Ariel och Prospero hade bara hunnit kika på ett fåtal av de nya marknadsstånden när bekanta toner nådde dem. Med en enda blick på varandra satte de hastigt av mot gatumusikanten som bar på alla möjliga sorters instrument. Han hade besökt Arno flera gånger och dansat till hans musik tillsammans med andra, och det var alltid dagens höjdpunkt.
    Med vevande svans saktade han in och såg nyfiket på de få som dansade. De var inte nödvändigtvis speciellt graciösa, men huvudsaken var väl att de hade roligt. Eller nåt. Oavsett skulle han snart visa dem hur man gjorde.

En lätt knuff i sidan fick honom att frågande se på sin bror, som i sin tur nickade åt en av de som, liksom dem, stod och tittade på.
    "Är inte det en av Dimitrijs valpar?"
Han följde hans rörelse med blicken. Krökt rygg, lång nos, och horn. Hon saknade kanske vingar, men det kunde inte vara någon annan.
    "Måste vara det," konstaterade han självsäkert.
Han mindes det Even sagt. Med målmedvetna steg rörde han sig mot henne. Hon var äldre, men det kunde inte vara med speciellt mycket. Medan han närmade sig fångade han hennes blick.
    "Hej. Vill du dansa?"
Med en lätt viftande svans gestikulerade han mot det improviserade dansgolvet.

Zaria fann Arnos framträdande roande och varm. Det fick henne att sänka sin gard aningen, om än knappt märkbart för omgivningen. Dessutom fick den henne att tänka på annat än de hårda orden som Janos yttrat. Egentligen visste hon att hon inte hade någon rätt att klandra honom eller ta åt sig - det var efter allt hon som alltid uppmuntrade honom till att försöka vara fullt ärlig kring vad som rörde sig bakom hans pannben.
    “Hej. Vill du dansa?”
    En främmande röst fick henne att ryckas ur sina tankar. Hennes bleka blick rördes från de dansande vargarna framför henne till en mindre, svart varg. Det var inget märkvärdigt rent utseendemässigt, men hans aura och målmedvetna blick fick henne att reagera? Kunde det vara en av de hon anade?
    “Eh. Jag dansar inte.” Svarade hon mörkt och lät blicken glida mot de som faktiskt dansade. De rörde sig med inlevelse och lycka, men det såg inget vidare ut bra då de var i otakt och osammanhängande. Zaria kände rytmen under sina tassar, men hade aldrig känt sig vidare bekväm att dansa framför andra. Men, om det kunde få henne på bättre tankar var det kanske värt ett försök.
    “Eller förresten, jo,” vikaankorsningen sträckte på sig och såg ned mot främlingen. “om du berättar vem det är som bjuder upp på dans?” Det ryckte knappt märkbart i hennes läppar. Fastän han inte svarat än gestikulerade hon med kroppen att hon var redo att röra sig mot dansgolvet.

Han log ett snett, något roat, leende som svar på hennes ord. Även om hon inte nödvändigtvis visste vem han var så verkade hon kunna ana det. Kanske inte vem specifikt av syskonen. Men en av dem.
    "Ariel, Heredis av Tenebris."
Ariel böjde mjukt på nacken medan han presenterade sig själv. Han följde henne med blicken och ledde henne sedan mot dansgolvet. Det gick att ana hennes grace i stegen, och när hon började röra sig till musikens rytm blev det bekräftat. Med ett leende satte han sin egna kropp i rörelse.

Även om han till viss del väntat sig att en av Jägarna kunde hålla takten och faktiskt dansa, hade han nog inte räknat med hur roligt det skulle vara. De speglade varandra på ett sätt han inte varit med om tidigare, och tycktes vara på samma våglängd genom hela dansen. De turades om att hitta på oväntade rörelser i ett försök att finta bort den andre, men ingen av dem lyckades direkt. Han skulle självklart aldrig erkänna det högt, men om sanningen skulle fram var hon något bättre på att plötsligt byta riktning än vad han var. Men bara lite. När musiken tystnade bugade han med ett skratt.
    "Jag ska vara helt ärlig, jag trodde jag hade dig sista gången där."

Det dröjde inte länge innan hon kom in i dansen och kände rytmen under hennes tassar. Smidigt, och kanske något som kunde klassas som vackert, rörde hon sig till i takt till musiken men också till hans rörelser. De var en perfekt duo som kompletterade varandras rörelser nästintill magiskt.
    "Jag ska vara helt ärlig, jag trodde jag hade dig sista gången där."
    Det ryckte i hennes läppar och hon lutade huvudet snett åt vänster. Hennes bleka blick sökte sig till Ariels rödgula ögonen. Vid nära anblick lade hon märke till den gröna hinten.
    “Mig lurar du inte så lätt. Jag brukar ha sista ordet.” Något utmanade glimmade till i hennes annars seriösa och stela blick. Åtminstone brukade hon ha sista ordet om det stod mellan henne och Janos. Men Ariel var inte honom, och hon kunde därför inte jämföra dem. “Men, jag kan ändå ge dig lite cred. Det var väldigt jämt.” Zaria rätade på huvudet och ryggen. “Vad säger du, revansch?” Hon gav dansgolvet en snabb, menande blick innan den åter riktades mot honom. “Eller har du någon annan idé?”

Ariel snappade upp glimten i hennes blick och något illmarigt föll över hans egna, fortfarande något valpiga, ansikte.
    "Var det en utmaning, min kära fröken?"
Inte kunde han tacka nej till en sådan! Han var en Heredis; vissa saker kunde han bara inte låta vara, för sin egna heders skull.
    "Jag tar gärna revansch, om du är villig att ge mig ditt namn." Han insåg att han ännu inte kunde det. "Eller om du hellre bara vill låna ut det, vilket som."
Ett snett leende ackompanjerade hans ord, och även om han fortfarande inte var vuxen hade hans båda föräldrar lärt honom väl i hur man bäst charmade andra. Humor verkade vara en faktor som sällan slog fel. Och skulle det mot all förmodan slå fel trots allt var de nog ändå ingenting att ha att göra med.

“Det du säger är alltså om jag inte säger mitt namn, så vill du inte ha revansch?” Zaria lyfte aningen på hakan. “Vilket i sin tur innebär att jag vinner.” Det ryckte i hennes bleka läppar. Hon gillade att vinna, men det hade varit en falsk vinst. Dessutom var det något inom henne som nästan höll kvar henne, som en osynlig dragningskraft. Kanske var det längtan efter andra bekantskaper, eller bara en flyktväg för att slippa tänka på Janos och det han sagt åt henne.
    “Så vad vore det för match?” Fortsatte hon och nickade åt honom. “Mitt namn är Zaria.” Utan att ge honom någon tid att svara stämde hon in musiken igen.