Tillsammans med sin familj var Astrid på väg i riktning mot Civitas. De hade samlat på sig ett flertal varor och livsmedel på deras vandring som kunde vara till intresse för invånarna i den stora staden. Den unga zimaerhonan var förväntansfull men också något nervös. Hon hade aldrig varit i Civitas eller någon större stad överhuvudtaget. Hennes bror Asker hade berättat många historier om samhället, många hon också misstänkte vara påhittade. Just den tanken att inte veta vad hon skulle förvänta sig skrämde henne något. Astrid var van att vara med sina familj, i konstant rörelse. Hon gillade det, friheten att kunna röra sig hur hon ville och hjälpa folk på vägen.
    Astrid rycktes ur sina tankar när en främmande doft träffade hennes nos. Mörkret hade lagt sig över de karga området, och undrandes gav hon sin mor en blick. Bara ett par minuter efter att den främmande doften spridit sig mellan dem kunde hon skymta ett par individer längre fram bland stenarna. Hennes hjärta började slå snabbare. De hade klarat sig hela vägen genom Ken-Yak utan att stöta på några zombies. Astrids föräldrar hade varit tydliga med att de skulle vara försiktiga och uppmärksamma på sin omgivning, vilket Astrid hade tagit på stort allvar.
    De stod stilla, spänt väntande - tills Astrid insåg att det var grönt. Det var två ungvargar, och det krävdes inte mycket för att inse att de på något sätt var släkt. Astrid gav sin mor en blick innan hon försiktigt valde att möta upp dem. Kanske var någon skadad, eller behövde hjälp.
    “God kväll,” Astrid lät ett litet leende sprida sig på hennes läppar. Som vanligt var hennes röst varm och vänlig. Det varade inte länge innan ett bekymrat uttryck spred sig över hennes anlete. “Ska ni igenom här?”

[Till Katya och Aleksandr!]

Det hade kanske inte varit den bästa idén att kolla Ken-Yak, men varken Katya eller Alek hade velat vända om när de väl stod inför gränsen som utgjorde den steniga slätten. När de vandrat en stund hade Alek dessutom kommit på idén att man kanske kunde gräva en stor grop, stor och djup nog att få en zombie eller två att falla ner så man i säkerhet kunde se den på närmare håll. Alternativt ett hål som nån vanlig stackare kunde ramla ner i. Ett brett leende spreds över Aleks läppar vid tanken på gänget som helt av sig själva trillat rakt ner i hans fälla. Den bästa idén han haft, och han ville se hur många man kunde lura på det sättet. Alek var i fullt sjå med att gräva och sprätta upp den steniga jorden när Katya plötsligt gjorde honom varse med en lätt knuff.
"Vad? Du borde hjälpa till istället för att stå och glo."
"Nån kommer."
Alek lyfte blicken. Nån kommer? Vad menades med det, främlingen var så gott som framme vid dem redan. Diskret kikade Alek på henne. En fluffig brud med ljus päls och bruna fläckar. Rätt söt, men Alek tänkte inte på henne på det sättet. Där fanns bara Miranda i hans tankar. "Öh, hej..." fick han ur sig lite frånvarande. Han hade jord över hela sig, över ben och ansikte, och försökte obrytt att skaka av sig det som om de inte alls höll på med att gräva en fälla för nån stackare att trilla ner i. "Ja jo, vi ska väl... igenom. Visst? Hurså?"
Alek visste inte hur mycket han borde säga, så det kändes bättre att överlåta Katya till snacket.

Visserligen var det lite roande att se om någon faktiskt skulle trilla ner i deras grop, men det betydde inte att Katya tänkte hjälpa till att gräva. Så investerad var hon inte. Istället stod hon och tog in landskapet, och såg därför den lilla gruppen snabbt. En hona kom emot dem och Katya tog några steg fram för att möta henne.
     "God kväll. Ska ni igenom här?"
     "Ja jo, vi ska väl igenom. Visst. Hurså?" Katya sneglade på sin bror med rynkad panna, och tog sedan ännu ett steg framåt för att föra tillbaka uppmärksamheten till sig själv.
     "Ja, vi hade tänkt det i alla fall. Några tips?" Hon log, kanske inte varmt, men i alla fall avväpnande, och det var så bra det blev med henne.