Hon hade varit halvvägs där när nyheterna och rökpelaren uppenbarade sig. Döda skogen stod i lågor. De sade att den var bortom räddning, men ingen visste hur den ens hade startat. Oavsett vad så hade Nephanias jobb blivit enklare. Hennes mål hade varit simpelt: ta reda på om Draugai fortfarande var en flock att räkna med eller inte, samt skapa en kontakt om de var kvar i skogen. Men om allting brann kände hon inte längre någon mening med att jaga efter dem. Det hindrade henne dock inte från att söka sig till branden.

Eldens vrål hördes på långt avstånd, och hon mötte många både nyfikna och flyende vargar. Egentligen borde hon återvända hemåt, tillbaka till Civitas. Men det var som om någonting drog henne närmare den brinnande skogen. Någonting som opererade bortom vad all logik skrek. Hon hade hela sitt liv lagt all sin tro till Gudarna, och hon tänkte inte sluta nu.
    Trots varningar från de som endast ville henne väl hade hon tagit sig in i infernot. Hon sökte. Vad det var hon sökte, utöver svar, kunde hon inte svara på. Hon hade ingen plan, utan gick endast på ren känsla. Gudarna hade lett henne genom de odödas attack, den attack som slitit hennes familj från henne, och de skulle göra detsamma nu. På ett eller annat vis.
    "Aurinko," ropade hon i ett försök att överrösta dånet runt omkring sig. "Hela mitt liv- Du har alltid-"
Hon visste inte ens hur hon skulle fortsätta. Orden var en enda härva i huvudet på henne, och att få någon typ av ordning på dem var oroväckande komplicerat.
    "Jag vet inte-" hon snurrade runt med sökande blick. Fanns han någonstans i eldens flammor? Studerade han henne just i detta ögonblick, eller stod hon endast och ropade ut i tomheten? Nephania drog ett djupt andetag och försökte ignorera det faktum att röken våldsamt rev i hennes lungor.
    "Vem är jag?! Under hela min uppväxt har du varit min far. Den jag sett upp till mest. Den som legat mig närmast hjärtat. För att jag var din dotter," det kändes som om hon famlade i mörkret på ett sätt hon aldrig tidigare gjort. "Jag har tvivlat, så mycket, på senare tid. Vem är jag? Vem är du för mig? Är du verkligen min far? Eller har allting jag någonsin trodde varit en lögn? Är hela mitt liv en lögn?"
Värmen var fruktansvärd, men hon tänkte utstå den så länge hon behövde.
    "Aurinko, far! Snälla," desperationen präglade hennes röst. "Snälla... Allt jag önskar... är ett svar."
Hon sänkte nosen mot marken. Aldrig förut hade hon känt sig såhär osäker eller liten.
    "Jag vet inte längre vem jag är."
Rösten var inte mer än en viskning som hastigt drunknade i skogens vrål så snart orden lämnat hennes mun.

Aaah, ännu en eld i en skog.
Ännu en desperat bön.
Ett menlöst rop på en gud,
som inte kommer att lyssna.
Min broder av eld,
åh varför är du så simpel.

Dödlig.
Du vet redan svaret på dina frågor.
Du dödliga, du vet redan din sanning.
Du vill bara inte se den.

För du är en dotter
till döttrar från förr
som levde och dog,
och som nu lever i dig.

Och du står mitt i elden
och blir dragen åt olika håll.
Jag känner tvivlet i ditt hjärta.
Dina känslor avslöjar dig.

Valet är en gåva starkare än alla gudar,
och vad du väljer
kan påverka så många döttrar i framtiden.
Nu och för alltid.

Du dödliga varelse,
varför slösa ett så kort och vackert liv
på en gud av svikande eld som bara kommer sveda din heder och tro.
Eld, så opålitlig och flyktbar,
brinner ut och slocknar i glömska.
Så svagt.
Så kort.
Men se då,
SE vad jag kan göra.

Det börjar runt dina tassar. En plötslig kyla som bränner dina tår när din kropp tror att det är eld. Marken rör sig, som om sotet som lagt sig över gräset blivit levande. Eller som svarta alger, på en mörk, kokande tjärn. Det bubblar upp ur marken. Först smått, fräsande när rök blir till ånga. Sedan bolmande, vällande, när vatten flödar fram mellan brinnande rötter och sot. Träd som står i lågor blöder, och blodet är det klaraste vatten du någonsin sett. Kallt, och bländande när elden speglas i dess svällande ström.

Du ser dig om, och inser att det inte alls börjat runt dig. Inte alls. För vart du än vänder dig bubblar kaskader av vatten upp ur torr mark. Det svallar mellan trädstammarna, kastar sig genom snår och över sten. Het ånga blandar sig med den tjocka brandröken. Aska och sot färgar vattnet mörkt och smutsigt. Men det stoppar inte strömmen. Lika lite som vad ett träd stoppar en vildsint flod. Lika lite som eld stoppar havets skummande vågor.

Du ser det överallt. Mer och mer vatten som blöder från träden. Mer och mer som forsar fram, och du känner det dra i dina ben. I din svans, din kropp. Vattnet klättrar över stammarna, över klippor och jord, och plötsligt är det inte längre ett inferno du står i. Det är en vrålande, stormande flod. Vart du än vänder dig, så långt du kan se, slocknar eldens skarpa lågor och ersätts med ett mullrande mörker. Tjockt och vildsint, och svart under det mörka rökmolnet som täcker skogen. Du kan inte se långt, men du förstår.

Vad du inte ser är hur vatten väller fram genom hela skogen. Du ser inte hur det massiva infernot slocknar, som ett litet ljus i en obarmhärtig storm. Du ser inte hela landskapet dränkas, men du ser tillräckligt, och du förstår att branden inte har en chans. Att det är över. Du ser inte hur vattnet når Mardoufs djupa ravin, och du ser inte det välla över kanten i ett massivt vattenfall, större än någon varg någonsin skådat, men du kan höra det, när dess vrål ersätter eldens brus. Du kan känna det, djupt inom dig.

Oh du dödliga.
Bara du väljer vem du vill vara,
varför vara, då bara, en dotter av eld,
när livets vatten släcker tusen.
Med endast.
Ett.

Andetag.

Lika fort som det började, var det över. Vattnets vildsinta dans ersätts av flodens starka, men lugna ström. Runt dig finns bara resterna kvar, av den brand som var.

Rösten som nådde henne var inte vad hon väntat. Istället för sprakande och dånande som skogen omkring henne var den lugn. Som vågor som rullade in mot en strand. Och medan det fyllde henne av en stolthet hon aldrig känt förut klippte de också av de sista banden hon hade till den verklighet hon vuxit upp med. Hennes misstankar hade blivit besvarade, och det smärtade på ett sätt hon aldrig tidigare upplevt. Tårar som kändes svala mot hennes varma hud rullade ner för hennes kinder. Hon kände hur bakbenen gav vika. Med hängande huvud grät hon högt. Hon skrek ut sin sorg. Trots det kunde hennes röst inte överrösta eldens. Hela hennes liv, hennes uppväxt, hade varit en enda, stor lögn. Hela hon hade varit en enda, stor lögn. Gudens ord gav henne tröst, men inte tillräckligt i denna stund. Hon hade ett val. Ett val som kunde påverka flera av framtidens döttrar. Hennes döttrar. Med en kropp lika tung som den tyngsta metall försökte hon ställa sig upp, utan att lyckas. Men så brände hennes tassar plötsligt till, och rädslan för att bli bränd till aska fick henne att instinktivt ta ett skutt bakåt. Till sin stora förvåning kunde hon inte se någon eld omkring sig. Istället såg hon marken röra sig, och hörde hur eldens sprakande blev avbrutet av höga, fräsande ljud. Sedan såg hon det. Vatten. Det klaraste vatten hon någonsin sett välde upp ur marken, sprang fram ur träden, från ingenstans. Med stora ögon såg hon sig omkring. Det var överallt. När hon kände Kaitos flod börja dra i hennes kropp gjorde sig rädslan påmind igen. Inte över att slukas av eldan, men för att drunkna. Trots detta kunde hon inte förmå sig att flytta sig från floden.
    Så lugnade skogen sig på nytt. Elden var släckt. Kvävd av gudomligt vatten. Men inom henne dånade det fortfarande, likt ett vattenfall. Tårar som tidigare varit svala brände nu hennes kinder, dolda i den blöta pälsen. Nephania drog ett darrande andetag. Hon var inte Aurinkos dotter. Hon hade aldrig varit det, och skulle aldrig bli. Men hon kunde bli så mycket mer om hon så önskade. Hon hade ett val.