Den magra gråbruna tiken vandrar ensam längst med en bergstig. Hennes steg är trötta och tassarna blöder ymnigt och lämnar spår efter sig på underlaget. Om det inte är säkert att stanna någonstans så är det bättre att vandra. Och vandra har hon gjort länge. Bergen ser likadana ut överallt så det är möjligt att hon går I cirklar. Men vad spelar det för roll? Tiken har nästan tappat gnistan. Ensamheten tar kol på henne. Men hon är för rädd för att ens tänka tanken på att försöka söka lite kontakt. Liter närhet vore inte fel. Hon saknar valpen Ezekiel som var hennes sällskap I Ötamon. Men när hon tänker på Ötamon så är allt hon kan se två röda ögon som hungrigt stirrar på henne. Ibland intalar hon sig att det bara var en dröm. Men ärret på hennes hals berättar att det inte var en dröm.

Tiken päls är tovig och smutsig. Hon luktar förmodligen inget vidare heller. Det har sina fördelar att vara ensam. Hennes kropp har inte orkat återhämta sig från någonting. Man kan fortfarande se att hon en gång haft valpar. Det finns fortfarande rester av torkat blod och smuts I pälsen som hon inte har lyckats att trötta ur tidigare. Det var länge sedan hon fick chansen att tvätta av sig. Det har gått rätar sedan hon åt senast. Hon är en sorglig syn och hon har förlorat hullet hon samlade på sig I Ötamon.
Tiken fortsätter framåt med trötta tunga steg. Om hon fortsätter gå I evighet så kanske hon snart slipper känna något längre.

[PAX TILL JÄGARNA]

[Inspiration till platsen >> länk]

När solen fortfarande stod högt och omfamnad av en molnfri himmel hade patrullen börjat bestiga bergen. De följde en snårig och snäv stig, urholkad längs bergsväggen, där ena kanten ledde ner till en säker död, och andra brant upp till en vitgrå topp. En del berg var så höga att de bleknade in i skyn, nästan som att de var oändliga.
     Kvällen var någon timme bort, men solen vilade längs bergstoppen, hotande nära att försvinna bortom himlaranden. Några timmar efter kvällning skulle de vara hemma, hade Theano och Zayev försäkrat dem om. Nadie och Niyaha hade under den mesta delen av resan vandrat bakom, men med nyfunnen energi i deras steg så hade de tagit täten. Deras gälla skratt ekade genom bergen när de skojfriskt retade varandra. Snart skulle hon vara hemma igen.
     Niyaha rundade en skarp krök och blickade ut över de böljande fjällen, färgade i ett glåmigt rödlila sken. En silhuett, tillsynes mörk i fällen vandrade på en led längre ner, ensam. Den Antagna stannade upp, drog ett hårt andetag i förvåning. De två äldre bakom henne lade märke till stelheten i hennes sätt och skynda ikapp.
     ”Zayev, Theano,” sade hon lågt, även om hon skulle behöva skrika för att främlingen skulle höra dem, ”ser ni, där nere.” En snabb nickning i vargens håll visade dem positionen. Sacrari var inte långt härifrån. Det var mycket möjligt att främlingen inte ens skulle hitta dalen, men det var av försiktighetsåtgärder som patrullen tillsammans började röra sig neråt längs branten på åtskilda stigar.
     ”Stanna!” ropade Niyaha, hennes röst var stadigare än hon väntat sig när den genljöd emellan bergen. Det låg alltid en tryckande rädsla i ett nytt möte. Solens kvarhängande närvaro gav henne trygghet, men man kunde aldrig vara säker.

Hon hade inte märkt att det börjat surra i huvudet. Det där surrandet som uppkommer varje gång hon är i sällskap med en annan varg. Det är bara få det surrar i huvudet. Tiken har inte kommit underfund med vad det beror på. Men det är irriterande och ger henne huvudvärk. Det är huvudvärken som gör sig påmind först. Men tiken är rätt uttorkad med så huvudvärk är ingen ovanlighet. Vad skulle hon inte göra för lite vatten?

Stanna!
Ordet som ropas någonstans bakifrån får den magra gråbruna vargen att frysa i steget. Öronen lägger sig per automatik mot nacken och svansen trycks in mellan bakbenen. Hennes hållning sänks och hon vänder sig försiktigt om. En ljus gestalt kommer emot henne på stigen. Snart lägger hon märke till flera som kommer från andra håll. De kommer mot henne som för att omringad henne. Den gråbruna tiken känner inte att hon har tillräckligt med energi för att försöka springa ifrån dem. Är det så här det kommer sluta? Kommer hon bli sliten i stycken av det här packet? Tiken sjunker ihop mer. Kroppen darrar. Bröstkorgen börjar vibrera och ett morrande letar sig uppför strupen. En varning.
"Lämna mig ifred era förpestade blodsugare!" Hon kan bara tänka på den där stackaren som låg på marken vid montrets tassar. Själva livet hade sugits ur den. Den gråbruna tiken vill inte sluta så.

Kvällen närmare sig och de båda systrarna spatserade med gung i stegen framför dem. Han kom på sig själv flera gånger med att båda flina och skratta åt dem båda flertalet gånger medan han och Theano pratade om allting mellan himmel och jord. Zayev nickade instämmande åt cestrohannens ord och såg mot de båda yngre tikarna. Leendet falnade från hans läppar. Med en snabb blick på den andre föll de båda in i en galopp och tog sig fram till adoptivdöttrarna, som tycktes ha stelnat till. Innan han hade en chans att fråga vad det var som hade hänt talade Niyaha. Han följde hennes nickning och mycket riktigt, han kunde se silhuetten av en väldigt tunn individ.
    "Jag ser." bekräftade han.
Niyaha ropade efter främlingen och de började närma sig denne. Den okända frös på plats och såg på dem med blottade tänder. Föga förvånande, med tanke på att hon sett ut att ha varit med om en del. Däremot började alla varningsklockor ringa då hon talade. Blodsugare.
    "Flickor, stanna." sade han skarpt.
Han såg menande på Theano. De hade båda varit med om den vampyr som lurat dem genom att specifikt ha låtsats vara attackerad av en vampyr, och han tänkte inte låta det hända igen. Han hade redan förlorat Naira: han tänkte inte riskera att förlora två av sina valparna också (även om han knappt kunde kalla dem för det längre). Känslorna löpte amok inom honom och han tvingade sig själv ta ett djupt andetag innan han tog ett steg närmare främlingen. Hon var kanske inte personligen någon vampyr, men det förändrade inte att hon kunde vara en del av dem.
    "Det finns ingen här som vill dig något ont."
Såvida hon inte visade sig vara allierad med demonerna vill säga.

När tiken isblå blick faller på den väldiga blå vargen... om det går att kalla denne för en varg. Eller är det en björn? Hon kommer ihåg var Navezgane berättat om björnar. De är större än vargar och kraftigare. Det är förmodligen det bästa man kan beskriva den väldiga blå besten som talar. Den gråbruna tiken sjunker ihop mer. Hon ligger nu ner. Och ser mest ut som en hög skinn och ben. Morrandet dör sätta bort när den blå björnen berättar att ingen här vill henne något ont. Kan hon lita på det? Hittills är det ändå bara en som velat skada henne. Och det är det rödögda monstret som livnär sig på andra vargar. Ärret på hennes sida syns fortfarande då pälsen inte riktigt vill växa ut där. Tiken ser upp på den väldiga blå varelsen.
"Är du en björn?" Frågar hon. Hon måste få veta. Hon har ingen egen bild av björnar. Men denne store blå ser väldigt skräckinjagande ut med flertalet ögon och enorma tänder som växer upp ur underkäken. Då lägger tiken märke till de färgade bandliknande sakerna som de närvarande vargarna har kring sina ben. Hon lyfter huvudet sakta och ena örat spetsas. Är de någon grupp av något slag? Tillhör de någon flock som bor i närheten. Kan hon lita på att de inte vill skada henne? Hon ser upp inden store blåes ansikte. Vet inte riktigt vilket öga hon ska fokusera på. Det kanske är oartigt att försöka. Hon slår ner blicken och ser på de andra som står omkring henne. Så här många vargar har hon aldrig haft sällskap av tidigare.
"Vilka är ni?" Frågar hon. I tanken ber hon att de inte ska lämna henne ensam igen.

Niyahas ord hade haft tyngre verkan än menat, för den brunpälsade varghonan sjönk med ens ihop, nästan tryckte sig emot den grusiga stigen. Niyaha hade börjat sakta ner när tiken ropade åt dem. En våg av is sköljde invändigt, och i takt med Zayevs ord stannade hon. Theano och Zayev passerade henne, och hon möttes Theanos härdade anlete med en menande blick.
     ”Är du en björn?” Niyaha mötte Nadies blick frågande. Va? Det var en udda fråga, om än relevant med tanke på Zayevs utseende. När hon haft sina valpben och frågande valpögon hade även hon kämpat med att skilja Zayevs utseende från en vanlig brunbjörns.
     ”Vilka är ni?” Nästa fråga löd. Jägarna, svarade Niyaha i sitt huvud. Från skuggan av de två bjässarna steg hon fram lite, solens blaskiga sken värmde henne i ryggen. Hon log, trots att lukten av blod brände likt aska i hennes nos.
     ”Jag är Niyaha,” svarade hon lugnt men stadigt. ”Det här är Theano, Zayev och Nadie,” hon nickade i deras respektive order. Hon tog ett försiktigt, lätt steg fram igen. Inte längre fram än Zayev och Theano dock, de var killarna med muskler.
     ”Vem är du?”

För att fördriva tiden retades systrarna fram och tillbaka. Nadie hade ett konstant leende på läpparna där de vandrade några steg framför de äldre hanarna. Tanken på att snart vara hemma var upplyftande. Nadie hade inga problem med att vandra, men hon älskade Jägarna över allt annat. Så länge flocken var i Sacrari skulle hennes hjärta också vara det.
   Niyaha stannade till. Nadie, som varit upptagen med att fundera efter ett ord som rimmade 'kärlekskrank', hejdade sig ett steg senare. Snabbt sökte hon av omgivningen med blicken för att se vad det var systern hade reagerat på. Lite längre ner kunde hon urskilja en annan gestalt. Nästan omedelbart blev Nadies drag en spegel av Niyahas.
   Utan att själv säga något följde hon med sin patrull ner till främlingen. Alla Nadies nerver var på helspänn. Visst, det borde inte vara någon fara, men de hade blivit lurade förut. Den främmande honan talade, och Niyaha svarade henne. Nadie var fortfarande misstänksam.
   Som hon lärt sig sträckte hon ut sitt sinne mot den andras. Hon väntade sig inte särskilt mycket motstånd, med tanke på honans tillstånd. Mer eller mindre smidigt gled hon in i den andras tankar. Nadie letade efter allt som kunde vara ett hot. De nyaste minnena var fyllda av rädsla och oro. Händelsen som allt verkade komma ifrån var mörk, fylld med skräck och ett par obarmhärtiga, röda ögon. Det tog inte Nadie lång tid att inse varför honan kallat dem för blodsugare. För att vara helt säker bläddrade hon snabbt igenom de sista minnena. Alla var fyllda av andra möten, tills det abrupt tog slut. Något förvirrad drog sig Nadie ur honan sinne. Hon hade det hon letat efter.
   "Hon är inte med Dem", mumlade Nadie till sina vänner. "En av Dem attackerade henne, och sedan dess har hon varit på flykt." Nadie valde att inte lägga till något mer. Hon var pratsam inför de hon kände, men med främlingar tenderade hon att dra sig tillbaka.

[Tillstånd för att kolla in Pandoras minnen :')]

Det hårda, allvarliga ansiktsuttrycket mjuknade något då det första som lämnade främlingens mun var en fråga.
    "Nej, jag ser bara ut som en."
Det gick att höra i hans röst att han hade svarat på frågan otaliga gånger tidigare. Han stod tyst och lät Niyaha föra talan gällande vilka de var. Då Nadies mumlande röst ljöd såg han på henne och nickade bekräftande åt hennes ord. Inte en av vampyrerna, och inte heller allierad med dem. Med vetskapen om att det inte fanns demoner liggandes i bakhåll sänkte han garden något. De fyra ögonen såg på främlingen igen i väntan på ett svar på den fråga Niyaha ställt.

[Långt af, men MEH! :D]

Den gråbruna tiken ser från den ena till den andra. Hon har krupit ihop så djupt att hon nästan ligger på marken. Men öronen vågar spetsas på huvudet när främlingarna inte kommer närmare och heller inte verkar uppvisa något hotfullt beteende.

Niyaha, Theano, Zayev och Nadie.

Den isblå blicken fästs på den mörkare främmande tiken.
"Hur...?" Hur visste hon. Den gråbruna tiken ser mellan dem igen varefter hon fäster blicken på den främmande ljusa tiken.

"Jag vet inte... Mishi... Hon kallade mig Mishi". Det är som Mishi hon känner sig själv nu. Men när hon försöker söka inom sig själv för att finna vem hon är då hittar hon inget. Det finns inget att ta på och heller inget att söka i. Allt hon minns är de röda ögonen. Skräcken. Asami. Ezekiel. Blodsugaren. Navezgane. Hennes minnen går att räkna upp på några hjärtslag. Hon är ingen. Men hon skulle göra vad som helst för att finna sig själv igen.

Hon sveper till med svansen över marken bakom henne. Så lågt är hon hukad. Surrandet i huvudet ger henne huvudvärk. Det knastrar till i pälsen. Hon ser på den stora blå björnlilnande hanen som inte är en björn. Ser bara ut som en.
"Har björnar två par ögon och stora tänder? Då är de mer skrämmande än vad jag hört". Hon kan inte låta bli att vara nyfiken. Genom att ställa frågor så utvidgar hon sin värld lite i taget.

Hennes tunna kropp darrar fortfarande. Om det är fortfarande av skräck för främlingarna eller bara spänning eller kyla eller bara utmattning kan hon inte svara på. Att den tunna kroppen darrar och inte klarar mycket är vad hon är van vid. Det är så här hon alltid sett ut. Som hon minns. Visst skulle hon vilja orka mer. Men ensam är hon inte säker på om hon kommer överlevs längre.

"Ni tillhör varandra?". Hon ser på deras matchande benprydnader.
"Var kommer ni ifrån?" Nyfiket lyfter hon huvudet och ser från den ene till den andre en efter en.

En vårdande känsla av lättnad sköljde genom henne med Nadies ord. Men det fanns inget som kunde utrota den ständiga, inbitna misstänksamheten som alltid vilade i grunden. Hon pratade som om hon aldrig sett en björn – trots att hon såg äldre ut – och som om hon var osäker på sitt egna namn. Blicken vändes till Nadie frågande, vad hade hon sett i främlingens minnen?
     ”Ni tillhör varandra?” Niyaha följde Mishis blick ner till hennes egna framben med läderbandet. Hon hade burit det så pass länge att hon inte längre kände av det. Smalt log hon när hon såg på den bruna tiken igen. 
     ”Vi är en familj”, svarade hon varmt och hon såg kärleksfullt på var och en av sina familjemedlemmar. ”Söker du efter någon?” Niyaha tänkte på hur Mishi tidigare refererat till någon annan som ”hon” och föreställde sig att Mishi tappat bort sin vän i mötet av ett av Nattebarnen. ”Var kommer du ifrån? Kanske kan vi hjälpa dig hitta tillbaka.” Det fanns många frågor som bubblade i hennes inre, specifikt om vampyren Mishi skulle mött, men det fanns en tid för allt.

Ett förbryllat uttryck smög sig in över Zayevs anlete. Hon var inte en valp: äldre än Niyaha och Nadie, men yngre än han själv. Att hon aldrig hade sett en björn förut var någonting han hade svårt att få grepp om.
    "Ah..." sade han trevande. "Nä, det har de inte... De har bara ett par ögon, och inga betar."
Hans utseende påminde mycket om en björn, det visste han, men han hade aldrig behövt förklara hur en björn faktiskt såg ut för någon tidigare.
    "Ni tillhör varandra?"
Den stora hannen följde hennes blick och såg på sina läderband. Innan han hade en chans att svara hörde han Niyahas röst igen. Med ett svagt leende på läpparna mötte han varmt hennes blick. Hon tog den från honom, men han lät sig ligga kvar. Han kallade henne fortfarande för valp, åtminstone i sitt eget sinne, även om han visste att det inte längre var sant. Hon hade blivit vuxen, men han hade inte kunnat ta in det ännu. Han var inte ens säker på om han någonsin skulle erkänna det för sig själv: för honom skulle hon alltid vara en av hans valpar.

De fyra ögonen vandrade långsamt tillbaka till Mishi. Det Niyaha sade var rätt. Oavsett varifrån hon kommer borde de hjälpa henne att återvända till den platsen. Han kunde inte säga hur länge den taniga tiken hade varit ensam, eller hur illa mötet med vampyren hade gått, men av hennes utseende att döma skulle hon inte klara sig själv. Att leda henne tillbaka hem var det minsta de kunde göra för henne. Det skulle dock innebära att de behövde röra sig i mörkret. Han var inte allt för förtjust i den tanken, men de kunde inte lämna henne där.

Den gråbruna tiken får en känsla av att dessa vargar faktiskt vill hjälpa henne. I alla fall den ljusa tiken som uttalar frågan. Var kommer hon ifrån? De kanske kan hjälpa henne hitta tillbaka. De andra verkar hålla med den ljusa tiken. Niyaha. Pandora, förvirrad och lite yr av förklaringen på björnar, och det konstanta surrandet i hennes huvud som nu är högre än vanligt, fäster blicken på Niyaha. Hon skakar lätt på huvudet. Försöker resa sig. Kroppen darrar och lederna känns stela av att ha suttit ihopsjunken så länge nu. Men hon lyckas resa sig i alla fall. Hon skakar på huvudet igen.
"Nej". Svarar hon och blicken flackar mellan de många ansiktena som är närvarande. Minnet är fortfarande allt för färskt. Skräcken. De röda ögonen. Stanken av blod. De få hemska minnesbilder som hon har samlat på sig på kort tid spelas upp för hennes inre igen. Skräcken, rädslan för att dö, stanken av blod, de hemska hemska röda ögonen, och det är inte bara ett utan två par.
"Jag minns inte var jag kommer ifrån så jag har ingenstans att ta vägen. Och har jag någon som saknar mig så minns jag dem inte". Visst korsar Eziekiel hennes tankar men han är inte hennes. Och de blev lite starkare tillsammans så hon är säker på att valpen kommer klara sig bra. Om han nu inte råkar på monstret.
"Jag vill kunna bli starkare så om jag möter på det där monstret igen så kan jag ge igen". Hon höjer den isblå blicken och ser upp i den ljusa tikens ansikte. Kanske de här främlingarna inte bara kan erbjuda att hjälpa henne hitta tillbaka utan även hjälpa henne att hitta sig själv? Eller i alla fall bli starkare. Den gråbruna tiken vill inte vara ensam längre. Hon klarar inte av det. Öronen ligger mot nacken men hon låter den isblå blicken svepa mellan de främmande ansiktena igen.
"Ni känner till monstren?" Tanken har gnagt lite och nu blivit tillräckligt mogen för att uttalas.

Niyaha betraktar främlingens svaga försök att resa sig upp. Ynklig och förvirrad. I dessa förhållanden skulle tiken inte klara sig länge. Blicken lämnar den brunbrokiga, taniga varghonan för att se ut över området och bergskedjorna som sträckte sig höga och långa omkring dem. Någonstans där, i djupet av bergen, fanns Sacrari och hennes hem.
     Trots att blicken var bortvänd lyssnade hon till Mishi, öronen vred sig lite extra vid orden om monstren, de som Nadie bekräftat var vampyrer. De djupblå ögonen såg tillbaka på Mishi och hon log lika varmt som tidigare.
     ”Vi har hört om dem,” svarade hon kort, lågt. Niyaha litade inte på Mishi, inte för ett ögonblick. Himlen djupnade med hennes hjärtslag och längtan hem likaså. En djup suck, som om våndades över det hon skulle säga, lämnade henne. ”Jag är ledsen, Mishi, vi kan inte hjälpa dig mer än så.” Den Antagna såg på sin syster och sedan på de äldre hannarna. De hade varit med om tillräckligt för inte att riskera sitt eget och sin flocks liv åt en främlings ord. Med ett sympatiskt, medlidsamt uttryck såg hon på den äldre honan igen, och sedan tillbaka på Zayev. Natten skulle snart falla, och en otålighet blandad med oro började bita henne i hasorna.

Den ljusa tikens ord gjorde ont. Mishi kunde inte förstå varför de kunde vara så kyliga mot henne. Men så minns hon heller inte mycket av hur någonting i världen fungerar. Hittills på senaste tiden har hon bara mött på kyliga eller rent ut sagt ondskefulla vargar.
Hon märker inte när hennes kinder färgas mörka av tunga tårar som fallet.
"Förlåt att jag störde". Är allt hon får fram varefter hon sänker blicken mot marken mellan sina tassar. Allt hon önskar sig är en plats att få vila på, och vargar omkring sig som hon kan lita på. Men det verkar som att det inte går att lita på någon alls. Inte ens på sig själv.