Cry låg belåtet i snön bredvid sitt byte som han lugnt tuggade på. Runt hovarna hade snön färgats röd av blod, liksom Crys vita päls. 
  Hanen slängde en blick mot rådjurets huvud, dess tomma blick och vidöppna mun. Ännu kunde han höra det smärtsamma skriket som den gett ifrån sig när han dödat den. Ännu kunde han se det smärtsamma skrik som stelnat i dess ansikte. 
  Cry vände bort blicken, försökte ignorera dess uttryck. 
  Cry hade svårt för att döda, till och med bytesdjuren, ändå fast han visste att han behövde döda för att själv kunna överleva; Cry visste att hur osjälvisk han än ville vara kunde han inte sluta prioritera sitt eget liv. 
  Det drog i hans mun, men han såg inte road ut. Snarare frustrerad, vilket han var. Hur mycket han ville skulle han aldrig kunna undgå att döda varelser och han visste att det var irrationellt att ens fundera på det-
  Cry suckade och tog en tugga. Köttet smackade beskt och surt nu i hans mun.
  Han hade aldrig hört rådjuret yttra några ord eller ge ifrån sig miner som liknade vargars men trots det så lyckades det säga så mycket. 
  Det hade varit enklare om djuret inte hade ständigt kollat på honom med rädda, bruna ögon och gett ifrån sig ett skrik av rädsla; dess sista hej då. För Cry visste , ändå fast han inte kunde förstå något av det, att det betydde något, att det hade ett värde; att djuret visade tecken på smärta , och därmed känslor, gav dess liv ett värde som Cry inte hade råd att betala för.

Blair hade noterat sin förföljare dagen innan. Det hade varit ett mycket obehagligt ögonblick. Han hade sett ner i bäcken och fått ögonkontakt med ett par svarta ögon. Första tanken som slagit honom var att det var Midnight. Ledarsyskonen hade fått reda på vad som hänt med flocken, och nu hade de kommit för att döda honom. Såklart hade de skickat Midnight. Det var han som fört in Blair i Occultos, så Blair antog att det också var hans plikt att bestraffa honom.
   Men det var inte Midnight. När Blair hade sett upp var ögonparet borta. En skymt av grå, fläckig päls hade sluppit igenom lövverket när främlingen skyndade iväg. Det var definitivt inte Midnight, för ledaren hade aldrig avslöjat sig själv så klumpigt.

Blair hade tillbringat alla sin tid sedan dess med att spänt lyssna. Han sände ut vinden för att hämta så mycket information som möjligt. Det var en tik, och hon luktade... äckligt. Sötaktigt ett sätt han inte uppskattade. Gift, var han helt säker på. Inget annat kunde lukta sådär. Med förvarningen hade han kunnat ta reda på mer, men han vågade inte lämna sig själv försvarslös under tiden.
   Mellan träden avtecknade sig en blek gestalt, och doften av blod hade sedan länge varit känd för honom. Fakargen insåg att han undermedvetet styrt sina steg mot det här hållet. 
   Han hade varit så upptagen med detta nya problem att han inte hunnit jaga. Magen kurrade. Det var länge sedan han åt. Vissa dagar kändes inte överlevnad så viktigt. Ärligt talat ville han ibland bara dö. Precis som dem.
   Blair sköt bort tankarna och närmade sig främlingen, fortfarande på ett artigt avstånd. Undrade om främlingen kanske var villig att dela med sig.

Cry suckade ännu en gång, denna gång nöjd och belåten när han kände hur magen blivit så full av kött att den tryckte mot revbenen. Han ignorerade tanken att det var dåligt att njuta av varelsens död och lät tankarna om det liv han tagit vandra långt bort från honom... för tillfället.

Det var först när han hörde hur snön knarrade till som Cry öppnade ögonen och som känselspröten vilt började dansa om honom. Ögonen kunde bara registrera den mörka färgen och de väldigt suddiga konturerna av en varg. Känselspröten gav lite av den informationen hans ögon aldrig kunde ge honom; hur långt bort vargen var med mera. 
  Cry höjde huvudet nyfiket och backade när vargen närmade sig, villig att dela med sig av sitt byte, men han sa inget, inte än.

Främlingen backade undan från sitt byte. Blair kunde se honom tydligt nu. Blek päls som på sina ställen var fläckad av blod. Eftersom han inte verkade intresserad av sin mat längre närmade Blair sig. Uppskattande nickade han mot främlingen, och bet sedan tag i en av rådjurets klövar, och släpade liket en liten bit bort. Trots den vänliga gesten hade Blair svårt att lita på någon bara sådär.
   Det var extra svårt när denna någon hade blod i pälsen.
   Fakargen åt tills han blev mätt. Trots att en vuxen varg redan ätit innan honom, så fanns det mycket kvar. Det hade varit ett ordentligt byte.
   När Blair kände sig färdig puttade han undan djuret och fokuserade på främlingen igen.
   "Tack", sa han och såg in i den andres bleka ögon. "Jag är Blair, förresten."

Cry lät främlingen äta under tystnad, lutade sin haka mot sina framben. Han suckade nöjt, lyssnade på ljudet av ben som bröts mellan starka käkar.

Efter en stunds tystnad tog främlingen till ord.
  "Tack." Cry log mjukt mot hanen, i en form av "varsågod".
  "Jag är Blair, förresten." 
  "Mitt namn är Cry. Trevligt att träffas Blair." Cry höjde huvudet från sina ben för att kunna se på Blair, eller snarare den suddiga, mörkbruna fläcken. Han kunde knappt se de suddiga, mörkgröna ögonen.
  "Vad för dig hit, Blair?"

"Vad för dig hit?" Det var en fråga som han hade hört fler gånger under sin tid i Lövskogen. Sanningen var att ingenting hade fört honom hit förutom benens monotona vandring. Han kunde naturligtvis inte säga det till Cry, dock. Det var inte ett särskilt munter samtalsämne, och Blair hade väldigt svårt att bara instinktivt lita på vargar nog för att avslöja hemligheter som smärtade.
   "Åh, det är en vacker skog", svarade han nonchalant och log. "Hur kommer det sig att du är här, Cry? Söker du något?" 

"Åh det är en vacker skog", Cry log smått.
  "Det är det minsann." Ändå fast Cry knappt kunde se den med sina ögon kunde han se den på andra sätt: Han kunde känna den bekväma kylan under hans tassar, känna den mjuka snön och på sommaren hade han känt hur gräset kittlat hans trampdynor. Han kunde höra vindens vackra melodi som spelades i takt till fåglarnas sång, som förvisso verkade ha rest söderut, flytt den kalla vintern. 
  Han suckade nöjt. Han kunde inte titta, men han kunde se.
  "Hur kommer det sig att du är här, Cry? Söker du något?" 
  "Ja. Mer specifikt efter en helare. Jag fick en skada för ett tag sen som inte tycks läka. Jag är dock osäker på om det kan helas..." Cry talade med sin vanliga lugna,mjuka stämma även när tanken om döden dök upp i hans huvud. Det var en tanke som blivit allt mer vanlig i hans vardag, tyvärr. 
  Osäker på hur han skulle fortsätta konversationen tystnade han en stund, innan han fortsatte när han återigen blev nyfiken.
  "Har du bott här i Numoori i hela ditt liv?"


[När man använder meningen "han suckade nöjt" i två inlägg på raken *dab*]

En helare... Blairs tankar sökte sig omedelbart till IA. Där, om någonstans i området, så borde Cry kunna hitta en helare. Fakargen tvekade dock inför att tipsa den andre. Han visste att det kunde försvåra om Cry dök upp och sa att han hittat IA tack vare en "Blair".
   Så fakargen höll tyst, och lyssnade vidare. Frågan som kom var enkel.
   "Ja. Jag föddes i bergen", svarade Blair. "Er fråga får mig att undra om samma kan sägas om er."

[Känner att det hade fuckat med Cry's tidslinje om Blair berättat om IA xD]

Cry skakade på huvudet.
  "Nej, jag är inte född här", började Cry innan han tillade, lät lite disträ när han gjorde det; "I alla fall inte vad jag vet. Allt känns så... främmande." 
  Han skakade lite lätt på huvudet när han kom på sig själv, när han upptäckte hur han höll på att slukas av sina egna tankar.
  "Eh- jo, du förstår, jag lider av minnesförlust", förklarade han snabbt och erbjöd Blair ett sorgset leende, ett tappert försök att gömma det sköra som fanns inom honom, innan han fick ett nyfiket uttryck; hans ögonbryn bildade ett v.
  "Bergen?" frågade han undrade, villig att lära sig mer om dennes födelseplats.

Minnesförlust? Blair var nyfiken, men valde att inte kommentera när han såg Crys sorgsna leende. Det verkade vara ett känsligt ämne. Inte för att fakargen kunde klandra honom. Att förlora sina minnen var att förlora sin identitet. Trots att Blair ville glömma en hel del, så skulle han aldrig självmant släppa ifrån sig alla minnen.
   "Bergen?", undrade Cry. Blair fäste blicken i den andres ansikte.
   "Ja", svarade han, "Raukakekedjan. Ligger sydväst om här. Det är omöjligt att missa från Numoorislätten." Blair funderade lite till.
   "Beroende på om du färdas till tass eller flyger, så tar det kanske... en vecka? Max."


[Lol har verkligen ingen aning meeeen nu får det här stämma :')]

Cry fick ett fundersamt uttryck när han tänkte tillbaka på sin vandring, försökte komma ihåg ställena han flugit eller vandrat över samtidigt som han tittade uppåt. Sedan vände han blicken ännu en gång mot Blair.
  "Jag reste från några klippor över någon sorts vulkanöken till Numoorislätten. Under min resa till Numoorislätten så la jag märket till en vulkan som ackompanjerades av berg, är det dem du kallar för Raukakekedjan?" frågade han, höjde ena ögonbrynet och såg frågande ut. 

[Bara så du vet så är klipporna han nämner klipporna och vulkanöknen är lavaöknen. De bergen han pratar om är de man kan se på kartan bredvid vulkanen så det är inte Raukakekedjan.]

En vulkan? Blair skakade på huvudet.
   "Nej, vulkanen hör till Lavaöknen. Vad jag pratar om ligger mer västerut." Den gröna blicken vändes upp mot trädkronorna, för att sedan återvända till den ljuse. "Hurså?"

[daamn girl borde sätta maxgräns så jag inte skriver för mycket]

Cry hummade och nickade. Lavaöknen, vilket passande namn och nu hade han också fått en bättre bild av Numoori, eller i alla fall den östra delen.
  "Nej jag bara undrade. Jag försöker få en bättre översikt av detta land", förklarade Cry och hoppades på att hans minne inte skulle göra honom besviken ännu en gång. Hittills hade han kommit ihåg allt han lärt sig på vandringen, kommit ihåg alla möten och konversationer. 
  "Så, om jag förstått det rätt: Norr om klipporna ligger Lavaöknen och därefter Numoorislätten. Till öster ligger en öken och till norr om den ligger en... mörk skog och österut ligger en savann." Något mörk rörde sig över Crys uttryck. Det var inte bara hans fokus som fick hans uttryck att se mer hårt ut, utan det var också ogillandet gentemot den öken och savann han vandrat över. Det var inte så att han ogillande miljön, eller tja... han kunde inte säga att han gillade de två områdena med tanke på solen men det som fick det mörka att för en kort stund fladdra över hans blick var påminnelsen om vad han insåg under sin vandring under den smärtsamma hettan. Han skakade mentalt på huvudet, ovillig att bli allt för påmind om hur man hade mått, ville ogärna komma ihåg tårarna som han lät falla under den delen av vandringen.
  "Över savannen finns ett område med..." Cry letade efter ord, "konstiga växter, liksom grenar men med löv på som inte är träd och de ser inte ut som buskarna i denna skog.
  Sen så har vi ett träsk, norrut har vi öar och till öst om öarna har vi Shendu. Har du varit där? I Shendu? En havsvarg visade mig vägen dit när landet skrämde bort mig. Hon berättade intressanta saker om det lilla undervattenssamhället. Det var väldigt... etablerat. Fick dock själv aldrig se det. Jag är ju inte en havsvarg", sa han och log snett.
  "Norr om öarna har vi Nordan, en av de få platserna jag an namnet på, haha, och väst om Nordan har vi... denna skog." 
  Cry tystnade en stund och gav Blair ett frågande uttryck, som om han frågade Blair ifall allt var korrekt och efter platsernas namn.
  "Är det något jag glömt?"


[Han har glömt Eldskogen ifall Blair vill tillägga det. Men de buskarna han pratar om är bamboo. Angående korta inlägg så är det helt okej för mig xD alltså ditt inlägg kunde jag ju svara på och det är också mycket enklare att läsa hihi]

Blair stod tyst medan Cry pratade. Så gott det gick försökte han hänga med i vad som sades, och kontrollerade hela tiden med sin mentala karta. Det stämde relativt bra, förutom att Cry glömt Eldskogen. Han pratade även om en savann, och där hade Blair aldrig varit. Kanske var det något för senare vandringar? Inte heller visste han vad för växter som den andra pratade om. Vad kunde vara ett mellanting mellan buske och träd?
   "Lövskogen", fyllde Blair hjälpsamt i, "Och du har missat Eldskogen, som ligger kant i kant med Lövskogen söderut. Faktum är att Eldskogen brukade vara Lövskogen tills en skogsbrand förstörde halva området." Det kändes som att han inte hade så mycket mer att tillägga. Samtalet led mot sitt slut, det kunde han känna i luften. Fakargen sträckte på sig.
   "Tack för maten, Cry. Det var trevligt att tala med dig." Efter en nick mot den vite vände han sig om och lämnade platsen.

Cry öppnade munnen när Blair plötsligt ställde sig upp men stängde den snabbt i ett vänligt leende.
  "Desamma. Må lyckan stå er bi." Därefter såg han Blair försvinna in bland buskaget.

[Avslutat]