[Reserverad för Zaron.]

Hon hade nått slätten i landets mitt, och på något vis var den välbekanta synen trevlig för ögat. Det var länge sedan hennes tassar hade vandrat på slätten nu, en slätt som hon hade sett som en sorts hem under en kortare tid i livet. Inte ett hem, inte helt. Men ändå... Hon hade spenderat mycket tid där. Det var skönt att komma tillbaka.
Vintern hade svept slätten i ett frostigt täcke, och under dagen som varit hade ett lätt snöfall täckt marken med ett vitt lager. När skymningen hade kommit hade temperaturen blivit kallare, och molnen på himlen hade skingrats, lämnat plats för det stjärnströdda himlavalvet och låtit månen visa sig i sin fulla glans. Det kalla skenet det kastade över området fick snön att glittra vackert. Tystnaden var inte långt total. Nästan så att området tedde sig lite spöklikt.
Det hindrade dock inte Andúnë från att fortsätta sin färd genom landet. Långsamt rörde sig tassarna över marken, lämnade ett rakt spår av tassavtryck bakom henne i den mjuka snön. Kring hennes vänstra öga sken måntatueringen med ett klart ljus, och hon kunde känna hur Duraneirs betryggande närvaro på himlavalvet. 
Ett kort leende drog över hennes läppar. Natten var hennes tid, det hade det alltid varit. Med månen som ledsagare oroade hon sig aldrig över att gå vilse.

När en svag vind svepte över området, förde med sig doften av en främmande varg, fick det den högresta honan att stanna upp. Huvudet höjdes och hon drog ett djupt andetag. Ja, det var en främling i närheten. Nyfiket sökte de gråa ögonen över slätten, och där borta i mörkret tyckte hon sig kunna skymta något som rörde sig. 
Var det främlingen?
Andúnë tvekade inte. Hon korrigerade sin riktning och fortsatte sin vandring, mot den skugga hon tyckte sig ha skymtat. Om det var någon där ville hon gärna träffa denne. Hon hade inte mött någon på flera dagar nu, och hon längtade efter att få utbyta ord med en annan levande själ.

Snön som fallit under dagen glittrade likt stjärnor i månens sken. Ljudet från svartvargens steg dämpades av det mjuka underlaget. Det kylde hans trampdynor på ett sätt han inte riktigt var van vid. Snön föll aldrig på familjens slätt, och det var sällan han besökte andra områden under vinterhalvåret. Men han kunde inte förneka att det kunde se vackert ut. Nästan fridfullt. Tystnaden som låg över området stärkte den känslan. Inte ens vinden störde slätten.

Det var inte förrän han såg en rörelse i ögonvrån och hörde stegen närma sig som han lade märke till den främmande individen som närmade sig. Den vind som svept förbi hade rört sig i helt fel riktning. Det retade honom att han missat henne totalt på det här sättet. Han stannade upp. Ljuset den andre verkade bära med sig gjorde honom nyfiken. En månvarg? Av kroppsformen att döma stämde det inte. Hon var stor. Bra mycket större än han själv. Zaron hade aldrig sett en liknande varg i Numoori tidigare. Men att hon var på väg mot honom hade han förstått.
    "Kan jag hjälpa dig?" frågade han med undrande röst då hon kom närmare.
Månens ljus skvallrade om en brun fäll, men måntecknet runt hennes vänstra öga stal all uppmärksamhet. Han antog åtminstone att det var ett måntecken.

Hon hade haft rätt. En mörk hane, likt det svarta draperiet som fick stjärnorna att lysa så klart, stod snart framför henne. Hans färg var markant mot den annars vita omgivningen och det var med ett kort leende som hon hälsade honom innan hans röst avbröt nattens tystnad.
"Nej," svarade hon som hastigt på den oväntade frågan, i samma stund som hon stannade upp. Även om rösten kanske inte hade varit avvisande så var ordvalet inte direkt... välkomnande.
"Eller... ja?"
Andúnë omformulerade sitt svar, och insåg i samma ögonblick att hon måste framstå som väldigt förvirrad. Återigen dök det varma leendet upp på läpparna, denna gång inte bara som en hälsning utan även som en ursäktade gest för hennes fumliga babbel.
"Ursäkta om jag avbryter er. Jag är bara en ensam vandrare som söker sällskap, någon att utbyta några ord med."
Vad hade hänt med henne egentligen? Det här vara nästan löjligt, fumla på det viset när hon talade. Hon borde egentligen skämmas, vilket hon även gjorde lite smått. Egentligen hade hanens uttalande inte ens varit vidare otrevligt, inte på något vis nu när hon tänkte på det. Det hade bara överraskat henne. Idiotiskt att hon inte kunnat behålla sitt lugn. 
"Jag är Andúnë." 
Hon slutade tala efter det, ville inte slänga ur sig något mer opassande inför en total främling.

Nej. Ja. Hon verkade ha svårt att bestämma sig hur hon skulle ha det. Osäkerheten syntes hos henne men ersattes snart med ett varmt leende. Zaron höjde på ögonbrynen. Hennes svamlade fick honom att hastigt dra slutsatsen att det nog inte bara var hennes utseende som var annorlunda.
    "Ah, jag förstår." svarade han på hennes beskrivning av sig själv.
Månvargar hade en förmåga att vara lite underliga, och tiken framför honom verkade inte vara något undantag.
    "Angenämt, jag är Zaron."
Om det verkligen var angenämt eller inte var han inte säker på, men oavsett visste han hur man uppförde sig. Något man inte kunde säga om alla individer i landet.
    "Jag ska erkänna, jag har aldrig sett en månvarg som ser ut som dig tidigare."
Det låg något onaturligt i hennes utseende, om än inte på ett negativt vis. Hon var vacker, det kunde han inte förneka. Och det var ingenting han tänkte om vem som helst, framför allt inte om någon som med stor sannolikhet var ett gråblod. Hade orden lämnat hans läppar borde hon ha känt sig hedrad.

Den mörka hanen presenterade sig vid namnet Zaron, och trots att det verkade finnas en viss vaksamhet hos hanen så verkade han inte alls lika otrevlig som vissa andra hon hade mött. Något som Andúnë var tacksam för. Dessutom, vem kunde egentligen döma honom, så som hon hade svamlat fram och tillbaka. 
Hon drog ett kort andetag, samlade sina tankar, och slappnade sedan av. Hennes beteende hade varit alldeles oacceptabelt, det var dags att hon lugnade sig lite.
"Det beror säkerligen på att jag inte tillhör de renrasiga," svarade hon sedan på hans påstående. Det varma leendet dröjde sig kvar på hennes läppar. "Min far tillhörde månens släkte, min mor tillhörde ett annat, en ras vid namn Eldar som härstammar från en plats utanför detta lands gränser."
Andúne hade inga problem att tala om sitt ursprung, för även om hon tillhörde blandbloden så ansåg hon att hon inget hade att skämmas för.
"Under mors vandringar så fann de varandra, och jag blev ett av resultaten av deras spirande romans." 

Inte renrasig. Det var som han hade väntat sig. Men han hade sett fulare gråblod i sina dagar. Hennes far var en månvarg, hennes mor någonting som kallades för en Eldar. Egentligen var han inte så intresserad av hennes föräldrars bakgrundshistoria eller hur de träffades, men han lyssnade med god min.
    ”Eldarer är ingenting jag någonsin har hört talas om. De är inte så vanliga i Numoori, inte sant?”
I hans röst fanns en nyfiken underton. Eldar. Nej, han hade aldrig hört på maken!

Ett kort leende gled över Andúnës ansikte.
"Nej, de är inte så vanliga i detta land," svarade hon kort. Hon tillhörde delvis något som för de flesta var främmande, och på något vis fanns det något underhållande med att få berätta om sitt ursprung för andra. Inte så att hon ville skryta, långt ifrån. Men på något vis kändes det ändå bra.
"Och ni, vilket släkte tillhör ni?" Hon såg nyfiket på den lilla svarta vargen hon mött. Storleks skillnaden mellan dem var påtaglig, men Andúnë lade inte hemskt mycket tanke vid den saken.
"Ni behöver såklart inte svara. Jag menar inte att vara nyfiken och undra över saker jag inte har att göra med." Det hade känts som en naturlig följd fråga, men hon insåg fort att alla kanske inte var lika öppna om sitt förflutna som hon själv var. "Jag förstår om det kanske är något ni hellre håller för er själv. Ni får ursäkta min framfusighet."
Åter igen gled ett kort, vänligt leende över hennes ansikte.

    Och ni, vilket släkte tillhör ni?
Vilket... släkte? Han trodde först han hade hört fel. Kände hon inte igen någon av en sådan perfekt ras som svartvargarna? Tafatt försökte han släta ut den både förvånade och förskräckta minen i hans ansikte.
    "Jageh…"
Hur kunde hon inte se att han var en svartvarg?! I ett försök att samla sig harklade han till.
    "Jag är en svartvarg, från Diomhair."
Zaron gjorde ingen ansats till att dölja den förolämpade tonen i sin röst. Hon kunde bara inte förstå hur hon inte hade sett vilket rent blod som flöt i hans ådror. Men sen så var hon ju ett gråblod också, så han kanske inte borde förvänta sig för mycket. Månvargar i sig var ju inte den mest intelligenta av alla raser, även om de var långt ifrån de mest korkade.

Andúnë såg på den vargen som var betydligt mindre än henne själv, så lite att han lika gärna hade kunnat vara ett bytesdjur för henne, och gav honom ett mjukt leende.
"Jag ber om ursäkt ifall jag har förolämpat er."
Det syntes tydligt på den andre att det var något som var viktigt, och att han kanske hade förväntat sig att Andúnë borde veta mer om det släkte han tillhörde. Det gjorde hon inte. Visserligen hade hon kanske kunnat ana att det var något sådant, men hon valde att hellre fråga än att anta, för skenet kunde alltid bedra.
"Jag menade inget illa med min fråga. Svartvargarna är ett ädelt släkte. Jag har dock inte mött så många, därav min oförmåga att se deras blod i er."
Nej, svartvargarna var inte jätte vanliga, åtminstone enligt hennes egna erfarenhet av att stöta ihop dem med. 
"Det måste vara en orolig upplevelse att få tillhöra en flock, en som består av samma släkte. Jag har hört talas om Diomhair, att det är en flock som vandrar en del, men aldrig mött någon från dem. Förrän nu."