de alla hade genomgått vandringen tillsammans. Men så fort de stått mittemot fienden hade de svikit honom. Han förstod inte, när hade vargarnas mod lämnat dem? Fanns det inga soldater kvar i Numoori? När hade den starka eran övergett dem? Han förstod inte riktigt. Han hade tränat dem väl, de var redo. Han stannade plötsligt upp. För nära. Tiken på de stora stenblocket var bara några få meter bort nu och han kunde inte bara vända och ge sig av nu. Han stod stilla, varken gick framåt eller vände ryggen till. Han visste inte riktigt vad han skulle göra egentligen. Sällskap var egentligen inte det han sökte just nu. Så varför hade han tagit sig så nära då?
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptytis 20 jan 2015, 16:21

Det ryckte svagt i hennes långa, spetsiga öron då hon hörde de svaga dunsarna. Tassar som vandrade över marken i en stadig takt. Hon vinklade öronen svagt bakåt, lyssnade till det rytmiska ljudet, utan att vända blicken emot den främmande. Bara lyssnade, väntade.
Och så stannade främlingen, hans doft svepte över henne och hon drog ned den med luften i sina lungor, försökte ta reda på så mycket hon kunde om honom med endast sin nos. Månen verkade nästan nynna på en barnvisa där hon låg på himlen och såg ned över dem. Allting var så rofyllt, så underbart vackert. Och Andúnë väntade.
Men inget ord kom från den nyanlände.

Med en undrande blick vände hon på huvudet och skådade den mörke hanen som kommit till henne. Han såg... ärrad ut. Det doftade svagt av blod runt omkring honom, samtidigt som hela hans väsen utstrålade makt och styrka. Och trots att hon inte visste vad han var, var det som en krigare hon såg honom. Hon kunde inte gissa hur rätt hon hade.
"Hade ni något speciellt på hjärtat, främling, eller sökte ni endast något annat än ensamhet?" Rösten var mjuk och stillsam, och en värmande ton hördes klart och tydligt. Andúnë var en vänlig själ, aldrig hade önskat skada någon, och hon var inte heller rädd att visa det för omvärlden.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptysön 25 jan 2015, 17:44

Han kunde inte se hennes utseende till fullo då hon andades tyst och stillsamt. Det han såg var hennes ansikte då hon vände det åt hans håll. Öronen klippte till för att få en bättre bild av henne. Vackert och speciellt format. Unikt. Och nästan snarlikt en vren. Kanske var hon av vrenblod? Han visste ej säkert. Men vad han visste säkert var att hon utstrålade trygghet och värme. Hon var stabil, självsäker. Inte rädd. Vissa varelser förbryllade honom, han krigare, sårad, enorm i vissa vargars ögon, borde sätta en kall kåre i de flesta. Åtminstonde var han van vid att göra det.

Inte här, inte nu. Just i denna stund var han endast en krigskämpe som kunde vara någon helt annan än på fältet. Kanske var det de han behövde. Han behövde ord som skulle få honom på plats igen, på rätt banor. Han visste att Aisu endast agerat i flockens bästa. Kanske var det inte värt mer blodspill i Numoori? Han visste inte. Men just nu låg en vapenvila, eller något liknande. Han visste inte riktigt vad han skulle med det till, men det spelade ingen roll nu. Kanske borde han återvända till Qu? Bara vara? Resten av livet? Det skar honom itu. Den mörka sidan lät honom aldrig vila, sökte ständigt spänning, fara, äventyr. Något som höll den vid liv och sysselsatt, medan den goda sidan började bli trött på allt farande och sökte ständigt anledningar till att bara vara, bara leva och slå sig till ro. Han var inte redo ännu! Inte än, åtminstone inte det mörka inom honom. 

Tiken talade och bröt tystnaden med sin varma stämma. Hon fick månens sken att verka så varmt helt plötsligt. Han tog sig närmre klippan som hon befann sig på och tog sig ovanligt smidigt upp för hans storlek. Inte långt ifrån henne, men eftersom tiken var så djärv tvekade han på om han faktiskt kunde skrämma henne. Inte ens med hans storlek och ärr. Hans ljusa måntattueringar sken i mörkret och norrskenet fick de gröna färgerna att dansa över hans svartgrå fäll. Han var tyst och behöll tystnaden ända tills han satt sig ner. Lugnt och stilla, utan stress. 

- Ska jag vara ärlig sökte jag egentligen inte sällskap heller. Jag vart allt för tankspridd för att reflektera över vart mina tassar förde mig. Så främling, säg mig vad är det ni söker här i ensamheten?
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptyons 04 feb 2015, 09:38

Utan någon vidare förvarning som kom den stora hanen närmare, mycket närmare. Andúnë höll fast honom med blicken, betraktade varje rörelse som den mörke gjorde medan han intog en plats bredvid henne. Och trots det ärrade och mörka utseendet kände hon sig inte hotad. Att han var mäktig, besatt krafter som hon endast kunde drömma om, det anade hon. Men månen viskade med en lugnande röst från himlen och hon kände ingen oro över den store hanens närvaro.
Sanningen var att närheten han gav bara genom att vara där var något som hon saknat, något som hon längtat efter. Den lugna, tysta närvaron som man endast kunde ha med så få varelser. Och helt oväntat verkade de ha funnit den, tillsammans, utan att någon av dem hade ens försökt. Kanske de hade mer gemensamt än vad hon trodde.
Kanske han var en av de som skulle komma att påverka hennes liv.

Huvudet vändes bort från honom då han talade och åter slöt hon ögonen samtidigt som den mörka rösten sökte sig in i hennes öron. Han talade med en ton som var svår att bedöma, men ändå kändes den varm i den kyliga nattluften.
"Så ni vet inte vad ni söker," sade Andúnë med sin mjuka röst. Det var mer ett konstaterande än en fråga, och ett litet leende spelade på henne läppar.
"Själv lyssnar jag," fortsatte hon sedan. "Världen är annorlunda nu. Det finns mycket att upptäcka och lära, och det verkar var tid för att ta emot goda råd. Ifall man vandrar ensam är det lätt att gå vilse."
Hon kastade en snabb blick emot den stora hanen, lät blicken glida över de lysande områdena på hans kropp. Det kunde inte vara något annat än det hon själv bar runt ögat.
"Jag antar att ni också kan höra henne. Månen. Era tecken avslöjar en del av er bakgrund."
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptyons 04 feb 2015, 12:23


VE - Oh, brinnande himmel Iwiis_zpsuj4473mn


- I'm so much more than meets the eye..


Han imponerades av tikens lugn och mod. Kanske var hon bara dumdristig men han tvivlade på det. Hon verkade kunna läsa honom rätt bra. För här och nu var han långt ifrån att söka blod och tårar. Hans blick såg tomt ut rakt framåt. Han kunde trotts allt inte se ändå. Öronen vinklades långsamt fram och tillbaka för att fånga upp ljuden som skapade bilderna i hans huvud. Han lyssnade till hennes varma stämma och flinade svagt. Ja världen förändrades och han kunde se/höra alla energier flytta på sig och han kunde se ett svagt dis på himlen. Men i hans värld var allt i nyanser av grått, svart och vitt. Inget i hans värld var livfullt eller färgglatt. Hon talade åter, gå vilse? Han förstod knappt konceptet längre. Han hade sedan dagen han lärde sig se genom att höra, aldrig gått vilse. Fast det var nog mest tack vare hans fantastiska minne, men det var inget han tänkte nämna. Att gå runt och skryta var väl inte direkt de han brukar göra, så varför nu.


- Är du vilse?
Sa han sedan och log svagt, men på ett slags retsamt sätt. Mest för att se hur hon reagerade. Kanske var hon det, lite så tolkade han i alla fall hennes ord. Han reagerade sedan över hennes nästa ord och vände huvudet och den tomma blicken emot henne. Måntatueringen under hans högra öga lös skarpt och sedan log han igen. Han hade nästan glömt! Haha vad dum han är, men ja det var klart han hade sina måntatueringar kvar. Han hade bara inte sett dem på så länge, så länge. 


- Det var länge sedan jag hörde eller såg henne. Jag hade nästan glömt mina egna tatueringar. Jag känner hennes närvaro, det är så jag skiljer på dag och natt. 
Sa han sedan och log svagt emot henne, inte allt för tydligt. Nästan osynligt för den ovana, men Iwaku var väl mer eller mindre känd för att inte överdriva sina uttryck. Honan var speciell och en aning intressant. Att hon var en månvarg hade han aldrig kunnat gissa, så han antog helt enkelt att hon var en korsning precis som han själv. Fast hon verkade vara hälften vren, eller liknande. 


- Hälften månvarg? Du liknar dem nämligen inte speciellt mycket. 
Sa han och gav en nick emot hennes kroppshydda. Den var inte speciellt lik en månvargs så han ville bara konstatera det för att försäkra sig om sina egna misstankar. Han ogillade att ha fel, men älskade att ta reda på sanningen, utan någons hjälp egentligen. Han vände blicken utåt igen, det fanns inget i den för någon att hämta ändå. Hade han inte varit blind så kanske det hade varit lättare att visa de känslor han bar så stillsamt på insidan. Kanske inte, kanske var han menad att vara som han är just nu, just här? Han visste inte riktigt, men ibland brukar han reflektera över hur det borde gått till i hans liv. Att bli blind var något av det bästa som hänt honom när det gällde hur hans stridskunskaper utvecklat sig, men skulle han göra om den där dagen då illern jagades av bröderna så hade han gjort det. Han hade hellre velat se sina valpar växa upp, se sin syster utvecklas från valp till vacker ungtik och han hade velat se sin brors ansikte då livet lämnade honom. Han hade missat så mycket, men ändå alltid varit där. 



Senast ändrad av Iwaku den ons 04 feb 2015, 12:58, ändrad totalt 2 gånger
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptyons 04 feb 2015, 12:44

Leendet på hennes läppar blev aningen bredare då hon hörde hans fråga. Det kanske var en självklar undran med tanke på de ord hon valt, men det fick henne att fundera och därmed även se det ironiska i det hela. Att vara vilse.
"Vilse... Det är ett så komplext ord. Låt mig säga det såhär." Hon tystnade och drog ett djupt andetag. Hon var inte vilse, det ville hon inte säga. Men inte heller var hon säker på vart hon var på väg. Det var en tunn gräns, mellan att vara vilse och bara sakna ett mål. "Det var länge sedan jag har en klar väg att vandra."
Och hon önskade att hon hade det. Att hon hade ett mål, en mening med livet. Visst var världen vacker och hon nöjt av att få vara en del av den, men nu sökte hon Månens vägledning. Hon ville ha en destination. Att bara vandra på måfå och söka efter något hon inte visste vad det var hade tappat en stor del av sin charm. Hon ville ha något mer än så.

Den djupa stämman han talade med hade en lugnande inverkan på henne, och hon var nästan beredd att erkänna att hon trivdes i hans sällskap. Kanske det var för tidigt att säga det, men det var också sanningen. Hon fann inget som var dåligt med just denna stund. 
"Hälften månvarg, ja. Min faders släktled. Min moder tillhörde rasen Eldar. Ett ätt som kommer från ett fjärran land. Hon lämnade sitt hem, mötte här en son av månen, och jag är resultatet av den historien." Det fanns fortfarande många frågetecken runt hennes historia, hon visste inte mycket om landet hon härstammande från eller modern historia. Och ännu fler hade frågetecknen blivit då hon mött en annan av Eldars ätt. Och inom henne fanns nu ett brinnande begär att få veta mer. Hennes undermedvetna hade börjat ställa frågor och det gjorde henne till viss del sorgsen. Mest troligt skulle hon aldrig få svar på dem.
Hon vände huvudet emot honom med en varm blick i de gråa ögonen. "Mitt namn är Andúnë. Och ni, främmande krigare?"
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptyons 04 feb 2015, 13:21


VE - Oh, brinnande himmel Iwiis_zpsuj4473mn


- I'm so much more than meets the eye..


Hon talade åter. Han lyssnade med spänning men det svar han fick var inget han egentligen hade väntat sig. Detta var en mystisk varelse må han säga. Speciell och annorlunda. Hon talade med mer visdom än någon annan tik han någonsin mött. Det lät nästan som att lyssna till sig själv. En underlig känsla spred sig i kroppen på honom, något obehaglig men samtidigt så behaglig att kunna förstå att en annan varelse kunde dela något så likt som han själv bar på. Han lät henne tala till punkt innan han nickade och valde tystnaden för några sekunder. 
- Låt mig säga att jag äger samma problem. För stunden.


Han hade sagt det hela med en smått tveksam stämma. Han visste inte just nu vad han skulle göra eller ta vägen med flocken. Det fanns inte mycket inom ämnet som klarnat i hans inre och i hans tankar. Det var en ända röra allt ihop. Kanske skulle han få ett klarare mål att genomföra när han rett ut dem. Troligtvis. Att söka ett mål i livet hade aldrig varit svårt för honom. Han hade alltid vetat vem och vad han är, aldrig låtit mörkret inom honom förträngas men heller aldrig låtit det ta över. Han stred sällan med sig själv utan gick efter instinkt i det läget de behövdes. Som när de stred emot Qu, med TBB i ryggen hade han svikit dem för sin egen bror. Det hade inte varit i tankar kring svek mot sin flock utan han hade valt att försöka rädda sin bror i godhjärtade handlingar. Inget annat. Hon talade åter.

- Eldar? Något jag aldrig stött på. Jag bär på blod från både Mörker och Månvarg. Föga annorlunda blandning.

Det var länge sedan han vippade öronen av gediget intresse. Det lät intressant. En Eldar. Han undrade vad det var för något egentligen, men de var väl som alla andra raser. De hade sina för och nackdelar precis som alla andra. Hans historia var mer än normal den också. Två fiende flockar, två av medlemmarna ur varder flock hade ingått i en slags Romeo och Julia story där Romeo slutligen övergett sin Julia, men som på något sätt alltid skulle förneka sina känslor för henne. Tja hans föräldrar var väl kanske inte det bästa exemplaret av kärlek. Fast vem var det egentligen. Fiero hade övergett dem, han hade förlorat Fatima av ett ynka misstag och tja ingen annan han kände verkade lyckas med det där tramset. 


Andúnë, mitt namn är Iwaku. För att rätta dig en aning, Skapare och general av flocken Draugai.
På något sätt var väl det också en slags krigare, men i hans värld hade en krigare i en flock inga plikter mer än att skydda flocken då det behövs. Den hade inget ansvar över vad flocken skulle bli eller vart de skulle ta vägen. En krigare är oftast en mer simpel varelse, som slipper tänka eller oroa sig. Att följa order är lättare än att skapa dem. General som i många andra öron betydde överordnad över krigarna betydde i deras flock, ledare, alpha. Så att förtydliga det hela hade han även sagt skapare. Han var den som tog de största besluten, även om Aisu hade tagit sig friheten att sätta emot sig hans vilja. Vilket hon skulle få veta var fel när de möttes igen. Ack hade det ändå varit ett bra val, varav gjorde straffet mindre hårt bara. Han behövde bara lite mer tid till att tänka ut vart de skulle ta vägen här näst. 


Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptyons 04 feb 2015, 14:06

Hon skrattade till lite kort vid hans ord om hennes ursprung. Nej, det var inte många som hade stött på en Eldar, det hade hon märkt. Men det var inte det faktumet att han aldrig hört om den rasen tidigare som fick henne att känna sig road, utan den intressanta tonen hon kunde ana i hans röst. Det var inget speciellt med hennes ursprung, inget alls. Det vara bara en ras, precis som alla andra.
"Vi är nog båda resultat av underliga kärlekshistorier," sade hon med en road stämma. Det spelade ingen roll för henne vilka hennes föräldrar var, egentligen. Hon hade dock inget emot dem, älskade dem båda, men det handlade om att det inte spelade någon roll för henne vilket blod som rann i hennes ådror. Så länge hon visste vem hon själv var kunde Andúnë inte önska något annat gällande sitt ursprung.

Öronen klippte på hennes huvud då hon lyssnade till hans ord. Och helt plötsligt förstod hon att han var så mycket mer än vad hennes ögon hade sett. Han var inte bara en krigare, utan även en ledare. En sådan gestalt som andra litade på, lutade sig mot och följde då de saknade en egen väg att gå.
"En flockledare." Hon såg ut över den mörka slätten som lös upp i ett underligt sken, tack var färgspelet på himlen. "Jag antar att det är en ära att ni behagar tala med mig, en vandrade som saknar både makt och hem."Hon kände sig en aning osäker när sanningen dök upp så plötsligt, precis som hon gjort i den svarta Eldar-hanens sällskap. Han hade varit en krigare av hög rang, en ledare, någon hon visste att hon borde respektera. Kanske denna Iwaku var likadan? Men ändå... Det kändes inte exakt likadant. På något sätt kunde hon se sig själv på en mer jämlik nivå med denne hane.
"Jag får be om ursäkt ifall jag kallade er för en simpel krigare," sade hon med en lättsam röst, "jag menade inget illa med det. Det är endast... Ni ser inte ut som en tänkare, en som driver genom livet och  iakttar, såsom jag gör. Ni verkar vara den som står på stridsfältet och gör förändringar i världen, den som agerar istället för att önska."
Blicken gled åter över honom, och Andúnë konstaterade att han verkligen såg ut som en krigare. En ledare, en general, visserligen stämde det också. Men han var en krigare i hennes ögon, en sådan som slogs för sin sak. 
"Har jag rätt?"
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptytor 19 feb 2015, 18:06


VE - Oh, brinnande himmel Iwiis_zpsuj4473mn


- I'm so much more than meets the eye..


Han funderade då hon talade till honom. En ära. Nej inte riktigt. Även om han var ledare hade han egentligen aldrig sett sig själv som märkvärdig. Eller bättre än alla andra. Trotts hemska val i livet, onda som goda handlingar har han aldrig agerat arrogant gentemot andra. Kanske hade det med hans uppväxt att göra, att alltid respektera de runt omkring honom. Fiender som vänner. Det spelade ingen roll, alla hade sin plats i världen även om den inte var så ansvarsfull som en ledarplats. Han beundrade de som inte ville ta det ansvaret. Alla kunde knappast göra det, då skulle de inte ha några medlemmar i sina flockar om alla skulle vara ledare. Egenskaper som gör att vissa har lättare att följa än andra är sånt han värdesätter. Samtidigt som de finns de själar som inte vill varken följa eller leda. I många fall skulle han säga att de saknade plats i världen, eller att de ännu inte funnit den. Men han visste själv hur ensamtid kunde fånga en, en lång tid. Han hade själv vandrat länge, tidigare i livet. 

Han log och nickade till lite. Ja nog var de säkert resultatet av underliga kärlekshistorier. Hans hade nog inte varit en så lyckad sådan, med tanke på att det bara var han och Aisu kvar i livet. Aisu var demonbesatt, skulle han dra det så långt att han var den ända i syskonskaran som lyckats att inte försummas av mörkret? Han släppte in det istället och växte med det. Blev starkare av det. Även om han då och då även följde ljuset, månens sken. 
- En tänkare? hm.
Han sa inget mer, utan lyssnade vidare till vad hon hade att säga. Hon oroade sig för mycket, det var egentligen ganska svårt att förolämpa Iwaku. De var endast jordliga misstag att välja fel ord. Han klandrade henne inte. Det hände alla. 

- Jag skulle nog inte säga att jag gör speciellt många förändringar i världen tyvärr.
Sa han och hummade i något som liknade ett skratt en aning. Hans sista försök till att ändra världen hade blivit en flopp. Fast istället för att iaktta hade han försökt i alla fall, kanske var det de hon menade var skillnaden mellan de två? Han visste inte riktigt, men i det stora hela hade han alltid varit en del av båda sidor. Han hade alltid varit den smarta, med hjärnan, men samtidigt den med musklerna. Kanske inte på samma sätt som en Krigare och ledare som Dolor, men nog hade han styrka så det räckte. Fast om han bedömde sig själv hade han mer hjärna än muskler. Så hade han alltid bedömt sig själv i alla fall.

- Om du har rätt eller ej, får du bedöma själv med tiden.
Sa han och vände den döda blicken emot henne. Det var inte svårt att veta vart han skulle placera sitt huvud för att låta henne se hans ögon. Han kunde höra hennes andetag tydligt och hur hennes hjärtslag för någon sekund ökat då hon oroades över att förolämpa honom. Hon hade lugnat ner sig själv fort genom att be om ursäkt, en ganska lugn och stabil varelse skulle han personligen säga om henne. Speciell på något sätt. Så öppen. Det var inget han var van vid egentligen, då många av hans följeslagare hade den fantastiska förmågan att dölja mycket av både känslor och åsikter. Inte här, här kunde han prata öppet utan att något i flocken skulle ändras. Han månade mycket över balansen i flocken och undrade därför hur den nu skulle lägga sig efter Aisus heroiska handlingar. 


Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptytor 26 feb 2015, 21:49

Ett svagt hummande läte undslapp den bruna honan där hon satt. Han rörde huvudet och hon såg mot honom, fick för några ögonblick ögonkontakt. Det var med en död blick han såg på henne innan den sedan drog vidare. Och det slog henne att han måste vara blind. Även om hon hade anat det, något med honom fick henne att tro att han var så annorlunda gentemot alla andra i denna värld, så det var föga förvånande. Men hon konstaterade det, och det som fascinerade henne var hur han på något vis ändå verkade kunna se. Som om hela världen fanns att se för honom, trots att hans ögon inte fyllde deras funktion.

"Tiden."
Hon flinade lite. De gråa ögonen hölls fästa på den mörka hanen, samtidigt som huvudet lades en aning på sned. Hon fascinerades av honom, hon kände respekt och stillhet i hans närvaro, samtidigt som något lekfullt inom henne ville reta honom, bara för att se hur han skulle reagera på det.
"Är det inte den som ger oss svar på alla våra frågor?"
Hon gillade honom, och det kunde Andúnë själv konstatera. Hon var inte den som förnekade sina känslor, det hade hon aldrig gjort för hon såg ingen anledning till det. Och denne hane var verkligen något extra.
Hon kände ett begär efter att veta mer om honom. Se vem han var, vem han verkligen var. Inte bara denna mystiska fasad han uppvisade, utan det sanna väsen han var inom sig.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptylör 21 mar 2015, 12:34




- I'm so much more than meets the eye..


Honan såg på honom, att känna vibrationer och rörelser var en fantastisk förmåga som han många gånger tackat gudarna för. Det fanns en tid han mindes, den tid då allt blev svart. Det var en sådan kontrast att från ena stunden kunna se allt ljus, allt liv, alla färger utan att ens reflektera över att det fanns där. Att gå från det till svart hade varit en klackspark i hans liv. Det hade varit bortom hans kontroll och det hade tagit som hårdast på honom. Gudarna hade sett honom och skonat honom från hans smärtor. Ett så ungt liv skulle inte behöva leva i mörkret. Det är vad han trodde att de tänkte när de gav honom synen åter. Även fast han aldrig fått svar på sin fråga så hade han sluppit mörkret som klamrat sig fast vid honom. Han mindes hur sin familj såg ut, även Malvado och han mindes sin mor's vackra gula ögon. Men de var inte en dag äldre i hans bilder och han visste att de hade förändrats. 

Hans tankar bröts av den välbekanta rösten och de mörka öronen på hans hjässa rörde sig i riktning från där den ljuva stämma kom ifrån. Han hade inte glömt henne, han hade bara försjunkit sig i sin egna värld. Där han gömde sina minnen, sina bilder, allt det som var hans från den "gamla" tiden. Som han så vackert kallade den. 
- Tiden är ett vackert ting. Alla har vi fått olika mycket, vad vi väljer att använda oss av den är upp till oss själva. 
Sa han med mjuk röst. Ja det var tiden som var dyrbar. Han hade valt att inte slösa bort den själv. Kanske skulle han börja slösa lite nu? Ta det lugnt, ta ett eller två steg tillbaka? Bara vara med sin familj. Det var ett smart drag. Han bestämde sig där i den sekunden att han skulle ta sig tid att leta upp sina barnbarn. De kunde behöva lite vägledning i livet trotts allt. 

- Man brukar säga det, men stämmer det verkligen?
Sa han sedan tillbaka och log en aning. Tiden gav svar på alla ens frågor. Ja tillslut fick man nog svar på det mesta, men fick man verkligen svar på alla sina frågor? Han som hade så många? Skulle han få svar på dem alla? Han visste inte, det fick tiden utvisa helt enkelt. 
- Så vart är du på väg hädan efter?
Sa han sedan, smått nyfiken på vad hon hade tänkt göra utav sitt liv. Hade hon tänkt stanna som vandrare? För alltid leta efter sin plats i livet. Eller skulle hon se till att skaffa sig en? Alla är de olika och han om något har varit en själ med ambitioner. Han hade alltid sett till att få något gjort, något som tagit honom framåt hela tiden och utvecklats i livet. Det var hans sätt att leva, men han respekterade även andra som inte levde som honom. 


Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptytis 14 apr 2015, 09:18

Ännu ett svagt hummande läte lämnade hennes strupe i samma stund som det lilla leendet breddades en aning. Han verkade, trots sin mörka och respektingivande fasad, besitta någon sorts humor. Hon gillade det draget hos honom då hon från början hade sett honom som allvaret själv. Kanske det fanns hopp för den blinde trots allt?
"Ironiskt nog är det endast tiden som kan utvisa om det stämmer."
Ja, när allting kom omkring var tiden en avgörande faktor för alla. Och ändå spenderade allt för många sina liv utan att tänka på tiden, och lika lyckliga var dem för det. Det var underligt, hur något som påverkade dem så pass mycket var bäst att ignorera. Men samtidigt var hon inte heller den som skulle förstå alla livet mysterium, så Andúnë var nöjd med faktumet som det var. Och hon tänkte fortsätta leva sitt liv, utan att tänka på dagar som förlorade, utan som vunna.

När nästa fråga ställdes sökte hennes blick över slätten. Från öst till väst. Vars var hon på väg? Endast Gudarna visste.
"Jag saknar ett mål på min färd," kom det mjuka svaret från henne. Sedan ruskade hon lätt på huvudet. "Eller nej, inte saknar. Jag har ett mål, jag vet bara inte var det befinner sig ännu. Det är väl därför jag vandrar." Hon flinade smått åt sina ord. Alla hade mål i livet, platser de skulle nå, bara det att få visste om vad det var för mål de sökte.
"Och ni, Iwaku?" Blicken vändes mot den mörke hanen. "Fast jag antar att ni har en flock att återvända till, inte sant? Vad vore de utan någon att leda dem."
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptysön 20 sep 2015, 11:10

Han log då hon talade. Hon hade så rätt, det var tiden som bestämde allt här i världen och det var bara den som kunde ge dem svaren på alla frågor kring den. Intressant. Han kunde inte se något bättre än här och nu dock att kunna filosofera med en främling om världens gåtor var något speciellt. Det var ytterst sällan det skedde överhuvudtaget. Kanske för att han sällan lade ner sin tid på att tala till främlingar. Antagligen. Han kunde inte ens komma ihåg senast han mötte någon utanför flocken. Om man inte räknade med kriget och Bushi såklart. Som förövrigt valt att dela deras lojalitet med varandra. Tänk vad effektivt, kanske borde han kidnappa fler medlemmar ur andra flockar? De skulle se hur fantastisk sammanhållning en riktig flock kan ha. Eller hade. Han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till med dem. Hade de svikit honom eller hade han svikit dem? Han kunde inte riktigt få rätsida på det hela.

- Instressant. Det var länge sedan jag vandrade ensam nu.. Kanske borde jag överväga valen.
Sa han och log smått igen, en aning ursäktande. Han kände sig både förrådd och som en svikare själv. Mest för att han övervägde tanken på att lämna Aisu med ansvaret, de verkade trivas med henne i toppen så varför inte? Men samtidigt kände han sig förrådd att de lyssnade till henne framför honom i stridens hetta på grund av vad? Rädsla? Det äcklade honom samtidigt som det smärtade. Det var inte det han hade tränat dem till. Han kände sig kluven i sina känslor och i vilket han skulle göra ett val. Det kändes inte rätt att gå tillbaka, men heller inte rätt att vända dem ryggen. 
- Kanske.
Sa han bara med en svagt mystisk glimt i sina ögon. Han var inte direkt den som öppnade upp sig för vem som helst med vad som helst. Speciellt inte när det var flockens framtid det handlade om. Det fanns annat att tala om.
- Jag har ett val att göra, men fram tills dess spenderar jag mer än gärna tid på att fundera över andra ting. Har ni vandrat hela livet Andúnë?
Sa han med djup stämma, men som ändå inte hade några direkta känslor i sig. Endast en mjukare kyla som på något sätt inte var obehaglig utan mer trivsam än vanligt. Vilket egentligen inte var något av de vanligaste som kunde ske.
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptytor 14 jan 2016, 20:29

Andúnë lyssnade till hans ord, lika uppmärksamt som hon gjort sedan han först börjat tala med henne. Hans röst var behaglig och deras samtal flöt in på ämnen som fängslade henne. Intressanta saker, som egentligen inte spelade någon roll. Hur mycket de än dividerade allt detta fram och åter skulle de ändå inte bli klokare. Likaväl skulle dessa tankar dröja sig kvar i deras huvudet. Men tillika var det skönt att tala om dem. Skönt att släppa ut lite av det som rörde sig inom dem.
Hon suckade lätt.
"När tiden är rätt vet du vilken väg du är menad att följa."
Samma sak gällde för henne själv. Det var hon övertygad om. Och när hon kände sig vilsen fann hon tröst i natten och månen som vakade där över henne. Hon var aldrig ensam så länge det vita ögat steg över himlen.

Hans nästa undran fick henne att le en aning. Han kunde egentligen inte ana hur rätt han hade om henne.
"Större delen av mitt liv, ja. Nästintill hela." Hon hade länge varit på resande tass, letat efter något som hon ännu inte kunnat identifiera. Att finna en plats att slå sig ner på var lockande, men hon kunde inte finna ro förrän hon funnit den rätta platsen. Hon hade prövat stanna till, men det hade inte hållit i längden. Det hade inte varit rätt. Så nu vandrade hon. Och när det var rätt skulle hon veta om det.
"Jag antar att jag inte funnit min plats ännu." Det var lite tragiskt, nu när hon tänkte på det. Hon ville verkligen finna ett hem. Det planlösa vandrandet började bli... långtråkigt. "Men jag måste erkänna att det vore befriande att finna en plats där jag kunde vila och känna ro. Detta vandrande liv... Det är tröttsamt." Det var sant. Andúnë kände sig trött.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptysön 04 sep 2016, 10:09

Det var med värme han lyssnade till hennes stämma då hon talade. Även om han inte kunde se henne så hörde han varje liten detalj i hennes ton och uttryck. För första gången på länge lät han individen tala istället för att låta sina krafter berätta allt om främlingen åt honom. Han höll sig undan från hennes sinne, även om det tog emot. Det hade blivit som en vana, då han älskade att samla information om allt och alla runt omkring honom. Som det levande uppslagsverk han är var det helt enkelt svårt att låta bli. På något sätt kände han en stark känsla av ömsesidig respekt för henne och det var något han inte ville bryta. Varför? Varför brydde han sig? Hans tankar sjönk vidare, bort från platsen och till känslor från förr, som inte längre existerade. Det var känslor som påminde honom om när han först träffade Fatima. Hennes namn skar inte längre sår i hans inre. Han hade inte känt något för någon på väldigt länge. Var han ens kapabel till något sådant? Troligtvis inte. Men det var något speciellt med henne, Andunë. Ett svagt intresse hade trotts allt vaknat till liv, frågan var om det skulle överleva nästa vindpust. 

Han nickade, hon hade rätt. Han fick helt enkelt vänta på sin tur och låta valen göra sig själva. Hon hade vandrat, nästan hela livet. Intressant. Han hade själv vandrat, större delen av sin uppväxt ensam. Han hade lämnat Qu i tidig ålder för att ta itu med sina känslor kring blindheten. Han hade varit i tonåren när han återvänt till den "kända" världen och funnit sin plats i TBB. Kanske hade det varit bäst om han stannat där. Så Morg hade sluppit offra sig för hans skull. Kanske inte, där efter hade han åter igen varit på vandring. Tills han åter igen hade funnit sin själsfrände och en bror utan blodsband. Fiero och Aisu hade även funnit varandra och de tre hade sedan gått samman för att starta den flock han var menad att leda. Och nu var allt i spillror, på grund av honom. Tankarna var förvirrade. Kanske skulle han försvinna, vandra vidare mot nya äventyr. Kanske inte. 
- Det är tröttsamt att vandra utan mening. 
Sa han med låg röst. Han visste själv att vandra inte skulle ge honom något vettigt. Han behövde slå sig till ro, men vart och med vilka visste han inte. Hur skulle Draugai klara sig utan honom? Skulle han lämna dem åt sitt egna öde? Nej. Han visste inte. Han lät ett tydligt och mjukt leende möta henne, på något sätt ville han visa att han uppskattade hennes närvaro och deras samtal. Det var precis det här han behövde, att få tala om sina ostyriga tankar och planer.
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptyfre 11 nov 2016, 18:06

Hur de funnit varandra denna natt var ett mysterium, men det lugn som lagt sig över platsen var näst intill magiskt. Det var som de funnit varandra, som om hon kände honom på ett djupare plan, trots att hon nästan inget visste om honom. Trots det fanns det något hos denna hane som ingav henne med en känsla om trygghet. Och Andúnë kände sig rofylld, mer än på länge. Rastlösheten som fört henne framåt genom livet, det som fått henne att fortsätta sin färd, hade nu stillats på ett sätt som hon inte känt på länge. Det kändes som om hon skulle kunna sitta här, med honom vid sin sida, resten av livet. Och hon skulle kunna vara nöjd med det.
"Sannerligen."
Ett ord, bara för att instämma med det han sade. Det var sant, vandringen var tröttsam. Ett tag hade hon nu längtat efter en plats som hon kunde återvända till. Men någon sådan fanns inte. Vissa dagar kändes det som att inget mer än den långa vägen hon hade framför sig existerade. Det var inte skrämmande, men det var tröttsamt... Utmattande.
Hon krävde inte mycket i livet. Hon krävde inte ens ett hem. Bara en plats som kändes hemma. En trygghet, något stadigt, något säkert.
"Men vad annat kan vi göra? Jag skulle aldrig tillåta mig själv att lägga mig ned och ge upp." Den bruna honan sträckte på sig. Kanske det var hennes stolthet som hade vaknat till liv, kanske det bara var ett faktum som hon levde efter. Andúnë var osäker, men hon visste att hon vägrade att bara stanna, utan någon anledning. Hon skulle vidare tills hon fann något värt att hålla fast vid. "Då må vandringen vara tröttsamt, men den är bättre än ingenting."
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptysön 13 nov 2016, 14:24

Han var stillsam, andades djupt och lugnt. Det var en annorlunda atmosfär kring dem, nästan så man inte vågade röra sig för att den häftiga elektriska spänningen plötsligt skulle försvinna. Den gav ett lugn, en trivsam känsla hos honom han inte riktigt kände igen. Det påminde honom om hur han hade känt med Fatima till en början. Det hade varit en giftig relation, fyllt av svartsjuka och flammiga konversationer. Med Fatima hade man inte en lugn stund och det var många gånger han hade frågat sig om han verkligen hade varit i sitt hundraprocentiga sinneslag. Han hade varit ung. Förväntansfull på livet och vad det kunde ge honom. Familjelivet hade kunnat vara något för honom, absolut. Han var inte känslokall på det sätt som många kunde tro, han gjorde bara vad som krävdes för att de som faktiskt spelar någon roll i hans liv skulle få det bra och klara sig. Och om det krävdes att brutalt försöka mörda en flockfrände eller kriga sig fram till bättre jaktmarker gjorde han det. Familjelivet hade kommit för tidigt, han insåg det nu. Han var inte gammal, bara äldre, visare. Ett sting av saknad sköljde över honom när han fick upp en bild av Dolor på Numoorislätten. Han hade saknat en far i livet så Dolor hade blivit ersättare och fadersfigur. Precis som hans mor Mivria hade blivit Achilles och Ares modersfigur istället för Laulu. Åren hade sprungit iväg. Vad hade han åstadkommit? Inget. 

Den vackra talade, svarade honom och han sjönk djupare ner i sina tankar. Ja vad vore han utan dem? Utan sin flock? Inget, ingen. Han kunde ju inte ge upp nu. Hon hade så rätt, det var bättre än ingenting. Kanske skulle han vandra lite till? Kanske skulle han våga ta en chansning. Kanske inte. Han log svagt åt henne som svar till en början, tänkte noga över sina ord och en svag mjukhet la sig över hans ansikte som vanligtvis var mer likt en staty av de grövsta slaget. Kantat av strid och hårda år av vandring, svält, depression, men uppbyggt av sin familj och vänner. Starkt, men ofta orört. 
- Om du någonsin tröttnar på att planlöst vandra ensam?
Hans ord var med mörk röst ytterst uttänkta. Skulle han säga något mer. Skulle han blotta sig så i det öppna? Men på något sätt var han inte alls orolig för sådant. Det fanns helt enkelt inget att förlora. Han hade varit så ensam länge nu, så att fortsätta vara det spelade ingen roll. Det var bara en enkel inbjudan och skulle den bli bortkastad förändrade det inte speciellt mycket. 
- Är du välkommen till Draugai. 
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptysön 13 nov 2016, 19:16

Orden som kom ur hans mun var som en vacker melodi för Andúnë. Varför hon fann hans tal så fängslande var en fråga utan svar, men egentligen spelade det henne ingen roll. Hon tänkte njuta av den stunden de nu befann sig i. Frågor kunde hon ställa senare.
"Dina ord värmer."
Ett välkomnande in i flocken han ledde, det var hedrande. Andúnë hade inte blivit erbjuden en sådan plats tidigare, en plats i en flock. Visst hade hon träffat på flockar tidigare, vandrat med någon enstaka, men aldrig riktigt känt sig hemma. Och det var som om även de hade vetat att hon inte hade ro att stanna med dem. Medlemskap hade det aldrig varit något tal om. Men detta erbjudande han nu lade fram, det verkade genuint. Inte bara något flyktigt och förbipasserande som han sade av ren artighet. Som om han verkligen önskade henne som en del av flocken.
Och tanken var lockande. Andúnë slöt ögonen för några sekunder, kastade hoppfulla tankar om att månen skulle vägleda henne rätt. Men det var tystnad som sköljde genom natten, där fanns ingen att vägleda henne, inte i denna fråga.
"Jag har ingenting som hindrar mig från att bli del av en flock, er flock, men jag vet inte heller om det kommer kunna bli en viloplats för mig." Det var med en viss sorg i rösten som hon talade. Hon var kluven. Detta hade kommit plötsligt, och Andúnë var inte riktigt säker på hur hon skulle hantera det hela. "Om jag skulle föja med er finns det inga garantier för att jag kommer stanna med er. Och jag vill inte göra er besviken."
Ögonen öppnades och hon lade sin blick på Iwaku. Det var något med honom som fick henne att önska honom allt väl. Hon ville verkligen inte göra den mörke besviken, undra några som helst omständigheter. För trots att stunden sedan de hade mötts var ypperligt kort jämfört med den långa vägen som livet innebar, hade han hunnit bli någon som Andúnë höll av.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptysön 13 nov 2016, 21:37

Iwaku log svagt då hon svarade med vänliga ord. Det hade varit en stor tröst i det hela, om han hade fått ha någon i flocken som kunde förstå sig på honom på det sätt hon gjorde redan nu. På så kort tid. Det var sällan någon kom honom såhär nära överhuvudtaget. Det fanns oftast ett stort bristande intresse hos honom att lära känna andra, så därför blev det aldrig av. Det var som om det inte spelade honom någon roll. Kanske var detta ett problem, var det därför han inte hade tänkt till när det gällt flocken? Han kände ett uns av besvikelse, över sig själv, över det han gjort. Vad skulle han göra åt saken? Han visste inte. Inte ännu. Han vände de stora öronen emot henne då orden flödade åter igen. Han förstod henne precis, länge hade han vandrat själv utan egentligt mål i sikte, tassarna hade fört honom runt omkring i hela Numoori men han hade även lämnat landet i sin yngre ungdom en längre tid. En lång, svår vandring, som lärt honom mycket. 

Han förde huvudet från ena sidan till den andra, menande emot henne. Hon behövde inte känna någon brådska. Inget tvång, inget alls. 
- Lika lite som du vill höra en inbjudan av artighet, så vill jag inte ha en medlem av samma anledning.
Sa han stillsamt, men förklarande. Hon förstod säkerligen vad han menade. Han ville inte att hon skulle följa honom för att vara snäll. Det fanns ingen vits i det. Hans erbjudande låg bara fast om hon en dag skulle tröttna på att inte ha ett hem. Han log svagt emot henne igen då han roat funderade över vad han faktiskt skulle säga, hur han skulle formulera det han ville få fram utan att låta alldeles för avvisande. 
- Du hittar oss nog, om du en dag ändrar dig.
Det kvarstod alltså, även fast han förstod att hon just denna dag, kväll, natt inte skulle följa med honom. Och det var okej. Hon var inte redo och det såg han, men det gjorde absolut ingenting. Var det något han hade lärt sig under alla år av vandring så var det att tålamod var en fantastik egenskap han ännu inte mästrade inom alla områden tyvärr. Han var tyst några extra långsamma minuter, men valde sedan att stillsamt lägga till några visdomsord. 
- Du vet att hem tar man med sig, det är inte platsen som är, det är de man har runtomkring sig. 
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptymån 14 nov 2016, 09:05

Det hade till viss del tagit emot att säga de orden hon valde, just av den anledningen att hon inte ville göra honom besviken, men samtidigt hade det varit sanningen. Andúnë visste inte om hon var redo för ett sånt liv som han erbjöd, och hon tyckte att han förtjänade att höra det också. Hon kunde inte leva en lögn, då var det bättre att vara ärlig. Trots att hon nu riskerade att inte få samma möjlighet igen.
Och det kändes lite vemodigt. Det kändes nästan som att när hon tackade nej till det har erbjöd skulle hon aldrig få se honom igen.
Du hittar oss nog, om du en dag ändrar dig.
Erbjudandet verkade stå kvar. Ett litet leende trädde fram över hennes läppar. Även om hon inte visste riktigt vad det skulle betyda för henne i framtiden, kändes det skönt att veta att möjligheten fanns där, ifall hon ville ha den.
Och kanske han hade rätt. Hemmet kanske satt mer i de man omgav sig med än i platsen. Kanske var det just detta hon gjort fel, att hon letat efter en plats. Men platsen var kanske inte lika viktig ifall sällskapet var rätt.
"Ni bär på stor vishet, Iwaku. Jag är glad att ni delar med er av den åt en så simpel varelse som mig."
Hon log mot den mörke hanen, genuint glad över hans sällskap. Sällan mötte man varelser som allting var så naturligt med. Andúnë hade aldrig varit med om något som detta. Trots att de nyss hade träffats var det som att hon hade känt honom i flera livstider. Som om de varit menade att möta varandra. Andúnë visste inte ifall hon trodde på saker som ödet och det förutbestämda, men ifall det fanns något sådant så måste detta möte ha varit en del av det.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptymån 14 nov 2016, 17:12

Iwaku sträckte på sig, det var nästan så att han började bli lite stel av att ha suttit stilla så länge i exakt samma position. Han klippte till med öronen och fokuserade på andra ljud runt omkring sig än tiken framför honom. Han analyserade omgivningen som talade om för honom att solen sakta men säkert började sträcka sig över kanten på horisonten. Det var inte ljust ute, men han kunde höra att små djur hade börjat vakna till liv. De som vaknade med gryningen. Det avslöjade att dagen var på väg att gro och natten var på väg bort. De hade alltså suttit här genom hela natten. Han såg en aning förvånad ut när detta gick upp för honom. Tiden hade försvunnit ur hans perspektiv och det var nästan en lättsam känsla som sköljde över honom. Vilken fantastisk natt det hade varit. Så enkelt att bara tala ut och ha en enkel, simpel konversation, helt utan kallprat. Det var sällan det skedde överhuvudtaget om han skulle vara helt ärlig. 

- Ett sant nöje, ni är en god lyssnare. 
Sa han med en viss tacksamhet. Det var sällan det kändes som någon faktiskt tog in det han sade. Där av delade han sällan med sig av sina kunskaper. Han måste vara en ur usel lärare. Hans tankar försvann iväg till Achilles. Hade han släppt iväg honom för tidigt? Kanske. Han tvivlade starkt på sig själv. Han hade mycket kvar att lära. Att leda men att leda på rätt sätt var olika saker. Att lära ut och lära sig. Det var två olika egenskaper och han hade enkelt för att lära, samla information och ta till sig, men vad hade det för nytta när hans tid var över? Han behövde byta approach i livet. Och det var raskt. Annars skulle han tyna bort fortare än vinden kallt sveper förbi. Tystnaden mellan individerna var passande nästan, för den var inte jobbig utan enkel. Lättsam. Det var inte svårt att vara i hennes närvaro och det gjorde honom ovanligt lugn, trotts de svidande tankarna. En trygghet han skulle sakna när den vandrade vidare.
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptymån 16 jan 2017, 16:49

Hon låg åt honom som svar på hans ord. Kanske han inte kunde se det, men hon var övertygad om att han ändå visste att leende vilade där på hennes läppar. Det var något med honom, något annorlunda, och något inom henne viskade att det vore dumt att släppa denna stund.
Men när gryningen närmade sig allt mer, när solens första strålar letade sig fram över himla valvet, var det oundvikligt att bortse från det faktum att natten faktiskt var till ända. Det kändes som att det var nyss de hade stött ihop, som av en löjlig slump. Två vilsna själar i en allt för stor värld, vilka hade funnit någon slags tröst i varandra. Och hon ville inte att det skulle vara över, att det skulle ta slut. Men med gryningens ankomst gjorde sig verkligheten påmind, och Andúnë visste att hon inte kunde sitta här, vid hans sida, till tidens slut.
"Så gryr en ny dag," sade hon med den mjuka rösten samtidigt som hennes ögon granskade färgspelet på himlen. "Jag vill inte vara otrevlig på något vis, men tyvärr måste jag röra mig vidare på min obestämda färd."
Frågan om varför hon vandrade svävade genom hennes huvud, men hon svepte bort den. Hon var en vandrare, det låg i hennes natur, och svårare än så var det inte. Hon behövde inte undra, inte fråga varför, hon visste bara att hon skulle vandra tills hon fann en plats värd att stanna på. Och den tanken var trygg.
Andúnë vände blicken mot den mörke hanen. Det var som om han var ännu storslagnare nu, ännu magnifikare i det tidiga gryningsljuset. Synen av hans ståtlighet fick henne att svagt dra efter andan.
"Jag har verkligen uppskattat ert sällskap, men något säger mig att ni också måste vidare. Säkerligen har ni en flock någonstans som väntar på sin ledare."
Andúnë tänkte för sig själv att de borde vara stolta, de som följde honom. Att få vandra i fotspåren efter en sådan otrolig varg var nog få förunnat.
"Jag hoppas innerligt att vi kommer mötas igen." Rösten var varm, genuin.
Till överst på sidan Gå ner
Iwaku

Iwaku

Spelas av : Mattiz

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptymån 16 jan 2017, 17:26

Iwaku lyssnade, tog in hennes ord och log svagt. Han kunde kunde nästan känna de tidiga strålarna från solen när de träffade hans ansikte. I hans inre var allt mörkt, men han kunde se skimmer av hennes siluett när hon talade och rörde sig. Det var med viss besvikelse han riktade huvudet åt hennes håll och där med sin livlösa blick. Hans ansikte var mjukt, avslappnat och det svaga leendet skvallrade om viss värme och framförallt tacksamhet. Det här hade varit precis vad han behövt, just här och nu. 
- Jag hoppas ni finner det ni söker på er färd. 
Sa han som svar på hennes första ord. Hon hade ett obestämt resmål, men nog var det sökandet efter något som drev henne framåt och han respekterade det. Han hade varit i samma sits, mer än en gång om han skulle vara helt ärlig och ibland kändes det som att han trotts allt inte funnit rätt plats. Troligtvis för att han börjat tvivla mer på sig själv desto äldre han blivit. I ungdomen hade han varit dumdristigt självsäker och det hade slagit honom ur balans mer än en gång. Det var helt enkelt inte rätt approach i livet, inte för honom i alla fall. 
- Ni har rätt, de väntar nog. 
Sa han smått fundersamt och han var säker på att de skulle få vänta ett tag till. Hans vandring skulle dock fortsätta, han kunde inte stanna här för evigt. Han behövde röra på sig för att reda ut sitt liv, sina misstag. Han visste ännu inte hur han skulle göra med allt, men hon hade trotts allt hjälpt honom att skingra de kaosartade tankarna från varandra. En stor lättnad för honom. Han reste sig lugnt upp och sträckte på den något stela kroppen, det var på tiden att han gav sig iväg. En ny dag, nya mål, nya saker att grubbla över. Han log fortfarande svagt mot henne och svarade.  
- Det har varit ett sant nöje att dela denna natt med er. Jag hoppas att framtiden delar vår önskan om ännu ett möte.  
Han valde sedan att sänka huvudet i en respektfull gest mot henne samtidigt som han lät ögonen slutas. Han tog ett lätt andetag och valde sedan att styra sina långa kliv förbi henne när han öppnade ögonen igen. Han skulle lämna henne åt sitt och kanske om de hade tur skulle de mötas igen. En dag eller natt som denna. Det var något han faktiskt skulle se fram emot, även om han inte riktigt vågade erkänna det för sig själv.
Till överst på sidan Gå ner
Andúnë

Andúnë

Spelas av : Emmsa

VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Emptymån 12 jun 2017, 18:25

Ett leende spreds över hennes läppar då hon lyssnade till hans röst. Den tilltalade henne, den var en fröjd att lyssna till, och hon hade gärna fortsatt med det. Men natten var över, en ny dag hade grytt, och det var dags att röra sig vidare. Ingenting kunde vara för evigt, och det magiska i deras möte hade nu blåst förbi. Det var dags att ta det ena steget efter det andra, vidare på färden genom livet.
Hon reste sig smidigt och vände blicken efter honom då han tog några steg för henne, ifrån henne. En svag impuls om att be honom stanna drog över henne, men hon hindrade orden från att slinka ur munnen.
"På återseende, Iwaku."
Fortarande talade Andüné med samma, varma röst som tidigare. Och det hördes att hon verkligen menade orden. Hon skulle fortsätta vandra, enda tills de åter möttes. Då skulle hon sätta sig ned, en hel natt, och återigen samtala med honom och låta månen vara det enda vittnet till deras möte.
När detta skulle ske visste hon inte, men hon hade ingen brådska. När tiden var inne skulle det visa sig. Tills dess skulle hon vara tålmodig.
Så styrde Andüné stegen bort från Iwaku, vidare ut i världen.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




VE - Oh, brinnande himmel Empty
InläggRubrik: Sv: VE - Oh, brinnande himmel   VE - Oh, brinnande himmel Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
VE - Oh, brinnande himmel
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Ken-Yak-
Hoppa till: