“Enda regeln är-”
     “Inga regler.”
     “Just det,” flinade han brett. Janos sträckte på nacken och tippade huvudet till vardera sida innan han lätt stretchade resten av kroppen. “Du börjar lära dig, Brisen,” sade han med en spelad nonchalans avsedd att reta henne.
     Janos hade verkligen ansträngt sig för att saker inte skulle kännas annorlunda mellan dem. Det hade både varit lyckat och misslyckat. Vissa gånger kändes det enklare än andra, men något tycktes ändå ändrats i luften mellan dem. Men Janos hoppades att om han bara ignorerade det tillräckligt länge skulle det gå över. Det var bara att kämpa sig igenom stelheten.
     “Redo?” Vinden som tätnade omkring honom var tillräckligt med bekräftelse och Janos fångade hennes blick med sin egen. Ett litet, utmanande flin drog i hans mungipor innan han kastade sig framåt. Telekinesin omfamnade honom i samma ögonblick. Det hade tagit honom längre tid än han velat erkänna, men han hade lärt sig att stabilisera och stötta upp sig själv med den mot Zarias intensiva vindpustar. Balans hade aldrig varit hans starka sida, och när hennes vindar börjat växa i styrka hade det visat sig att det var förvånansvärt lätt att fälla honom när han var i rörelse. Det hade tagit honom många fall, lite för många, innan han äntligen lärt sig.
     Janos svängde efter henne när hon undvek hans första försök till närkamp men missade igen. Hon var lätt och smidig och hade sin styrka i kamp på avstånd. Medans Janos var något av det motsatta. Visserligen var han inte så bufflig eller vidare stor i storleken, men han var stark, och hade alltid hade en nacke för att använda sin kraft i närkamp. De var en udda kombination, men det var också därför det alltid varit så givande att träna mot henne.
     När han inte lyckades komma nära inpå henne insåg han att han behövde släppa stödet om sig själv och greppa tag om henne. Den osynliga handen sträckte sig efter ena hennes bakben och han kunde se henne låsa sig i sin rörelse. Men ögonblicket var avgörande, för att han visste att hon var medveten om att hans balans var sårbar.

“Redo?”
    “Redo.”
    Zaria lät vinden ta kraft omkring dem. Den slet i deras pälsar, obarmhärtigt och rått. Energin och spänningen som låg i luften gick inte att ta miste på. Det var något mer än bara viljan att vinna som vilade hos dem.
    Med sin snabbhet undvek hon Janos första attack, men med för lite marginal. Hon behövde bli snabbare om hon skulle lyckas undvika en vampyrs attack. Zaria spände käkarna och tog ett djupt andetag innan fokuset lades på sin motståndare. Om hon bara kunde få honom till marken… I samma sekund hon tog sats för att göra ett utfall kände hon en kraft som höll henne tillbaka. Den slet i hennes bakben, hindrade henne från att kunna ta sig framåt tillräckligt snabbt för vad som krävdes för att överrumpla honom.
    “Du börjar också lära dig.” Ett litet leende syntes för några sekunder i hennes mungipa, innan allvaret åter lade sig över det nätta anletet.
    Den bleka blicken sökte sig efter Janos blå, och för några sekunder möttes dem. De kände varandra lika väl som natt och dag. Zaria kände till hans svagheter, på samma sätt som han kände till hennes. Kanske började de läsa av varandra alltför väl.
    En kraftig vindpust färdades i hans riktning, tillräckligt stark för att slå omkull ett större bytesdjur. Om hon fick honom ur balans kanske hans grepp kring henne lindrades.
    Janos snubblade omkull, och greppet han haft lättades aningen. Zaria tvingade sig själv framåt fastän den osynliga kraften fortfarande höll henne hårt. Snabbt var hon över honom, tänderna blottade.

Trots att det varit en väl beräknad plan så föll den platt. Lika platt som honom efter att han tumlade runt några varv i det mörka gräset. Vindstöten hade slagit luften ur hans lungor trots att han tyckte sig ha förberett sig för just det. Han såg genom halvt slutna ögon hur världen snurrade runt, och i det korta ögonblicket hann han fundera över vad han gjort för fel.
     Zarias ansikte dök upp ovanför hans. Trots det knivskarpa, illa grimaserande uttrycket kunde han inte fokusera på något annat än hennes ögon. De där kalla, säkra ögonen. Som det järn de efterliknade hade de fjättrat honom, och ibland var de det enda som kunde hålla honom tillbaka. Hennes morrande andetag mot hans nos fick något inom honom att fladdra till. Skrämt sprattlade han till och sparkade henne i magen för att få bort henne. Hans skiftande minspel var lättläst när det växlade mellan insikt, genans och sedan irritation.
     Han vände bort blicken och studsade upp på benen igen. Han ruskade gräs och jord ur pälsen, men hoppades att även känslorna skulle falla med dem. Den där irriterande, förödande känslan. Känslan som inte ens varit där förrän den träffat som en blixt från klar himmel. Janos ville så gärna skylla på någon, men även om han mer än gärna lagt skulden på den hönshjärnade bergsvargen så kunde han inte ens det.
     “Förlåt,” sade han i en ansträngd ton. Han harklade sig lite innan han vände blicken mot Zaria igen. Att vara distraherad var inget ovanligt för honom, men dessvärre att zona ut mitt i träningen. Han visste att Zaria skulle märka det, men han hoppades att hon inte skulle dra det vidare i en konversation. Istället rätade han på sig igen och vände sig mot henne.
     “1-0,” sade han och log i ett försök att dölja den plågade blicken.

Zaria hann för ett par sekunder möta Janos blåa och vänliga blick; den som alltid såg på henne med en värme och busighet, innan kontakten bröts av att han började sprattla under henne. Hon gjorde ett försök till att hålla kvar honom i sitt grepp genom att pressa sin nätta tyngd nedåt, men en spark i magen fick henne på fall och hon tog ett par steg tillbaka.
    Hon tippade huvudet enkelt på sned när han bad om ursäkt. Det var något med hans sätt att träna som skiljde sig från de föregående gångerna, som om han var distraherad av något. Hon hoppades att det inte berodde på deras senaste samtalsämne. För han skull valde Zaria att inte nämna det.
    “1-0.” Upprepade hon och det ryckte busigt i hennes mungipa för ett par korta sekunder innan seriositeten tog överhand igen.
    “Kom igen då, visa vad du går för.” Zaria avslutade knappt meningen innan hon slängt sig emot honom med vinden i ryggen. Hon hann få en glimt av Janos ögon igen, och för några sekunder sköljde ett dåligt samvete över henne. Janos brukade inte ha något problem att stå emot hennes attacker och vinna över henne, men nu var något annorlunda.
    Zaria var medveten att han skulle bli irriterad om han visste, och kanske skulle han även märka, men hon lättade lite på den starka vinden och snabbheten som bar henne.

Janos kunde aldrig minnas att han känt sig så ur balans förut. Deras sparring gjorde det plågsamt uppenbart att det inte alls var okej, att han inte var okej. Visst hade det funnits en underliggande, stel stämning mellan dem sedan hans bekännande, men det hade han intalat sig själv att det inte spelade någon roll. Det var ju inte så konstigt. Han hade räknat med att deras träning skulle bryta isen som lagts mellan dem, och allt skulle bli som vanligt igen. En naiv tanke, men vad annars skulle han tro?
     Hans tankar kändes som spridda med vinden och när Zaria gjorde ett nytt anfall reagerade han alldeles för segt. Den vanliga kraften i hennes vind hade utan tvekan fällt honom till marken vid det ögonblicket, men precis som honom verkade hon känna av osäkerheterna. Janos hann hitta sin balans och tog ett språng för att möta upp henne. För att förhindra henne från att vika undan greppade han tag om hennes horn, och de kolliderade klumpigt ihop. De tumlade till marken men med hjälp av sin telekinesi lyckades han klämma fast henne mot marken och han hamnade över henne. Deras blickar möttes igen och Janos låstes i sin rörelse. Hjärtat tog vilda skutt när han stirrade ner på henne under sig.
     Återigen kom han på sig själv och tog ett förskräckt litet hopp av henne. Trots att han försökte hålla tillbaka den så syntes uppgivenheten tydligt. Bland de tusentals rusande tankarna hade insikten blivit strålande klar. Det sista han egentligen velat.
Han vände ryggen mot henne, öronen sjönk tillbaka med hans hållning.
     “Zaria,” började han försiktigt, “jag följer med de andra tillbaka. Till Sacrari, alltså, jag-” han suckade, “jag tror det blir bäst så.” Jag kommer aldrig komma över dig om jag måste se in i dina ögon varje dag. Den tanken var så hopplöst tragisk att han nästan ville skratta.
     “För oss båda, liksom. Jag… Vi… behöver nog lite tid ifrån varandra.” Det lät så dumt att säga, och Janos var inte ens säker på att det var det här han ville. Men han visste att han var villig att göra allt för att de fortfarande skulle kunna vara bästa vänner, även om det innebar att gå separata vägar för tillfället.

Zaria landade med en hård duns på rygg, med Janos över henne. En väl spelad förvåning spred sig över hennes nätta anlete och med en glimt i ögat sökte hon sig efter hans blick.
    “1-1.” Det drog i hennes mungipor, men endast under ett par sekunder. När Janos plötsligt drog sig undan försvann leendet tillsammans med honom. Det var något som inte stod rätt till, igen. Hade situationen varit som vanligt hade han med all säkerhet slängt ur sig en kaxig kommentar över att han vunnit, och inte dragit sig undan.
    Zaria granskade hans kroppsspråk, såg hur hans hållning sjönk mot marken. Automatiskt började hennes hjärta att slå hårdare när han talade. Med ett oförstående ansiktsuttryck reste hon sig smidigt upp för att komma runt honom. Vad menade han med att följa med de andra tillbaka? De hade talat om att stanna kvar i Civitas ett tag framöver, vidga sina kunskaper ytterligare - tillsammans.
    “Vad menar du?” Hennes röst var dov, men där fanns en antydan till sårbarhet. Hon ville inte gå skilda vägar från Janos, kunde inte tänka sig en vardag utan honom. Zaria sänkte sitt huvud för att komma i höjd med honom. “Tror du verkligen att det kommer att lösa problemet?” Hon var själv osäker vad problemet faktiskt var, men valde att inte påpeka det. “Att vara ifrån varandra?” Zaria ville säga åt honom att kontrollera sina känslor istället, att det inte var någon idé att känna något för henne dels för att hon inte förtjänade det men också för att det aldrig skulle bli något emellan dem.
    “Men om du säger så då.” Zaria rätade på sig och vände bort blicken från Janos. Det var olikt henne att reagera på det viset, och ta illa upp i denna utsträckning. Hon ogillade det.

Förvåningen över hennes reaktion skar igenom hans bistra mask. Janos mötte hennes blick först sårat, och sedan en mild irritation. Den lågmälda ilskan syntes igenom när han såg på henne. Men han kunde inte rå för att bettet tog djupt när hon inte förstod honom, men även då inte ens verkade vilja försöka. Det var så olikt honom men han kunde inte låta bli att möta upp hennes frustration med hans egen, även om han egentligen mest bara var sårad.
      “Såklart du inte förstår,” sade han i tystnaden som lämnade de båda. “Det har ju med känslor att göra, eller hur?” Janos hann inte ens tänka igenom vad han sade innan orden lämnade honom. “Bara för att det är så lätt för dig att stänga alla ute så funkar det inte så för mig.” 

Zaria kände luften lämna henne mitt i ett andetag. Käkarna spändes och den hårda blicken vändes nu rättframt för att möta Janos blick. Något annorlunda blixtrade till i hans annars så glädjefyllda och omtänksamma ansikte.
    Det sårade henne djupt att höra det hon redan var så väl medveten om, och det gjorde extra ont när det kom från Janos. Han var kanske den hon litade mest på när det kom till att prata om det, trots allt hade hon släppt in honom tätt inpå - kanske närmare än han själv förstod.
    Runt om dem hade vindbyarna hårdnat. Den slet i deras pälsar, men Zaria tänkte inte på det. För henne kom det naturligt att uttrycka sina känslor med hjälp av vinden, det var mycket lättare på det viset.
    För första gången på länge visste hon inte vad hon skulle svara. Kanske sa hennes blick och vinden mer än vad hon skulle kunna förklara med ord. Under ett par sekunder såg hon på honom innan hon skakade på huvudet.
    “Om det är vad du vill då,” yttrade hon mellan sammanbitna käkar. “så ska jag inte störa dig mer med min närvaro, du kanske blir lika känslokall som mig isåfall.” Hon vände sig om, och med sig tog hon den råa vinden och lämnade honom i en tystnad. Hennes hjärta bultade hårt bakom revbenen, och ilskan som i själva verket var sorg färgade av sig i hennes ansikte när hon var utom synhåll från honom.

[Avslutat]