| Utspelar sig efter det här inlägget. Ignorera att det postades för ett år sedan, utspelar sig i nutid |

Fortsätt andas, det är det viktiga. Andas.
Med andan i halsen sprang den unga honan över Eriinaris karga landskap. Ett par timmar hade förflutit, hon hade tappat uppfattningen om hur många. Hon behövde bort. Till en plats där det där monstret inte kunde följa henne. Hon var inte ens säker på att hanen faktiskt följde efter henne fortfarande, men hon kände inte för att stanna för att ta reda på det heller. Sakta men säkert hade det börjat ljusna vid horisonten. Det var kanske bra? Om det faktiskt var en av de odöda parasiterna, vilket hon hade svårt att tro att det inte skulle vara, så var väl solen någonting bra? Hon försökte minnas allt vad som fadern hade sagt om dem, men hennes minne var grumligt, beblandat med aktiviteter som hon funnit betydligt intressantare att fokusera på. Typiskt. Smärtan strålade fortfarande genom hela nacken, även om blodet nu till stor del slutat rinna och istället torkat fast, färgat den vita pälsen i en brunröd färg. Halsen kändes som om hon druckit sand. Musklerna skrek åt henne att stanna, men det gjorde hon inte. Kunde inte ta den risken. Hon var så tacksam över att kraften faktiskt hade samarbetat med henne, för utan den...ja, det ville hon inte ens tänka på. Det skulle inte ha slutat vackert, det var hon övertygad om.
Då de första solstrålarna kröp sig över bergen och omslöt henne så drog hon en lättnadens suck och saktade av något på tempot. Måtte hon vara säker. Det fanns inga krafter kvar, vilket blev än mer uppenbart då adrenalinet sinade. Kvar fanns utmattningen och smärtan som snart blev henne övermäktig. Hon hann precis känna dunsen då kroppen slog i marken innan det svartnade för hennes ögon.

| Paxat till Oberon och eventuellt andra Jägare |

Bara en bit till. 
Bara en bit till innan vi vandrar i säkerheten med morgonens ljus.

Solen hade långsamt börja sin klättring upp för himlavalvet, och dess första strålar sträckte sig ut över den stenklädda slätten framför gruppen. Det var cirka två nattmarscher kvar, ge och ta, till dess att de skulle nå Islagunen om de höll samma goda tempo som de gjort hittills. Både Delshay och Nepotonje var vid gott mod och det gick att uppfatta en glädje och beslutsamhet hos dem båda, över vad Loke antog var att de nu fått delta i deras första patrullgrupp. Det var bra.
De fortsatte en bit inpå morgontimmarna, tills dess att solen helt tagit fäste på himlen och dess strålar sträckte sig längre än deras synfält tillät dem se. Oberon hade kallat till halt när en välbelägen plats för gruppen att vila på dykt upp bland stenmassorna.

"Känner ni... den där doften?" De såg alla frågande mot Delshay som yttrat orden. Doften? Loke stack genast upp nosen i luften och tog ett djupt andetag för att filtrera de lukter som fanns i området, och mycket riktigt var det där en doft bland alla andra som stack oroväckande i nosen. 
Den av varg och blod.
"Om ni ser något, håll er på avstånd och invänta resten av gruppen."
De var alla snabbt upp på tassarna igen och började söka av området, samtidigt som Loke själv höll ett vakande öga över de yngre medlemmarna. 

"Här borta!" Nepotonjes röst ekade mellan stenformationerna.

[PP en del med tillstånd, även dialog, känns det inte okej så får ni säga till <3]

Den lilla gruppen hade precis kallat till vila när Delshay vred sig upprätt till någon sorts halvliggande position. Han kände något, men hoppades innerligt att han hade fel. Han vädrade i luften, men kände först ingenting. Det hade varit en mörkt natt, och det var inte förrän de senaste timmarna molntäcket spruckit upp. Vinden låg inte i någon speciell riktning för morgonen, utan färdades än hit, än dit. Plötsligt kände han det igen. Svagt, men det var där. Blod. 
  En välkänd knut i magen bytte snabbt ut vandringsglädjen då Delshay påkallade gruppens uppmärksamhet, och tillsammans började de genomsöka område. Vargar fick sår hela tiden, från jakt, vandringar, slagsmål. Han kände på sina kamrater att de hoppades lika innerligt som honom att det bara var något lika trivialt.
  Snart ropade Nepotonje, och gruppen anslöt sig till brodern. Delshay närmade sig vaksamt tillsammans med Oberon, utbytte allvarliga blickar med vännen. Det låg en liten, vit hona bland de tufsiga grästuvorna. Han kunde känna hennes främmande ljus någonstans, men inte på långa vägar lika tydligt som ljusen hos flockens medlemmar; hon levde åtminstone. Hon blödde från ett sår i halsen, men det var tydligt att blödningen för det mesta stoppats. Det var ett äldre sår. Inte gammalt, men åtminstone inte färskt. Klumpar av torkat blod sölade ner hennes päls. Kunde Nepotonje känna någon i närheten? 
  "Hon lever."
  Det fanns inga tvivel, men hon hade klarat sig.
  Med en sista blick mot Loke närmade han sig honan med långsamma steg. Han sänkte nosen mot henne. Blodets doft, eller stank, var överväldigande. Det var svårt att känna något annat. 
  "Hallå?" Delshay la en tass på hennes skuldra och skakade henne varsamt, försökte se om det gick att få kontakt med den unga honan. "Hör du mig?"

[Så rörigt, säg till om något blev konstigt xD]

En tass på hennes skuldra. Någon som skakade om henne. Någon som talade till henne. Mödosamt lyckades hon efter några långa sekunder greppa tag om verkligheten och slå upp ögonen för att mötas av flertalet vargar framför henne. Överraskningen fick henne att rygga tillbaka några steg, men då benen inte riktigt bar henne så sjönk hon ihop i halvliggande ställning.
Smärtan från nacken kom krypande tillbaka och insikten om nattens händelser fick henne att närmast panikartat se sig omkring efter den bruna hanen. Vilken självfallet inte var närvarande under solens strålar, men i det förvirrade stadiet så drog hon inte den slutsatsen.
Ögonen slöts och hon tvingade sig själv att ta några djupa andetag innan hon såg tillbaka på de främmande vargarna framför henne. Fyra stycken, av väldigt olika färger, storlekar och raser. Hon studerade dem kort innan blicken fästes vid den av hanarna som väckt henne. ''Vilka är ni?''.

I bröstet spelade en sprudlande uppspelt känsla, samtidigt som allvaret var tydligt för den antagna. Natten tågade snabbt mot sitt slut, och gryningen skulle snart förära dem med solens första strålar, hans favoritstund på dagen.
 Han hade hört om Islagunen, och var spänd på att faktiskti få komma dit, spänd på att vara ute på ett officiellt uppdrag, en känsla som snabbt förbyttes med broderns ord. Blod. Doften stod plötsligt i stark kontrast till området i hans nos, även om det inte verkade vara mycket. 
 Ett beslutsamt nickande var det enda svar Loke fick då de sökte bland stenarna med vaksamma ögon. Hans blåa blick föll plötsligt på en ljuis fäll och han förkunnade fyndet för gruppen, och väntade sedan på säkerheten av dem som åter samlades runt varandra.
 De svarta tassarna bar honom försiktigt framåt bakom brodern och den blå vännen då de tog täten emot den nätta lilla vargen. Blodet hade färgat dess hals röd. En panik bodde i hans bröst då brodern slöt upp vid dess sida, minnen ifrån den där dagen i skogen. Deras snabbhet.
 "Jag kan försöka kolla den" sade han vagt med en röst som tydligt färgades av ångesten tanken bar med sig. Även om det inte pratades om det i flocken var de flesta medvetna om hans ovilja till att använda kraften, men nu var han den enda härute med den. Med en knut som växte till ett illamående i buken försökte han greppa om kraften som låg hårt lindad runt hans eget sinne. Hjärtat slog hårt i bröstet och han lät några fingrar av kraften släppa sinnet. De allvarliga sinnena som tillhörde hans flockbröder tedde sig lugnande och han andades djupt då han försökte styra de fladdrande trådarna mot den ljusa tiken, utan att vidröra flockbrödernas tankar för mycket.
 Han kunde känna hennes sinne klart och tydligt, det var inte den tomhet som han känt den där dagen i Acherati, och han pustade ut något. Han letade inte länge, kunde inte hålla sig koncentrerad på kraften så länge, men han hade sett tillräckligt. Han flämtade då trådarna hårt virae sig beskyddande runt hans eget sinne igen och alla oönskade tankar blev tysta.
 Efter att ha återhämtat sig en kort sekund så såg han ifrån Loke till sin bror och Oberon.
 "Hon har mött en av Dem" Han hade inte känt igen vampyren i minnet, han var mestadels brun, men det stod klart att det var en vampyr som gjort skadan på hennes hals.
 "Det var tidigare inatt" Hans ord färgade av rädslan han kände. Det betydde att den inte behövde vara långt borta.

[Litet rörigt, säg till om det är nåt!]

Oberon hade närmat sig med de andra, ett halvt steg från den medvetslösa kroppen. Doften av dagsgammalt blod var tydlig och mot den ljusa pälsen var skadorna omöjliga att missa. Det var ett välplacerat sår i nacken, likheter för många för att vara ett sammanträffande. Skador som Oberon kommit att förknippa med Dem. Gruppen höll andan när Nepotonje bekräftade deras gemensamma misstankar, med blickar som sökande sköt ut över området. Stället låg i vila men Oberon vågade inte chansa.
   "I närheten?"
   Han såg mot Nepotonjes håll och försökte hålla stämman stadig, sitt bultande hjärta till trots. Den antagna skakade på huvudet och med spänningen som rann från sina axlar nickade Oberon bekräftande. Solen var på deras sida och med lite tur kunde de nå Sacrari innan skymningen. Det var i alla fall vad han hoppades på.
   Det var inte förrän vargen kvicknade till som Oberon såg på henne igen. Hon såg skärrad ut, med panik som bröt igenom en utmattad fasad. Han backade och gav henne utrymme medan Delshay förblev vid hennes sida.
   "Vilka är ni?"
   "Några som kan hjälpa." Delshays stämma var lugn; hela hans väsen betryggande. Det var en roll Oberon inte kunde fylla – speciellt inte nu. Solens strålar var dyrbara. De behövde skynda sig.
   "Du har mött en av Dem", sade han och sänkte huvudet mot den lilla kroppen. "Och du har haft tur." Han synade menande tikens skador och ett försök till ett leende spred sig som hastigast över hans läppar. Han ville inte vara kall och hård – ville inte jäkta en redan stressad själ och kropp – men var illa tvungen. För hennes så väl som patrullens skull.
   "Jag är rädd att vi inte kan göra mycket för dig här och tiden är knapp. Våra helare är en dagsmarsch bort. Där finns mat och möjlighet att läka, men framför allt finns där skydd." Oberon rätade på sig där han stod, till synes försjunken i tankar innan han suckande fortsatte.
   "Valet är ditt, men det är av stor vikt att vi rör på oss."

[Sorry grabbar <3]

Nyxe nickade till Oberons ord. "Okej."

Tillsammans hjälpte de henne upp på tassarna och såg hastigt över skadorna så gott de kunde utifrån sin samlade men ändå bristande kunskap. Hon hade sannerligen haft tur, precis som Oberon nämnt, men när det visade sig att hon inte kunde hålla det önskade tempot när de vänt om för att ta sig tillbaka till reviret fick hon hänga över Lokes breda ryggparti. Det var uppenbart inte det bekvämaste sättet att färdas på men ett effektivt sådant. Då det fanns en vampyr i närheten, trots att solen vilade över dem så låg där en spänning över gruppen. De bar alla på sina egna känslostormar men visade inget utåt. En gemensam önskan var att ta sig så snabbt som möjligt tillbaka. Uppdraget i islagunen fick vänta.

[Derp, orbajs, hej och hå. Välkommen till Jägarna, Nyxe. Avslutat.]