Eldens färger brann i trädens kronor.
En eld som varken spred rök eller värme, en eld man inte kunde ta på eller känna. Men såg den gjorde man, den gav skogen ett gåtfullt och fascinerande utseende. Och tillsammans med himlavalvets sprakande färger så föll en mysik över platsen, vindarnas våldsamma drag och fåglarnas kvitter fick hela skogen att kännas magisk. Solen var på väg ner och slängde ett varmt sken över platsen, träden såg ut att stå i lågor. I dess osynliga eld. Solens strålar lyckades leta sig ned till marken på en del ställen. Ständigt kunde man höra ett vagt porlande av vatten samtidigt som djurlivet talade sitt. Vart än man vände blicken så kunde han se liv och rörelse.

Den vita hannen rörde sig med eleganta steg över området samtidigt som dom mörka röda ögonen såg sig omkring i den sagolika skogen. Aldrig förr hade han sett någonting liknande förr. Lövskogen bar en lugn trotts det som hänt där, men denna skog. Den bar sådana färger, liv och ljud att allt kändes som en dröm. Dom vita tassarna stannade upp och han tog några djupa andetag, lät lungorna fyllas av den friska luften. Ögonen slöts och han lät sig lyssna på vindarnas röster. Dom var helt annorlunda här än någon annanstans, dom var så fridfulla och livliga. Lyckliga. En varnande stämma nåde honom och huvudet vinklades in emot kroppen. En hanne, av det yngre slaget.
Yoru slog upp ögonen såg såg bak i ögonvrån samtidigt som bakbenen spände sig och med ett lätt hopp lät han sig färdas upp i luften. Vindarna bar med honom och elegant landade han på en gren uppe i trädet. Svansen svepte till innan han tog sig uppåt i trädet och sedan över till nästa bredvid. Han tog sig bort ifrån platsen på ögonblick och stannade vid en sjö.
Hade han flytt ifrån det som vindarna kallat det, faran. Nej inte då, han hade däremot tagit sig till den plats som hannen skulle till. Att läsa andras tankar utan att behöva ta sig in i deras sinnen var något som kännetecknade den vita hannen. Hans doft var dold, stegen ohörbara och tankarna dolda bakom en hög vit mur. Ett perfekt kamouflage oavsett var han befinner sig, ingen skulle upptäcka honom fören han stod mitt framför dom eller lät sig visas. Inte ens den vita pälsen stoppar honom.

Med en tung suck la han sig ned på den bredare grenen och såg ner emot marken och sedan emot den lilla sjö som fanns framför honom. Trädet han befann sig i hade en tjock grenig krona och sträckte sig högt ovanför marken, ett betydligt äldre träd än dom andra och den vita hannen befann sig ungefär i mitten av den brandfärgade kronan. Många meter ned till marken, och ett dödligt fall för vanliga individer.

[... Vet inte Dx Kan inte tänka <'3 Till Malphas]

Han låg i en lätt slummer då ljudet av tassar blev tydligare och starkare. Med huvudet placerat på dom korsade framtassarna öppnade han ögonen och såg nedåt. Trotts den tjocka kronan så kunde han se den bruna hannen utan bekymmer, om inte så kände han av honom. Tydligen så var törsten stark hos den unge och det ljusa huvudet höjdes. Skulle han hoppa ner eller stanna kvar. När han kände efter så var halsen ovanligt torr och den mörka blicken släppte hannen och gled över vattnets blanka yta. Ja nog skulle lite vatten sitta fint.

Lika smidigt som vanligt reste han sig upp och tog ett hopp rakt ut i luften, lät den vita kroppen falla emot marken. Precis före kroppen skulle till att slå ned i marken vred sig kroppen och dom kraftiga framtassarna mötte marken, för att sedan låta bakpartiet elegant nudda marken. Det hela hade utspelat sig på loppet av någon hundradels sekund. Luften hade dämpat hans landning så pass att inget hade hörts, inte ens ett rassel ifrån löven hade skapats. Han hade dykt upp där vid kanten av sjön från ingenstans.

Huvudet sänktes emot ytan och lugnt började han att lappa i sig det friska vattnet. Den kraftiga pälsen på nacken vibrerade i välbehag och ögonen slöts bakom dom vita ögonlocken.

[Like a ninja~!]

[Ooooh, sneeaky!]

Något i hannens ögonvrå fångade snart hans intresse, en vit skepnad som tycktes falla i en rasande fart.
Malphas lyfte sin blick för att fokusera den mot den vita varelsen när den, som visade sig vara en annan varg, stod med alla fyra stadigt på marken. Öronen riktades mot den vita främlingen och ett något överraskat uttryck tog sin plats över Malphas anlete. Hade han sett i syne?
"Eh..."
När den vita hanen styr sina tysta steg ner mot sjön så förmår sig inte Malphas att göra mycket annat än att stirra mot främlingen. Han vädrar i luften, men kan inte fånga upp någon doft som ger antydan till att det faktiskt befinner sig någon annan varg, än han själv, i området.
Han tar några steg bakåt och drar sedan in bakbenen under sig för att sätta sig ner på den minimala strandkanten samtidigt som han låter blicken vila över den doftlösa, vita vargen.

"Främling."

"Främling."

Dom vita öronen vinklades fram emot den okände och den skära tungan slutade lappa i sig det friska vattnet. Ögonlocken slogs upp och ett par mörka röda ögon såg emot den unga hannen. Han höjde huvudet och stod kvar en stund. Funderade på ifall han skulle fortsätta dricka eller svara den unge. Artigheten går väl först.
"Angenämt." nickade han till svar och följde hannens exempel och satte sig ned. Redan då han kände av hannen ifrån början så hade han fått åt sig så mycket information han behövde. Namn, familj även vagt om hans krafter. Alla telepatiker bär med sig någonting speciellt som är mycket lätt för Yoru att känna igen, och en vag sådan hade följt med hannen snett framför honom.

"Ni verkar förvirrad." blicken gled ut över sjön och fastnade på en skuggning i vattnet, kanske var det en fisk. Det såg så ut, den gnistrade likt kristaller där den flöt stilla under vattenytan. Solens strålar kastade ett varmt ljus över dom alla tre.

Den vites underliga sätt förvirrade Malphas. Det var uppenbart att det var något som inte stämde med denna varg, han var alldeles för lugn och avslappnad för sitt eget bästa.
Malphas lät sitt sinne söka sig mot främlingens, men möttes av en ogenomtränglig vägg, en kraftig vit mur som stod i hans väg.
Den vite var uppenbarligen också en telepat, annars hade han inte kunnat hålla ett sådant välbyggt skydd mot inkräktande sinnen.
Malphas låter ett flin lägga sig över de smala svarta läpparna samtidigt som han ger ifrån sig ett lågt, kort skratt. 'Ge-hi'.

"Det kan man påstå. Vem är ni främling?" Han krävde svar på sin fråga, vargen var ändå en inkräktare på det område som han i hela sitt liv kallat för hem - eller kallat och kallat, han hade vuxit upp här och han tog inte lätt på de vargar som snokade omkring utan hans, eller hans syskons tillåtelse.

De röda ögonparet vändes emot hannen och ett lugnt flin kröp fram på dom svarta läpparna. Öronen tippade fram och tillbaka på det ljusa huvudet, precis som om att han hörde och lyssnade till ord och ljud. Vilket han också gjorde, även om dom inte var hörbara.
"Vem jag är?" sa han med en lugn, dräpande lugn stämma och reste sig upp.
"Jag tror inte att det spelar er någon större roll Malphas. Jag är precis som ni, en simpel varg." han rörde sig åter ner emot vattnet med lika tysta och omärkbara steg som tidigare. Stannade vid sjöns strandkant och sänkte den mörka nosen emot dess blanka yta. Såg in i sina egna mörka ögon, vidare ner längst nosen och fastnade på ärren som klädde hans högra nosryggssida. Dom glänste i metallernas alla olika färger men höll sig oftast till den kopparröda eller silvriga färgen. Guld var ovanligt men förekom alltid då de skimrade.

[Kort men ja Dx]

"Ni har fel där. Jag är så mycket mer än bara simpel."
En viss eftersmak följde med ordet. Simpel, pff. Malphas var så mycket mer än bara en simpel varg, det fanns så mycket mer till honom än vad ögonen eller sinnet kunde se.
"Och jag betvivlar att det finns något med er som är simpelt, rödöga. Era telepatiska förmågor måste vara förträffliga för att kunna stänga ute mitt sinne, från edert."
Malphas reste sig, även han, och lät svansen följa hans exempel. Den vites lugn irriterade honom något oerhört.
"Så, jag frågar igen. Vem är ni?"

[Oooh, kör ett kort här också! xD]

Ett brett oläsbart flin sprack fram. Men kunde tydligt se överlägsenheten i dom mörka ögonen och han rätade på sig. Flinen krympte undan men fanns fortfarande vagt där och Yoru såg emot Malphas med samma lugn som tidigare. Men även en ström av frågan där, ifall hannen var helt säker på sin sak. Vilket han inte borde vara, för i Yorus ögon så var han bara en simpel varg. Så simpel man kan bli jämte mot han själv.
"Jag är inte så säker på det. Jag ser inge annat än en simpel liten pojkvasker framför mig." han talade i lugn och det nästan lät som om att han spottade på den brune, nedvärderade honom. Vilket nästan var fallet, han behövde få veta att han inte stod högst upp på klippan mellan dessa två.

Han lyssnade och tog ett djupt andetag, som om att han samlade sig för någonting. Styrde sina steg emot den brune och skakade på huvudet. Det krävdes inte mycket för att hålla den unga hannen utanför hans tankar, däremot så skulle det krävas ack så mycket mer för att hålla honom utan för. Då han till största del inte ens behöver gå in i sinnena på andra.
Ett stilla flin höll sig i mungiporna och han lät sig granska hannen ordentligt nu. En stor robust kropp, smidigt byggd en perfekt slagskämpe på marknivå. Kanske ingen längre stund då kroppen är så pass tung, men under den stund den orkar. Vilket vidunder och styrka man skulle ha att göra med.
"Ni har rätt Malphas. Jämte mot er så är jag allt annat än simpel." blicken som hade hamnat nere vid hannens tassar klättrade nu upp emot hans gråröda ögon. Nog var den brune simpel ja, allt för simpel.
"Och att hålla er lilla telepatiska näsa ute är inga större problem för mig. Så oroa er icke för det, denna vägg ni såg är inte skapad för er. Den finns bara där." ryggen hade vänts emot Malphas och Yoru började att åter röra stegen emot den plats att suttit på för att åter igen slå sig ned.
"Som jag sa, mitt namn spelar ingen roll för en simpel varg som er."

"Och ändå är den lilla pojkvaskern betydligt större än dig. Det verkar som att ni ser illa, rödöga. Kan hända att din dåliga syn påverkar ditt omdöme?"
Malphas blottade irriterat den främre, övre tandraden under varje ord han yttrade till den vite. Det fanns inte en chans i världen att detta patrask till varg skulle kunna ändra hans syn på sig själv, aldrig någonsin. Ett brett flin spred sig över hans korpsvarta läppar, främlingen skulle få ångra sig. Varje ord som han yttrat, varje steg och varje andetag som han tagit i Höstskogen.

Den vite närmade sig honom, lika lugn som innan, men nu verkade det som att han samlade sig för något. Malphas reste sig och breddade båda framtassarna för att få bättre stadga om sanden under hans tassar, dock så gav det korniga underlaget en ojämn yta och gjorde att han sjönk ner en aning när hans vikt fördelades på mindre ytor.
Den röda strimman i hans ögon tycktes flamma upp och utvidgades något över den gråa färgen. Främlingen studerade honom från topp till tå och den brune tillät det, han hade ignorerat den andres uttal, även fast att det tagit emot.

Främlingen vände sig om och rörde sig tillbaka mot hans tidigare plats vid sjön.
Längtan av att få slita huvudet från den vites kropp kittlade i hans käft, att få klä sina tänder i metall och krossa den andres nackkotor, att få spetsa de röda ögonen genom ett spjut av kall svart metall.
Raggen reste sig över hans nacke och han tog ett språng mot den vite, med käften vidgad för att sänka sina kalla svarta tänder ner i främlingens mjuka nacke.

Det vibrerade i luften och Yoru suckade tungt.
Att dom små aldrig ska lära sig, storleken skiljde bara några få centimeter och muskelmassan var väl detsamma, bara byggd på helt olika sätt. Dom dundrande tassarna gick inte att undgå och han stannade upp, väntade in den brune. Det telepatiska om Malphas hade blivit starkare och Yoru hade svårare att uppfatta hans tankar, inte för att det behövdes inte på långa vägar. Bortsett från vanliga individer med dessa telepatiska förmågor skiljde han sig lite grann, han hade någonting unikt med sig. En blandning av vindarnas vilda drag och de telepatiska, gjorde honom omöjlig att finna i ens sinne. Han behövde sällan komma in i huvudet på någon för att höra deras tankar, namn och mer grundlig information. Däremot om det skulle börja grävas efter undangömda minnen och liknande så hjälpte inte ens vinden alla gånger.

Utan att ens se bak emot Mal undvek Yoru hugget med en sådan rörelse att det såg ut som om att han hade tänkt hugga i luften från första början. En tunn luftlina hade bildas framför hannens tassar samtidigt som ett betydligt kraftigare vinddrag tog i bakifrån. För att ge honom extra fart så att fallet skulle bli extra hårt.
Yoru hade redan tidigt insett hur effektivt vind och luftattacker är, ingen ser dom komma då det är osynligt för ögat. Man kunde minsann höra det, men med ett olärt öra så är det som att söka efter en nål i en höstack. Du hör men kan inget se.

Blicken smalnade av och han såg emot Mal ur ögonvrån och såg emot honom med en varnande blick. Han borde vara i ungefär samma ålder som hans kära dotter men bortsett ifrån honom så bar hon ninjans blod i sig, sin mors blod i sig och där med betydligt visare och klokare än denna idiot. Även om han inte hade sett henne sen Chaoset bröt ut så kunde han ständigt höra och känna henne. Hon mår bra men vill inte bli upphittad, inte ännu.

"Storlek har ingenting med saken att göra Malphas, det är vad som finns här inne." sa han med fortfarande samma lugna röst och sänkte nosen emot marken. Så att den snövita pannan syntes. Skulle inte snorungen fatta vad han menar så säger det allt. Då är han lika mycket idiot som han ser ut att vara.
"Och oroa dig inte, min syn är ack så mycket mer överlägsen än er. Så ni behöver inte tänka på saken, jag ser aldrig fel" ett slugt flin sprack fram över dom svarta läpparna och man kunde tydligt se att han menade det. Oavsett vad han skulle försöka med så skulle Yoru ligga steget före. Det var det han hade blivit fostrad för, att alltid ligga steget före. Men bortsett ifrån sina bröder så hade han gått en annan väg, valt att använda sina färdigheter istället för att gömma dom, helst inte använda dom alls.
"Men det finns inget att oroa sig för." fortfarande den retfulla lugna rösten men något hade hänt i det annars så stela ansiktet. Ett roat flin prydde det mjuka ansiktet och dom röda ögonen såg gåtfullt emot Malphas, ville dom ha hans blod eller inte. Ja ninjan visste nog knappt ens själv.
"Jag är ganska snäll av mig."

[Skakigt bussinlägg, ursäktar alla stavfel! Men känner att det inte är någon ide att försöka fixa det nu Dx ]

Allt omkring honom, inkluderat han själv, tycks röra sig ovanligt sakta när den vite med en snabbhet som inte borde vara möjlig, förflyttar sig, utan att ens ge en blick åt Malphas riktning.
Under tiden känner Mal hur något lätt och luftigt kittlar honom under hans framtassar och ger honom en ordentlig knuff bakifrån, så att den yngre vargen skjutsas iväg av den osynliga kraften med en väldans fart. När Malphas väl inser att han inte kommer kunna göra något för att dämpa farten, så skyndar han sig med att låta metallen klä hans kropp för att minska kraften av den smäll han kommer slå i marken med.

En hög duns hörs när Malphas kropp slår i marken och av den fart som han har så gör han en liten kullerbytta längst med marken, för att sedan hamna sittandes med sin rygg riktad mot Yoru.
Malphas sitter tyst kvar på platsen, utan att röra en fena, samtidigt som han lyssnar till främlingens ord. Han samlar sig och om den vite djävulen skulle få för sig att hugga mot honom nu, så skulle hans tänder krossas mot det kalla svarta stål som klär hans kropp.
Ett vagt skratt stiger upp ur hans strupe och han låter svansen sakta svepa längst marken han sitter på.

"Du är för fan knäpp! I vilken del av denna värld kan du klassas som 'ganska snäll'?"
Malphas vrider sitt huvud mot den vite och blottar ett brett flin som vilar över hans läppar. Även fast han ville slita huvudet av vargen framför honom så kan han ändå inte låta bli att gilla det här. Den vita hannen hade redan visat sig vara ett steg före honom i varje handling han gjorde, och Malphas skulle förmodligen inte ha mycket mer än en grisblink till chans i att försöka få tag i honom. Ännu ett skratt stiger upp ur hans strupe, men denna gång mycket högre.
"Bwahahahaha~!"

Det hela såg så underhållande ut att Yoru inte kunde låta bli att le stort inombords. Hur den brune for över marken likt en vante och sättet han landade på. Skulle han skratta eller gråta, antagligen skratta tills tårarna sprutar. Men ännu lät han inte känslorna ta över helt utan behöll lugnet. Under dom korta ögonblick som utspelat sig så hade han redan hunnit se så många fel, även om den brune inte är av ninjasläktet så var han verkligen inte kapabel till att styra sin kropp. Nästan lite skrattretande tyckte den vite och ett lågt roande skratt lämnade honom.

Silver hade täkt hannens kropp och han vred huvudet lätt för att sedan börja röra sig emot honom. Snabba tysta steg och stannade inte fören han befann sig tätt vid Mals sida, med den mörka nosen tätt vid hannens öra. Ännu hade han tydligen inte upptäckt den vite då ett högt skratt ekade ut i luften. Ett brett leende sprack fram och ett väsande fyllde rummet mellan hans läppar och hannens öra. Ett väsande skratt och den skära tungan gled över den vassa raden av tänder.
"Du lever fortfarande, inte sant?" frågande, roande och kyligt kallt. Ja den brune levde fortfarande och inte heller hade han nå tankar på att ta hans liv. Det var sällan han tänkte i dom banorna, däremot att se dom som passande träningsredskap men döda. Nej nej, han var fortfarande en ninja. Ninjor dödar inte för nöjet, helst inte alls och det kan han inte förneka. Men att låta ett så passande exemplar komma undan så fort skulle vara slöseri med tid.

Precis som tidigare så hade den vita främlingen rört sig med en sjujäkla fart och stod nu strax intill Mal, med sin käft farligt nära hans ena öra.
Malphas svarade honom inte, utan lät sitt flin tala för sig själv. Det fanns inget som den vite kunde göra för att påverka Mal, förutom att driva honom till vansinne möjligtvis, men han hade stått inför vansinnets rand tidigare och blickade ner i dess mörka, bottenlösa gap. Han hade ju sina systrar.

Mal möter den röda blicken med sina egna, gråröda ögon och ger ifrån sig ett nytt självsäkert leende.

"Nu är du väl lite väl närgången?"
Han blottar sina tänder som också tagit ett silvrigt, metalliskt utseende.

Kunde han göra någonting annat än att bara le möta hannens blick och man kunde se hur han såg på honom med en överlägsen och roat minspel.
"Ni verkar inte ha någonting emot det." ett roat skratt slapp fram sedan fnös han till och gick förbi Malphas. Han tycktes tro att hans lilla metalliska krafter är något. Ack det kunde Yoru inte direkt påstå, han hade träffat på många med olika former av krafter och metall var en av dom minst bekymrande. Kraftfulla telepatiker var nog det enda som faktiskt gjorde denna hanne lite besvärad, men det var nog det enda.

"Vad säger du Malphas. Du ser ut att vilja slita mig i stycken, varför inte prova." med ryggen vänd emot sin motståndare lät han orden tala samtidigt som man kunde se någonting förändras hos den vite. Den vita pälsen såg ut att lägga sig på ett helt annat sätt. Något som kännetecknade ninjan förutom dom mörka ögonen var pälsen. Ständigt såg det ut som att vinden drog igenom den vita pälsen, som att vindarna alltid drog över honom. Gav hannen ett mycket magnifikt och intressant utseende, att möta honom en mörk natt då dimman lätt ligger över platsen så skulle han nog misstas för en av skogens andar. Inte helt omöjligt då man varken känner doft, hör honom eller känner hanns sinne.
Men nu hade den svävande känslan om pälsen försvunnit och lagt sig emot kroppen igen, men något stämde ändå inte. Runt varje hårstrå befann sig luft, luft som förlängde håren och gav dom en nålspets till slut. Att bita i honom skulle som att bita i en nåldyna. Det mest praktfulla med denna manöver är att få tänker på det, ytterst få ser det och nästan ingen gör om försöket till att bita på honom igen.
Pälsen runt nacken och halsen hade lagt sig med sitt osynliga skydd men innan Yoru vände sig om emot hannen reste det sig lite grann, knappt synbart utan bara någon millimeter. Luftnålarna stärktes med ännu mer kompakt luft, hårdare och betydligt mer kraftfulla. Hade han inte gjort det så hade hannens metall utan problem brutit nålarna och gett honom ett ordentligt hugg utan att själv ta skada.

"Vad säger du, låt oss se det som ett litet träningspass." med vag ironi i rösten vände han sig om och såg frågande emot Mal.

[... Jag vet inte Dx Bajs <'3
Edit: Denna låt till detta roll! https://www.youtube.com/watch?v=qkyRHRIvoGo ♥]

"Gehihi~" Ett dovt, kort skratt.

Malphas besvarade den vites minspel med ett eget, minst lika överlägset och självsäkert leende. Att slåss, var hans orsak till livet - hans mening med det, hans passion.
Att denna stropp till varg som stod alldeles intill honom, ens trodde att han skulle kunna trycka ner honom, var för Malphas helt obegripligt. Fullkomligt utom denna värld.
Den röda strimman i hans ögon flammade upp och tog över större delen av de annars silvergrå ögonen.

Malphas följde den namnlöse främlingen med sin blick, när han vände sin rygg till och lät någon typ av vindkraft dansa över hans päls. Om detta var för att plantera ett frö av rädsla inom den brune hannen, så var det menat att misslyckat redan från den stund som tanken fötts hos den vite. Det spelade ingen roll vad han gjorde, ingenting spelade någon roll. Malphas visste en sak, och det var att han var Alpha i denna skog, han och ingen annan. Systrarna var starka, visst, men han var ändå alltid den som i slutändan stod som vinnare. Han hade något som väldigt få vargar i Numoori var i besittning av, nämligen hjärtat och själen för kampen.

Hur många gånger han än skulle slås ner, lika många gånger skulle han kliva upp igen, betydligt starkare än innan.

"Låt oss dansa, din rödögda jävel." En slug ton låg över hans stämma samtidigt som man ändå kunde urskilja något djupare ner, något som låg begravt under den sluga tonen. En obeskrivligt annorlunda glädje dväljdes där.

Malphas hade tidigare rest sig upp och tog nu ett kvickt språng mot den vite med sin käften vidgad. Solens strålar slog emot den blanka metallens yta i hans mun och gav ifrån sig ett starkt, något bländande ljus, för den såg mot det.

'Ögonbrynen' höjdes och med ett inbjudande leende sänkte han huvudet emot marken likt en bugning. Ett välkomnande till lilla kära Malphas. Ville han dansa så skulle han få äran att göra det. Det var trotts allt länge sedan sen sist, bilder av kriget bläddrade förbi och huvudet höjdes.

Språnget hannen gjorde gick snabbt för den storlek han bar men i dom röda ögonen gick allt så långsamt. Som att man hade fryst tiden och lät varenda lilla rörelse klippas fram i hackiga scener. En hackig seg film.
Han rörde huvudet i en liten halvcirkel för att sedan låta tassarna glida över marken, rakt fram emot hannen. Minen var tom, inga tecken på det roade breda flinet som funnits där för bara någon sekund sen. Bortsett från Malphas så visade han inga tecken på att hugga efter hannen och även om han skulle ha gjort det så hade den andre inte hunnit reagerat fören han borrat ner sina tänder i strupen på honom. Men nu hade det lilla kräket klätt sig i metall, och att hugga rakt i blindo i det var vara korkat och dumt.

Farten, tiden och avståndet var så kort och allt gick så fort att löven som legat under dom vita tassarna inte ens hunnit lyfta från marken så var han så nära ungvargen att han kunde känna den hårda kroppsytan dra längst dom förlängda hårstråna. Åter igen hade det sett ut som att vargen hade huggit efter luft. Yoru stod tätt intill honom, men istället för att undvika så hade han sänkt huvudet emot marken och kommit in under Malphas huvud. Ljudet av då tänderna slog ihop fick öronen att rycka till för att sedan strykas bak emot nacken. Käkarna hann knappt slå ihop fören Yoru hade höjt sitt huvud igen, slog till hannen underifrån och försvann sedan från sin plats vid Mals sida.

En vägg av pressad luft for likt en tryckvåg emot hannen ifrån hans högra sida och den vita ninjan stod åter igen på samma ställe som tidigare. Log vänligt och blinkade till med ena ögat i en hälsande gest. Om Malphas skulle hinna reagera innan väggen slog ner han i backen eller slungade iväg honom var osett, men oavsett hur det skulle sluta så skulle Yoru stå där. Tätt vid hans sida, så nära att dom kan känna varandras pulsande kroppsvärme för att låta honom hugga och hugga utan att kunna träffa.
"Vad är det Malphas? Fick du aldrig lära dig dansstegen?" hade man förväntat sig den roade nedvärderande stämman så hade man hamnat två steg bakom. Han talade i ett kyligt lugn och såg med en vagt frågande blick emot hannen.
"Eller ska ni kanske ta och visa mig er dans nu?" tonen var bestämd och krävande. En vindsnara for längst hannens tassar för att fälla honom till marken, slå undan dom likt då man snubblar över en rot i skogen. Eller står på marken och någon plötsligt tycker undan den. Med bestämda steg rörde han sig emot hannen och stannade med ungefär en meter skiljde dom åt. Han hade inte lagt ner tid på att låta sig bli sedd som en idiot bredvid ungkräket. I och för sig, att ge sig på dom yngre är inte heller hans stil men den unge behövdes sättas på plats. Men så länge han inte gav allt så var det meningslöst.

Som tidigare så rörde han sig i en så glans att is skulle spricka av skratt och skräck. Han ville flina, skratta och trampa på hannen men lät bli. Istället stod han kvar och granskade det hela.
Han reste sig upp och verkade oberörd av snaran han skickat, hade han använt sig av sina krafter för att hålla sig kvar. Ja det skulle inte kunna vara helt omöjligt. Med blicken fäst på hannen vred han på huvudet då det ryckte i dom vita öronen och ett belåtet flin kröp fram. Marken vibrerade på ett speciellt sätt och han visste att det inte var naturens gång som skapade det. Käre lille Malphas verkade sätta igång på riktigt nu, intressant.

Dom glänsande topparna hoppade fram ur marken likt giftormar efter sitt byte. Yoru tog ett steg tillbaka för att sedan vika åt sidan, tog satts och sicksackade mellan dom tre metallspjuten. I en fart som fick honom att se ut som ett vitt suddigt moln som av misstag hamnat för lågt från himlen, rakt emot den bruna. Dom svarta läpparna särade på sig och dom vassa vita tänderna blottades. Vad den andre inte visste var att samma typ av skydd hade lagts runt tänderna som pälsen. Men dessa var inte formade som nålar utan förlängde varje tand och gav dom en eggliknande yta. Tittade man riktigt noga så kunde man se hur kompakt luften var då en vag vit yta skimrade vid eggen, en yta som skulle kunna ta sig igenom hannens lilla patetiska metallskydd.
Snabbt var han framme vid Mal och motade hugget emot hans bog, men innan han skulle till att borra in tänderna i metallskyddet så bröt han sin riktning och vände huvudet uppåt. Yoru hade dragit ned på farten drastiskt då han hade kommit upp vid han, fortfarande rörde han sig otroligt fort men i en fart där den brune skulle kunna uppfatta honom ifall han använde sin insida. Den mörka nosen rörde sig upp emot hannens strupe men helt oväntat siktade han sitt hugg ännu högre. Han ville hugga fast precis där underkäken och halsen möts. Halsens början och käftens slut. Högg han tag där skulle det bli omöjligt för den andre att röra på sitt huvud ordentligt och han skulle inte kunna hugga efter honom.

Något sa honom att hans attack inte skulle ha någon större verkan på den vite demonen när han väl satte fart, men det var åtminstone ett försök. Ett försök till att fånga honom och hålla kvar hans kropp till marken. Kunde Malphas lyckas med det så skulle kampen vara över inom kort.

Som han förutspått så var hans attack till ingen nytta. Den vite tog sig förbi hans spjut av metall som om det inte var något.
Malphas lägger sina öron bakåt när en ny våg av irritation sköljer över honom. Om han bara kunde fånga en tass. Det var så enkelt men ändå så väldigt svårt.
Hade inte främlingen haft sin övernaturliga snabbhet så hade det bara varit en fråga om tid och inte en fråga om hur.
Han fnös och blottade huggtänderna åter.

Främlingen närmade sig honom en sådan fart att hans ögon hade svårt att uppfatta det hela, han var tvungen att blinka för att återfå skärpan. Men redan då var det för sent. Hannens vidgade käft sökte sig efter hans strupe men byter tvärt riktning.
Malphas tankar rusar i hans huvud. Främlingen hade sänkt sin fart, men är fortfarande betydligt snabbare än den vanlige vargen.
Ett hugg. Något med den vites tänder gör att han, trots all förmodan, lyckas ta sig igenom Malphas metallskydd. En gäll morrning lämnar Malphas, trots smärtan så siktar han in ett eget hugg mot den vites hals, då hans rörlighet i nacken försämrats avsevärt med det välplacerade hugget, annars hade det varit den vites strupe han sökt att punktera.


[Åh så väldigt dåligt >.<]

Den varma vätskan rann ner i hans hals, färgade den vita pälsen röd.
Dom mörka ögonen såg in i den yngres röda med en intensiv brinnande törst, Yoru såg hannens vilsna blick och dårskap. Han ville försöka framställa sig som en högrest fruktad individ men han såg, han såg att det inte fanns någonting att frukta i den unga kroppen. Vilket var helt tvärt emot den glöd som brann i ninjans sökande ögon. Ett bottenlöst mörker och en kyla som skulle få is att kännas varm.

Den brune försökte hugga men greppet Yoru hade om honom gjorde det möjliga omöjligt. Med ett dovt morrande pressades dom ljusa käftarna ihop och han höjde huvudet uppåt för att trycka hannen uppåt, få framtassarna att lyfta från marken. Ett kyligt lugnt leende smög fram och det var med en snabb och våldsam rörelse han slet Malphas in emot sig, vred sin kropp för att slänga ner hannen på sidan om.

Istället för att trycka ner honom på marken släppte Yoru greppet i luften så att den andre skulle landa på marken en liten bit bort. Hade han inte förstått nu så fanns det inge annat än att ta av silkesvantarna och sätta dit honom ordentligt.
Leendet hade försvunnit och det var med en allvarlig och vagt frågande min som han såg emot Malphas. Granskade hannen noga i varje rörelse, lyssnade till vindarnas olika röster.

"Är ni klar?" det var med en kylig och nästan uttråkad röst som han talade till hannen samtidigt som han rörde sig emot honom med långsamma korta steg.

[Mitt vart inte nå bättre Dx]

"Ta mitt blod och kvävs på det." Hannens röst var lugn trots den situation han var i, något ansträngd men annars märkligt lugn. I hans blick återspeglades dock det rasande hat som han kände gentemot den vite. Det var en avsky olik något han tidigare upplevt som växte sig starkare och starkare för var sekund som passerade. Han ville slita honom i bitar, sprida ut hans lemmar och pissa på dem.
Mer var han inte värd.

Greppet om undersidan av hans hals hårdnar och han känner hur de breda framtassarna lämnar marken under honom. Blodet flödar stadigt ner för den vites strupe och färgar hans päls röd. Men vad den äldre hannen inte vet är att det blod som han låter blöta sin strupe med innehåller en sådan pass hög halt av järn och andra metaller så att det blir giftigt för andra än som inte är van vid det.

Sekunden innan han dras in mot Yorus kropp, för att sedan slungas bort från honom så möter han den vites blick med ett brett flin över sitt anlete. Han ska till att tala, men hans röst sviker honom. Istället låter han föra sitt tal genom tanken.  
Smakar det bra? Ett rosslande, kvävt skratt sprider sig från hans strupe vilket får blodet att flöda kraftigare än tidigare. Han kan inte låta bli att glädjas över tanken på att den vite demonen felat.

Några sekunder senare tar den brune vargen till marken med en hård duns, han faller till sidan men kravlar sig relativt snabbt upp till ståendes. Pälsen över bringa och större delen av hans framben är färgade av den röda sörjan. Det röda giftet.

Heh. Han lyfter sin blick mot främlingen och ser på honom med sin härjade ögon.
Klar? Jag som trodde att det här bara var uppvärmningen...
Malphas blottar tänderna och sätter av mot Yoru i full fart. Käften håller han stängd, istället gör han sig redo för att nyttja slagkraften i sina tassar.
Han skjuter ifrån med de kraftiga bakbenen och siktar in en hård tackling mot en vites bringa, dock är han redo på att målet med all förmodan kommer att flytta på sig.   

[Hans blod är inte alls giftigt så att man dör, men illamående, yrsel, svaghetskänsla och skakningar kan förekomma.]

[Jag tänker vara lite ful och avsluta detta, mycket på grund av att jag vet att Yorus spelare varit oaktiv i så många månader nu och för att rollet ligger så långt bak i Malphas tidslinje.
Vi kanske kan säga att Yoru läxar upp Malph ordentligt och lämnar honom där då han blivit för svag för att göra något mer? Tagit för mycket stryk så att säga.]

AVSLUTAT

[Yoru: Dammit Bubbah why?! D:< *tar strypgrepp och skakar om ordentligt* Då jag hade han serverat på ett silverfat så sviker du mig!
Bubbah: ;___: F-förlåt! Det var inte meningen att det skulle bli såhär TT^TT]