Himlen mörknade, men ännu var inte natten riktigt framme. Himlen var färgad i massa olika mjuka färger, som om solen blödde ut dem själv. Blommorna hade inte helt hunnit stänga sig och den nyfikna valpen stod mitt på en öppen äng bland blommorna. Svansen vaggade lätt bakom henne och ögonen stirrade storögt på en fjäril som långsamt rätade sina vingar, snart redo att flyga. Plötsligt nös hon, något som fick den oförberedda fjärilen att tumla runt i luften. Oroligt följde hon den med blicken då den återfick fattningen och flaxade vidare. Följde den glatt i långa skutt och skrattade förtjust. Den var så vacker! Tänk att den villa leka med henne. Ännu ett långt hopp, och till hennes förfäran råkade hon slå ner den i marken med de viftande tassarna.
 Hon drog hårt efter andan och stannade stressat upp och såg på den betagna fjärilen. Ena vingen verkade blivit skadad och hon kunde känna tårar tränga i ögonen. Så försiktigt hon bara kunde plockade hon upp den lilla varelsen medan hon kämpade mot tårarna och sprang för att hitta någon som kunde hjälpa henne.
 Första hon stötte på var en av Dimitrijs valpar och hon kunde inte längre helt hålla tillbaka tårarna som rann för hennes kinder. Försiktigt lade hon ner fjärilen framför den äldre.
 "Zaria, jag gjorde illa den" grät hon och såg olyckligt på fjärilen som fortfarande inte kunde flyga iväg, och såg omskakad ut efter den snabba åkturen.

Långsamt lyfte Zaria huvudet från sina tassar när ljudet från en gråtande valp störde hennes vila. Från avstånd kunde hon se Solviva närma sig med snabba steg och tårarna som strömmade nedför hennes kinder gick inte att missa.
    Vikaanen såg sig omkring efter vem som helst som kunde rädda situationen, men ingen var inom räckhåll. Hennes käkar spändes och hon bet sig osäkert i läppen. Något utav det värsta hon visste var gråtande valpar. Dels för att dem var högljudda, men också för hon inte hade en aning om hur hon skulle hjälpa och trösta dem.
    Zaria, jag gjorde illa den.
    Den bleka blicken vändes mot fjärilen som försökte att lyfta men utan success. En av dess vingar verkade skadad, och Zaria visste att den inte skulle klara sig länge om den inte lyfte från marken snart. 
    “Såja Solviva”, viskade hon mjukt och gav valpen en värmande blick. I vanliga fall hade hon förmodligen inte brytt sig om en insekt, men allt för att få valpen att sluta gråta. “Gråt inte, samla dig nu så ska vi se om vi kan hjälpa den.”
    Mjukt lade hon huvudet mot marken så att hennes nos var några centimeter ifrån den lilla fjärilen. Samtidigt gav hon Solviva en menande blick och en liten nickning att hon skulle lägga sig bredvid henne.

Hon nickade bara stumt och ledset som svar på den äldres ord. Kanske kunde det hjälpa den? Solviva hoppades på det, hon hade inte velat skada den, det var en olycka ju.
 "Tror du vi kan det?" frågade hon i ett illa återhållet snyftande. och tassade sig närmre Zaria för att lägga sig nära inpå. Studerade storögt fjärilen då den klättrade på Zarias långa nos. Hon förstod inte hur vikaanen tänkt rädda fjärilen, men tvivlade inte på att det var möjligt om den äldre sa att det var så. Kanske skulle hon inte känna sig så skyldig om den klarade sig.

Zaria valde att inte svara på valpens fråga, dels för hon inte var säker på att fjärilens liv skulle gå att rädda, och för att hon inte ville störa dess vandring upp över hennes nos. Med stora, varma ögon såg hon insekten klättra längre upp längs hennes nos för att sedan stanna framför hennes blick. Med en långsam rörelse satte sig ungvargen upp, noga med att balansera nosen så att fjärilen inte skulle falla till marken. Hon gav Solviva en snabb men försäkrande blick om att det skulle bli bra, vilket hon innerligt hoppades på.
    Med en hastig men mjuk rörelse lyfte hon nosen mot himlen och sköt iväg fjärilen som automatiskt vecklade ut sina vingar. Som en extra hjälp skickade Zaria en enkel vindpust och likt ett mirakel lyckades den faktiskt hålla sig i luften. En aning ostadigt lämnade den de två bakom sig.
    Zaria drog en suck av lättnad och såg ned mot Solviva. Ett litet mjukt leende spred sig på hennes läppar och hon sänkte sitt huvud närmare valpens.
    “Ibland är det enda som krävs en liten knuff i rätt riktning.”

Det var med stora hoppfulla ögon hon såg på det lilla livet där de klättrade längre upp längs vikaanens nos. Vingarna rörde sig konstant, upp och ner, sakta och prövande. Solviva älskade det naturliga men skarpa mönstret, och kände ett stygn av skuld då det avbröts av den lilla rispan i ena vingen.
 När Zaria satte sig upp följde hon automatiskt med i rörelsen för att kunna följa insekten med blicken, och plötsligt var den i luften. Hon drog häftigt ett andetag, hade inte märkt att hon varit så sänd att hon hållit det inne, och ett brett leende bröt sig ut över hela ansiktet då den lyckades flyga igen.
 Hon flög upp ifrån sin plats och studsade emot Zaria och trampade uppspelt med tassarna emot hennes sida, ståendes på bakbenen.
 "DEN FLYGER!!" hon studsade i små cirklar på marken. svansen viftade vilt bakom henne och hon skrattade lyckligt.
 "Kolla, den FLYGER!" hon stannade upp för att hitta den med blicken igen men blickade emot Zaria då hon inte kunde hitta den. Svansen vajade fortfarande bakom henne.

Zaria vände blicken gentemot Solviva när hennes tassar tryckte mot hennes sida. Hon tyckte inte om närkontakt, utan blev oftast obekväm när någon oavsett vem det var kom för nära. Som tur var kunde valpen inte hålla sig så länge innan hon hoppade runt på marken, överlycklig.
    “Den har flugit hem nu”, påpekade hon och nickade. “och vi borde börja röra oss också eller hur?”
    Egentligen kunde de vara ute längre än så, men Zaria ville lämna Solviva hos sina föräldrar eller någon annan mer ansvarig så att hon kunde fortsätta med sin träning.
    “Kom nu.” Ett vänligt leende var spritt på hennes läppar. Allt för att hålla henne från gråt.

Flugit hem. Viva hoppades att fjärilen förlåtit henne för hennes handling, och att dess familj skulle välkomna dem hem ändå. Hon nickade glatt åt Zaria, och travade lätt efter henne då den äldre bad henne följa med. Hon ville verkligen berätta för mamma om allting.

Avslutat <3