Marken under honom var färgad röd. Den var varm och våt. Blod. Det lät som han gick genom pölar. Det stänkte varmt upp på hans ben. Natten hade slukat allt. Den svarta intigheten var det enda som bestod. Luften var tung av doften. Det enda han hörde var hans egna rusande hjärta och tanken som fortsatte eka likt ett mantra. Jag måste fortsätta. Jag måste fortsätta. Inget annat existerade i det tidlösa vakuumet. Tills han såg en hålighet i det ändlösa svarta. En ensam strimma av ljus föll ner och lyste upp någon. Någon som låg ner. Livlös. Mördad. Ren. Det var hans blod. Vrålandet som lämnade honom var inget annat än den bottenlös smärta. Något i hans inre revs itu. Janos försökte springa, men det var som att han inte kom någonstans. Avståndet blev bara längre.

Janos vaknade flämtandes med ett ryck. Ögonen var stirriga när de anpassade sig till den ännu stigande solen. Han grät. Även nu när han vaknat och insett att det bara varit en mardröm var det svårt att hindra dem. Kroppen var så spänd att det nästan gjorde ont när han försökte ändra position. Ett lågt snörvlande lämnade honom när han höjde huvudet lite för att se över så att alla var kvar. Ingen låg i hans direkta närhet, vilket han var för tillfället glad över. Han ville inte att någon skulle vakna av hans snyftande.
     Världen var grå och färglös som vanligt under gryningstimmarna. Men det karga, dimmiga landskapet gjorde det främmande. Janos var inte rädd. Åtminstone var det vad han alltid intalade sig själv. Men han hade funnit att denna gång var han oroligare än sist. Det hade yttrat sig på många olika sätt, och ibland hade han skämts över hur han betedde sig. Men han ville inte erkänna hur jobbigt det varit efter mötet han haft med vampyren. Hur minnesbilden av Rens tillsynes livlösa kropp bränts fast i hans minne. Janos kunde inte minnas att han någonsin varit borta från honom såhär länge. Det var nästan som att han kunde känna att en del av honom fattades. Janos huttrade till, lade huvudet på tassarna och slöt ögonen igen. Han tvekade på att han skulle kunna somna om. Men ljudet av någon annan som rörde sig fick honom att se upp igen.

Långsamt slog hon upp den fortfarande grumliga och sömniga blicken. Vad som väckt henne var hon inte säkert på. Om det varit en känsla, en doft eller något ljud spelade ingen roll - utan huvudsaken var att hon hade vaknat och lyckats uppfatta det låga snyftandet som ekade mellan den kusliga dimman.
    För några sekunder valde hon att istället för att undersöka saken närmare trycka sig närmare sin far. Frusen likt alltid hade hans tjocka päls gett henne värme och beskydd under deras sovtimmar, och det var inget som hade förändrats trots att hon nu nästan var ung vuxen. Loke var den enda som kunde komma henne nära utan att hon kände sig obekväm.
    När de låga snyftandet inte upphörde sökte sig hennes blick automatiskt till Janos som låg ett par meter bort från henne. Det fanns ett uttryck som inte tycktes höra hemma i hans annars så upplivade och glada ansikte. Var det tårar som fuktade hans kinder? Grät han? Och varför?
    Zaria bet sig osäkert i läppen. Hon var inte bra på att trösta folk. Dels för att hon aldrig visste vad hon skulle säga, men också för att hon aldrig riktigt hade behövt det. Men Janos var hennes vän, och hon tänkte inte låta honom ligga och vara ledsen i sin ensamhet.
    Ljudlöst och diskret flyttade hon på sin pappas skyddande tass med den smala nosen för att sedan lika tyst resa sig upp.
    “Janos?” Hennes röst var blott en viskning i den flytande dimman som tycktes tätna allt mer. Om hon såg tillbaka mot sin far nu skulle det vara nästintill omöjligt att se hans ljusa gestalt. “Är du oke-”, Zaria avbröt sig själv innan hon hunnit avsluta meningen då hon insåg hur dum frågan var. Om han var okej skulle han inte bete sig så annorlunda.
    “Vad är det?”, frågade hon istället. Hennes röst var brysk som alltid, men med en ton av omtänksamhet. Utan att fråga, sjönk hon ned bredvid honom - fortfarande på behagligt avstånd för henne.

I ögonvrån såg han en gestalt lösgöra sig ur dimmans omfattande töcken. Trots disets glåmiga formlöshet var det enkelt att avgöra vem det var. Janos lade huvudet tillrätta igen och slöt ögonen i hopp om att hon inte hört honom. Men när hennes klara stämma bröt den sövande tystnaden tvingades han att se på henne igen.
     “Vad är det?” Janos såg villrådig ut. Munnen gläntade som att han var på väg att svara men orden stockades tjocka och otydliga i hans hals. Många tankar trängdes för att komma fram, och ännu fler känslor. Han insåg att han inte riktigt hade något svar på frågan. Skamset vände han bort huvudet, men i mungipan drog ett sorgset, litet leende.
     “Jag hade en mardröm bara.” Ett glädjelöst, kort skratt stötte ur honom. Han tvekade och tystnad hann falla över dem igen. Det var ovanligt av honom att inte hitta orden som annars så lätt strömmade ur honom.
     “Det… det kanske låter töntigt, eh,” stämman var låg och trevande, “men… men ja.” Han övervägde att berätta om Ren, men något höll tillbaka. “Det var väl det,” suckade han besviket.
     “Förlåt om jag väckte dig,” mumlade han tyst och gav henne en kort blick innan han vek bort den igen. Han var rädd att hennes skarpa, genomborrande blick skulle se rakt igenom honom. Vad han försökte dölja visste han inte, och ville nog egentligen inte heller känna efter.

Långsamt vände Zaria huvudet åt vänster för att söka sig efter hans blick, men hans huvud var bortvänt från henne och blicken vänd mot fjärran. Hon lade sitt egna huvud på sned och tog ett osäkert men djupt andetag. Vika anen köpte inte hans förklaring. Kanske var det hennes fel att han inte vågade berätta innerligt vad det var han gick igenom eftersom hon aldrig varit någon vidare bra lyssnare.
    “Det låter inte som om det bara var en mardröm”, svarade hon lågt och bekymrat över det faktum att det kändes som om han inte talade full sanning mot henne.
    När han talade igen skakade hon på huvudet och det ryckte mjukt i hennes läppar. “Jag hade nog vaknat oavsett”, det var ingen lögn. Zaria vaknade flera gånger under sovtimmarna av minsta lilla. “så oroa dig inte för det. Tänk bara hur många gånger jag väckt dig.”
    Försiktigt flyttade hon sig närmare honom, struntade i att det fick henne att känna sig obekväm. Med en vänligt rörelse lät hon sin nos mjukt ge honom en knuff i ena kinden.
    “Du kan se på mig. Jag bits inte”, viskade hon lågt och fnissade lågt i mörkret. “åtminstone inte så hårt.” Hennes skämtsamma uttryck ersattes av ett seriöst. “Du kan prata med mig, det vet du väl?”

Blicken svävade frånvarande i dimman, bort från Zaria. Öronens knappa ryckande bekräftade att han lyssnade på henne och hennes rörelser. Förvåningen som han kände vid hennes oväntade beröring doldes lyckligt nog bakom de tunga uttrycken av längtan och vemod. Deras ögon möttes och Janos höll dem stadigt. Han begrundade hennes egendomliga ansiktsdrag. Ett litet, inte helt genuint leende drog i läpparna. Men kvarlevorna av gråten speglades fortfarande i hans blick.
     “Jag vet…” svarade han dröjande. “Det är inte det, det… det är…” Han visste inte vad det var. Han kunde inte sätta ord på känslorna som tampades om utrymme i hans inre. “Jag vet inte,” suckade han och ruskade lätt på huvudet i frustration.
     “Jag behöver nog bara vila…” Blicken som fallit ner på marken vandrade osäker uppåt igen. Det fanns något osagt i djupet på den. Han drog ett darrande andetag som om han försökte samla mod till något, men det dog genast ut i strupen på honom.
     “Du hade inte behövt,” sade han tillslut och gav henne en menande blick. “Jag vet att det här inte är din grej liksom.” Han försökte sig på ett leende men det såg bara ut som en illa grimas. “Det är okej. På riktigt.” Han kunde ju inte ens säga vad problemet var, så fanns det verkligen ens något?
     “Gå och lägg dig nu. Jag ska också försöka somna om,” föreslog han med en ton som inte lät annat än besviken och less.

Zaria skakade långsamt på huvudet. Hon ville inte tvinga honom till att försöka förklara något om han inte ville eller fann ord till det. Huvudsaken var bara att han visste att hon fanns där om han någon gång skulle behöva det.
    En lång suck lämnade henne vid hans kommentar och hon besvarade hans menande blick med att dra sig undan om än bara några centimeter. Det var en lättnad, men samtidigt kunde hon inte förmå sig till att flytta sig helt. Janos röst övertygade henne inte, och något djupt inom henne viskade att stanna kvar.
    “Jag kan sova här, hos dig”, svarade hon lågt, men bestämt. Uttrycket på hennes ansikte hade förändrats till hennes vanliga seriösa. “om du inte invänder?” Om Janos kände henne tillräckligt väl så visste han att det var nästintill omöjligt till att få henne att ändra på sig.

Denna gång lyckades han inte dölja förvåningen i hans ansikte, men han slätade snabbt över den. Ett ynkligt, men tacksamt leende tog form. Tankarna som rusat började långsamt sakta ner. Kanske för att han visste att hon skulle finnas bredvid honom. Han studerade henne igen, som om han försökte lösa ett mysterium. På sätt och vis var hon det för honom också. Ibland hade han svårt att läsa av henne, medans hon alltid verkade veta exakt vad han menade. Men det var nästan som en trygghet för honom, att veta att han hade någon som förstod honom när han ibland kände sig missförstådd av alla andra. Hon var en trygghet för honom. Han hade bara inte insett det förrän nu, när de låg under den öppna himlen flera dagars marsch hemifrån.
     “Din förlust.” Han gav henne ett flin innan han lade sig till rätta och sänkte huvudet till tassarna. Genom halvt slutna ögonlock betraktade han henne, kände oron ersättas med lugn, tills han slutligen somnade med bilden av henne på insidan av hans ögonlock. Han hade inga fler mardrömmar den natten.

[Avslutat]