Så, nu går det åt skogen igen... Jag som äntligen hade börjat komma igång här å var pepp, å så rasar allt skit här i det dumma verkliga världen samman... igen.
Jag har mått dåligt, seriöst sjukt jävla dåligt, den här hösten. Kanske att jag delar med mig om det ngn gång, men jag försöker lämna det bakom mig på något vis.
Hade ju nästan tagit mig ur det till nyår: Jag har börjat gå hos psykolog för att ta tag i min prestationsångest, har en pojkvän som stöttar mig, förstående lärare och fantastiska vänner. Jag har börjat äta tre gånger om dagen de allra flesta dagar, slängde alla mina rakblad i oktober och har inte gjort några nya. Jag har slutat ta på mig tusen saker att göra så fort jag mår det minsta lilla bättre, å så äääntliiigen hittat tillbaka hit! <3
Men så för snart en månad sedan så tog min absolut bästa vän, en tjej jag känt sen hon föddes och som är mer syster än vän, en överdos. Hon dog inte, kördes akut till sjukhuset, magpumpades och fick ligga å hjärtintensiven i något dygn. Sedan blev hon inlagd på psyk.
Jag har mer eller mindre bott där sedan dess, så fort jag blev frisk nog att stå upp (har ju haft halsfluss halva januari) så åkte jag dit och har sedan dess varit där så gott som varje dag. Hon behöver mig och jag behöver henne och jag har helt enkelt inget annat val än att ställa upp, det finns inga alternativ.

Men egentligen, egentligenegentligenegentligen, så borde jag nog inte. Så orkar jag nog inte. Bara tanken på att hon faktiskt, avsiktligt, tänkte lämna oss, mig, helt ensam kvar här, får fortfarande tårar att stiga i ögonen. Jag skulle inte överleva utan henne, jag skulle inte klara det, och hon tänkte lämna mig. Och hon tänker fortfarande. Jag är där så ofta jag kan, jag pratar med henne, skriver brev till henne, ger henne böcker och bilder och musik, drar med henne ut å fikar då hon får dagspermissioner, sitter med henne och äter så att hon verkligen gör det (personalen älskar mig, hon har aldrig ätit så mycket som när jag är där)... Men ändå, trotts allt, oavsett, vad jag än gör, så vill hon inte leva. Här om dagen såg hon mig i ögonen och sa som det var "jag vill dö".
Hon vill dö.
Hon tycker inte att det är värt det längre, livet. Och vafan ska jag säga då? Vad ska jag göra? Det var ett under att jag inte började gråta direkt. Jag bara såg tillbaka in i hennes ögon och svarade att då "då skulle jag inte klara det". Livet alltså. Det skulle vara en omöjlig uppgift utan henne där. Och den omöjliga uppgiften känns plötsligt så mycket verkligare och närmre än jag någonsin önskat att den skulle vara. Och det skrämmer mig. Helt ärligt, jag är skiträdd.
Jag vill inte dö, men inte vill jag leva heller. Och absolut, helt säkert och tveklöst inte utan henne! Som fan heller!

Förra fredagen kraschade jag igen. Jag var ensam hemma som vanligt varannan helg, jag hade gjort allt det där nödvändiga, alla absoluta måsten, och fann mig för en sekund sysslolös. Ensam. Ensam med bara mig själv och mina tankar. Och det blev väl helt enkelt för mycket, inte vet jag.
Jag la mig i soffan för plötsligt var jag så slut som jag aldrig varit förr, och så plötsligt kunde jag inte röra mig. Det här har jag varit med om många gånger, det är som om hjärnan bara stänger ner och jag inte längre har kontroll över min kropp.
Än så länge vet jag bara om två sätt som jag kan kontrollera det på, som jag kan få min kropp att fungera igen, skära mig eller spy. Eftersom jag äntligen tagit mig ur både de beteendena så var jag besluten att inte falla dit igen, så allt resulterade i en evighetslång inre kamp. Jag satt där i tre timmar och grät och krampade och försökte hindra mig själv från att sätta målet vid badrummet där uppe, där rakhyvlarna fanns, eller bara toaletten nere där jag kunde spy. Som tur var hade jag mobilen fickan och lyckades ringa Adam, jag pratade och grät med honom och till slut, jag vet inte riktigt hur, så lyckades jag ta mig upp till mitt rum. Där stängde jag in mig och la mig i sängen och grät tills jag däckade. Och på morgonen kunde jag faktiskt röra mig obehindrat, även om jag var helt borta och avstängd hela dagen.
Dagen där efter gick jag och kompisen ut å åt falafel med strips (intressant kombo), fikade veganchoklad och skrev poesi om CD skivor i eftermiddagsljus.
Det var en fin stund.
Emelie verkade lite förtrollad av verkligheten, det verkade finnas lite hopp för att hon egentligen ville leva där ändå. Dagen efter hade hon en dålig dag. Då tog hon sig inte upp ur sängen. Hon åt inte. Hon gjorde ingenting...

Och jag är borta.
Jag har ingen ork alls för det här. Det finns tusen andra problem som tynger ner mig och så såklart jag själv och alla mina grundfel som leder till konstant ångest och sönderstress...
Jag måste konstant ge energi jag inte har, och ibland känns det helt lönlöst.
Jag vill ju egentligen inte heller leva. Jag har velat det ett tag, jag brottas inte längre med en konstant dödslängtan. Jag kan tänka mig en framtid, men den är alltid distanserad. Alltid mer än idé, en fantasi, än en verklig plan. Jag tillåter mig aldrig att hoppas.
Men ändå, jag börjar så smått kravla mig uppåt igen, på tisdag ska jag bomba min psykolog med ångest och kaostankar å så kan han sitta där å nicka och säga att "men oj, detta måste ju vara jättesvår för dig" och se uppriktigt förvånad och medlidsam ut, som om han aldrig träffat ett psykfall förr, å så kan jag nicka och säga "ja, jo, det är nog det" och sucka i mitt inre för att jag egentligen inte vet någon skillnad mellan jobbigt och inte jobbigt, såhär har det bara alltid varit för mig...

Nåja, nog med romanlånga emoinlägg, jag är inte lika illa ute som förr, jag är inte lika djupt nere som tidigare. Nu klarar jag mig faktiskt utan rakblad och med mat, visst ser jag syner ibland (min skolsköterska kallar det psykoser, har inte riktigt nämnt det för han den dära psykologen än), visst får jag panikångestattacker, men för det mesta står jag på benen. Jag får hjälp om jag ber om det och jag har sluta lägga absolut all skuld på mig själv.
Jag ska klara det här, och jag ska ta Emelie med mig. Det ska gå, det måste det. För det kan inte vara meningen att det är såhär det ska sluta!

Så ja, bottom line, jag mår inte så jävla bra just nu och det tar nog ett tag innan jag gör det, men jag ska klara det och jag ska fortsätta vara här för Numoori ger mer energi än det tar (äntligen känns det så igen, wiiehoo). Jag har inte lämnat er mina älskade nissar, men det kommer kanske gå lite långsamt ett tag, jag hoppas att ni kan ha överseende med mig, ännu en gång <3
PUSS på er, ni är fantastiska!
Ses ute i vargvärlden, den är fin :3

Vi älskar dig Emblis <3 hoppas det blir bättre och kämpa vidare, finns här om du behöver prata nån gång, det vet du <3 ^^

Jag är inte särskilt bra med ord och kan inte ge dig något sådant där långt, viktigt och fint svar, men.. Jag tycker att du är väldigt stark. Som står ändå, trots allt som tynger ner. Det jag känner för folk som lyckas ta sig ur självskade beteende är närmast beundran, personer som inte låter depression och ångest sluka dem hela. Jag har själv haft depression för något år sedan, och trots att jag inte föll särskilt djupt alls är det något jag verkligen fasar på att uppleva igen. Det faktum att du börjar ta dig upp gör mig säker på att du kan klara det helt och hållet. Jag tror helhjärtat på dig och din kapacitet för att komma på rätt väg, beslutsamheten i din text är vad som försäkrar mig.
Jag hoppas även att din vän, Emelie, snart ser livet mer lockande än döden. Hon har tur som har dig, så som du verkar ställa upp för henne. Det måste vara ovärderligt för henne att ha en vän som inte backar undan och anstränger sig så pass för att hon ska må bättre.
Och jag är säker på att alla kommer ha "överseende", för att använda ditt ord.
Jag förstår att mina ord är otillräckliga, men jag menar det jag skriver. Jag slår vad om att många kommer stötta dig och din kamp så mycket de kan, och jag är villig att lyssna om du bara vill få ur dig något. :)

Tack <3
Ni är så jävla fina!

Känns så skönt att se att fler orkar ta upp sina personliga problem här på Numoori, vi finns alltid här och Embla kämpa på, det finns inget man inte kan gå igenom med lite stöd från omgivningen <3

Jag borde också börja skriva lite här tycker jag, jag nämner aldrig mina IRL problem för någon, knappt ens för de i mitt IRL liv, ehhe, jag skiver nog så småningom när det kommer till krita, när jag är mogen att ta det steget. För någon som alltid håller allt inom sig kan det ta tid. Kanske kan vara skönt att skriva av sig någon gång, vi får väl se :)

Men hoppas saker och ting löser sig Emblid, löv u och finns alltid här att prata med, you know it ;) <3