Poppel hade fått lov av modern sin att utforska staden lite närmare nu när hon hade blivit större. Så länge hon lovade att inte gå för långt, istället för den fula äckliga selen dom hade tidigare så hade hon ett halsband med en liten rödaktig sten i. Skulle tydligen göra det lättare för Ayira att känna av var dottern befann sig. Utan att diskutera emot så bar hon halsbandet. Denna gång hade hon faktiskt en sele på sig men en betydligt snyggare och det satt ingen fördömd bjällra i den. Istället hade Vassya hjälpt Ayira att fästa några väskor med örter, pälsar, såpa och små lerkärl i. Ingen av dom behövdes tydligen just nu så hennes mamma skulle klara sig på sakerna hon själv bar.
Ju längre in i staden hon kom ju tätare blev befolkningen och husen, med stora ögon såg hon sig omkring och drog in dom olika dofterna i den bruna nosen. Allt från eldar, metaller, drycker och mat låg i luften. Någonting luktade extra gott och Poppel vädrade i luften i några sekunder för att känna var det kom ifrån och dom mörka tassarna började röra på sig och den ljusa honan rörde sig smidigt bland stånd och vargar. Allt gick precis som planerat tills någonting dök upp mitt framför henne och Poppel hann inte stanna ordentligt utan kraschade med huvudet före i den större ljusa vargen. "Förlåt" kved hon fram och gnuggade sig om huvudet med framtassarna där hon satt på rumpan. I smällen hade hennes tänder slagit ihop så hårt att hela huvudet gjorde ont.

Det kändes fel och annorlunda utan Janos vid hennes sida. Efter att ha spenderat i princip varenda vaken sekund tillsammans sedan hon kunde minnas hade hon vant sig vid hans konstanta tjatande och retsamma kommentarer. Men deras senaste möte hade blivit för mycket för dem båda, och hon var fortfarande arg och sårad. Han hade träffat hennes få svaga punkter, och sårat henne mer än hon visat.
    Zaria skakade intensivt på huvudet i ett försök att ruska bort tankarna. Hon fick inte låta det ta upp hennes tid. Det hade varit Janos val att sticka, inte hennes.
    Hon sträckte på sig och fortsatte sin promenad genom Civitas alla stånd. Den bleka blicken inspekterade varenda millimeter av det hon lyckades uppfatta. En bekant figur framför henne fick henne att länga på stegen, men hon hann inte ända fram till sin bror innan någon dundrat rätt in i henne.
    Zaria tappade inte balansen, utan stod kvar lika fast som ett par trädstammar. För några sekunder hade paranoian kickat in, men när hennes blick landade på den skyldige suckade hon lågt. Det var en ung hona, med ett utstickande mörkt ansikte till skillnad från den annars ljusa pälsen.
    “Är du okej?” Hennes röst var mörkare än vad som kanske klädde hennes nätta ansikte. Smällen verkade ha varit kraftig, då ynglingen satt på marken och gnuggade sig om huvudet. Zaria var precis påväg att uppmana henne till att se sig för, när en främling uppenbart inte brydde sig om den redan markbundna vargen. Istället rörde han sig rätt fram i snabb fart med munnen full av råvaror, och Zaria hann precis dra henne intill sig i tid.
    “Du kan inte sitta i mitten av gången,” började hon och blickade ned igen. “är du ensam?”

Poppel såg upp emot den främmande honan medans hon gnuggade sig om huvudet och munnen lite. Det första hon mötes av var en stor svart nos. Lite förvirrat följde hon det långa ansiktet och mötte ett par ljusa runda ögon. En valpig känsla kom över henne och Poppel ville känna på den mörka nosen, aldrig förr hade hon sett någon med ett så... långt ansikte. Men hon hejdade sig i sista sekund och tänkte svara på den främmande tiken när hon kände att någon tog tag i henne och flyttade på hennes håriga bak. Vinddraget från den som mer eller mindre nästan sprungit över henne slet i rygghåren och Poppel satt stelt kvar när tiken med det långa ansiktet såg ner på henne. Den vinkeln gjorde att Poppel verkligen kunde se hur lång den var och ett stort mjukt leende sprack fram. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag kom av mig och såg dig inte." mjukt reste hon sig upp på dom mörka tassarna och skakade av sig lite försiktigt ifall någon av väskorna skulle ha öppnats. Det sista hon ville var att råka tappa ut hennes moders hårda arbete på marken. Dom två olikfärgade ögonen såg bak över ryggen och allt såg bra ut så hon mötte åter igen den främmande tikens ljusa blick. "Åh, nej jag ska ha mamma här någonstans vid något stånd." sa hon med en självsäker stämma och nickade nöjt. Dom hade gjort en deal att dom skulle träffas vid ett av stånden före solen hade gått ner helt. "Jag heter Poppel."

Zaria nickade långsamt i ett tecken på att visa att hon godtagit den yngres ursäkt. Hon var på bra humör trots de rådande omständigheterna vilket var till främlingens fördel. 
    Den bleka blicken granskade den andra honan och väskorna som vilade tryggt längs hennes rygg. De verkade ha klarat smällarna mer än väl.
    “Din mamma säger du.” Zaria lät blicken för några sekunder se ut över massan av handlare som rörde sig mellan stånden. Ingen verkade leta efter någon, och Zaria sneglade ned på henne som nu presenterat sig själv som Poppel.
    “Fint namn, Poppel.” Hon visste inte ens om hon själv ansåg det, men allt för att inte behöva få en irriterad och klängig ungvarg efter sig. Många timmar spenderade med Solveig och Sunna hade lärt Zaria ett par grejer. Bland annat det, och att yngre verkade tycka om att umgås med henne fastän hon inte gillade närvaron av barn. Den gjorde henne snarare mer nervös än annars. “Mitt namn är Zaria.”
        Hon såg mot skyn, där solen fortfarande brann högt bland molnen. Det skulle dröja innan solen gick ned helt, och hur många mer skulle Poppel hinna springa in i andra om hon fick gå lös själv? Alla var inte så förlåtande som Zaria.
        “Försök och håll styr på dina små tassar där tills solen går ned då.” Zaria gav henne en menande blick. “Du är inte härifrån eller?” Under den tid hon själv spenderat i Civitas hade hon lagt märke till många vandrare som kom för att hämta och byta till sig råvaror i väskor liknande Poppels.

Hon nickade instämmande och släppte inte blicken från den långnäsade tiken. Det fanns fortfarande en liten del inom henne som ville inspektera det långa ansiktet närmare men Poppel höll sig till att diskret titta istället. Se men inte röra.
Den lite för långa svansen viftade så att den dammade upp lite jord runt hennes baktassar och ett brett leende sprack fram. "Tack! Ditt namn var också väldigt fint Zaria." Vem eller var Zaria skulle visste Poppel inte men en nyfikenhet gjorde att hon ville veta, följa med den exotiska varginnan.
Hålla styr på dom små tassarna. Poppel fnös lite grann och vände den bruna nosen upp mot skyn lite grann och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Hon var smidig och smidigast av alla sina syskon, ingen förutom hon visste om det dock. "Jag har alltid styr på mina tassar, du överraskade mig bara." försiktigt ton hon ett litet steg tillbaka, nog för att inte stöta till någon bakom henne eller vid hennes sida. "Se!" med ett stort leende började hon lyfta benen i symmetriska och osymmetriska rörelser men stod fortfarande kvar på samma plats och det var knappt man hörde dom små lerrören i en av väskorna klirra emot varandra. Rörelserna var så flytande och mjuka att Poppel nog hade visat den andre att hon var minsann inte klumpig! Hade bara lite otur. Med ett lite för belåtet flin såg hon på Zaria, nästan för att vänta och se vad hon hade att komma med. Skulle dom kunna dansa tillsammans tro eller, lite impad borde hon ju ha blivit iallafall. "Ah nej, jag är från Norspiret. Du ser inte heller ut att vara härifrån." Poppel tittade nyfiket på den äldre tiken och tippade huvudet lite på sne och väntade spänt på svar.

Zaria lutade huvudet aningen på sned när Poppel fnös. För en kort sekund väcktes en nervositet inom henne. Skulle den yngre bli sådär irriterande och jobbig nu? Det var det sista hon ville nu. Till hennes förtjänst började hon istället att gå på stället, smidigt och snabbt.
    “Oj se där ja,” nickade hon uppmuntrande och med en lätt spelad förvåning. “ja nu kan du allt hålla tassarna i styr.” 
    “Norspiret?” Zaria hade hört historier från de spetsiga bergen och dess ogästvänliga klimat, men aldrig själv suttit sina tassar där. Civitas var trots allt den första platsen hon besökt som inte var det egna hemmet. “Jag är också från bergen.” Hon tänkte inte berätta några vidare detaljer, dels för att hon inte hade tid för det. “Men jag är i Civitas ett tag framöver.”

Poppel rynkade pannan lite grann och funderade på vad Zaria menade, finns det mer berg än där dom bor. Det måste hon fråga Vasilisa eller Brann, dom visste mycket. Typ mer än mamma, men bara nästan. Ja hon skulle fråga Ayira när dom träffades sen igen, om hon kunde förklara berg nog bra för Poppel var inte säkert dock. Nyfiket rörde hon sig närmare den äldre tiken men höll ett tydligt avstånd för att inte tränga sig på allt för mycket. "Vad ska du göra här?" sa hon med en frågande stämma och såg sig om lite grann. Kunde skymta en som var väldigt lik Zaria, i ansiktet iallafall. Dom båda hade väldigt långa ansikten. Undrar vad dom egentligen är för nå. "Eller ni." blicken vilade på den mörkare kopian lite längre bort i massan.
"Kan du berätta lite mer om bergen?" Poppel såg upp på Zaria med en lite drömmande blick.

Ett av Zarias ögonbryn sköt i höjd när valpen närmade sig aningen. Till hennes lättnad stannade hon upp och lämnade ett litet avstånd dem emellan. Så länge hon stannade där, så var det okej.
    “Jag är bara på en snabb genomresa.” Svarade hon lågmält och ärligt. Zaria hoppades att det svaret skulle räcka och att valpen skulle nöja sig där.
    Den bleka blicken följde Poppels omaka ögon och landade på brodern. Hennes syn var det inget fel på. Vad Zaria kunde se konverserade Matvei med en handlare. Hon visste varför han höll sig i närheten, och vilken stund som helst skulle de fortsätta sin resa.
    “Det är min bror.” Förtydligade hon och vände det nätta ansiktet mot Poppel igen.
    “Jag har nog inte sett mycket mer av bergen än vad du har,” hon själv hade bara varit i sina hemtrakter. Däremot hade hon hört historier från resten av flocken. “men jag vet att det finns olika typer av berg. Där du bor till exempel är bergen mörka och spetsiga, eller?” Zaria gav henne en kort stund att tänka men väntade inte på något svar förrän hon fortsatte. “Mitt hem är istället i en bergsdal, omringad av branta berg men med grönskande träd och vattendrag.” Något glimmade till i den seriösa blicken, kanske en typ av hemlängtan.
    Men Zaria drogs snart tillbaka till jorden när broderns stämma kallade på henne. Varför hon ens stod och ägnade valpen en tid visste hon inte själv.
    “Du kanske borde leta upp din mamma.” Zaria sträckte lite på sig.

Dom brunvita öronen lyssnade spänt på vad Zaria sa och dom svarta pupillerna blev bara större och större ju mer information hon fick höra. Hennes bror, ja det hade Poppel nog kunnat lista ut med tanke på deras unika och alldeles för udda utseende. Kan inte finnas många som bär ett så långt ansikte som dessa två. "Det stämmer, dom är väldigt spetsiga." när den äldre beskrev bergen där hon kom från försökte Poppel se det hela framför sig. Kanske såg det ut som dom små gårdarna dom hade uppe i fästningen fast mycket större. "Det låter väldigt vackert där ni bor." stämman var låg och dom tvefärgade ögonen såg lite ledsamt mot den äldre. När Zaria tyckte att det var dags att hitta Poppels mamma bet hon ihop lite skeptiskt men sa inget emot, var det något Ayira hade lärt henne så var det att lyssna och respektera dom äldre. 
Med mjuka rörelser ställde sig den vitbruna valpen på bakbenen och såg sig om, många av individerna runt henne var betydligt större och Poppel hade svårt att se över ryggarna på några av dom. "Om du ser en silvrig mindre varg med liknande väskor så är det hon." utan att egentligen se emot Zaria så kunde hon känna att den nya långnäsade vännen höll utkik. Med huvudet på sida satte sig Poppel ner igen.

Zaria följde hennes rörelser när Poppel med hjälp av bakbenen reste sig upp i ett försök att se över den rörliga och tjocka massan av vandrande vargar. Trots det verkade hon inte se över dem och hitta sin mamma. En liten klump började att sprida sig i Zarias mage. Vad skulle hända om ungen inte hittade sin förälder? Hon kunde inte stanna kvar här och vara barnvakt.
    En gestalt som passade in på Poppels beskrivning fångade Zarias uppmärksamhet. Hon rörde sig ett par meter bort, men i deras riktning. 
    “Jag ser henne.” Orden var riktade mot Poppel, men den bleka blicken släppte inte den möjliga modern med blicken. När hon var inom räckhåll för att faktiskt se henne harklade hon sig något - och till Zarias lättnad verkade hon se henne.
    “Ursäkta,” började hon dovt. “din dotter är här med mig, hon sitter där.” Zaria gjorde en gest med sin nos för att gestikulera bakåt.
    "Poppel?" Frågan var även den riktad bakåt för att låta henne kliva ut i sin mors synfält.

Den silvriga tiken hade inte bråttom utan tog sin tid bland stånden, böt till sig olika nya varor. En del pulver i olika slag för att höra nya krukor och kärl, lite frön för att kunna så nya eller utöka antalet av vissa växter i deras små gårdar. Allt för att kunna hjälpa flocken och familjen. Det hade varit skakigt sen Kolzak inte återvänt och hans gråa syster hade tagit över. En tomhet och saknad ekade mellan väggarna i fortet men Ayira gjorde allt hon kunde för att hålla igång flocken. Valparna hennes hade också vuxit till sig och med mycket bedjande tog hon med sig systrarna Bus denna gång medans bröderna Ordning fick stanna hemma och hjälpa Vasilisa. 
Dom två stenarna som döttrarna fick bära denna gång gjorde det lättare för Ayira att känna av dom bland alla stånd och främande vargar, att bara läsa av deras tassar skulle bli för tungt så en utstickande sten gjorde det lättare för henne. Dom hade kommit överrens om en gräns och så fort dom trampade över den skulle det bli konsekvenser. Poppel höll sig relativt nära medans Lurlei verkar ha hittat någonting väldigt spännande och höll sig lite längre bort. Perfekt avstånd ifall något skulle ske så kunde Ayira komma fram till dom i tid. 
Poppels sten hade stått stilla ett tag nu och en viss oro växte inom den silvriga modern och hon bestämde sig för att se vad som händer, kanske har hon hittat en ny vän eller tvärt om. Ayira tackade säljaren och bugade snabbt för att börja röra sig mot dotterns håll. Det var inte fören hon befann sig framför en större yngre tik som hon förstod att detta måste ska vara individen som Poppel träffat på och samtalat med. Dom tomma ljusa ögonen såg rakt på, nästan igenom tiken och ett mjukt tacksamt leende sprack fram. "Jag hoppas att Poppel inte har varit till allt för stort besvär." stämman var mjuk och harmonisk och det mjuka moderliga leendet hängde kvar. Inne i sina sinnen försökte hon läsa av hur den främmande tiken såg ut men allt myller runt omkring gjorde det svårt för henne och Ayira nöjde sig med att riken verkade större och hornklädd, lite längre ansikte till och med. Dom ljusa ögonen såg rakt mot dottern ett ögonblick och sedan upp emot den främmande tiken igen.

Poppel sken upp när hon hörde att Zaria kunde se modern, den långa svansen slog hårt i marken och trampade lite otåligt med framtassarna. Egentligen hade hon velat spendera mer tid med Zaria men att hjälpa mamma var också kul, man fick se och lära sig så mycket nytt och spännande. Det dröjde inte länge fören det silvriga bekanta ansiktet stack fram bland massorna och svansen slog ännu hårdare i marken och med ett lyckligt skutt hoppade hon upp och gick fram till den silvriga tiken. "Nej mamma, jag har skött mit bra. Jag lovar!" försökte hon flika in lite lätt och såg upp mot Zaria med ett stort leende.

Poppel hade inte varit störande på det viset som Sunna eller Solveig kunde vara och Zaria skakade därför på huvudet.
    “Nejdå, hon har skött sig bra.” Hon upprepade valpens entusiastiska ord. Det var en lättnad att hennes mamma var här hos henne nu så att Zaria slapp känna behovet av att hålla koll på henne, fastän ingen vuxen faktiskt bett om det.
    Matveis stämma som kallade på henne fick henne att blicka bakåt, och hon gav honom en nick innan hon såg på modern och dottern.
    “Det var trevligt att träffas, men nu måste jag ge mig av.” Zaria såg ned mot Poppel, och en liten antydan till ett leende smög sig fram på hennes läppar. “Hejdå Poppel.”

[Avslutat om du inte vill lägga till något!]