[ PAXAT till Shikage! <3 ]

Den turkosa honan, Eqii, gick ännu en gång i Lövskogen, det verkade ha blivit hennes favoritplats på något vis. Varma vindar svepte genom skogen, solen sken denna varma morgon och själv hade hon ett leende på sina läppar. Den utter-liknande svansen släpades bakom henne, dom små tassarna trippade smått fram och hon stannade plötsligt upp. En vag smärta från hennes mage, det värkte. Hon visste vad det var då hennes mage blivit mer och mer tjock, valpar. Då smärtan var borta satte hon sig balanserande på rumpan och satte en tass på magen, hon log då dom små liven rörde sig där inne, hon fällde till och med en glädjetår. Eqii's båda öron kunde tillslut höra något, ett flax från skyn, hon ställde sig hastigt upp och vände den blåa blicken uppåt. Det var bara en rödhake som hade flaxat, men ett leende spreds ändå, för om hon skulle träffa på sin älskade Shikage här så skulle hon bli överlycklig. Dom blåa ögonen flackade över området, hon kände denna plats såväl att hon visste vart allt fanns. *Sjön kanske? Nej.* Tänkte hon och begav sig mot sjön i alla fall.

Efter en stund var hon framme vid den lilla sjön, där satte hon sig utmattat ner och suckade, det var jobbigare än vad hon trodde. Valpar verkade vara jättetunga. Dom blåa ögonen tittade ner i sjön, hon gick fram till den och såg sin egna spegelbild. Där fanns det inte längre en vanlig Serpier, där fanns det en vuxen hona vid namn Eqii. Hon log lite för sig själv och satte sig på strandremsan, tillslut la hon sig ner och satte vardera tass över varsitt öga, hon började att gråta. Gråta över att Shikage inte kunde dela denna stund med henne.

[ Aww .. :3 <3 ]

Solen sken på hans svarta kropp, fick de mörka skuggorna runt honom att mattas ut. Hans tassar slog rytmiskt mot marken, i samma takt om och om igen, utan att ett ljud hördes. Hela hans liv hade han smugit i skuggorna, och att vara ljudlös var inte längre någonting som bekymrade honom. Träden som tornade upp sig runt honom gav en svag skugga, och han lät sina steg föras så att han hamnade i skydd från solen. Han gillade solens färg, men han var känslig för för ljusa ljus.

En doft nådde hans nos, och han stannade upp, som för att försäkra sig om att han känt rätt. En doft av saltvatten och någon blomsort. En doft av både kyla och värme. Eqii.
Han fortsatte gå, snabbare denna gången. Han hade inte träffat sin älskade på några dagar, så han var ivrig att se hennes turkosa päls igen. Runt sjön som uppenbarades framför honom var det en liten glänta, och vid sandbanken runt sjön låg en turkos liten pälsboll, darrandes som om hon grät. Tyst, men oroligt smög han sig fram till henne, och lät sin nos sänkas över henne. En snabb kyss, troligen såg hon inget med sina tassar för ögonen.
"Gråt inte."

[<3]

Efter en stund då hon hade fått ur sig sin gråt kände hon en kyss, och sedan en röst. Hennes tassar gled bort från ansiktet och hon såg vem det var, Shikage.
- Du är här!
Utbrast hon och ställde sig upp, hon gned sitt huvud mot hans, det var så länge sedan dom träffats, enligt henne.
- Jag måste berätta något viktigt ..
Sa hon milt och satte sig ner framför honom, hon log. Svansen viftade bakom henne och fåglarna började att kvittra. Hennes blick föll ned i sanden.
- Du kommer att bli pappa ..
Sa hon och såg på Shikage. Eqii log stort och började att skratta lyckligt som även gav glädjetårar.

Hon ställde sig upp och närmade sig Shikage, hon ville vara med honom, dag och natt, hon ville känna hans värme och närhet. Shikage är hennes allt, det som gör hennes liv komplett.
- Är du lycklig?
Frågade hon och såg oroligt efter hans blick.

En chockad, men samtidigt lycklig fnysning kom ur honom när hon sade det. Pappa... skulle han bli någons far? Han var osäker på vad han skulle tycka, samtidigt som en lycklig värme spred sig i honom. Pappa... Så hon var gravid. Han hade faktiskt inte tänkt på vad vissa av deras möten kunde få för efterverkningar, men nu var det för sent. På sätt och vis var han trots allt redan pappa, då valparna trots allt levde där inne i hans älskades mage. Och han kunde väl inte vara annat än glad. Det skulle födas personer som var hälften honom, hälften den han älskade mest. Han var väl mest glad för den sista hälften.
Hans blick mötte hennes.
"Det... det är fantastiskt, Lilla," stammade han fram, fortfarande chockad. Han satte sig ner, som för att inte ramla omkull av sin förvåning.

Du kommer att bli pappa. Meningen rabblades om och om igen i hans huvud, och varje gång han hörde den för sitt inre spreds en överväldigande lycka i honom. Han log åt henne, lyckligare än någonsin.

Hennes älskade verkade vara jätteglad, och han log stort mot henne. Eqii log tillbaka och satte sig bredvid honom.
- Jag längtar redan efter dom små liven ..
Sa hon lyckligt och slöt sina ögon där hon satt. Hon tänkte på hur dom skulle kunna se ut. *Svarta, gråa, turkosa, blåa. Gröna, bruna, vita. Dom kommer att vara så vackra ..* Tänkte hon och öppnade sina ögon igen, en våg av smärta kom mot henne, det var så att hon la sig ner och gnydde likt en valp själv, fast med smärta. Eqii kunde inte förstå hur ont det kunde göra, troligtvis var dom väl stora och bevingade och ville ut. Men dom kommer inte ut än, tiden kommer.

Efter en stund då hon legat och känt av den starka smärtan blev hon utmattad, mycket utmattad. Hon hade ingen kraft kvar, smärtan fortsatte, detta skulle väl aldrig ta slut? Eqii vet inte ens om Shikage är där, hon bara tänker på valparna och smärtan som de för med sig, hon är mycket koncentrerad.
- Shik .. age .. min älskade. Är du .. där?
Frågade hon hackigt med pauser på grund av smärtan, hon ville känna hans närhet.

När Eqii kröp ihop av en oförklarad smärta blev han genast orolig, lutade sig över henne och gav henne en kyss på pannan i ett försök att lugna ner henne. Troligen märkte hon det inte ens på grund av smärtan. Varför hade hon fått så ont? Var det valparna? Var de skadade? Han hade ingen aning om hur graviditet förändrade en tiks kropp, och det skrämde honom att inte veta vad som var fel med henne. På grund av sin okunskap vågade han inte heller flytta henne i ett försök att lindra smärtan, hur mycket han än ville, då han inte visste hur känsliga de unga var där inne. Kunde de dö av en rörelse fel? Att inte veta skrämde honom inte bara, utan gjorde honom nästan livrädd för sin älskade och hennes valpars skull.
Försiktigt lade han sig ner bredvid henne, väntade. Hoppades på att hon skulle bli bättre.

Hon talade. Snabbt drog han upp huvudet från den gräsbeklädda marken, hakan fuktig efter att ha legat tryckt mot marken i väntan. Var han där? Hur kunde hon inte se det? Det gick upp för honom att hon knep igen ögonen av smärtan, och han lade försiktigt, lugnande, en tass på hennes rygg.
"Jag är här. Jag lämnar dig aldrig, även om du inte ser mig." En lätt kyss på pannan igen, hoppades att hon denna gång skulle märka det. Han skulle alltid vara med henne, även om han inte var där fysiskt sett. Han hoppades att han alltid skulle finnas i hennes hjärta, den del av henne han älskade mest.

Hon öppnade ögonen i en kisning, höll kvar ögonen i den positionen, hon hörde hans röst. Det lugnade henne, sedan tassen, allt verkade lindra smärtan, för om hon inte tänkte på det gjorde det inte så ont.
- Tack.
Sa Eqii och vände sitt huvud mot honom, hon kysste honom på nosen. Tänk att han älskar henne så mycket, lika mycket som hon älskar honom. Hon vred på sig så att hans tass hamnade på hennes mage, det var inte menat så, men om hon kunde rodna gjorde hon det nu. Ögon föll direkt på honom. Smärtan var borta, dessutom så får han gärna ha kvar tassen, det är ju hennes älskade och pappa till deras valpar. Eqii såg lite chockad ut; vad gör din tass på min mage? Men hon log sedan mot honom.
- Du får ha din tass där, min älskade, om du vill. Hur känns det?
Frågade hon ivrigt, själv kände hon varenda rörelse som valparna tog, men det kanske inte Shikage gjorde?

[ Vad sött! :3 <3 ]

Hon snurrade runt så snabbt att han inte hann följa med med tassen, utan den gled fram till hennes mage. Hade hon inte ont längre? Han kunde inte hindra sig själv för att se oroligt på henne. Vad var det för mystiska smärtor hon hade, som kom och gick så snabbt, utan förvarning? Det kunde inte vara normalt, det förstod till och med han. Bara inget gick fel när hon väl skulle föda.
Han lade sig ner igen, tryckte sin kropp mot henne för att ge henne värme och tröst för smärtan som han var rädd kunde komma tillbaka. Inte för att hans kalla kropp gav mycket värme, men han hoppades att hon med sin temperaturkraft skulle kunna omvandla den.

Varför hade hon dessa smärtor? Det skrämde honom, på ett sätt han inte var van vid. Tanken på att hon skulle skadas gick knappt att tänka, samtidigt som han oroade sig för att det kunde förvandlas till någonting som slet henne ifrån honom. Var det någonting med valparna, mer än själva graviditeten? Var de för stora? Hade nån av dem vingar som slet sönder henne inifrån? Hade de krafter som riskerade att skada henne? Han var rädd. Tanken på ett liv utan henne fungerade inte. Han skulle hellre vilja att hon förlorade valparna, än att han förlorade henne.

[Shikage är lite orolig för att hon kan försvinna...<3]

[ Aww .. <3 ]

Han tryckte sin svala kropp mot henne, det var skönt att vara sval, men hon började frysa. Hon skakade något enormt, men då öppnade hon sin mun ytterst lite, bara en liten springa, och omvandlade all kyla till värme. På något sätt kan hon frysa och ångkoka, men det är bara på grund av graviditeten som det händer mystiska saker med henne. Eqii slutade att skaka och kände på sig att om hon var varm kanske Shikage skulle bli en smält isglass. Och det ville hon inte. Eqii förde även ut kyla åt honom, det skulle säkert göra båda glada. Hon log, men hon kände på sig att han var lite orolig för henne, hon visste varför. Wölpizar.

Efter en stund då hon legat på marken ryckte hon till, hon skrek och hon visste inte vad hon skulle göra. Kort därpå fick hon krampningar och gnydde, hon skrek också.
- Shikage .. det gör så ont ..
Gnydde hon fram. Hon såg på ett stort träd framför henne, det kanske skulle hjälpa om hon såg på det? Alltså, om hon koncentrerar sig på att se på trädet tänker hon på annat än smärtan.

Han ryckte hastigt till vid hennes skrik, och kastade sig panikslaget upp på alla fyra igen. De neonblåa ögonen stirrade på henne, oförmögna att göra någonting, och samtidigt livrädda. Hon krampade, och gnydde hans namn, klagade.
Det här var fel. En graviditet skulle inte fungera såhär. Modern skulle inte plågas på detta sätt, inte när graviditeten inte var så långt gången. Det var länge tills valparna skulle födas, så det kunde inte vara att de ville ut som skadade henne så. Det var någonting som inte stämde, och en sak hade han lärt sig genom livet; Om någonting börjar luta fel, blir det bara värre och värre ju längre det pågår. Om man drog ett streck några centimeter snett i marken, skulle det efter ett tag vara flera meter ifrån sin ursprungliga kurs. Mer och mer fel ju längre det pågick.
Han lutade sig över henne, oroligt. Hon verkade försöka ignorera smärtan, man han visste att det var nästintill omöjligt.

Hon hörde honom ställa sig upp, hastigt. Han var oroligare än förut och samtidigt rädd, hon kände det. Hon kunde heller inte ignorera sin smärta, hon fick stå ut. Kramperna försvann långsamt, för långsamt, hon plågades i varje sekund. Varje andetag blev till smärta. Varje hjärtslag blev till smärta, allt blev till smärta och hon kunde inte göra något åt det.

Det gick några minuter. Kramperna var borta och hon låg utmattat kvar på marken, hennes mun var öppen och små bubblor från hennes tunga pressades ut, det var svett, hon andades även panik artat för att få luft. Hon förstod inte vad som hänt. Graviditet skulle vara en rolig tid, inte smärtsam. Något hade gått fel, men hon visste inte vad, allt hade ju varit perfekt. Men något måste ha gjort henne svagare för varje dag, men vad? Vad? Något måste ha gjort henne mer och mer känslig för smärtan för varje dag, men även det är en gåta. Kommer hon någon gång att få ett svar på dessa frågor? Nja, det är tveksamt på den fronten.

Eqii såg att Shikage lutade sig över henne, han såg orolig ut. Hennes ena öga såg på hans ögon, hon orkade inte lyfta sitt huvud. Shikage gjorde henne glad, det enda hon blev glad över, och det räckte. Bara av att se på Shikage räckte, bara av att ha honom nära, bara av att känna honom tätt intill henne, det gjorde henne lycklig.

[ AVSLUTAT! ]