När de trängdes sida vid sida under det lågt hängande granriset kändes allt som vanligt igen. Åtminstone så gott som vanligt det kunde bli. Janos hade blivit duktig på att förtränga sina känslor för henne. Så pass duktig att han inte ens ansåg sig ha dem längre. "Det kommer vara bäst så", hade han intalat sig själv tiden hon varit borta. Och nu kunde han äntligen bekräfta att ja, det var bäst så. 
      När de kom ut från under den snåriga vegetationen snarkade Janos till i ett roat skratt. På hennes horn hängde kvistar och granris omlott med varandra. Oavsett hur många gånger han sett det tidigare så fann han det lika roligt varje gång. Något med hennes sedvanliga kärva uppsyn och kontrasten av en spretig, ovårdad krona gjorde honom bara full i skratt.
     “Det kanske är dags att kapa av dem där, ha?” Janos sträckte upp en tass efter dem men Zaria undvek honom. “De gör väl ingen nytta ändå,” retades han, men valde att ta ett steg bort från henne då han av erfarenhet visste hur hårt de där taggarna kunde träffa honom i sidan.
     “Seså, inga sura miner nu!” fortsatte han, utan att ge henne någon större chans att svara. “Vi har saker vi måste göra, minns du?” Det retsamma flinet försvann aldrig. Så klart hon mindes - det var ju han som alltid brukade hamna på sidospår. Han hoppades ordvalet "vi" stack lite extra då han egentligen bara mer eller mindre tvingat med henne. 
     “Jag vill att småglinen ska få leta länge. Ju svårare vi gömmer sakerna, ju mindre behöver jag ha med dem att göra. Perfekt idé va? Idiotsäker. Man har ju lärt sig ett trick eller två, så att säga, liksom.” Janos hade som vanligt blivit tvingad i en position där han skulle vara barnvakt, och det fanns då ingen valp som sade nej till en hederlig skattjakt. Och absolut inte när han lovade dem guld och gröna skogar. Men allt han egentligen hade dragit med sig var några slarvigt flätade armband av gammalt läderspill från Gharrows gamla verkstad. Förmodligen skulle de inte bli så nöjda, men det skulle han.
     “Vad tror du,” sade han och blickade upp bland träden. “Är det för taskigt att hänga upp en där uppe någonstans?”

Zaria var lättad över att saker och ting blivit någorlunda normalt mellan henne och Janos sedan hennes hemkomst. Det var inte oftast de tankarna dök upp, utan för det mesta var det som det alltid brukat vara; småtjafs och skoj men seriositet och övning. Deras gemensamma mål var att bli vampyrjägare, och de tränade tillsammans varje dag.
    “Passa dig”, muttrade hon irriterat fram av Janos kommentar. “Varför var vi tvungna att ta den allra snårigaste vägen? Du vet ju att mina horn fastnar.” De störde henne att de alltid tycktes vara i vägen, samtidigt som de var en fördel i närkamp. Janos om någon hade fått känna på det.
    “Du har saker du måste göra”, förtydligade hon. Det var Janos som hade blivit tillsatt jobbet som barnskötare, inte hon. Det hade nog de flesta äldre lärt sig vid den här tiden. “Jag är bara snäll som följer med dig och gör dig sällskap.”
    Zaria blickade upp mot trädkronorna och sedan mot Janos.
    “Vill du att dem ska ramla och bryta benen?” Hon rynkade på nosen och skakade på huvudet. “Lite får du använda skallen hörru.” Zaria sänkte huvudet för att ge honom en knuff i sidan med sina horn, något hon visste retade honom.
    Kanske var hon lite för överbeskyddande över småglinen, men de kändes så barnsligt klumpiga. Hon hade allt sett Baro trilla ned för en hög klippavsats, bara för att han hade trampat snett med tassen. I och för sig var det också hon som hade blivit barnvakt, och hon kanske hade pressat honom lite väl mycket. Det var dock ingenting hon tänkte nämna för Janos, fastän hon kunde räkna med att han redan visste.
    “Där då?” Zaria nickade mot en stor klippvägg med en öppning i. “Där kan de åtminstone inte trilla ned. Fastna kanske, men då får vi väl dra ut dem.” 

“Öööh!” protesterade Janos när han fick ett par taggar i sidan. “Det gör ont ju,” muttrade han, och fick till svar en blick som han bara kunde tolka som: det är det som är meningen.
     Janos följde hennes blick till skrev i klippväggen. Det var ett bra förslag, men han oroade sig att det var lite för lätt. Det här behövde vara mödan värt, trots allt.
     “Jag har brutit många ben och det är inget fel på mig!” kontrade han med ett stort flin när han tog sig närmare gömstället. Hans huvud var precis lagom stort för att det skulle få plats, och utan vidare eftertanke stack han in det för att utforska det lilla hålet. Bakom honom kunde han höra hur Zaria började protestera, men han hann aldrig urskilja några riktiga ord förrän ett gällt skrik slog emot honom inifrån skrevan och sedan klamrade sig vassa små fingrar fast sig i hans ansikte. Med ett förskräckt rop slet sig Janos undan och ut ur dunklet följde en ilsken tvättbjörn med honom. Den rev och slet i hans päls och försökte bita honom i ansiktet. Inte förrän den fick tag i ena hans ögonbryn gjorde det ont på riktigt.
     “Bort! Ta bort den!” Janos snurrade och ruskade på sig frenetiskt, snubblade över en rotvälta och landade med en duns på ryggen. Inte förrän då släppte odjuret taget om honom och innan Janos ens hann se vad det var för något så hade den försvunnit i snåren med ett skrik.
     “Vad i hela-” andades han uppjagat. De stora blåa ögonen såg efter Zaria. “Jag blev just attackerad av en demon! Såg du?! Såg du den! Små äckliga händer, den bet mig i ögonbrynet! Den försökte- försökte- suga mitt BLOD tror jag?!”

“Du kanske inte ska-” Zaria hann inte avsluta meningen innan Janos gjort precis det hon uppmanade honom till att inte göra. Det var inget vidare ovanligt, men hon kunde inte låta bli att undra om han någonsin skulle lära sig att lyssna på henne.
    “Bort! Ta bort den!”
    Zaria drogs ur sina tankar av Janos högra röst, och den bleka blicken gled från den vida klippöppningen mot honom. Synen som utspelade sig framför henne fick ett djupt veck att bildas längs hennes nosrygg. Ur ingenstans brast hon plötsligt ut i skratt. Det var ett hjärtligt och varmt skratt, något som var en ytterst ovanlig syn. Zaria skrattade nästan aldrig, log nästan aldrig, men nu kunde hon inte hindra sig själv. Janos såg för rolig ut där han försökte slita sig loss från tvättbjörnen. Efter ett par sekunder av ren glädje kom hon på sig själv, och det vanliga uttrycket som alltid klädde hennes anlete tog vid igen.
    “Det var,” Zaria flämtade andfått när hon försökte möta Janos blick. “Det var en tvättbjörn, inte en fladdermus.” Hon ruskade på huvudet och rörde sig fram mot Janos. “Skadade den dig? Den lille plutten?” 

Paniken i hans ansikte dog ut till tonerna av Zarias skratt och han började le. Kanske borde hans stolthet varit sårad, kanske skulle han skämts i något annat sammanhang, men allt det kändes som världsliga saker att bry sig om när han lyssnade till hennes skratt. Det var en så sällsam händelse och de få gångerna det hände tycktes nästan hela världen stanna upp. Janos stirrade bara på henne, förundrad över hur glädjen satte spår i hennes ansikte. När hon väl samlade sig igen kunde han inte låta bli att bli lite besviken. Han såg bort för att dölja att han stirrat.
      “Okej, men,” stönade han när han försökte vände på sig och komma upp på fötter, “det kunde vart!” Han reste sig och ruskade ur jord, småkvistar och annat som fastnat i pälsen i fallet.
     “Han bet mig ganska hårt i ögonbrynet,” muttrade han lite, men man kunde höra leendet som han försökte hålla tillbaka. Han gnuggade den sidan av ansiktet som tvättbjörnen bitit i mot benet lite för att klia.
     “Hoppas det inte blir infekterat. Eller jo! Tänk om jag får tvättbjörnskrafter.” Han gav Zaria ett utmanande, stort flin. “Blir typ randig eller nåt? Vad gör ens en tvättbjörn?”

Trots att Janos vände bort ansiktet följde Zaria honom med blicken, men hon valde att inte poängtera det skiftande ansiktsuttrycket hon hunnit se.
    “Och dit hade du tänkt skicka ungarna?” Vikaanen skakade på huvudet. “Det hade nog inte deras föräldrar blivit så glada för. Infekterade av rabies hela bunten.” En överdriven suck lämnade henne och hon såg mot Janos igen.
    “Du däremot, jag tror du får tvättbjörnskrafter istället för rabies.” Hennes bleka blick mötte hans. “Då kanske du lär dig att tvätta dig riktigt. Så du inte luktar så mycket menar jag.” Ett litet, retsamt flin spred sig på hennes läppar. “Det är väl det tvättbjörnar gör? Tvättar sig själva? Tvätt-björn, hänger du med?” 

Janos försökte låtsas om som att han inte hörde hennes dåliga skämt, men skrattet glimtade i hans blick. Men när han såg Janos såg hennes leende kunde han inte hålla tillbaka sitt eget om så hans liv hängde på det.
     “Hoppas jag får små tvättbjörnstassar. Det skulle vara så användbart för oss alla!” Janos log ett leende som bara kunde betyda att han var på väg hämnas hennes förolämpning. “Jag skulle kunna fläta selar till valparna och få dem att dra runt mig på en släde som en kung, OCH, jag skulle kunna hjälpa dig få ur allt ludd ur öronen.” Han tog ett steg närmare henne och knuffade henne i sidan.
     “Jag har aldrig träffat en tjej med så sjukt mycket öronhår.” Han skyndade sig ett steg åt sidan, aktade sig för eventuella mothugg.
     “HÖR DU MIG? ELLER SKA JAG PRATA HÖGRE?” ropade han och artikulerade orden överdrivet innan han brast ut i ett rungande skratt. Zaria kanske inte alltid tyckte han var så rolig, men Janos själv tyckte åtminstone han var den roligaste personen i världen.
    Glädjen blev kortlivad när han kände Zarias tänder nypa honom i låret. Med ett skrämt tjut satte han av i full fart, och hörde hennes steg bakom honom. Vad än det varit för uppgift Janos kommit hit för att göra hade han glömt bort, och även om det innebar att han skulle behöva spendera mer tid med valparna så gjorde det ingenting, så länge han fått lite kvalitetstid med sin bästa vän.

[Avslutat]