Det hade hunnit gå några timmar sedan patrullen kommit hem - patrullen han egentligen skulle ingått i - och till allas glädje följde bara goda nyheter. Det hade hänt mycket under den långa expedition. Inte bara för de resande med deras spännande upptäckter, men också för dem här hemma. Oberon och Beata hade äntligen blivit föräldrar. Allas liv verkade ha fortskridit som normalt, men Janos kunde inte låta bli att känna som om allting stannat upp för honom. Oron han känt för Zaria hade blivit en hård knut i hans strupe som tillslut hade stelnat till sten. Alla försök att distrahera sig hade bara visat sig halvt lyckade. Det som tidigare alltid fått honom på bättre humör - spendera tid med hans yngre kusiner eller bara hänga med Ren - tycktes inte heller påverka honom på samma sätt. Tanken på att något skulle hända Zaria och att han aldrig skulle få chansen att ställa sitt misstag till rätta, be om förlåtelse, hade växt till en obotlig rädsla. Så när han sett hennes bleka, gängliga skepnad igen var det som att han kunde andas på nytt. Ögonen hade blivit fuktiga av den oerhörda lättnad han kände, och han försökte le mot henne. Ett matt, urtvättat leende. Han visste att ingenting av det som han sagt var glömt, men han var så tacksam, och glad, att han skulle få chansen att säga förlåt. Även om det var det första han ville göra, så visste han att det inte var tillfälle. Det fanns andra hon förmodligen ville träffa och prata med.
        Så han hade lämnat henne utrymme att göra alla dem sakerna innan han sökte upp henne där hon satt nu i en glänta vid bergsfoten. Det bleka månljuset fick hennes ljusa päls att lysa. Janos kunde inte låta bli att känna sig illa till mods när han stannade upp en bit bakom henne. Han visste att hon hört honom komma, även om hon inte sett åt hans håll än.
     “Hej,” sade han försiktigt. “Får jag… får jag prata med dig? Eller, du behöver inte prata med mig om du inte vill, jag fattar det, jag…. men jag har lite saker jag vill att du ska höra, iallafall.” Han suckade mjukt. Han visste att hon förmodligen var oerhört trött, och han ville försöka hålla sig så samlad som möjligt. Trots allt hade han haft lång tid att tänka igenom vad han ville säga och förbereda sig.

Klumpen i magen som Zaria haft sedan dess att hon och Janos skiljts åt hade växt sig större ju längre bort hon och patrullen rört sig. Orden han yttrat gnagde henne i bakhuvudet, trots att hon visste hur hon borde fokusera på deras uppdrag snarare än tänka på det som hänt. Men när de vänt hemåt, efter att ha upptäckt den stora svampskogen hade hennes känslor förändrats. Från att ha varit sårad och förtvivlad hade en irritation krupit fram ur skinnet på henne. Det var i grunden en sorg som övergått till ilska. Janos kände henne bättre än de flesta, och han hade träffat hennes svagaste punkter med flit.
    Så fastän det första hon ville göra var att tala med Janos sade hennes tjurskallighet emot. Zaria var väl medveten om hur envis och svår hon kunde vara, något som Janos inte heller var helt obekant med. Därför valde hon att vänta med att möta hans blick, av rädsla att brista ut i gråt eller än värre - säga något som kunde såra honom. Hon behövde samla sig innan.
    Ljudet av steg hade i vanliga fall fått henne att se bakåt, men aningen om vem det kunde vara fick hennes blick att vara fortsatt fäst vid månen. Hans röst som bröt tystnaden fick hennes kalla hjärta att kramas åt. Inte nu, förrän hon hört honom tala, kände hon att hon var hemma.
    “Ja.” Svarade hon lågt. Hon bet sig i tungan innan hon tryckte ur sig något hon efteråt skulle ångra, och lät blicken långsamt glida från klotet på himlen till honom. Hans blå ögon glittrade i månens sken, och för ett par sekunder var det som om hon tappade andan. Varför? Det var något hon själv inte förstod, och för att pressa undan de tankarna nickade hon åt sidan för att visa honom att han kunde slå sig ned, om han ville.

Under tystnad satte sig Janos bredvid henne. Mellanrummet mellan dem var inte stort, men ändå kändes det större än någonsin förut. Janos var glad att hon var hemma, men fann ändå att rädslan av att förlora henne låg kvar. Tanken på att avståndet han tvingat fram när han valt att gå kanske hade skapat en bestående distans mellan dem fick det att kännas som att hans skelett skakade.
     “Jag- jag är glad att du är oskadd,” fyllde han ut tystnaden med medans han samlade sina tankar. Trots att han tyckte sig veta vad han ville säga rusade dem nu i en fart som nästan gjorde det omöjligt för honom att följa. Han visste inte i vilken ände han skulle börja.
     “Förlåt.” Ordet ramlade ur honom. “Jag kan knappt fatta att jag sa så ens. Du, du är den sista jag någonsin vill såra och så… så… gjorde jag det. Jag vet inte ens varför. Kanske, kanske typ, för att jag ville att du skulle känna lite som jag.” Skillnaden var att Zaria hade inte medvetet försökt såra honom. Han sneglade på henne, försökte läsa av hennes långa ansiktsuttryck men tycktes inte kunna ana något annat än tröttheten från den långa resan. “Det är ingen ursäkt. Absolut inte. Jag… jag var sårad och tog ut det på dig. Det var själviskt. Jag vill aldrig vara så självisk igen, och aldrig mot dig. Aldrig. Aldrig.” Han skakade varsamt på huvudet och knep ihop ögonen. Hela situationen hade plågat honom så länge och det syntes tydligt i hans anlete.
     “Jag ångrar mig så mycket, Zaria…” Han såg försiktigt upp på henne igen, ögonen stora och blanka av ånger. “Jag skulle göra vad som helst för att få allt det här ogjort. Allt känns så förbannat konstigt utan dig.” Han andades ut ett djupt och långdraget andetag.
     “Jag hoppas bara du förstår hur mycket jag ångrar det jag sa. Verkligen. Förlåt.”

Zaria höll den grå blicken stadigt framåt. Hon var inte redo att se på honom än, var inte redo att möta hans blick. Janos hade sårat henne mer än han kanske förstod, men senaste tiden hade hon undrat om det kanske bara varit en överdriven känsla från hennes håll. Kanske hade orden han yttrat inte varit så farligt ändå. Men Zaria blev påmind om den dagen, hur hans ord hade känts som ett svek.
    Men så talade han. Ju mer hon hörde och lyssnade på hans röst och orden som lämnade honom, desto mer fick det hennes hjärta att värmas upp. Fastän hon inte såg på honom, var det som om hans ånger hördes. Den var på riktigt. Zaria kände hon tillräckligt väl för att förstå att han var ledsen, och att han menade det.
    “Det är okej.” Hennes röst var knappt hörbar i natten. En lång suck lämnade henne, och långsamt vände hon blicken mot honom. Hennes blick mötte hans som så många gånger förr. “Det är okej.” Upprepade hon, visste inte riktigt vad hon skulle säga eller göra. Borde hon be om ursäkt? 
    Zaria tvekade ett par sekunder innan hon flyttade sig något närmare honom. Det var fortfarande en bra bit avstånd mellan dem, men hon kunde känna värmen från hans kropp.
    “Jag har saknat dig.” 

Det gick inte att beskriva känslan som sköljde över honom tillsammans med hennes ord. En lättnad så stark att det fick honom att vilja gråta. Hans andetag var darriga när han försökte dölja gråten som blev allt mer påtagligare. Han visste inte om han egentligen var värd det; men han hade fått sin chans att gottgöra sitt misstag, och skulle verkligen kämpa för det till varje pris.
     “Jag har saknat dig.” Janos stirrade på henne, så som han alltid verkade göra. Hennes långa, smala ansikte förlorade all färg i det bleka månskenet. Han drog ett djupt andetag och kunde inte dölja det lilla snörvlandet. Han såg ut i mörkret mellan trädstammarna. Hennes ansikte lyste fortfarande framför honom, inbränt i hans näthinnor.
     “Jag har saknat dig också.” Ett mjukt, varsamt leende fick tårarna i hans ögon att vara allt utom sorgsna.

[Avslutat]